Lagutskottets utlåtande Nr 13

Utlåtande 1914:LU13 - b

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 14 juli 1914 kl. 12,30 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t i fråga om åvägabringande av lagstiftning rörande
vård och försäljning av skjutvapen.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Söcjerbergh *, Trana *,
Stämer, greve Lagerbjelke, Alexanderson, Johanson i Valared, greve Spens,
Pagerlin, Pettersson i Bjälbo, Schotte, Persson i Norrköping, Olsson i Broberg,
Olsson i See* och Igel*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Lagutskottet har till förberedande behandling förehaft två likalydande
motioner, nr 3 i första kammaren av herr W. Gullberg och nr 2
i andra kammaren av herr H. Carlson i Herrljunga, i vilka motioner
föreslagits, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att
Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till lag rörande vården av skjutvapen och försäljningen av sådana.»

Till stöd för denna hemställan hava motionärerna anfört:

»’Det måste bli ändring med hänsyn till bestämmelserna rörande
vården av skjutvapen och försäljningen av sådana. Det går ej an att
låta barn utan vidare få hand om revolvrar och liknande, ej ens om de
kallas för leksaksrevolvrar. Inom mindre än en månad ha i en och
samma tidning funnits notiser om ej mindre än tre ytterst allvarliga
olycksfall, av vilka åtminstone de två slutade dödligt, på grund av lek
med skjutvapen’. Sedan ovanstående lästes i aprilnumret av »Hygienisk
revy», ha de allmänna tidningarna haft att förtälja om ännu flera
olyckor med skjutvapen. Så stod i »Dagens Nyheter» för den 5 maj
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 13 käft. (Nr 13.)

2

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

Utskottets

yttrande.

följande: ’När skolbarn handskas med pistoler. En sorglig skjutolycka,
som möjligen kommer att kosta en 14 års skolgosse livet, inträffade
i går vid Rosenkällan i Nyköping’. Tidningen berättar vidare, huru
några pojkar från Nyköpings läroverk lekte med s. k. salongspistoler,
då olyckan inträffade. I samma tidning för samma dag förtäljes, att
i Växjö en 14-årig gosse sköt en 16-årig tjänsteflicka med en revolver,
som han ville visa henne. Hon dog ögonblickligen. Av detta framgår
behovet, att något göres, så att vården av skjutvapen och försäljningen
av sådana kommer under skärpta lagbestämmelser. ''Till början borde
det utredas, vilka bestämmelser i liknande syften äro gällande i andra
länder’, säger redaktionen av Hygienisk revy, och tillägger, att i Österrike
en dylik lag nyligen utfärdats. Så har ock sedan många år Förenta
staterna haft en lag i berörda avseende.»

Förevarande motioner utmynna i en hemställan, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande av förslag
till lagstiftning angående vård och försäljning av skjutvapen. Av motionernas
motivering synes emellertid framgå, att motionärerna, närmast
med anledning av åtskilliga under senare tid inträffade olycksfall genom
vådaskott, huvudsakligen åsyfta, att i vårt land skulle införas bestämmelser
i ändamål att förebygga den fara för dylika olycksfall, som framkallas
av minderårigas hanterande av skjutvapen.

I Sverige har handeln med vapen och rätten att innehava sådana
icke gjorts till föremål för lagstadgade inskränkningar. Fullständigt
saknas emellertid icke i vår rätt föreskrifter till skydd emot missbruk
av skjutvapen. Sålunda är den, som genom oförsiktigt eller vårdslöst
hanterande av dylika vapen varit vållande till annans död eller svårare
kroppsskada, förfallen till ansvar enligt tillämpligt lagrum i 14 kap.
strafflagen, och skada, som på dylikt sätt tillskyndats annan till person
eller egendom, föranleder ersättningsskyldighet enligt allmänna grunder.
Särskilt må i detta hänseende erinras om stadgandet i 6 kap. 6 § strafflagen,
att, om skada är gjord av person under femton års ålder eller
av avita eller av den, vilken förståndets bruk är berövat, och skadestånd
ej kan erhållas hos någon, som för underlåten vård över den person är
till ansvar för vållande förfallen, skadeståndet skall utgå av dens egendom,
som skadan gjorde.

En i den allmänna ordningens och säkerhetens intresse föreskriven
inskränkning i rätten att använda skjutvapen återfinnes i 6 § i ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868. Enligt detta stad -

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

3

gande inträder bötesstraff från och med fem till och med etthundra
riksdaler för den, som i stad lossar skott utan polismyndighetens tillstånd
eller med åsidosättande av nödig varsamhet, ävensom för den,
som å stadens område lossar skott utan iakttagande av nödig varsamhet.
Glenom förordnande av Konungens befallningshavande, vars beslut därutinnan
dock skall underställas Kungl. Maj:ts prövning, kunna såsom bekant
ordningsstadgans föreskrifter erhålla tillämpning även för köping,
hamn, fiskeläge eller annat ställe med större sammanträngd befolkning. —
I detta sammanhang må ock erinras, att i jaktstadgan den 8 november 1912
meddelats förbud mot användande i allmänhet vid jakt av gevär av 7 millimeters
eller mindre kaliber och av modell, huvudsakligen avsedd för krigsbruk.

