Lagutskottets utlåtande Nr 15

Utlåtande 1913:LU15

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

1

Nr 15.

Ankom till Riksdagens kansli den 14 mars 1913 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av vädd motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående undersökning rörande personalens i hotell-,
restaurang-, kafé- odi konditorirörelse arbetstid och arbetsförhållanden
m. m.

Närvarande: herrar Widén, Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergh, Trana, Stärner,
Gezelius, Alexanderson, greve Lagerbjelke, greve Spens, Forsberg, Petersson
i Lidingö villastad, Jansson i Edsbäcken, Lindqvist i Stockholm*, Igel*
och Johansson i Mellbyn.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom Andra kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, nr 89, har herr Lindhagen m. fl. hemställt, att Riksdagen måtte
anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa en undersökning rörande
personalens i hotell-, restaurang-, kafé- och konditorirörelse arbetstid och
arbetsförhållanden samt, därest undersökningen därtill föranleder, framlägga
förslag till lagbestämmelser för undanröjande av de missförhållanden,
som förelinnas.

Till stöd för denna hemställan hava motionärerna anfört följande:

»Den stora faran för folkhälsan, som det nutida ekonomiska livet
medför, har föranlett undersökningar av olika arbetaregruppers levnadsförhållanden
»och försök att även på lagstiftningens väg komma dem
till hjälp.

Härunder inträffar det lätt, att en del mindre arbetsområden undgå
uppmärksamhet och få sitta i efterhand.

Hotell-, restaurangkafé- och konditoripersonalen är en sådan förbisedd
yrkesgrupp.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 15 höft. (Nr 15.)

1

2

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Sämst ställt har naturligtvis servitörs-, köks- och diskpersonalen,
vilken omfattar både män och kvinnor samt jämväl ett icke ringa antal
minderåriga. En särdeles lång arbetstid, nattarbete och vistelse. i
osunda eller nedrökta lokaler har denna personal att kämpa med. Till
och med matrummen äro även i förstklassiga etablissement förlagda så,
att dagsljus och frisk luft äro helt och hållet uteslutna. Synnerligen
illa är mångenstädes ställt för kökspersonalen, vilken ofta får härda ut
under eu oskälig arbetstid, ibland ända till sexton timmar i sträck, i en
outhärdlig värme och i en av ånga och os förpestad luft med ett till
på köpet särdeles enerverande arbete, i all synnerhet för dem, som
skola stå invid den vanligtvis rödglödgade spisen. Hotellvaktmästarne
ha givetvis i ovannämnda avseenden sundare arbetsförhållanden än den
övriga personalen, men även för dem lämnar tillståndet åtskilligt övrigt
att önska.

Det otillfredsställande avlöningssättet är ett annat mycket överklagat
förhållande. Ibland sättes servitörspersonalen dessutom att utan
ersättning förrätta extra arbeten, som ej höra till yrket, såsom vakthållning
och även målning av möbler, tvättning av fönster och dylikt.
Mathållningen uppgives för personalen vara genomgående dålig. Själva
anställningen är också mycket otrygg, mer än i de flesta andra yrken.
Självfallet är det ganska olika ställt på olika håll. Mångenstädes äro
förhållandena bättre, någon gång goda, men i allmänhet klagas över
yrkets stora vanskligheter.

De närmaste krav, som från denna yrkesgrupps sida framställas,
äro bland annat en reglerad arbetstid av högst tio timmar om dygnet,
en hel dag ledigt i varje vecka, sundare arbetslokaler, en fast grundlön
och ordentlig kost.

Personalen har svårt att åstadkomma sammanslutningar för att
vinna någon förbättring. Den långa arbetstiden, de splittrade olikartade
arbetsställena och många andra orsaker bidraga härtill. Under sådana
förhållanden är det så mycket angelägnare, att något statsingripande
sker även till förmån för dessa yrkesarbetare.

