Lagutskottets utlåtande Nr 13

Utlåtande 1915:LU13

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1915 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av vädd motion angående skrivelse till
Kungl. Magi med begäran om förslag till ändring i
visst syfte av 17 kap. handelsbalken.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, af Ekenstam4, Söderbergh,
Trana, Stärner, Gezelius, Alexanderson, Johanson i Valared*, greve
Spens, Pettersson i Södertälje, Persson i Norrköping, Gustafsson i
Örebro, Borg*, Holmdahl, Igel och Lindqvist i Kosta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 3, har herr Trana, med instämmande av herrar Ivan Svensson, af
Sken stam och Lyckholm, anfört följande:

»Uti sin vid lagtima riksmötet år 1890 avgivna ämbetsberättelse
yttrade dåvarande justitieombudsmannen Nils Claeson:

I 15 kapitlet 5 § ärvdabalken, enligt detta lagrums lydelse genom
kung!, förordningen den 30 maj 1835, är stadgat följande:

Nu vet. man hans inländska arvinge, men ej var han är, läte
då domaren, i allmänna tidningarna tre gånger, minst en månad emellan
varje gång, och första gången sist inom tre månader från den dag då
bouppteckningen till rätten ingiven är, kungöras, att arv fallit honom
tiH. Vilja härmare det arv lyfta, vare det tillåtet, där de för arvet och
dess avkomst ställa borgen, som av rätten godkännes. Begagna de ej

Bihang Ull riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 10 höft. (Nr 13.) 1

2 Lagutskottets utlåtande Nr 13.

lyftningsrätten, förordne domaren god man, som arvet vårdar och .för
valtar, till dess den frånvarande arvingen sin rätt bevakar eller tiden
därtill ute är. Kommer ej den frånvarande arvingen inom tio år från
den dag, då kungörelsen tredje gången i tidningarna infördes, vare från
arvet skild, där han ej laga törfall visar.

Det förekommer ganska ofta att på grund av denna § god man
förordnas att vårda och förvalta frånvarandes arv. Nästan varje nummer
av Post- och inrikes tidningar innehåller kungörelser om arv,
som tillfallit på okänd ort vistande personer, och då den i nämnda §
medgivna rätt för fjärmare arvingar att mot borgen, som av rätten godkännes,
lyfta arvet, mera sällan lär av dem begagnas, torde i de flesta
fall särskild god man förordnas. Det åligger honom att taga den frånvarandes
arvedel om händer samt den vårda och förvalta. Gode mannens
förhållande härutinnan är närmast att förlikna vid en förmyndares förhållande
i fråga om myndlingens ekonomiska angelägenheter. Och denna likhet
har blivit än större, sedan genom kungl. förordningen den 31 oktober
1873 även god man tillerkänts behörighet att, efter det närmaste frän ders
råd inhämtats och rättens tillstånd erhållits, sälja eller låta inteckna
den frånvarandes fasta egendom.

Genom lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning av omyndigs
egendom den 18 april 1884 äro bestämmelser meddelade om vilken
domstol skall hava vårdnad över förmynderskap, om förmyndares skyldighet
att årligen uppgöra räkning över vad han förvaltar, om sättet
för denna räknings granskning m. in. Men sådana föreskrifter beträffande
gode män saknas.

Under min ämbetsresa år 1889 fann jag vid genomgående av atsldlliga
domstolars förmynderskapsböcker, att i desamma voro i likhet
med verkliga förmynderskap införda de fall, då god man förordnats att
förvalta frånvarandes arv, medan hos andra domstolar deras förmynderskapsböcker
upptogo allenast förmynderskap, ehuru vid efterfrågan det
upplystes att jämväl vid dessa domstolar ej sällan förekommit sådana
godmans-förordnanden, varom här är fråga.

