Lagutskottets utlåtande Nr 12

Utlåtande 1916:LU12

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

1

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 22 februari 1916 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående utredning och förslag i fråga om lag
rörande inrättande av förlikning skommissioner för biläggande
av vissa rättstvister.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Trana*), Söderbergh, K. Larsson,
Rogberg *), Alexanderson *), greve Spens, Dahl, Lars Olsson, Schotte, Lindqvist
i Stockholm, Pettersson i Bjälbo *), Persson i Norrköping, Gustafsson
i Örebro, Karlsson i Fjöl och Borg.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti eu inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 101, har herr Karl Karlsson i Mo hemställt: »att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t efter verkställd
utredning ville till riksdagen inkomma med förslag till lag angående
inrättande av förlikningskommissioner för biläggande av vissa
rättstvister».

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan har motionären anfört
följ ande:

»Behovet att förenkla processande! har i vårt land uppstått och Motionärm»
ökats i samma mån processlystnaden synes hava inom de flesta orter mo<"''enri''1-och hos alla samhällsklasser tilltagit. Vid flertalet av landets underdomstolar
upptager den. ofta digra ''uppropslistan’ för varje allmänna
tingssammanträde en mängd mål, vilka till sin beskaffenhet och innebörd
äro av den art, att desamma icke bort dragas inför en av viktigare
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 samt. 7 höft. (Nr 12.) 1

2

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

ärenden förut nog tyngd domstol — att där ting efter ting och sammanträde
efter sammanträde av rätten handläggas och behandlas. Många
av de rättsärenden, vilka våra domstolar på sådant sätt nödgats behandla
och nedlägga tid och arbetskraft på, äro i det närmaste värdelösa och
för övrigt utan nämnvärd betydelse. Men icke nog med det hinder i
andra viktiga ärendens behöriga behandling och utredning, som processandet
i småsaker framkallar, rättegångar av slik beskaffenhet
åstadkomma avsevärda kostnader, utom ett onödigt ödslande av tid
och arbetskraft.

^i.ven ur samhäll sfrids och ett gott samlivs synpunkt sett, verkar
ett processande i småsaker uppenbarligen menligt; framkallande hat
och bitterhet, där eljest frid och vänskap varit rådande.

Varje åtgärd att förminska denna processlystnad och, om möjligt,
för domstolarna att undgå de mest värdelösa rättegångarna, måste förty
vara gagneligt, ej allenast för det allmänna — för staten — utan även
för den enskilda individen.

Inom vårt grannland Norge tror jag mig veta, att där redan
från 1869 varit inrättade förlikningskommissioner för att förekomma
processandet i vissa skuldfordringsmål, något som visat sig äga en
så god verkan, att redan 1888 allenast 12 procent av hos kommissionen
behandlade mål fullföljdes inför ordinarie domstol.

Det synes mig kunna vara möjligt och lämpligt, att exempelvis
inom varje tingslag och stadssamhälle med egen jurisdiktion inrättas
en — och där tingslagen och städerna äro mera folkrika eller till ytinnehållet
stora — flera förlikningskommissioner, vilka skulle få uppgift att
utreda de mindre viktiga målen och därefter giva parterna förslag till
förlikning samt, där de tvistande därmed åtnöjas, detsamma till behörig
efterrättelse fastställa.

För att sådana förlikningskommissioner skola kunna verka i önskvärd
utsträckning torde föreskrift böra införas, att mindre viktiga mål
— exempelvis de som understiga 500 kronors värde — skola av förlikningskommissioner
behandlas och deras utlåtande avvaktas, innan slika
mål fiuge instämmas till vanlig domstol.

Givetvis skulle dessa förlikningskommissioner icke befatta sig med
de rent kriminella målen — utan endast med de civilrättsliga.

Tanken att, så att säga, på mera godvillig väg söka slita rättsliga
tvister är i vårt land ingalunda ny. Så hava vi lagen om skiljemannaförfarandet
av år 1887 och förlikningsmannainstitutionen av år 1906.
Åven 1734 års lag förutsätter i 20 kap. rättegångsbalken, att en upp -

Lagutskottets utlåtande Nr 12. 3

kommen tvist bör kunna, jämväl sedan stämt blivit, förlikas och att
domaren må därtill medverka.

Jag tillåter mig i detta sammanhang påpeka, att en av allmänheten
utsedd förlikningskommission bör hos de tvistande ingiva större
förtroende än om förlikning föreslås av tredje man, utan uppdrag.