Inom detta yrkesområde har därför statsmakten mångenstädes
utomlands trätt emellan. Enligt uppgifter, meddelade enskilt från kommerskollegium,
gäller exempelvis följande.

I Tyskland äger man en lagstiftning, som innehåller följande
bestämmelser:

Den tyska lagstiftningen rörande arbetarskydd inom hotell- och restaurangrörelsen
innehålles i en av förbundsrådet den 23 januari 1902 utfärdad förordning
samt i barnskyddslagen den 30 mars 1903.

3

Lagutskottets utlåtande Nr lo.

Den förra av dessa författningar, vilken utfärdats med stöd av i yrkeslagen
{§ 120 e) givet bemyndigande, gäller endast den så kallade »högre» personalen, det
vill säga överkypare, kypare, uppasserskor, kockar och deras lärlingar ävensom den
i kallskänken och den med matvarornas och maträtternas beredande sysselsatta
personalen. Undantagna från lagens giltighetsområde äro sålunda bland andra kökets
hjälppersonal, städerskor, tvätterskor, diskerskor o. s. v. Enligt förordningen föreskrives
för den »högre» personalen över 16 år följande minsta mått av vilotid:

1. sju oavbrutna ledighetsperioder av åtta timmar vardera under varje vecka;

2. i stället för en dylik ledighet en oavbruten vila av 24 timmar var tredje
vecka eller, i orter med mer än 20,000 invånare, varannan vecka;

3. under de veckor, då en ledighet av 24 timmar icke behöver beviljas, skall,
utom den i 1 stycket angivna vila, minst en gång i veckan beredas en ytterligare
oavbruten ledighet om minst sex timmar, vilka skola infalla mellan kl. 8 f. m. och
kl. 10 e. m.

A bad- och kurorter får den dagliga åttatimmarsvilan efter ortsmyndigheternas
beslut under sammanlagt högst tre månader förkortas till sju timmar,
varvid likväl pauser under den dagliga arbetstiden måste beredas å tillsammans
minst två timmar. Tiden mellan tvenne viloperioder skall, inberäknat pauser, omfatta
högst sexton timmar, eller å bad- och kurorter, under ovan angivna förutsättningar,
högst sjutton timmar. Dessa maximalarbetstider kunna emellertid sextio
gånger om året förlängas, varvid endast skall iakttagas bibehållandet av de under
punkt 1 här ovan omförmälda vilotider.

Den »högre» personalen under 16 år tillförsäkras genom samma förbundsrådsförordning
en daglig oavbruten vilotid av nio timmar, varjämte hithörande personer
icke få sysselsättas mellan kl. 10 e. m. och 6 f. m.

Enligt barnskyddslagen åtnjuta de i hotell- och restaurangrörelse sysselsatta
barnen särskilt skydd, i det att minimiåldern för barnen1) inom ifrågavarande
näringsgren fastställts till tolv år. Användande till dylikt arbete av skolpliktiga
flickor är helt och hållet förbjudet, ett förbud, som dessutom gäller tiden mellan
kl. 10 e. m. och 6 f. m. för flickor under 16 år (se ovan) samt under samma tid
för flickor mellan 16 och 18 år, vilka icke äro medlemmar av arbetsgivarens familj.
För alla barn, vilka äro medlemmar av arbetsgivarens familj, gäller förbud mot
arbete mellan kl. 8 e. m. och kl. 8 f. m. samt före förmiddagsundervisningen i
skolan, varjämte dessa barn äga rätt till en minst två timmar varande middagsrast
och arbetet på eftermiddagen icke får börja förrän en timme efter slutad skolundervisning.

Av bestämmelserna i ovanberörda förordning av år 1902 torde slutligen böra
ytterligare anföras, att arbetsgivaren enligt dem är ålagd att föra en förteckningöver
de hos honom anställda personer, å vilka förordningen äger tillämpning, samt
att i denna förteckning personalens vilotider skola antecknas. Ifrågavarande förteckningar
få granskas av vederbörande myndigheter.

