Lagutskottets utlåtande Nr 12

Utlåtande 1914:LU12 - b

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

1

Nr 12.

Ankom till Riksdagens kansli den 10 juli 1914 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av justitieombudsmannens framställning till
Riksdagen om åtgärder för större skyndsamhet i fråga
om inställande för häradsrätt av personer, som häktats
för brott.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Söderbergh*, Stärner, Gezclius,
greve Lagerbjelke, Alexanderson, greve Spens, Dahl, Fagerlin, Pettersson
i Södertälje, Pettersson i Bjälbo, Schotte, Persson i Norrköping, Igel*
och Holmdahl.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Lagutskottet har till behandling förehaft en av justitieombudsmannen
i den av honom till innevarande riksdag avgivna ämbetsberättelse
gjord framställning av följande lydelse:

»I förordningen den 10 april 1810 är stadgadt, att domaren på landet budsmannens
bör hålla rannsakning med häktade personer inom tre veckor, efter det framställning
domaren fått underrättelse om häktningen.

På senare tider hafva flera gånger förslag väckts om ändring i detta
gamla stadgande. Så föreslog Kungl. Maj:t i sitt vid 1886 års riksdag
framlagda stora förslag till lag angående vissa delar af rättegången i brottmål,
att rannsakningen i regeln skulle börjas inom tio dagar, efter det hos
häradsrätten eller domaren anmälts, att målet mot den häktade hänskjuta
till domstol. Detta förslag blef dock af Riksdagen afslaget. Vid 1900
års riksdag behandlades frågan ånyo, men äfven då förföll densamma.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 12 käft. (Nr 12.) 1

2

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

Sedermera aflat emellertid Riksdagen den 13 april 1904 till Kungl. Maj:t
eu skrifvelse med begäran om ett förslag till lagbestämmelser, ägnade att
åstadkomma större skyndsamhet, än nu råder, beträffande för brott häktade
personers inställande för domstol och företagande af fortsatt rannsakning
med dessa personer, där sådan rannsakning erfordras. Och i denna
skrifvelse anförde Riksdagen i ifrågavarande hänseende, att den i 1810 års
förordning stadgade tiden af tre veckor borde kunna minskas till fjorton
dagar, dock med undantag för vissa orter inom landet, där tiden fortfarande
borde få utsträckas till tre veckor.

I samma 1904 års skrifvelse framställde Riksdagen i öfrigt följande
önskemål. Riksdagen erinrade om den fara för den personliga frihetens
obehöriga kränkning, som vore förenad därmed, att lagen ej fastställt
någon bestämd tid, utöfver hvilken anmälan till domstol om häktnings
verkställande ej finge uppskjutas. Och förklarade Riksdagen sig anse, att
såsom allmän regel borde härutinnan stadgas, att anmälan om häktning
borde utan uppskof göras hos vederbörande domstol. Undantagsvis borde
dock ett anstånd af fjorton dagar vara inedgifvet samt med afseende å
särskildt vidlyftiga och invecklade rannsakningar ett något längre anstånd.
Vidare uttalade Riksdagen sig för, att rådstufvurätt, som nu enligt 1810
års förordning är skyldig att företaga rannsakning med häktad person inom
åtta dagar efter det anmälan om häktningen ingått, borde redan inom
fyra dagar efter nämnda anmälan hålla rannsakningen. Därjämte borde
enligt Riksdagens mening bestämmelser meddelas äfven om den tid, inom
hvilken underrätt borde fortsätta rannsakning med häktad person, därest
målet behöfde uppskjutas.