Då skilj emannaförfar and et stadfästades och förlikningsmannainstitutionen
infördes, mottogos dessa för vårt rättsväsen och samhällsformer
nya anordningar med misstro, ej allenast av folkopinionen landet
runt, utan även av landets lagstiftande myndigheter.

Nu har emellertid denna misstro försvunnit och få torde finnas,
som nu skulle vilja avskaffa nämnda anordningar.

Beträffande kommissionens sammansättning tillåter jag mig före-''
slå, att medlemmarna i densamma skola utgöra för varje kommission
tre, av vilka en utses till ordförande och en till sekreterare — dock så
att en och samma ledamot må äga rätt att mottaga bägge dessa uppdrag.
Dessa kommissionens ledamöter böra utses lör vissa år — exempelvis
för 6 år i sänder — inför underdomstolarna av å kommunalstämma
och av stadsfullmäktige utsedda ombud, vilka i sin ordning
väljas på sätt som för val av nämndemän är stadgat, och böra till ledamöter
kunna väljas var och en som är kvalificerad att mottaga nämndemansbefattning.

I fråga om kostnaderna har jag tänkt mig, att då uppdraget att
vara ledamöter i kommissionen bör, synes mig, likställas med kommunala
uppdrag i allmänhet, vilka äro oavlönade, så bör icke något
arvode till samma ledamöter utgå, men däremot reseersättningar och en
skälig gottgörelse till sekreteraren, lämpad efter det arbete som han i
kommissionen utfört, allt att utgå från kommunens medel och av de
avgifter som må anses lämpligt att lägga på de rättssökande.»

De kostnader och andra olägenheter, som äro förenade med rättegång,
hava i utlandet på flera håll fört till bemödandet att söka genom
parternas förlikande förekomma sådan.

I Frankrike infördes under revolutionstiden särskilda ämbetsmän,
fredsdomare, som icke behövde vara lagfarna och som hade till uppgift
dels att såsom första och stundom enda instans döma i ringare
tvistemål och brottmål, dels ock att söka förlika tvistande parter.
Fredsdomare tillsättas av presidenten, i regel en för varje kanton. Det
är part förbjudet att vid domstol anhängiggöra en sak, däri förlikning
med laga verkan kan träffas, utan att han förut inför fredsdomaren sökt
träffa förlikning med motparten.

Utskottet.

Historik.

4

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

De länder, vilkas lagstiftning vilar på den franska (Belgien, Italien
m. fl.), hava likaledes upptagit fredsdomareinstitutionen med enahanda
befogenheter som i Frankrike; dock har i allmänhet tvånget att söka
förlikning numera blivit upphävt utom för vissa slag av tvister.

I Ryssland väljes fredsdomaren av traktens jordägare bland personer
med en viss census och viss bildning; hans befogenhet motsvarar
den franske fredsdomarens men skyldighet att anlita honom för
förlikning finnes icke.

I Tyskland har part rätt, men icke skyldighet att kalla sin motpart
inför underdomaren (Amtsrichter) för att söka träffa förlikning;
endast i fråga om äktenskapsskillnad får rättegång icke anlitas utan
ett sådant förberedande försök. Infinner sig icke motparten, medför detta
ingen annan påföljd än att förliknings försöket anses förfelat och saken förelägges
rätten till prövning.

Danmark och Norge införde i slutet av 1700-talet s. k. forligskommissioner,
en för var och en av de forligskredse, i vilka landet är
indelat. Dessa kommissioner, vilkas befogenhet är inskränkt till tvistemål,
bestå av två personer, som i Danmark utnämnas av de kommunala
myndigheterna, men i Norge väljas av distriktets röstberättigade
innevånare bland några av de kommunala myndigheterna föreslagna
personer. Inför dessa kommissioner skall i regel varje civilt mål framläggas,
innan det instämmes för domstolen, och parterna hava om möjligt
att personligen infinna sig. Kommissionen har att söka förlika
parterna, och blir förlikning ingången, har denna samma verkan som
laga dom. I Norge hava dessa kommissioner dessutom genom en lag
av 1869 fått domsrätt under vissa villkor i penningemål, där den omtvistade
summan ej överstiger 120 kronor.