Det synes för närvarande vara ett allmänt önskemål hos de av nu berörda
lagar — särskilt 1902 års förordning — omfattade arbetskretsar att få till stånd
en reform av författningen, varvid särskilt påpekas behovet av att giva den ett

1) Barn är enligt denna lag den, som icke fyllt tretton år, eller, ehuru fyllda tretton år,
fortfarande är skolpliktig.

4

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

större giltighetsområde, nödvändigheten av att göra den till synes synnerligen bristfälliga
kontrollen effektiv och önskvärdheten av ett utsträckande av vilotidens längd
och frekvens.

Anm. Den genom förbundsrådsförordningen genomförda lagstiftningen hade föregåtts av .
eu ntav den arbetsstatistiska kommissionen verkställd undersökning rörande arbetstids- och löneförhållanden
bland kypare och uppasserskor. (Se »Erhebung »iber die Arbeits- und Gehaltsverhältnisse
der Kellner und Kellnerinnen. Veranstaltet im Jahre 1893». Två delar, Berlin 1894—95.
Drucksachen der Kommission för Arbeiterstatistik. Erhebungen Nr 6 och Nr 9).

Utom i Tyskland finnes lagstiftning speciellt för detta område i
Österrike i en lag av den 15 januari 1895, som för övrigt reglerar
söndagsarbetet, men därjämte meddelar särskilda bestämmelser angående
viss ledighet under veckodagarna för personalen i hotell- och restaurangrörelsen.
I Schweiz finnes för personalen i hithörande yrkesgrenar särskild
lagstiftning, t. ex. i kantonen Baselstadt. (lag den 19 december
1887 med ändring den 14 januari 1909) och i Thurgau (lag den 12
mars 1906). — Beträffande övriga europeiska länder har tillfälle icke
varit att göra en närmare undersökning. Någon speciallagstiftningsärskilt
på detta område torde ej finnas, men i den allmänna skyddslagstiftningen,
särskilt den, som gäller för kvinnor och minderåriga,
förefinnas antagligen även för nu ifrågavarande personal gällande bestämmelser.
I Frankrike är emellertid genom en lag av den 13 juli 1906
hotell-, restaurang- och kafépersonalen tillförsäkrad en dags ledighet i
varje vecka, och enligt en uppgift skulle där för denna personal även
stadgats en normalarbetsdag av 10 timmar. Fn italiensk lag av den
7 juli 1907 lämnar enahanda föreskrift som nämnda franska lag.

Vid riksdagen 1911 framburos två motioner till förmån för undersökning
och lagstiftning om ifrågavarande yrkesklassers arbetsförhållanden.
De väckte, som var att vänta, allmänt gillande från dem det
gällde, och vid ett möteden 12 mars 1911 mellan omkring 250 personer,
tillhörande restaurangbetjäningen, antogo dessa eu resolution, däri uttalades
den livligaste sympati för motionerna och »påyrkades åtgärder för
ordnade arbetsförhållanden inom denna bransch, som nu i flera avseenden
äro synnerligen klandervärda». Motionerna bi föllos av Andra kammaren
utan votering, men avslogos av den Första med 97 röster mot 32. År
1912 upprepades förslaget, som även då bifölls av Andra kammaren
utan votering, men avslogs av den första med 75 röster mot 58.