Det genom 1904 års skrifvelse hos Kungl. Maj:t anmälda ärendet är
på Kungl. Maj:ts pröfning beroende. Af Kungl. Maj:t i ärendet infordrade
utlåtanden från öfverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande
i länen hafva emellertid inkommit tillika med ett flertal af öfverståthållarämbetet
och vissa befallningshafvande införskaffade yttranden
från andra myndigheter., Af den sålunda verkställda utredningen bekräftas
hvad Riksdagen i sin skrifvelse själf uttalade, nämligen att den föreliggande
frågan ej kunde på ett fullt tillfredsställande sätt lösas utan i
samband med en reform af den svenska straffprocessen i dess helhet, men
utredningen gifver ock vid handen, att den af Riksdagen nu ifrågasatta
reformen sannolikt kommer att stöta på stora svårigheter. Många skiftande
förslag framläggas i ämnet af de hörda myndigheterna. Öfverståthållarämbetet
framhåller såsom sin mening, att man ej kan stanna vid
de af Riksdagen framförda önskemålen, utan att en mera omfattande reform
måste anses påfordrad, i hvilket hänseende öfverståthållarämbetet

Lagutskottets utlåtande Nr 12. 3

förordar, att för Riksdagen måtte framläggas förslag till lag om förberedande
undersökning i brottmål samt om häktning i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med ofvanberörda år 1886 framlagda förslag, öfverståthållarämbetet
anför härom, bland annat, följande: »Att inskränka förändringen
till bestämmelse angående den tid, inom hvilken anmälan om häktning
skall göras hos domstol, samt förkortning af den tid, inom hvilken
rannsakning skall af domstol företagas och, där så erfordras, fortsättas,
synes mindre tjänligt. Det erkända behofvet af fullständigare och bättre
föreskrifter fylles uppenbarligen icke därmed. Det blir ock svårt att öfverskåda,
hvilken verkan en sådan ändring af en eller annan föreskrift kommer
att medföra. I allmänhet torde det väl få erkännas, att såväl det
allmännas som den häktades bästa mest tillgodoses därigenom, att de förhållanden,
som röra brottet, utredas och den bevisning, som tinnes, samlas
och ordnas, innan rannsakningen af domstolen företages. Därigenom
främjas just möjligheten af en snabb och fullständig rannsakning i målet.
Så vidt möjligt undvikes därvid uppskof med dess afdömande.» —Af flera
utaf de hörda myndigheterna upptages till behandling den i Riksdagens
skrifvelse ej alls berörda frågan om rätt att anhålla och taga i förvar för
brott misstänkta personer, och framhålles i flera yttranden nödvändigheten
däraf, att lagbestämmelser i detta ämne utfärdas. Konungens befallningshafvande
i Malmöhus län uttalar härutinnan, att han finner frågan,
huruvida en för brott misstänkt person får före häktningen tagas i förvar
för den förberedande undersökningen, huru länge han får för detta ändamål
kvarhållas, hvarest han under tiden skall förvaras och huru därunder
skall med honom beträffande hans underhåll och i andra afseenden
förfaras, vara vida mera beaktansvärd än spörsmålet om tiden, inom hvilken
anmälan om häktningen skall göras hos domstolen, öfverhufvud får
man af myndigheternas i ärendet afgifna yttranden den uppfattningen,
att det af Riksdagen till Kungl. Maj:t hänskjutna ärendet i själfva verket
är af större omfattning än af Riksdagens skrifvelse synes framgå, och att
frågan om förundersökningens rätta ordnande är en under nuvarande förhållanden
mycket svårlöst fråga. Det har därför synts mig vara att befara,
att de af Riksdagen i 1904 års skrifvelse ifrågasatta lagbestämmelserna
ej skola komma till stånd förrän i sammanhang med den stora
rättegångsreformen, och att den nu föreslagna reformen följaktligen skall uppskjutas
till en oviss framtid. Och med anledning häraf har jag trott mig
böra genom förevarande framställning underställa Riksdagens pröfning,
huruvida det ej kunde anses lämpligt att snarast möjligt och oberoende
af mera svårlösta frågor söka åstadkomma en ändring af ofvanberörda bestämmelse
i 1810 års förordning, att rannsakning med häktad person