Då, såsom nyss nämnts, föreskrift icke finnes angående domstols
tillsyn över god mans förvaltning, kunde jag icke göra någon anmärkning
därom, att dessa godmans-förordnanden icke upptagits i förmynderskapsböekerna.
Snarare skulle jag haft anledning att hos de domstolar,
som i sina förmynderskapsböcker infört även dessa ärenden, anmäika,
att de i böckerna upptagit annat än vad, enligt 2 § i lagen den 18

Lagutskottets utlåtande Nr 13. 3

april 1884 och den samma dag utfärdade kungörelse angående fastställande
av formulär till förmynderskapsbok, sådan bok bör innehålla.
Jag gjorde likväl ej någon anmärkning i detta syfte, enär vid samtal
med vederbörande domare de raeddelado mig, att erfarenheten ådagalagt,
det eu kontroll över ifrågavarande gode mäns förvaltning vore lika behövlig
som beträffande förmyndares förvaltning, och att de ansett sig för
betryggande av de frånvarandes rätt böra öva tillsyn jämväl över dessa
gode män. Sådant kunde dock ej ske, med mindre äu att godmansförordnandena
införts i förmynderskapsböckerna. Några bland dessa
domare plägade fordra, att värjo god man årligen avgåvo räkning över
vad han hade om händer och att räkningen skulle granskas på samma
sätt som i lagen den 18 april 1884 är stadgat angående förmyndareräkning.
Underläte god man för frånvarande sin skyldighet i detta
hänseende, bleve honom av rätten förelagt att sådant fullgöra. Ändra
domare förforo på det sätt, alt om god man icke under två eller tre år
avgivit räkning, förelädes honom att avlämna sådan, varefter, om han icke
självmant årligen avgåve räkning, honom avfordrades sådan med några
års mellanskov. Även för denna art av kontroll voro anteckningarna i
förmynderskapsböckerna behövliga.

God mans förvaltning av frånvarandes arv räcker ofta länge. Enligt
15 kapitlet 5 § ärvdabalken kan den räcka i tio år och något därutöver.
Den frånvarande själv har i de flesta fall icke kännedom om,
att arv fallit honom till. Han kan sålunda icke, lika litet som en minderårig
gent emot förmyndaren, bevaka sin rätt mot gode mannen. Ilar
den avlidne efterlämnat, förutom den frånvarande arviugen, andra, fjärmare
arvingar, äga dessa en eventuell rätt till arvet, i fall den frånvarande
icke inom stadgad tid kommer för att taga arvet i besittning. Men
oaktat de fjärmare arvingarna hava denna eventuella rätt, innehåller
lagen likväl icke något stadgande, som bemyndigar dem till någon kontroll
över gode maunen. De kunna väl begagna sig av den dem medgivna
rättighet att lyfta arvet. Härtill fordras dock, att de ställa av domstolen
godkänd borgen, och kunna eller vilja de ej detta, förvaltar gode mannen
fortfarande arvet. Tvivelaktigt är ock, huruvida med hittillsvarande bestämmelser
eu anmälan av fjärmare arvinge hos domstol, att gode mannen
missvårdar arvet, skulle leda till något resultat. Finnas ej fjärmare
arvingar, torde, i brist av föreskrift, icke någon äga befogenhet göra
ens sådan anmälan. I detta fall har likväl statsverket ett omedelbart

4

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

intresse att arvet på bästa sätt vårdas, tv kommer ej den frånvarande
inom viss tid, tillfaller arvet statsverket.

Då enligt 15 kapitlet 5 § ärvdabalken gode mannen genom offentlig
myndighets förordnande blivit insatt till förvaltare av frånvarandes
arv, torde ock å det allmännas sida böra tillses, huru han besörjer förvaltningen.
Denna kontroll synes lämpligen kunna anordnas på lika
sätt som nu är stadgat i fråga om förmyndare.