Då förslaget nu för tredje gången återupprepas, sker det i den förvissning,
att den stigande minoritetssiffran i Första kammaren till förmån
för förslaget skall en gång bliva majoritet. Till stöd för denna
förvissning åberopas följande i Stockholms Dagblad för den 6 december

Lagutskottets utlåtande Nr 15. 5

influten framställning från dess skåneredaktion, som återgivits under
rubrikerna »Serveringsflickornas lott, en social företeelse med mörk
bakgrund»:

»Ånyo en strejk av serveringsflickor i Skåne. I somras var det i Båstad
på restaurangen Pershög, nu är det på Hotell Tor i Ängelholm. I båda fallen har
det gällt en helt obetydlig personal, som omedelbart kunnat ersättas, och från
restauratörhåll har man nog också ansett det hela tämligen bagatellartat. Även
den störa allmänheten har väl snarast dragit på munnen, när man hört, att några
serveringsflickor givit sig till att strejka. Ty skämtet sammanhänger gärna med
begreppet serveringsflicka, och där hon går bland de dukade borden eller i det

rökiga schweizeri ingår ju i hennes funktion lika mycket att vara ett medium

för skämtet som att servera.

Högst få bland allmänheten känna emellertid till den mörka bakgrund, mot
vilken denna hennes livsuppgift tecknar sig. Serveringsflickorna ha en helt annan
ställning än kyparkåren, som i regel är avlönad och förstått att socialt höja sig i
avsevärd grad. 1 stället är den kvinnliga betjäningen utsatt för alla tänkbara
avbränningar. Det finns restauranger, som kunna namngivas, där de serverande
själva nödgas hålla borden med blommor, avlöna den s. k. smörgåsnisse, betala rengöringsarbeten,
därtill betala s. k. glaspengar varje dag, upp till en krona, och
slutligen betala den servis, som skadas, enligt högsta pris. På ett och annat ställe

har servitrisen även att erlägga procent på sin dagskassa, och överallt får hon stå

den ekonomiska risken för obetald förtäring. Bostad måste de oftast hålla sig
själva, och dessutom har principalen mycket dyrbara krav på hennes klädsel och
frisering, ehuru detta visst icke alltid är i den svenska kafépublikens smak. Benägenheten
hos principalerna att intaga för stor personal bidrager till att göra servitrisernas
förtjänster minimala, och allmänheten har i det stora hela felaktiga föreställningar
om deras inkomster.

Och om de verkligen skulle komma upp till någon avsevärd förtjänst, borde
väl detta vara dem väl unnat, ty denna förtjänst har uppnåtts under en arbetsdag,
som i många fall utan avbrott uppgår till 16 å 17 timmar.

Arbetstiden inom restaurangyrket är eu sak för sig och förtjänar nog att
diskuteras. Ett minst lika betydelsefullt kapitel är emellertid rekryteringen. Det
är icke som inom kyparkåren, där långvarig tjänst utbildar allt bättre servitörer,
utan beträffande serveringsflickorna ser man helst till utseendet, och en flicka, som
råkat bli litet till åren, men kan vara mönstergill i sitt arbete, får stryka på foten
för en nykomling i yrket, som ej har en aning om servering, men har av arbetet
ännu ofördärvade rosor på kinden. I Stockholm synes det hända mera sällan, att
man avskedar en flicka för att hon blivit något äldre, ty flerstädes ser man där
flickor i medelåldern, och särskilt gäller detta de mera förstklassiga,ställena, där
det ej får klicka med serveringen. Emellertid tillkom just strejken i Ängelholm av
dylik anledning. Innehavaren önskade unga vackra flickor i stället för de gamla,
som dock lära ha gjort sig mycket omtyckta av publiken. Det började med avskedandet
av den äldsta, vilken var omkring 35 år och varit i hotellets tjänst ett tiotal
år. Alla hennes kamrater togo dock parti, och så hade man strejken — naturligtvis
resultatlös.

6

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Det är för övrigt ej en tillfällighet, att de här omnämnda strejkerna utbrutit
i Skåne, ty just i Skåne lära förhållandena vara sämst för den kvinnliga serveringspersonalen.