4 Lagutskottets utlåtande Nr 12.

skall af häradsrätt företagas inom tre veckor, efter det domaren erhållit
underrättelse om häktningen. Det af Riksdagen härutinnan väckta förslaget
om förkortning af nämnda tid till fjorton dagar har vunnit understöd
af nästan alla länsstyrelserna, och den reformen är ju äfven synnerligen
enkel att genomföra. Enligt Riksdagens förslag skulle, såsom ofvan
nämnts, för vissa orter tre veckors anstånd fortfarande medgifvas. En
närmare undersökning härutinnan skulle emellertid otvifvelaktigt komma
att visa, att ett längre anstånd än fjorton dagar endast i ett fåtal domsagor
finge anses behöflig!. — Jag har ansett mig ej böra här upptaga
frågan om en motsvarande ändring af 1810 års förordning, så vidt angår
rådstufvurätternas rannsakningar med häktade personer, emedan flera länsstyrelser
under åberopande af, såsom det synes, goda skäl afstyrkt Riksdagens
framställning i denna del.

Vid bedömandet af frågan om förkortning af den för landsbygden
i förevarande hänseende gällande tiden af tre veckor bör ihågkommas, att
garantierna mot obehöriga häktningar i vårt land icke äro mycket starka.
Det måste därför vara af synnerlig vikt, att domstolen så snart som möjligt
sättes i tillfälle att pröfva häktningsåtgärdens laglighet. Förhållandena
kunna för öfrigt vara sådana, att häktningen väl kan anses hafva varit
med skäl företagen, men domstolen i allt fall på grund af det förändrade
skick, hvari saken för domstolen föreligger, finner skäl att lösgifva den
häktade. Äfven med hänsyn till sådana fäll är det uppenbarligen angeläget,
att häktade personer skyndsammast inställas inför domstol.

Den af Riksdagen i förevarande hänseende ifrågasatta förkortningen
af den i 1810 års förordning stadgade tiden af tre veckor till fjorton dagar
kan visserligen synas ej vara mycket afsevärd. Men då genom en sådan
ändring med säkerhet skulle vinnas, att årligen många häktade personer,
för hvilkas kvarhållande i häkte laga skäl ej föreligga, skulle blifva
af häradsrätterna lösgifna flera eller färre dagar tidigare än hvad nu
är fallet, och då för öfrigt ingen för brott häktad person, han må vara
skyldig eller oskyldig, bör hållas i rannsakningshäkte längre än nödigt är,
borde en dylik enkel reform ej behöfva ytterligare fördröjas år efter år.
Enligt hvad som blifvit upplyst under förevarande ärendes tidigare behandling
inom Riksdagen lösgåfvo häradsrätterna vid första rannsakningen
266 häktade personer år 1896, 246 år 1897 och 307 år 1898. Denna statistik
är visserligen numera tämligen gammal, men någon anledning finnes
nog ej att antaga, att förhållandena i ifrågavarande hänseende på senare
tider väsentligen förändrats i sådan riktning, att nämnda siffror nu
skulle vara för höga. Tvärtom torde med föranledande af lagen den 22
juni 1906 angående villkorlig straffdom under de senare åren ännu

Lagutskottets utlåtande Nr 12. 5

flera häktade personer hafva blifvit frigifna vid första rannsakningen än
förut. Nu förhåller det sig naturligtvis så, att många af de häktade personer,
som af häradsrätt lösgifvas vid första rannsakningen, då varit häktade
allenast en eller ett par veckor eller kanske allenast några dagar. En
förkortning från tre veckor till fjorton dagar af tiden, inom hvilken domaren
måste efter underrättelse om häktningen hålla rannsakning med den
häktade, skulle således ingalunda i alla de fall, då häktad person af häradsrätt
lösgifves vid första rannsakningen, hafva någon betydelse. Men det
kan, såsom ofvan anförts, med visshet antagas, att en dylik förkortning
af berörda tid skulle årligen för ett stort antal häktade personer, som af
häradsrätt frigifvas vid första rannsakningstillfället, betyda en förkortning
af deras häktningstid, det vill med andra ord säga eu minskning af det
oförskylda lidande, som de nu måste underkasta sig i följd af den ofullkomlighet,
som vidlåder vår processlagstiftning.