I kungl. förordningen angående vård av död mans bo den 24 september
1861 är såsom tillägg till vad lagen i 9 kapitlet ärvdabalken
stadgar angående egendoms upptecknande efter död man förordnat i 2 §,
att om någon stärbhusdelägares vistande är okänt eller så fjärran, att
säkert bud ej kan, inom bouppteckningstiden, till och ifrån honom
komma, då skall det hos rätten anmälas; och nämne rätten, där sådan
anmälan sker, god man att vårda den frånvarandes rätt, till dess han
själv kommer eller annorlunda förordnar. Det kan ifrågasättas, huruvida
icke även sådan god mans åtgöranden böra kontrolleras. Men då detta
godmanskap torde vara av mera provisorisk art och gode mannen icke
äger sådan vidsträckt befogenhet, som tillkommer god man, vilken jämlikt
15 kapitlet 5 § ärvdabalken förordnats, lärer någon lagstadgad tillsyn
i detta fall icke vara av nöden.

En bestämmelse, avseende ovannämnda kontroll å god man, skulle
kunna göras i form av tillägg till lagen angående tillsyn å förmyndares
förvaltning, men då ett sådant tillägg torde betinga eu ändring i lagens
rubrik, synes det vara ändamålsenligare att en särskild lag utfärdas, som
i fråga om tillsyn å god mans förvaltning hänvisar till förmyndarelagen.
På grund härav hemställer jag, att riksdagen måtte för sin del antaga
följande förslag till

Lag angående tillsyn å god mans förvaltning av frånvarandes egendom.

Härigenom förordnas att vad i lagen angående tillsyn å förmyndares
förvaltning av omyndigs egendom den 18 april 1884 är stadgat
skall i tillämpliga delar gälla den, som jämlikt 15 kapitlet 5 § ärvdabalken
är förordnad att såsom god man vårda och förvalta frånvarandes
arv.»

Över denna hemställan avgav lagutskottet utlåtande, däri utskottet
förklarade sig anse önskvärt, att eu uttrycklig lagbestämmelse uti ifrågavarande
syfte meddelades, men att åt den föreslagna lagen borde
givas eu sådan lydelse, att densamma omfattade alla de fall, då i anledning
av timat dödsfall någon bleve av domstol förordnad att såsom god

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

5

man. bevaka frånvarande delägares i dödsboet rätt eller förvalta hans
lott i boet; i följd varav utskottet hemställde, att riksdagen ville för sin
del antaga följande

Lag om tillsyn å god mans förvaltning av frånvarandes lott i dödsbo.

Härigenom förordnas, att lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning
av omyndigs egendom den 18 april 1884 skall äga tillämpning
jämväl i avseende å god man, som i anledning av tiraat dödsfall av
domstol föiordnas att vårda frånvarande delägares i dödsboet rätt eller
förvalta hans lott däri.

Sedan bägge kamrarne godkänt utskottets hemställan och högsta
domstolen blivit över lagförslaget hörd, därvid detsamma lämnats utan
anmärkning, blev nu gällande lag i ämnet den 16 maj 1890 utfärdad.