Enligt vår lagstiftning åligger det domaren att råda parterna till
förlikning, sedan saken kommit inför rätta; någon förberedande åtgärd i
detta syfte är icke stadgad. Däremot har frågan om inrättande av förlikningskommittéer
upprepade gånger varit föremål för prövning såväl
inom representationen som inom de för omarbetande av allmänna lagen
tillsatta beredningar. Förslag i berörda hänseende väcktes vid riksdagarna
1809—1810, 1817—1818, 1823, 1828—1830 och 1834—1835
utan att tillvinna sig rikets ständers bifall. I sitt 1826 avgivna förslag
till ny rättegångsbalk avstyrkte lagkommittén inrättande av särskilda
förlikningsanstalter under förklarande, att stadgandet i 1734 års lag att
domaren skall råda parterna till förlikning varit kraftigt nog att framkalla
ett allmänt bemödande vid rikets domstolar att bemedla förlikningar
och troligen komrne att även framdeles vara tillfyllest för alla

5

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

mål, där förlikning utan förnärmande av någondera partens rätt och
utan obehörigt inflytande på parternas fria vilja stode att vinna.

Sedan rikets ständer år 1841 uttalat sig för nyttan och behovet
av förlikningskommittéer och i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om
utredning och förslag härom, remitterades ärendet till den för granskning
av lagkommitténs förslag då tillsatta lagberedningen, som i utlåtande
av år 1842 avstyrkte inrättandet av förlikningskommittéer. Beredningen
anförde härvid bland annat: Den föreslagna anordningen

avsåge tydligen anstalter, som skulle tillkomma genom allmän försorg
och vilkas anlitande borde göras till villkor för tillträde till domstolarna,
så att ej något tvistemål kunde anhängiggöras vid domstol utan att försök
till dess biläggande förut blivit gjort genom förlikningskommittéernas
bemedling. Förlikningar tjänade dock till intet, om därigenom
rättvisan uppoffrades; de gåve då tvärtom anledning till nya tvister. En
förlikningskommitté borde därför vara så anordnad, att den endast
stadfäste med rättvisan överensstämmande förlikningar. Härför fordrades,
att män av grundlig lagkunskap ledde kommitténs arbete, men
även en lagkunnig man måste stundom stanna i villrådighet, huruvida
han med gott samvete skulle kunna tillstyrka en förlikning. Den icke
lagkunnige skulle däremot ej komma att i samma grad besväras av sådana
betänkligheter, och de av honom bemedlade förlikningar kunde därför lätteligen
komma att innehålla fel mot rättsgrunder ej blott i verkligt tvivelaktiga
frågor utan även ofta i sådana, som för den lagkunnige vore klara och
ostridiga. Förlikning skulle säkerligen ej komma till stånd i andra mål
än sådana, som vore av så litet tvistig art, att de antagligen stannat i
första instans. Då nu tillträdet till domstolarna i första instans vore
synnerligen lätt och förenat med föga kostnad i ringare mål, där sakförares
biträde i allmänhet ej begagnades eller behövdes, skulle fördelen
av genom förlikningskommittéerna inbesparade rättegångar bliva så
ringa, efter avdrag av vad förlikningsproceduren kostat, att den ej
ens uppvägde det besvär, som förspilldes genom denna procedur, när
den bleve fruktlös. Sådana anordningar hade fog för sig endast i länder,
där underdomstolarna ej vore så lätt tillgängliga som här, och deras
anlitande förenat med kännbara kostnader och omgångar. Härtill
komme, att det skulle möta stora svårigheter att besätta dessa förlikningskommittéer
med lämpliga personer. ;

Den s. k. äldre lagberedningen av år 1849 fann i sitt nämnda år
avgivna förslag inom riket råda en så stark benägenhet för inrättande
av förlikningskommittéer, att beredningen ansett sig böra, utan att
bestämt föreslå inrättandet av formliga förlikningskommittéer, söka be -

6

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

fordra anstalter, verkande i samma riktning. Beredningen föreslog därför,
att varje stad eller socken skulle äga välja eu eller flera gode män
att, när de därom anlitades, gå parten till hända med bemedling av
förlikning i tvistemål. Sakens instämmande till domstol borde dock
alltid föregå gode männens anlitande, så att sådant ej måtte ske onödigtvis
eller i otid och förlikningsförsöket kunna grundas på säker kännedom
om den sak, varom tvisten handlade. Försöket skulle äga rum, innan
saken första gången komme före för domstolen. Den som ville söka förlikning,
skulle kalla sin motpart till mötes inför gode männen; uteblev
motparten utan förfall skulle han gå miste om rättegångskostnaden vid
första domstolen, ändå att han vunne rättegången.