På flera orter inom landet råder den seden, att då någon häktas, som
skall rannsakas vid häradsrätt, vederbörande åklagare ej direkt underrättar
häradshöfdingen om häktningen, utan sänder meddelandet härom till
Konungens befallningshafvande, som i sin ordning underrättar häradshöfdingen.
På sådant sätt fördröjes ju på dessa orter i många fall den första
rannsakningen onödigtvis. Det synes därför vara skäl att i sammanhang
med den ifrågasatta ändringen af 1810 års förordning föreskrift meddelas
därom, att häradshöfdingen omedelbart skall af åklagaren underrättas om
häktningen. I skrifvelse den 31 december 1902 har dåvarande justitieombudsmannen
gjort en framställning till Kungl. Maj:t i sådant syfte, och
är det ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

Skulle, på sätt ofvan ifrågasatts, bestämmelser varda utfärdade till
åstadkommande af större skyndsamhet beträffande häktade personers inställande
för häradsrätt, kunde i sammanhang därmed lämpligen bestämmelser
meddelas om den tid, inom hvilken underrätt bör fortsätta rannsakning
med häktad person, därest icke särskilda omständigheter påkalla
längre uppskof. Härom saknas stadgandcn för närvarande.

På grund av hvad jag anfört får jag härmed vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,
ägnade att åstadkomma större skyndsamhet än nu råder, i
Råga om inställande för häradsrätt af personer, som häktats för brott.»

På sätt justitieombudsmannen erinrat, har riksdagen i skrivelse den
13 april 1904 anhållit, att Kungl. Maj:t ville förelägga riksdagen förslag
till lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma större skyndsamhet än nu

Utskottets

yttrande.

6

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

råder beträffande för brott häktade personers inställande för domstol och
företagande av fortsatt rannsakning med dessa personer, där sådan rannsakning
erfordras; och har riksdagen därvid dels uttalat sig för en nedsättning
till fjorton dagar af den tid, inom vilken enligt nu gällande bestämmelser
rannsakning med häktad person bör av häradsrätt företagas, dock
med undantag för vissa orter inom landet, dels ock i övrigt såsom önskemål
framfört, att viss tid måtte fastställas, inom vilken anmälan om häktning
bör göras hos domstol; att den tid efter anmälan om häktningen,
inom vilken rannsakning enligt nu gällande bestämmelser skall av rådstuvurätt
verkställas, måtte förkortas; samt att stadgande måtte meddelas
om viss tid, inom vilken underrätt, där uppskov i målet finnes vara av
nöden, bör fortsätta rannsakningen.

över denna skrivelse, hava såsom justitieombudsmannen jämväl meddelat,
utlåtanden avgivits av Kungl. Maj:ts befallningshavande och överståthållarämbetet,
varjämte ett flertal andra myndigheter uttalat sig i
ärendet, vilket emellertid fortfarande är på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

Justitieombudsmannen har uttalat, att myndigheternas omförmälta yttranden
giva anledning antaga, att det av riksdagen till Kungl. Maj:t
hänskjuta ärendet i själva verket är av större omfattning än av riksdagens
skrivelse synes framgå, och att frågan om förundersökningens rätta ordnande
är en under nuvarande förhållanden mycket svårlöst fråga. Justitieombudsmannen
anser det därför vara att befara, att de av riksdagen
i 1904 års skrivelse ifrågasatta lagbestämmelserna ej skola komma till stånd
förrän i sammanhang med den stora rättegångsreformen.

Vid sådant förhållande har justitieombudsmannen ansett sig böra underställa
riksdagens prövning, huruvida det ej kunde vara lämpligt att
oförtövat och oberoende av de mera svårlösta frågorna vidtaga en mindre
omfattande lagändring, som syntes kunna utan svårighet genomföras och
som skulle i viss mån medföra, en förbättring i det bestående. I sådant
syfte kunde den ändring göras i 1810 års förordning, att rannsakning med
häktad person skall av häradsrätt företagas i regel inom fjorton dagar
efter det domaren erhållit underrättelse om häktningen, — endast i ett
fåtal domsagor kunde ett längre anstånd anses behövligt. I sammanhang
därmed kunde ock meddelas bestämmelse om den tid, inom vilken underrätt
bör fortsätta rannsakning med häktad person, därest icke särskilda
omständigheter påkalla längre uppskof, samt föreskrift givas, att då häktning
sker, underrättelse därom skall av åklagaren insändas omedelbart till
domaren.

