Lagutskottets Utlåtande Nr 12

Utlåtande 1910:LU12

Lagutskottets Utlåtande Nr 12.

1

Nr 12.

Ankom till Riksdagens kansli den 25 febr. 1910 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning af väckt motion om ändring af bestämmelserna
angående förfarandet vid exekutiv auktion å
fastighet på landet m. m.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion
n:o 17, har herr E. F. Hellberg anfört följande:

»Uti gällande utsökningslag § 91 finnes föreskrifvet med afseende på
läs egendoms exekutiva försäljning, att ’då så mycket af det utmätta blifva
såldt, att gäl den, hvarför utmätning skett, så ock kostnad, som skall
ur egendomen utgå, kan af det sålda fullt godtgöras, upphöre försäljningen.
’ J

Men råkar en bonde komma i sådana skulder, att hans hemman blir
taget i mät, så finnes ännu i dag i vår lag icke någon bestämmelse därom,
att någon mindre eller större del däraf skall kunna utbjudas till försäljning,
hvarigenom ju skulden skulle kunna blifva betald. Vår nu gällande
lag ålägger däremot exekutor att icke allenast fråntaga den gäldbundne
hans fäderneärfda andel i fosterjorden utan äfven beröfva honom
hus och hem. Mången har härigenom kommit i den sorgliga belägenhet,
att han jemte hustru och barn blifvit beroende af fattigvården.

Härtill kommer, att nästan hvarje hemman, som så försäljes, befinnes
vara så stort, vanligen hundratals hektar jord, att ingen af byns,
knappast bygdens söner äro i tillfälle att vid utropet kunna förvärfva sig
hemmanet. anligen går det så till, att detsamma förvärfvas endast af
de mera föimogna, och oftast af bolag, hvilka icke sällan hafva några år
kvar å sina intecknade skogskontrakt.

Dessa sakförhållanden äro ingalunda obekanta för innebyggarne i

Bih. till Likså. Prof. 1910. 7 Sarnl. 11 Höft. (Nr 12.)

2

Lagutskottets Utlåtande Nr 12.

Väster bottens lappmark. För öfrigt lämna länskungörelserna (Landskontoret
Ser. A.) talrika bevis på fall, i livilka upprepade gånger detta förfaringssätt
att göra bofasta bönder hemlösa kommit till användning.

Ett exempel bland många torde i detta sammanhang förtjäna omnämnas
från lappmarkssocknarne. Ett bolag hade köpt af ver kningsr ätten a
ett hemman på 50 år, å hvilka vid ifrågavarande tidpunkt — för 4 år
sedan — återstod 21 år. Bolaget ville nu, af viss anledning, komma i
besittning äfven af hemmanet. Efter att förgäfves hafva frestat hemmansägaren
i 4 års tid, lyckades bolaget slutligen få en mindre skuld på honom
— knappt ett hälft hundratal kronor. Han lagsöktes nu. Men man
utmätte nu ej lösöret, ehuru sådant fanns till skuldens gäldande — ty sedan
kom från annat håll en annan lagsökning på omkring 60 kronor, och
då togs lösöret — utan hemmanet togs i mät och annonserades i allmänna
tidningarne till försäljning. Det inropades sedermera af bolaget för mindre
än två tusen kronor. Hemmanet ansågs värdt, lågt värderadt, 15,000
kronor och hade 10,000 timmerdugliga träd! Och hemmansägaren? Sedan
de stora omkostnaderna afdragits och några skulder gäldats, fick han
__315 kronor och frihet att gå hvart han ville?

Inför alla dylika olyckor, med hvilka bolagsväldet fortfarande söker
att på alla möjliga vägar drabba de återstående hemmansägarne, söker man
så godt man kan däruppe utfundera medel, hvartill man tror, att befolkningen
skulle kunna få hjälp af statsmakterna. Ett förslag är sålunda,
»att vid exekutiv försäljning af fast egendom skall förrättningsmannen
vara skyldig utbjuda så små delar af hemmanet, som han i samråd med
ordförandena i hushållningssällskapets filialafdelning och kommunalnämndens
ordförande finner lämpligt». Ett annat förslag är, att sådan lagbestämmelse
må komma till stånd, att trävarubolag icke berättigas att å
exekutiv auktion inropa hemman med stöd däraf, att bolaget har intecknade
skogskontrakt, om i hemmanet finnes penningeinteckning, som har
senare inteckningsrum af sådan betydelse, att den förras beståndsrätt ej
häfves.’