Den sålunda tillkomna lagstiftningens otillräcklighet påvisades redan
vid 1892 års riksdag, då lagutskottet i anledning av en af L. Persson i
Heljebol väckt motion om den ändring i 18 kap. 1 § ärvdabalken, att i
händelse man ej visste, var arvinge uppehölle sig, honom skulle genom
allmänna tidningarne föreläggas natt och år att sig anmäla och att, därest
sådan arvinge icke gåve sig tillkänna inom den tid, rätten skulle
förordna god man att hans anspråk bevaka, i sitt utlåtande över motionen
väl erkände behov av lagstiftning i ärendet men fann anordningen med
kungörelse icke leda till åsyftat resultat eller bringande av ett dödsbos
utledning till ett skyndsamt slut. Utskottet ansåg emellertid det i motionen
villkorligt föreslagna förordnandet av god man vila på en tanke,
som visade hän på den rätta vägen för frågans lösning, men då denna
kunde vinnas allenast genom uttrycklig förklaring, att godemannen
ägde befogenhet att genom sina åtgöranden i saken binda arvinge och
motionen icke syntes kunna föranleda till dylikt stadgande, vilket för
övrigt borde gälla god mans rättsliga ställning i allmänhet, hemställde
utskottet, att motionen ej måtte bifallas, vilket blev riksdagens beslut.
Men redan vid nästpåföljande riksdag 1893 återkom frågan. O. Erieksson.
i Bjersby väckto då motion om skrivelse med anhållan, att Kungl.
Maj:t villo låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lag angående
sättet för testamentes delgivning åt arvinge, som vistades å okänd
ort, samt rörande den rättsliga ställning i sin helhet, en för dylik arvinge
av rätten förordnad god man i denna sin egenskap intoge.
Motion väcktes då även av L. Persson i Heljebol med yrkande, att
riksdagen måtte för sin del besluta följande ändrade lydelse avl8 kap.

1 i; ärvdabalken: »Mar som —- — —- tillställas skall. Vet man oj

i

6 Lagutskottets utlåtande Nr 13.

var arvinge sig uppehåller, förordne rätten god man att med laga verkan
hans anspråk bevaka. Haver den — utrikes vistas.» I sitt

i anledning av nämnda motioner avgivna utlåtande yttrade lagutskottet

bland annat: , , ,

»Med anledning av vad utskottet vid nämnda riksdag (1892 aisl

i frågan uttalat, håller utskottet vidare före, att en lagstiftning i förevarande
ämne bör omfatta den rättsliga ställning i allmänhet, som tillkommer
sådan god man, varom ovan nämnts. . _

Cfode mannens skyldighet att, såsom det heter i 15 kap. 5 § ärvdabalken,
»arvet vårda och förvalta», innebär ett förhållande, som närmast
torde vara att förlikna med en förmyndares i fråga om myndlingens
ekonomiska angelägenheter. Denna likhet har blivit än större, sedan
förordningen den 31 okt. 1873 tillerkänt god man behörighet att, efter
det närmaste fränders råd inhämtats och rättens tillstånd erhållits, sälja
eller låta inteckna den frånvarandes fasta egendom, samt lagen den 16
maj 1890 ställt honom under samma kontroll och redovisningsskyldighet

som förmyndare. _

Lagstiftningen har således utvecklat sig i den riktning att i flera
avseenden likställa god man med förmyndare, och det torde kunna
ifrågasättas, huruvida ej skäl förefinnas att utsträcka denna likställighet
jämväl till återstående fall.»

På dessa och i övrigt anförda skäl ansåg utskottet, att den ifrågasätta
lagstiftningen i ämnet icke borde givas den inskränktare tolkning,
som av herr Persson föreslagits, och hemställde därför, att herr
Perssons motion icke måtte av riksdagen bifallas, varemot utskottet i
anledning av herr Erickssons motion föreslog riksdagen att i skrivelse
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelse, varigenom den av rätten för en å okänd ort
vistande arvinge förorduade gode mannens ställning bleve i sin helhet
bestämd. Denna hemställan bifölls av riksdagen, som härom den 5 maj
1893 avlät underdånig skrivelse till Kungl. Maj:t.

Yid anmälan den 22 nov. 1895 av detta ärende inför Kungl. Maj:t
i statsrådet yttrade dåvarande chefen för justitiedepartementet bland
annat följande:

»Såsom den lämpligaste utvägen att undanröja den tveksamhet, som
nu är rådande i fråga om vidden av gode mannens befogenhet med avseende
på förefintligt testamente, och de av denna tveksamhet härflytande
olägenheter angiver riksdagen, att i lag uttryckligt stadgande

Lagutskottets utlåtande Kr 13. 7

givcs om godo mannens rätt att genom sina åtgöranden binda arvingen.
1 sammanhang härmed anföres, att gode mannens skyldighet att arvet
vårda och förvalta innebär ett förhållande, som närmast torde vara att
föl likna med en förmyndares i fråga om myndlingens ekonomiska angelägenheter
, vilken likhet blivit än större i följd av förberörda förordning
den 31 okt, 1873 och lag den It! maj 1890, samt att på grund härav
torde kunna ifrågasättas, huruvida ej skäl förefinnes att utsträcka denna
likställighet jämväl till återstående fåll’.