Utan tvivel är det, såsom justitieombudsmannen erinrat, i rättssäkerhetens
intresse av vikt, att den tid, under vilken häktad person har att

7

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

avvakta inställelse inför domstol, så långt ske kan förkortas; och de föreslagna
åtgärderna skulle helt visst för ett avsevärt antal tilltalade medföra
en förkortning av den tid, som de nu måste tillbringa i häkte.

Om utskottet emellertid tvekat att ansluta sig till justitieombudsmannens
förslag, så är det icke därför, att utskottet underskattat vikten
och betydelsen av den förbättring, som genom antagande av samma förslag
skulle vinnas, utan därför, att utskottet till övervägande upptagit frågan
huruvida icke en ny framställning till Kungl. Maj:t i det ämne, som avses
i 1904 års riksdags skrivelse, — om en sådan framställning skall göras
— lämpligen bör åsyfta ett upptagande av det legislativa arbetet i ämnet
i vidare omfattning än som i riksdagsskrivelsen avses.

På sätt justitieombudsmannen erinrat, har överståthållarämbetet i
sitt yttrande i anledning av 1904 års riksdagsskrivelse uttalat, att det
syntes mindre lämpligt att inskränka förändringen till bestämmelse angående
den tid, inom vilken anmälan om häktning skall göras hos domstol,
samt förkortning av den tid, inom vilken rannsakning skall av domstol
företagas och, där så erfordras, fortsättas. Enligt överståthållarämbetets
mening måste det ock i allmänhet anses, att såväl det allmännas som den
häktades bästa mest tillgodoses därigenom, att de förhållanden, som röra
brottet, utredas och den bevisning, som finnes, samlas och ordnas, innan
rannsakningen av domstolen företages, varigenom just möjligheten av eu
snabb och fullständig rannsakning i målet skulle främjas. — I Konungens
befallningshavandes i Malmöhus län yttrande över samma riksdagsskrivelse
har uttalats den mening, att frågorna, huruvida en för brott
misstänkt person får före häktningen tagas i förvar för den förberedande
undersökningen, huru länge han får för detta ändamål kvarhållas, varest
han under tiden skall förvaras och huru därunder skall med honom beträffande
hans underhåll och i andra avseenden förfaras, äro vida mera
beaktansvärda än spörsmålet om tiden, inom vilken anmälan om häktningen
skall göras hos domstolen. Jämväl åtskilliga andra av de hörda
myndigheterna hava uttalat sig för behovet av reglering i lag av omförmälta
s. k. anhållningsrätt.

De synpunkter för frågans bedömande, som sålunda framhållits av
förenämnda myndigheter, synas utskottet vara av beskaffenhet att förtjäna
synnerligt beaktande. Härtill kommer, att, enligt utskottets uppfattning,
behovet av normerande lagbestämmelser angående åtals- och polismyndighets
befogenhet i fråga om häktning och andra i brottsefterforskningens
och brottsutredningens intresse nödiga ingrepp i den allmänna medborgerliga
rätten till personlig frihet och skydd för hem och egendom framträder
med alltjämt ökad styrka. A ena sidan har på detta område ömtåligheten

8

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

för allt som kan få sken av ett myndigheternas av fasta lagbestämmelser
obundna godtycke i hög grad stegrats; å andra sidan hava anspråken på
ett handlingskraftigt och framgångsrikt ingripande till uppdagande av
gärningsmännen till grövre brott och målens fullständiga utredande jämväl
stigit. Behovet av tillräckligt vida, men å andra sidan klart utstakade
gränser för de med brottsransakning betrodda myndigheternas makt och
av betryggande former för deras verksamhet har blivit alltmera kännbart
både hos allmänheten och dessa myndigheter själva.