Serveringsflickornas ställning torde snart nog komma under diskussion. Enligt
vad det förspörjes, lär i kvinnokretsar här i södra Sverige frågan vara livligt under
debatt och Malmö kvinnoklubb är betänkt på att redan till nästa månadssammanträde
upptaga frågan till behandling. Att bär är mycket, som behöver belysas, är
påtagligt, och varje socialt intresserad bör väl för övrigt med tillfredsställelse se,
att något åtgöres för att undanröja missförhållanden, som varken äro vårt land
eller den svenska kvinnan värdiga.»

För tydlighetens skull bör kanske, konditorirörelsen särskilt omnämnas
vid sidan av kaférörelse, vilket ej skett i de föregående förslagen,
men iakttagits i nedannämnda hemställan. Enligt sakkunnigs uppgift
lärer arbetstiden för serveringspersonalen i konditorirörelse här i huvudstaden
vara synnerligen betungande, på ett ställe varar den exempelvis
mellan kl. 7 f. in. till kl. Va 1.0 e. in., dock med 1 V2 timmes middagsrast-
och med ledighet merendels två kvällar i veckan och var tredje
söndag. Därtill förekommer ofta här som annorstädes, att betjäningen
under denna långa tid är förbjuden att sitta, vilket är särdeles hälsovådligt
särskilt för den kvinnliga betjäningen.v

Den fråga, motionen avser, förevar, såsom motionären erinrat,
vid både 1911 och 1912 års riksdagar. Förstnämnda år hemställdes
i tvenne inom Andra kammaren väckta motioner, i den ena, att
Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående
inom handels-, restaurang-, kafé- och hotellrörelsen i landet anställda
biträdens och arbetares arbetstid samt därpå inkomma till Riksdagen
med förslag till en sådan reglering genom lag av arbetstiden
inom denna bransch, som för beredande av skydd mot sanitära och
andra vådor, förorsakade av lång arbetstid och andra förhållanden, kunde
vara av behovet påkallat, och i den andra, att Riksdagen ville anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte föranstalta en undersökning om bland annat
restaurang- och kafépersonalens och i synnerhet kökspersonalens arbetstid
och arbetslokaler samt därefter framlägga de lagförslag, vartill dessa
utredningar kunde föranleda. Båda motionerna blevo av lagutskottet
avstyrkta, varemot fyra av utskottets ledamöter i avgiven reservation
yrkade, att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t ville verkställa en undersökning rörande personalens i
hotell-, restaurang- och kaférörelse arbetstid och arbetsförhållanden samt,
därest undersökningen därtill föranledde, framlägga förslag till lagbestämmelser
för undanröjande av de missförhållanden, som förefunnos. Aid

Lagutskottets utlåtande Nr 15. 7

ärendets behandling i kamrarna biföll Andra kammaren utan votering*
reservanternas yrkande, under det Första kammaren avslog motionerna.

Nyssberörda, av Andra kammaren godkända yrkande framställdes
å nyo vid 1912 års riksdag i en inom nämnda kammare väckt motion.
Det särskilda utskott, till vilket motionen hänvisades, tillstyrkte i huvudsak
densamma, men då kamrarna även denna gång stannade i olika
beslut, hade frågan å nyo förfallit.

Motionärens hemställan i nu förevarande motion är likalydande
med förenämnda, av reservanterna inom 1911 års lagutskott framställda
yrkande, allenast med den skillnad, att konditorirörelse i motionen upptagits
såsom en särskild yrkesgren vid sidan av de övriga.

Till stöd för berörda, vid 1911 års riksdag framställda yrkande
hade reservanterna bland annat anfört:

»Inom ingen yrkesgren av större betydenhet torde arbetstiden
vara så ojämn och så oreglerad som inom hotell-, restaurang- och kaférörelsen.
För en del av den i dylik rörelse anställda personalen torde
visserligen vederbörande arbetsgivare sökt — — i någon mån sörja
för eu nödtorftig vila från arbetet. Men för de allra flesta av den personal,
varom bär är fråga, torde arbetstiden uppgå till en för deras
liv och hälsa i hög grad farlig omfattning. Härtill kommer, att arbetet
är i synnerligen stor grad nattarbete, och att kvinnor i stort antal och
även ett ej ringa antal minderåriga äro i detta slags rörelse anställda.