I överensstämmelse med vad sålunda av riksdagen uttalats anser
jag det böra genom uttryckligt lagstadgande fastställas, att en av domstol
förordnad god man för frånvarande stärbhusdelägare äger att i allt,
som med uppdraget har samband, företräda den frånvarande med samma
verkan, som då en förmyndare handlar å myndlingens vägnar, samt att
i fråga om egendomens förvaltning slutlig redovisning och ansvarighet
samt arvode och kostnadsersättning samma bestämmelser som för förmyndare
gälla jämväl för sådan god man. Däremot finner jag ej tillräckligt
skäl vara för handen att utsträcka likställigheten därhän, att
förmånsrätt i gode mannens konkurs skulle tillkomma den frånvarande
stärbhusdelägaren. Medgivandet av en tyst förmånsrätt är nämligen
alltid från den allmänna rättssäkerhetens synpunkt betänkligt, och härtill
kommer i detta fall, att förmånsrätt följdriktigt borde medgivas även
för redovisningskrav hos vissa andra gode män, särskilt hos de enligt
15 kap. 2 § giftermålsbalken eller 20 kap. 7 § ärvdabalken förordnade.»

Departementschefen föredrog därefter förslag till

Lag, innefattande vissa bestämmelser angående god man för frånvarande
delägare i dödsbo.

Med upphävande av förordningen angående den förvaltningsrätt,
som i vissa fall tillkommer god man, vilken är förordnad att iakttaga
frånvarande arvinges rätt, den 31 okt. 1873, stadgas som följer:

Den, som i anledning av tim åt dödsfall av domstol förordnats att
vara god man för frånvarande delägare i dödsboet, äge att i allt, som
med det uppdrag har samband, den frånvarande med laga verkan företräda
; och skall för gode mannen gälla vad om förmyndares förvaltning,
redovisning och ansvarighet finnes föreskrivet.

Gode mannen njute skäligt arvode så ock ersättning för sina kostnader.

I enlighet härmed avläts proposition till riksdagen; och sedan lagutskottet
förklarat sig icke hava något att emot lagförslaget erinra, blev

g Lagutskottets utlåtande Nr 18.

detsamma av riksdagen bifallet, varefter lag i ämnet utfärdades den 2J
maj 1896.

Genom 1890 och 1896 års ifrågavarande lagar har frånvarande
delägares i dödsbo lott däri blivit i avseende å tillsynen å dess förvaltning
in. m. likställd med omyndigs av förmyndare omhänderhavda egendom,
men någon sådan förmånsrätt, som i 17 kap. 10 § handelsbalken
stadgas för omyndigs fordran hos förmyndare, har icke tillerkänts densamma
hos gode mannen; och likväl synas ju huvudsakligen samma
skäl, som justitieombudsmannen anfört för lagen den 16 maj 1890, tala
för likställighet jämväl i avseende å förmånsrätten. De av departements
chefen Östergren mot förmånsrätten uttalade betänkligheterna synas mig
icke vara av den vikt, att lagfästande av denna rätt bör uppskjutas.
Beträffande hans erinran om andre gode män. särskilt de enligt 15 kap.

2 § giftermålsbalken och 20 kap. 7 § ärvdaballcen, får val gälla, att i
många fall det bästa är fiende till det goda och att, om man också ej
kan genast avhjälpa alla olägenheter i ett visst fall, sådant dock ej bör
utgöra hinder för att avvärja de mest i ögonen fallande.