På grund af hvad jag sålunda anfört, och då befolkningens bekymmer
måste komma fram, så vågar jag yrka,

att Riksdagen ville besluta l:o) en lagändring, hvarigenom, åtminstone
i nordliga delarne af riket och särskilt i lappmarkerna må. vid exekutiv
auktion å fastighet på landet kunna i erforderliga fall utbjudas allenast
viss del af fastigheten; 2:o) sådan ändring i lagen den 4 maj 1906 rörande

Lagutskottets Utlåtande Nr 12. 3

»förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom» att
bolag eller förening ej må berättigas att i onödan inropa fastigheter allenast
på den grund, att i fastigheten finnes intecknadt skogskontrakt.»

I den ifrågavarande motionen hafva, såsom det uppgifves närmast
i syfte att stärka den jordbrukande befolkningens ställning i nordliga
Sverige, framställts två skilda önskningsmål, nämligen dels möjlighet att
vid exekutiv auktion å fastighet på landet, åtminstone i nämnda del
åt riket, kunna få endast viss del af fastigheten utbjuden, dels ock
inskränkning i visst afseende i bolags eller förenings rätt att vid dylik
auktion förvärfva, fastighet.

I den första punkten af motionärens förslag ifrågasattes en vidtgående
rubbning af principerna för det hittills tillämpade exekutiva förfarandet.

Enligt gällande utsökningslag skall fast egendom, där ej fråga är
om fordran, som intecknats i dylik egendom, gå i mät först efter lösören.
Beträffande lös egendom i allmänhet är härjemte stadgadt, att då så
mycket af det utmätta godset blifvit såldt, att gälden, hvarför utmätning
skett, så ock kostnad, som skall ur egendomen utgå, kan fullt godtgöras
af det sålda, försäljningen skall upphöra. Detta stadgande medgifver
emellertid ingalunda någon försäljning af blott en del af någon särskild
lös sak eller annan lös egendom; utan af grunderna för 78 § utsökningslagen
framgår tvärtom, att lagstiftaren i gäldenärens eget intresse ställt sig
bestämdt afvisande mot att vid utmätning och försäljning söndra jämväl
särskilda föremål, som endast i förening kunna behålla sitt värde. Denna
lagens ståndpunkt medför med ännu större skäl, att vid exekutiv
försäljning af eu fastighet, som utgör en juridisk enhet, ej någon
delning eller styckning får ega rum, hvilken, såsom lätt torde inses,
kunde hafva till följd, att gäldenären lede en betydande ekonomisk
förlust. Är fastigheten intecknad, skulle dessutom inteckningshafvarens
rätt tydligen göra ett dylikt förfarande omöjligt att tillämpa.
Och hvad särskild! det nordliga Sverige angår ställer sig hindrande mot
motionärens förslag jämväl den särskilda lagstiftning, som med afseende
på denna del af landet stadgat inskränkningar i rätten att erhålla ägostyckning
eller jordafsöndring.

Hvad angår därefter motionärens under 2:o) framställda "yrkande,"vill
utskottet framhålla, hvad motionären synes hafva förbisett, att enligt’ gällande
lagstiftning — 6 § i lagen angående förbud i vissa fall för bolag
och förening att förvärfva fast egendom den 4 maj 1906 — bolag eller

Utskottets

yttrande.

4

Lagutskottets Utlåtande Nr 12.

förening äger medelst inrop å exekutiv auktion förvärfva fastighet utan
afseende å dess beskaffenhet och utan afseende äfven därå, huruvida bolaget
eller föreningen på grund af aftal eller eljest förut har någon rätt i
fastigheten. I fråga åter om rätten att öfverhufvudtaget eller längre eller
kortare tid behålla den sålunda förvärfvade egendomen gälla med afseende
å dylika förvärf särskilda inskränkande bestämmelser, hvilka
dock till förmån för bolaget eller föreningen i viss mån modifierats för
det fall, att inropet af fastigheten skett för skyddande af någon bolagets
eller föreningens fordran eller rättighet, hvarför fastigheten på grund af
inteckning eller jemlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar. Enligt utsökningslagen
tillgår nämligen som bekant vid den exekutiva auktionen så,
att fastigheten först utropas med förbehåll, att nyttjanderätt eller afverkningsrätt
skall bestå, hvarefter, om någon, som äger bättre rätt, ej kan ur den
bjudna köpeskillingen erhålla full godtgörelse och ej heller medgifver att vid
det skedda utropet må förblifva, samt den förbehållna rättighetens innehafvare
ej fyller bristen, utrop äger rum utan förbehåll om rättighetens
bestånd, hvilken senare försäljning blir bindande, om köpeskillingen stiger
högre. Gällande lagstiftning gifver sålunda innehafvaren af skogsafverkningsrätt
icke någon rättighet att på grund däraf framtvinga egendomens
exekutiva försäljning, ej heller såsom motionären synes förmena någon
särskild befogenhet att vid dylik försäljning inropa fastigheten. Motionärens
yrkande i denna del synes alltså hvila på en missuppfattning af
lagens föreskrifter.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 februari 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande Nr 12.