Utskottet vill vidare erinra, hurusom riksdagen i fråga om en annan
vid förundersökning i brottmål förekommande grannlaga och viktig åtgärd,
nämligen husrannsakan, redan den 4 mars 1910 i en på justitieombudsmannens
initiativ avlåten skrivelse till Kungl. Maj:t uttalat sig för en lagreglering
och därvid jämväl antytt sin uppfattning att vissa andra ingrepp,
nämligen kroppsrannsakan och kroppsbesiktning, borde i sammanhang därmed
uppmärksammas av lagstiftningen. I justitieombudsmannens vid innevarande
års första riksdag avgivna ämbetsberättelse har återgivits en av
nuvarande ämbetsinnehavarens företrädare till Kungl. Maj:t ingiven framställning
i samma ämne, varav inhämtas att väl de flesta myndigheter,
som över riksdagens nyssnämnda skrivelse avgivit infordrat yttrande till
Kungl. Maj:t, uttalat sig tillstyrkande, men att emellertid från flera håll
framställts invändningar mot en enstaka, på de i skrivelsen omförmälda
ämnen inriktad lagstiftningsåtgärd. Det synes utskottet, att jämväl berörda
av riksdagen framförda önskemål säkrast främjades genom att förorda,
att förundersökning i brottmål och därvid förekommande ingrepp
bleve föremål för lagstiftning i ett sammanhang och jämte häktningsinstitutet.

Mot ett upptagande av ett reformarbete i dessa vidare mått kan enligt
utskottets uppfattning icke med tillräckligt fog invändas, att detsamma
vore av beskaffenhet att kunna genomföras endast i sammanhang
med den allmänna reformen av rättegången i brottmål. Sant är visserligen,
att en fullt tillfredsställande ordning kan vinnas först i samband
med omdaningen av brottmålsprocessen i dess helhet och därmed i samband
stående organisatoriska reformer på domstols-, åtals- och polisväsendets
område. Men detta gäller, såsom ock i riksdagens förutnämnda skrivelse
den 13 april 1904 erinras, redan om de där ifrågasatta begränsade
reformer rörande häktningstid. Att det däremot låter sig göra att, i avvaktan
på en allmännare reform, till särskild behandling utbryta partiet
rörande häktning och förundersökning, likasom att en provisorisk lösning
av reformproblemet i denna del är av trängande behov påkallad, blev redan
för trettio år tillbaka erkänt och ådagalagt, då Nya lagberedningen

9

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

på nådigt uppdrag utarbetade sitt »förslag till lag om vissa bestämmelser
om rättegång i brottmål». Detta förslag innefattade nämligen reglering
av just ifrågavarande ämnen jämte de därifrån fristående frågorna om
åtalsrätt och skadestånd i brottmål. Såsom justitieombudsmannen i sin
förevarande framställning erinrat, blev ock på grundval av förslaget proposition
avlåten till 1886 års riksdag. Propositionen, som av lagutskottet
tillstyrkts, vann visserligen icke riksdagens bifall; men denna utgång torde
ingalunda kunna anföras såsom bevis mot lämpligheten och genomförbarheten
av en partiell reform av ifrågavarande omfattning, utan synes hava
berott på särskilda omständigheter, som icke längre äga aktualitet. Det
är vidare uppenbarligen av största betydelse, att man i lagberedningens
utarbetade och av högsta domstolen granskade förslag äger tillgång till
en utgångspunkt och ett fast tekniskt underlag för ett återupptaget lagarbete
på området. Aven om det må befinnas, att förslaget i viktiga
stycken tarvar ändring och -bearbetning för att motsvara nutida åskådningar
och behov, är det omförmälda förhållandet tydligen ägnat att väsentligt
underlätta arbetet, som med hänsyn härtill borde kunna utan
större tidsutdräkt bringas till fullbordan och dess resultat föreläggas
riksdagen.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av justitieombudsmannens
förevarande framställning, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t, med åberopande av riksdagens i skrivelser den 13
april 1904 och den 4 mars 1910 i särskilda hänseenden
uttalade önskemål, anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes, i
ändamål att för tiden intill dess ny allmän rättegångsordning
i brottmål kan komma till stånd i görligaste
måtto avhjälpa bristen på tidsenliga och fullständiga
bestämmelser rörande förundersökning och häktning i
brottmål, låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till lagstiftning i dessa ämnen.

Stockholm den 10 juli 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.