Det fall, då enligt förstnämnda lagrum två gode mån skola av domaren
nämnas, torde emellertid inträffa ytterst sällan, och dessa gode
män äro väl även av sådan anledning icke ens underkastade stadgandena
i 1890 och 1896 års förenämnda lagar; och vad angår 20 kap.
7 § ärvdabalken, torde detta lagrum varken behöva eller böra komma
till användning utom måhända i något enstaka undantagsfall och då endast
i och för pågående boutredning eller åtminstone för ytterst kort
tid. För övrigt kan det väl uppenbarligen icke med fog bliva tal om
att genom införande av den nu ifrågasatta förmånsrätten någon inkräktning
kommer att ske i gode mannens övriga borgenärers rätt, ty gode
mannen själv har ju icke någon rätt till den frånvarandes under hans
vård genom domstols förordnande och icke genom något den frånvarandes
eget åtgörande ställda egendom, ehuru, därigenom att egendomen
utgjorts av eller förvandlats till penningar, densamma vid gode mannens
konkurs, så ofta stadgandet i förra delen av 17 kap. 2 § handelsbalken
icke kan tillämpas, ingår bland hans tillgångar, med vilka den sammanblandats;
och någon moralisk rätt för övriga borgenärer att erhålla del
i nämnda egendom kan ju icke förefinnas. För att bereda sådan egendom
nödigt skydd och söka för framtiden förebygga de stora förluster
av dylik egendom, som erfarenheten visat, att gode mannens försämrade
ekonomiska ställning medfört, anser jag mig böra hemställa, att riks -

lut (/utskottets utlutande Nr 13. <)

dagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kuugl. Maj:t
täcktes för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i 17 kap.
handelsbalken, varigenom enahanda förmånsrätt, som tillkommer omyndigs
fordran hos föräldrar och förmyndare, må, under sådana villkor
som kunna bofinnas skäliga, tillerkännas frånvarande stärbhusdelägares
fordran hos den för honom förordnade gode mannen.»

Förevarande motion har till syfte att bereda frånvarande dödsbodelägare,
för vilka god man förordnats, enahanda förmånsrätt i gode
mannens konkurs, som omyndig person enligt stadgandet i haudelsbaikens
17 kap. 10 § åtnjuter för fordran hos föräldrar eller förmyndare.

De gode män, motionen berör, äro dels sådana, som jämlikt ärvdabalkens
15 kap. 5 §, enligt den lydelse detta lagrum erhållit genom
kungl. förordningen den 30 maj 1835, förordnats att vårda och förvalta
aiv, som tillfallit inländsk dödsbodelägare med okänd vistelseort, dels
ock sådana, som på grund av kungl. förordningen den 24 september 1861
angående vård av död mans bo i anledning av förestående bouppteckning
tillsatts för att vårda frånvarande dödsbodelägares rätt. Ifrågavarande
gode mäns ställning, som tidigare icke varit närmare reglerad,
är numera bestämd genom lagarna av den 16 maj 1890 och den 29
maj 1896. Enligt förstnämnda lag skall lagen angående tillsyn å förmyndares
förvaltning av omyndigs egendom den 18 april 1884 äga till
länkning å dessa gode män. Och enligt 1896 års lag hava gode männen
å ena sidan erhållit befogenhet att i allt, som med deras uppdrag
har samband, företräda den frånvarande med laga verkan samt å andra
sidan i avseende å förvaltning, redovisning och ansvarighet underkastats
de för förmyndare gällande föreskrifter.