Inom riksdagen hava tidigare väckts förslag med huvudsakligen
samma syfte som de nu föreliggande motionerna. Vid 1910 års riksdag
hemställde motionärer i båda kamrarna om införande av bestämmelser
av väsentligen det innehåll, som återfinnes i ovan anmärkta föreskrifter
i jaktstadgan. Vid 1911 års riksdag väcktes inom andra kammaren en
motion, i vilken påyrkades åtgärder emot ungdomens missbruk av skjutvapen.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskott, till vars behandling
motionen hänvisats, anförde i sitt utlåtande, bland annat, att det kunde
sättas i fråga, huruvida det av motionären påvisade missbruket av skjutvapen
i vårt land nått en sådan utbredning, att ett ingripande från
statens sida genom särskild lagstiftning kunde anses påkallat, samt att
ett allmänt förbud att bära skjutvapen sannolikt komme att efterföljas
allenast av de laglydiga medborgarna, medan vissa sämre element utan
hinder av förbudet alltjämt torde komma att gå beväpnade. Utskottet
hemställde därför, att motionen icke måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda, och denna hemställan blev av kammaren utan debatt
bifallen.

På sätt i nu föreliggande motioner antydes, hava i åtskilliga främmande
stater handeln med farliga vapen och rätten att innehava sådana
reglerats genom utförliga lagbestämmelser. Såvitt utskottet kunnat inhämta,
hava emellertid de lagstiftningsåtgärder, som här avses, i regel
tillkommit i helt annat syfte än det, som motionärerna förklarat sig
vilja främja. Ifrågavarande författningar, vilka för övrigt till stor del
beröra förhållanden, vartill i vårt land saknas motsvarighet, avse nämligen
i allmänhet att genom sträng offentlig kontroll över vapenförsäljningen
förhindra eller försvåra åtkomsten av vapen för sådana personer,
vilka, därest de uppträdde beväpnade, kunde befaras komma att göra
sig skyldiga till uppsåtliga kränkningar av den allmänna ordningen och
rättssäkerheten. Jämte föreskrifter av sådan innebörd hava visserligen

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

4

på ett eller annat håll utfärdats bestämmelser jämväl i syfte att förekomma
att farliga vapen handhavas av minderåriga eller andra personer,
vilkas oförstånd, vårdslöshet eller ovana vid vapnens bruk kunna
medföra fara för andras säkerhet. Exempelvis innefattas några sådana
bestämmelser i eu i England år 1903 antagen lag (»the Pistol Act»)
samt i vissa författningar i några amerikanska stater. Dessa utländska
lagar, vilka sins emellan förete betydliga skiljaktigheter, synas i allmänhet
hava sin grund i säregna politiska eller sociala förhållanden i de
olika länderna. Då innehållet av ifrågavarande främmande bestämmelser
således i regel betingats av förutsättningar, som i vårt land icke
äro för handen, torde, mot vad motionärerna synas hava antagit, endast
i ringa mån från utlandet kunna hämtas lämpliga förebilder för en
eventuell svensk lagstiftning i ämnet.

Såsom motionärerna framhållit, är det tyvärr ingalunda sällsynt,
att oförsiktighet och vårdslöshet vid begagnande av skjutvapen äro orsak
till förluster av människoliv och andra olycksfall. Vid sådant förhållande
synes det ganska naturligt, att tanke uppstår att i möjligaste mån
söka förhindra att dylika vapen åtkommas av andra än dem, som kunna
förväntas iakttaga nödig aktsamhet vid bruket av desamma. Att, på
sätt motionärerna ifrågasatt, för vinnande av nämnda syfte tillita eu
lagstiftning, varigenom rätten att köpa eller sälja skjutvapen eller att
innehava sådana skulle mer eller mindre väsentligt inskränkas, kan
emellertid enligt utskottets uppfattning icke anses ändamålsenligt. För
att en dylik lagstiftning skall kunna antagas medföra någon egentlig
verkan, måste den tydligen genomföras i en omfattning och på ett sätt,
som skulle komma att gå vida utöver det tilläventyrs föreliggande behovet
och skulle utan tvivel tillika befinnas strida mot vanor och åskådningssätt
hos vårt folk. Åven torde ett verksamt övervakande av dylika
föreskrifters efterlevande vara synnerligen vanskligt. Vad särskilt
angår minderårigas begagnande av skjutvapen synes det vara tydligt,
att därav följande missbruk icke i nämnvärd mån kan förhindras
genom lagbestämmelser, då överträdelse av desamma vad angår den
minderåriga i de flesta fall icke skulle kunna beläggas med straff. Om
åter, såsom väl nödigt vore, lagbestämmelserna skulle riktas väsentligen
mot den eller dem, som vården och tillsynen över den minderårige
åligger, torde det vara tvivelaktigt, om det överhuvud kan vara tillrådigt
att därutinnan gå längre än som, på sätt ovan är antytt, redan
nu är gällande lag. Ett förbud mot försäljning av skjutvapen till minderåriga
lärer ej heller kunna förväntas medföra någon egentlig verkan,

Lagutskottets utlåtande Nr 13. 5

då det endast i undantagsfall torde förekomma, att en minderårig själv
tillhandla!- sig ett dylikt vapen.

Då utskottet alltså funnit den av motionärerna anvisade utvägen
att genom särskild lagstiftning söka motverka olyckshändelser i följd
av oförsiktigt begagnande av skjutvapen icke vara av beskaffenhet att
leda till målet, och utskottet ej heller funnit andra åtgärder i samma
syfte från statsmakternas sida nu böra ifrågasättas, får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 juli 1914.

På lagutskottets vägnar:
ALBERT PETERSSON.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914■ 9 sand. 13 käft. (Nr 13.)