Det synes därför vara eu viktig uppgift för den sociala lagstiftningen
att beakta dessa företeelser och, i den mån det kan ske, införa
ordnade och för den till antal betydande arbetspersonal, inbegripet kökspersonalen,
som här är i fråga, drägliga förhållanden. 1 all sjmnerhet
synes det av vikt att med avseende å de minderåriga, d. v. s. personer
under 18 år, undersöka, i vad mån särskilda bestämmelser äro behövliga
utöver de mycket allmänna, som givas i gällande näringslagstiftning
eller innehållas i den s. k. yrkesfarekommitténs förslag.»

Det torde vara otvivelaktigt, att avsevärda missförhållanden i sålunda
angivna hänseenden inom samtliga de i motionen berörda yrkesgrenar
förefinnas. Visserligen växla de villkor, under vilka den i denna
rörelse anställda personalen arbetar, högst väsentligt å olika orter och
ställen, men det torde numera vara allmänt erkänt, att för en stor del
av ifrågavarande personal arbetstiden är så lång och arbetsförhållandena
i övrigt sådana, att personalens hälsa därigenom i hög grad äventyras,
bärskilt synes inom dessa yrken faran av en oskäligt lång arbetstid
vara så mycket större, som arbetet ofta måste utföras i olämpliga och

8

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

osunda lokaler. Då härtill kommer, att, såsom i ovanberörda reservation
framhålles, kvinnor och barn i stor utsträckning användas i arbetet
inom dessa yrken, synes det vara synnerligen angeläget, att den ifrågavarande
personalens arbetsförhållanden bliva föremål för utredning och att
åtgärder på lagstiftningens väg utan uppskov vidtagas för de anmärkta
missförhållandenas avhjälpande. Visserligen torde vid en dylik lagstiftning
svårigheter möta med hänsyn till de berörda missförhållandenas nära
samband med själva arbetets natur och beskaffenhet, men att dessa svårigheter
icke äro oövervinneliga torde tydligt framgå av erfarenheterna
i detta hänseende i utlandet, där man flerstädes, till synes med gott
resultat, sökt genom lagstiftning reglera hithörande förhållanden. Såsom
motionären framhållit, äger särskilt Tyskland eu detaljerad lagstiftning
på detta område.

Några dylika specialbestämmelser finnas, som bekant, icke hos
oss. Däremot innehållas i lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912.
vilken lag äger tillämpning jämväl å sådan rörelse, som här är i
fråga, vissa allmänna föreskrifter rörande åtgärder till förekommande
av ohälsa i arbetet. Sålunda stadgas i lagens 3 §, bland annat,
att arbetsgivare är pliktig iakttaga allt, som i avseende å arbetslokaler,
maskiner och redskap eller eljest med hänsyn till arbetets natur skäligen
kan anses av nöden för att skydda hos honom sysselsatta arbetare mot
olycksfall och ohälsa i arbetet. I 5 § givas föreskrifter om arbetslokalers
beskaffenhet i avseende å luftutrymme, ventilering in. in. ävensom
om arbetstidens inskränkning för arbetare i särskilt hälsofarlig
sysselsättning och om söndagsvila. Därjämte är i 10 § föreskrivet, att
arbetsgivare ej får använda minderårig i arbetet på sådant sätt, att
det kan anses medföra fara för överansträngning eller annan menlig
inverkan på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling.

Om ock dessa allmänna föreskrifter i viss mån avse att avhjälpa
inom förevarande rörelse förefintliga missförhållanden, torde de dock
vara alltför allmänt avfattade, för att med stöd av desamma ett effektivt
ingripande skulle kunna äga rum.