Genom berörda lagar hava frånvarande dödsbodelägare, för vilka
gode män förordnats, i de flesta hänseenden kommit i åtnjutande av
samma skydd från det allmännas sida för dem tillfallna arv, som omyndiga
personel'' äga för sina ekonomiska intressen. Det synes, som hade
konsekvensen fordrat, att denna likställdhet utsträckts att gälla öven den
förmånsrätt, som jämlikt 17 kap. 10 § handelsbalken tillkommer omyndigs
fordran hos föräldrar och förmyndare. Eedan lagkommittén och
äldre lagberedningen hade härvidlag tagit steget fullt ut och föreslagit,
att jämväl uti ifrågavarande hänseende såväl frånvarande dödsbodelägare
som vissa andra av gode män företrädda personer skulle erhålla
samma förmån som omyndiga. Denna ståndpunkt intager också det förBi
fläng till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 10 käft. (AV 13.) 2

Utakottitu

yttrande.

10 Lagutskottets utlåtande Nr 13.

slag till lag angående förmyndarskaps förvaltning, som år 1911 framlagts
av särskilt tillkallade sakkunnige. Emellertid yppades, såsom i
motionen omnämnts, vissa betänkligheter häremot vid behandlingen år
1S96 av ovan berörda lag om vissa bestämmelser angående god man
för frånvarande delägare i dödsbo. Chefen för justitiedepartementet ansåg
nämligen, att medgivandet av en ny tyst förmånsrätt alltid vore från den
allmänna rättssäkerhetens synpunkt betänkligt, och att ett medgivande
av förmånsrätt i nu förevarande fall såsom konsekvens kräfde, att förmånsrätt
medgåves för redovisningskrav hos jämväl andra gode män.
Utskottet kan för sin del icke tillmäta dessa invändningar någon avgörande
betydelse. I likhet med motionären anser utskottet, att ett
medgivande av förmånsrätt för frånvarande dödsbodelägares fordringar
i gode mannens konkurs ej kan anses innebära något otillbörligt åsidosättande
av övriga konkursborgenärers berättigade intressen. Utskottet
hänvisar till vad motionären härom anfört samt vill därjämte framhålla,
att den förmånsrätt, varom här är fråga, är av låg ordning och alltså
icke berör de konkursborgenärer, vilkas fordringar förmånsrättsordningen
i främsta rummet avser att skydda. Genom att begränsa förmånsrätten
till viss tid efter det gode mannen frånträtt sin befattning, i likhet med
vad som gäller i fråga om omyndigs förmånsrätt, torde för övrigt hänsynen
till övriga konkursborgenärer vinna nödigt beaktande.

Yad särskilt angår den anmärkning, att ett beviljande av förmånsrätt
i nu ifrågavarande fall skulle fordra såsom konsekvens, att jämväl
redovisningskrav hos vissa andra gode män tillerkändes förmånsrätt, vill
utskottet framhålla, att förhållandena sedan år 1896 så till vida ändrats,
som numer dylik förmånsrätt införts för hustrus fordran hos god man,
som jämlikt 19 kap. 4 § ärvdabalken enligt detta lagrums lydelse genom
lagen den 1 juli 1898 förordnats att utöva hustrus rätt i avseende å
egendoms förvaltning. Enligt det förslag till ändring av ifrågavarande
lagrum, som av Kungl. Maj:t förelädes riksdagen, skulle reglerna om förmyndares
förvaltning, redovisning och ansvarighet äga tillämpning å ifrågakomna
gode män. Däremot nämnde förslaget intet om förmånsrätt för hustrus
fordran hos gode mannen. Särskilda utskottet nr 1, till vilket förslaget
remitterades, fann emellertid »av behovet påkallat samt med rättvisa och
billighet förenligt, att dylik förmånsrätt beredes hustru», samt föreslog
i sådant syfte ett tillägg till paragrafen, vilket av riksdagen antogs och
även av Konungen sanktionerades. Den omständigheten, att lagstiftningen
genom nu nämnda stadgande redan tagit ett steg i riktning emot att

11

Lagutskottets utlåtande Nr in.

jämväl i fråga om förmånsrätt likställa av gode män företrädda personer
med omyndige, synes utskottet vara ännu eu anledning att tillstyrka
motionärens förslag. Samma skäl, som föranlett beviljandet av förmånsrätt
i sist omnämnda fall kunna givetvis åberopas för utsträckandet av
dylik rätt till frånvarande dödsbodelägare. Aven dessa äro, enligt vad
erfarenheten visat, i behov av det ytterligare skydd för sina intressen,
som den föreslagna förmånsrätten för dem skulle innebära.