Sedermera framställdes förslag om förlikningskommittéers inrättande
vid riksdagarna 1847—1848, 1850—1851, 1856—1858, 1865—1866, 1867,
1868 och 1870, utan att dock vinna riksdagens bifall.

Åven nya lagberedningen ansåg sig i sitt betänkande av år 1884
icke kunna föreslå införandet av särskilda officiella förlikningsanstalter.
Såsom exempel hade, anförde beredningen bland annat, åberopats forligskommissionerna
i Danmark och Norge. Det i dessa länder rådande
sakföraretvånget hade där förnämligast föranlett inrättandet av ifrågavarande
institutioner, där parterna själva kunde föra sin talan och utan
större kostnader få sina tvister avgjorda på överenskommelsens väg.
Hos oss funnes ej sakföraretvång och vore förfarandet i första instans
så ordnat, att parterna i alla enklare mål kunde själva utföra sin talan.
Då rättegångskostnaden därför bleve jämförelsevis ringa, torde särskilda
förlikningsinstitutioner vara obehövliga och domaren såsom hittills själv
med framgång kunna utöva medlarekallet. Detta gåve en säkrare garanti
för att den fogliga partens fördel icke åsidosattes och den processlystne
icke uppmuntrades, än om det såsom regel fastställdes, att alla eller
vissa slags tvister ovillkorligen eller, om endera parten det önskade,
skulle underställas en förlikningskommitté, innan de finge anhängiggöras
vid domstol. Den i 1849 års betänkande föreslagna anordningen vore
alldeles särskilt olämplig.

Utskottet finner de mot förlikningskommissioners inrättande förut
åberopade skäl fortfarande äga giltighet. Även i utlandet lärer, enligt
vad utskottet erfarit, det tidigare förtroendet till nyttan av dylika institutioner
på många håll hava alltmera minskats. Särskilt har tvånget att
före ett måls instämmande till domstol däri söka förlikning i allmänhet
avskaffats. I Norge och Danmark, där förlikningsförsök alltjämt är obligatoriskt
för tillträde till domstol, skall ändring härutinnan enhälligt hava

7

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

förordats av för rättegångsväsendets reformerande i dessa länder tillsatta
kommissioner. Utskottet vill i detta sammanhang anmärka, att den av
motionären åberopade uppgiften att av vid de norska förlikningskommissionerna
år 1888 handlagda mål blott tolv procent blivit fullföljda till
domstol, lärer vara missvisande. Då Norge saknar enkla och summariska
anordningar för fordringars uttagande, motsvarande lagsöknings- eller
handräckningsförfarandet hos oss, har man där nödgats draga inför
förlikningskommissionerna en stor mängd enkla skuldfordringsmål, däri
betalningsskyldigheten vanligen är ostridig och domstolsförfarande således
obehövligt. Huvudparten av de vid förlikningskommissionerna handlagda
mål torde hava varit av denna art och dragas därför av naturliga
skäl icke sedan inför domstol.

Utskottet kan ej vitsorda motionärens uppgift, att processlystnaden
i vårt land på senare tid skulle hava tilltagit. Rättsstatistiken utvisar
tvärtom, att vid häradsrätterna i allmänhet handläggas färre mål nu än
under tidigare perioder. Vid rådhusrätterna har visserligen antalet mål
ökats, men torde detta bero på stadsbefolkningens stora tillväxt och
näringslivets starka utveckling. Verkligt processlystna parter förekomma
väl men blott i ringa antal, och lära dessa i allt fall icke vara mottagliga
för förlikningsförsök.

För närvarande torde i ungefär hälften av alla till våra domstolar
instämda mål förlikning träffas, utan att handläggning vid domstol
ifrågakommer. Under rättegången bliva ytterligare ett stort antal mål
förlikta.

Vid nu anförda förhållanden synes det utskottet icke föreligga
skäl att i vårt land införa en i vår rättsordning hittills främmande
institution. En sådan åtgärd skulle säkerligen i många fall endast innebära
ett ökande av instansernas antal.

Utskottet får alltså hemställa,

att motionen icke måtte föranleda till någoi
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 februari 1916.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.