5

Reservation:

Herr Lindhagen har anfört följande:

»Motionären har förmält sig hufvudsakligen vilja föra fram befolkningens
bekymmer öfver de olyckor, med hvilka bolagsväldet söker i lappmarkerna
på olika vägar drabba de återstående hemmansägarne och särskildt
genom det sätt, hvarpå mångenstädes bolag kunna begagna sig af
den rätt att inköpa fastighet å exekutiv auktion, som medgifvits bolag
enligt norrlandslagen den 4 maj 1906 rörande förbud i vissa fall för bolag
_ och förening att förvärfva fast egendom. För ändamålet ifrågasätter
motionären alternativt dels en förändring åtminstone för de nordligare
delarna af riket och särskildt för lappmarkerna i det exekutiva förfarandet
i allmänhet vid försäljning af fast egendom och dels eu förändring i
berörda lag i syfte att bolag eller förening ej må berättigas att i onödan
inköpa a exekutiv auktion fastighet, hvari bolaget eller föreningen bär intecknadt
skogsafverkningskontrakt.

Det är uppenbart och äfven i öfverensstämmelse med vanlig arbetsordning
inom utskottet, åtminstone så länge jag suttit i detsamma, att
denna motion bort inom utskottet föredragas och afgöras i samband med
en annan till utskottet remitterad, men af utskottet ännu ej behandlad
motion om att Ivungl. Maj:t måtte verkställa en opartisk undersökning
rörande förberörda förbudslags verkningar, särskildt beträffande bland annat
fastighetsinrop af bolagen själfva å exekutiva auktioner, äfvensom, därest
utredningen därtill gifver anledning, framlägga förslag till förbättring i
berörda lag. En af mig härom gjord framställning afslogs emellertid af utskottet
utan att lyckas vinna understöd från något håll. Då detta icke
kan vara riktigt handladt af utskottet samt förevarande båda motioners
behandling därigenom förryckes, bör enligt min mening ärendet af kamrarna
återförvisas till utskottet.

Skulle detta ej ske, nödgas man ingå på själfva saken och på förhand
afgöia en del af det ämne, som i sin helhet behandlas i den andra
inom utskottet ännu ej föredragna motionen. Utskottet har därvid icke i
någon mån visat sig behjårta de realiteter, som ligga bakom nu föreva Bih.

till RiJcsd. Prat. 1910. 7 Sami 11 Haft. 2

6 Lagutskottets Utlåtande Nr 12.

rande motion, utan förlorat sig bara i juridik och därvid sökt uttolka
motionen i möjligaste mån in absurdum. För min del anser jag, att man
i detta fall har anledning att bedöma motionen efter dess verkliga lifsinnehåll
och likaledes begränsa den till detta. Motionens nu angifna innebörd,
jämförd ytterligare med hvad om saken i dess helhet anförts i de
vid denna och föregående riksdag väckta motionerna i ämnet, förtjänar
säkerligen en undersökning.

Det hemställes alltså:

l:o) att kamrarne måtte af ofvan angifvet skäl
återförvisa ärendet till utskottet, och

2:o) — ifall detta yrkande ej bifalles — att Riksdagen
ville med anledning af förevarande motion hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte verkställa en undersökning
rörande verkningarna af lagen den 4 maj 1906
om förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva
fast egendom, såvidt rörer inrop af bolag eller
förening å exekutiv auktion utaf fastighet,“hvari ininroparen
har intecknadt afverkningskontrakt, äfvensom,
därest utredningen därtill gifver anledning, för Riksdagen
framlägga förslag till förbättring i berörda lag.»

SfoekfeOlm 1916. Ku»g]. Hofboktr. Murs Tryckéri-A.-*.