Emellertid kan det ju ifrågasättas, huruvida icke en reform på
ifrågavarande område borde omfatta fordringar hos ävren andra gode
män, än de nu ifrågavarande. Det torde sålunda ligga särskilt nära
till hands att utsträcka densamma till alla gode män, rörande vilka
bestämmelserna om förmyndares förvaltning, ansvarighet och redovisning
äga tillämpning. Förutom god man för hustru, förordnad på

grund av stadgandet i ärvdabalkens 19 kap. 4 £$, och nu ifrågavarande

gode män för frånvarande dödsbodelägare gäller detta i fråga om god

man, som jämlikt 4 kap. 5 ^ i lagen den 8 juli 1904 om vissa inter nationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap förordnats
för omyndig utländsk undersåte att den omyndige förese och
hans gods bevara, intill dess rätt förmyndare vården övertager. Enligt
det förslag till lag om förmynderskaps förvaltning, som förut omnämnts,
skall också stadgandet om omyndigs förmånsrätt äga tillämpning vid
alla godemanskap, för vilka den föreslagna lagen skall gälla. Detta

är enligt förslaget fallet såväl med gode män för frånvarande dödsbodelägare,
god man för hustru jämlikt 19 kap. 4 § ärvdabalken och god
man, förordnad på grund av ovannämnda stadgande i lagen den 8 juli
1904, som även med följande andra gode män, nämligen gode män,
förordnade jämlikt 20 kap. 7 § ärvdabalken och 1 § i förordningen

den 21 september 1861 angående vård av död mans bo, samt gode män,
som domstolarna, visserligen utan uttryckligt stöd i lag, förordna dels
att, då genom gåva eller testamente viss egendom tillfallit omyndig
under villkor att den skall förvaltas av särskild god man, ombesörja sådan
förvaltning eller att i särskilt avseende vårda omyndigs egendom
eller bevaka hans rätt, dels ock att taga vård om någons bo, då visser ligen

ej timat dödsfall därtill givit anledning, men ingen annan finnes,

som kan taga hand om boet, och ägaren är borta. I motiveringen till
samma lagförslag framhålles emellertid, att skäl tala för att utsträcka de
för förmyndare föreslagna bestämmelser jämväl till vissa andra gode
män, varvid särskilt omnämnas gode män, förordnade enligt 15 kap.

^2 Lagutskottets utlåtande Nr 13.

2 8 eif term ålsbalken, enligt 12 kap. 11 § handelsbalken, enligt 12 oek
14 88 i boskillnadslagen samt enligt 3 § i lagen om samäganderätt . ,
Huruvida eu blivande lagstiftning i ämnet lämpligen bör grundas
på berörda förslag, anser sig utskottet för närvarande icke kunna bedöma.
Ett besvarande av nämnda spörsmål kräver en närmare utredning,
som torde höra anförtros åt Kungl. Maj:ts försorg.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med anledning av herr Tranas ifrågavarande
motion, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t efter verkställd utredning
för riksdagen framlägga förslag i syfte att
bereda frånvarande dödsbodelägare, för vilken god
man förordnats, och, därest så finnes lämpligt, jämväl
andra av gode män företrädda personer enahanda för-,
månsrätt i god mans konkurs, som enligt stadgandet
i 17 kap. 10 § handelsbalken tillkommer omyndig
för fordran hos föräldrar eller förmyndare.

Stookholm den 9 mars 1915.

På lagutskottets vägnar: ;

ALBERT PETERSSON.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1916.