Däremot torde de ifrågavarande förhållandena i någon män kunna
regleras genom de särskilda föreskrifter, som Konungen äger utfärda,
då i fråga om visst slag av sysselsättning behov därav yppas,
antingen för tillämpningen av ovannämnda bestämmelser i 3 §, eller
då minderårigs användande finnes medföra synnerlig fara i något avseende,
som omnämnes i 10 §, eller då kvinnas användande i dylik
sysselsättning är för henne synnerligen ansträngande eller hälsofarligt

9

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

(§§ I7 och 21). Även om emellertid på denna väg åtskilligt skulle
kunna göras, kan det dock icke antagas, att på grund av dessa bestämmelser
så omfattande lagstiftningsåtgärder skulle kunna vidtagas, som
för de inom förevarande yrken överklagade olägenheternas avlägsnande
äro nödiga och i motionen, med åberopande av Tysklands föredöme,
påfordras. Särskilt lära nödiga bestämmelser till arbetstidens reglering
icke i erforderlig omfattning kunna av Konungen utfärdas.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa undersökning
rörande personalens i hotell-, restaurang-,
kafé- och därmed jämförlig rörelse arbetstid och arbetsförhållanden
samt, i den mån undersökningen därtill
föranleder, för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser
för undanröjande av de missförhållanden,
som må förefinn as.

Stockholm den 12 mars 1913.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Reservation

av herrar af Ekenstam, Trana, Gezelius, greve Lagerbjelke, greve
Spens, Petersson i Lidingö villastad och Johansson i Mellbyn, som ansett,
att utskottet bort hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Till stöd härför har herr Petersson i Lidingö villastad anfört:
»Enligt min uppfattning kan den i fjor antagna lagen om arbetarskydd
icke utan vidare avvisas såsom otillräcklig för åstadkommande av
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 15 höft. (Nr 15.) 2

10

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

ordnade och tillfredsställande arbetsförhållanden inom de yrken, om vilka
det här är fråga. Att de sanitära vådorna kunna på denna väg undanröjas,
synes mig ställt utom allt tvivel. § 3 innehåller en generell bestämmelse
om arbetsgivares skyldighet att iakttaga allt, som skäligen
kan anses av nöden för att skydda arbetarne mot ohälsa i arbetet.
Enligt 10 § må minderårig icke i arbete användas på sådant sätt, att
fara för överansträngning eller annan menlig inverkan på den minderåriges
hälsa eller kroppsutveckling kan uppstå. Bestämmelsen i 21 §
skyddar kvinna för sysselsättning, som finnes vara för henne synnerligen
ansträngande eller hälsofarlig. Och de närmare bestämmelser, som
krävas för att i särskilda fall genomföra dessa lagbud, äger Konungen
att i administrativ väg utfärda. Den från innevarande års början i verksamhet
trädda socialstyrelsen har i sin instruktion sig anbefallt att
handlägga bland annat ärenden angående arbetarskydd, att med uppmärksamhet
följa företeelserna på detta område samt att vidtaga eller
hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, som styrelsen finner påkallade.

Det synes mig fördenskull önskvärt, att verkningarna av den nya
lagen få framträda, innan Riksdagen hos Kungl. Maj:t begärt ytterligare
lagstiftningsåtgärder. Dessa måste givetvis gå utöver vad lagen om
arbetarskydd innehåller. Vad man åsyftar är också en mera ingripande
reglering av arbetsförhållandena på nu ifrågavarande områden särskilt
i fråga om arbetstidens längd, en reglering, som utgår från andra synpunkter
än dem att skydda arbetarna för överansträngning och ohälsa i
arbetet. Men en dylik reglering kan understundom bliva ganska otillfredsställande
och menlig just för dem, vilkas bästa man vill tillgodose.
Det är därför av största vikt, att den icke företages, innan fullgiltiga
skäl för densamma föreligga; och härom kan man enligt min mening
icke döma, innan sig visat, vad lagen om arbetarskydd åstadkommer.»

STOCKHOLK, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1913.