Lagutskottets utlåtande Nr 11

Utlåtande 1917:LU11

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

1

Nr IT.

Ankom till riksdagens kansli den 6 mars 1917 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
rörande viss ändring i lagen om försäkring mot olycksfall
i arbete.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Stärner*, Lars Olsson*,
von Sydow, Permansson, Klefbeck, Fant* Pettersson i Bjälbo, Persson i
Norrköping, Karlsson i Fjäl, Zelahn och Lindley i Söderhamn.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti eu inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 111, har herr Widlund anfört:

»Till 1916 års riksdag avläts en Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om försäkring mot olycksfall i arbete. Enligt särskilda utskottets
utlåtande nr 1 hade sagda lags 7 § punkt b, om utbetalande av livräntor
till efterlevande, då olycksfall medfört arbetares död, erhållit följande
lydelse, vilken även av kammaren godkänts: till varje den avlidnes minderåriga.
barn--— till dess barnet uppnått femton års ålder---».

Enligt denna lag skulle således barn, som förlorat sin fader, erhålla understöd
intill femton års ålder och därefter vara hänvisat till att sig självt
försörja. Huru skall nu detta kunna ske? Det är naturligt, att den inkomst
en femtonåring kan förvärva ingalunda är tillräcklig för hans uppehälle,
även under vanliga förhållanden, vilket torde framgå tydligt nog bland
annat därav, att enligt lagens om allmän pensionsförsäkring 17 § fader är
ansvarig för pensionsavgiftens erläggande för barn under aderton år. Det
ögonskenliga motivet för denna bestämmelse torde vara, att den minderåriga
ej kan anses vederhäftig för sin pensionsavgift före aderton år, uppenbarligen
på grund av hans otillräckliga och osäkra inkomst. Vid jämförelse

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 10 käft. (Nr 11.)

Motionen.

2

Lagutskottets utlåtande, 9fr 11.

mellan sådan mindreårig, som åtnjuter hemmets vård och faderns ekonomiska
stöd, men trots detta ej anses själv kunna svara för sin pensionsavgift,
och den, som före femton år förlorar sin fader och efter uppnådd
femtonårsålder uteslutande är hänvisad till sig själv för sitt uppehälle, torde
man ej ett ögonblick sväva i ovisshet, om vem som är bäst rustad att göra
sin insats i samhället. Redan bär föreligger en stor ojämnhet.

Ännu bjärtare framstår detta förhållande vid jämförelse mellan den
faderlösa minderåringen, som vid femton års ålder är hänvisad helt till sig
själv, och barn till sådana föräldrar, som på grund av sitt arbete funnit
delägareskap i särskilda understöds-, pensions-, änke- och pupillkassor. Vid
behandlingen av olycksfallsförsäkringslagen i andra kammaren den 3 juni
1916 anförde herr Lindqvist i Kosta några exempel på detta.

Änke- och pupillkassan för folkskollärarekåren t. ex. hade före 1901
haft gränsen vid sexton år, men funnit den för låg och höjt den till aderton.
I civilstatens änke- och pupillkassa är gränsen för son 21 år, för dotter
25, samt i flere olika verk och inrättningar, såväl statens som Stockholms
stads, 21 år.

Gent emot dessa bestämmelser förefaller gränsens sättande till 15 år
för arbetarnas barn en allt för snäv behandling av dessa, och man kan ej
värja sig för känslan av klasslagstiftning vid en närmare granskning av förhållandet.
Herr Lindqvist påvisade även vid förutnämnda tillfälle, huru
upphörandet av understödsutbetalning lade hinder i vägen för strävandena
att genom fortsättnings- och specialskolor vidga barnens kunskaper och bereda
dem ökade möjligheter till såväl utsträckt teoretisk yrkesutbildning
som högre allmänbildning, och sålunda komme i uppenbar motsats till de
bildningssträvanden, som överallt gorå sig gällande, och som riksdagen på
bästa sätt söker uppmuntra, vilket även underströks av herr Branting.

Ytterligare en sak torde i sammanhang härmed böra beröras. Sedan
en rätt lång tid tillbaka hava s. k. skollovskolonier arbetat i Sveriges större
städer, för att genom beredande av tillfälle till landsvistelse under sommarferierna
för fattiga och klena barn stärka dessa i fysiskt hänseende och samtidigt
på lämpligt sätt bibringa dem några begrepp om de första och enklaste
hygieniska fordringarna. Nyttan av detta koloniarbete har visat sig
vara så betydande, att dess värde ej kan till fullo uppskattas, därom äro
både läkare, lärare och föräldrar fullkomligt ense. Jag har i en motion till
denna riksdag framfört vissa önskemål beträffande sagda koloniverksamhet.
Om man tänker sig, att ett barn, som fått tillfälle att njuta vila och vinna
krafter under sina ferier, efter skoltidens slut ej längre kan beredas sådant
tillfälle, är det av vikt att vad som uppbygts genom koloni verksamheten
får stadgas och fullt och helt tillgodogöras fysiken, innan de ansträngningar,

Lagutskottets utlåtande Nr 11. 3

som följa självförsörjandet hinna ingripa uti och inverka på utvecklingen.
Skulle genom ett inträffande dödsfall den minderårige redan vid femtonårsåldern
bliva uteslutande hänvisad till sig själv för sitt uppehälle, är det
tydligt, att vad som uppbyggts genom en god och välsignelsebringande
verksamhet hastigt, och ofta nog fullständigt, nedbrytes genom de krav,
som självförsörjandet ställer på den faderlöse. Grunden till en förtidig
ohälsa, nedsatt, arbets- och förvärvsförmåga och predestination för sjukdomar,
som göra individen till en börda för samhället i stället för en värdefull
kraft inom detsamma, lägges på detta sätt, och samhällets ingripande
kan komma att påkallas långt tidigare, än om ett stöd funnits, som möjliggjort
för den uppväxande att hinna erhålla mera stadga och kraft, innan
kampen för uppehället helt lagt beslag på allt, som kunnat bliva av nytta
för individens kommande verksamhet. Det torde vara obestridligt, att ju
mera det uppväxande släktets villkor kunna förbättras, desto större valuta
erhåller samhället av dess verksamhet, och desto mindre påkallas samhällets
understöd och hjälp vid inträffande oförmögenhet till arbete.

På grund av vad jag härovan anfört får jag'' härmed anhålla, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kung! Maj:t hemställa om sådan
ändring i lag om försäkring för olycksfall i arbete, att åldersgränsen för
utbetalande av understöd till sådana barn, som enligt gällande lag äro
berättigade till dylikt understöd, framflyttas från femton till aderton år.»

Då Kung! Maj:t genom proposition till 1916 års riksdag framlade
förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete, innefattade 7 § i förslaget
sådan bestämmelse, att om olycksfall medfört arbetares död skulle till
varje den avlidnes minderåriga barn utgå en livränta från dödsfallet till dess
barnet uppnått 15 års ålder. Uti en i anledning av propositionen väckt
motion hemställde herrar Eriksson i Grängesberg m. fl., att denna högsta
livränteålder för barn måtte höjas till 18 år. I anledning av denna motion
samt eu annan, i vilken yrkats höjning av vissa föreslagna ersättningsbelopp,
anförde det särskilda utskott, som hade saken till behandling, följande:

»I allmänhet har utskottet ej funnit skäl att frångå de ersättningsbelopp,
som Kung! Maj:t och därförut kommittén föreslagit, utan synas
desamma på det hela taget vara väl avvägda. Aven om de ändringar i
beloppen och den höjning av åldersgränsen, som av motionärerna påyrkas, i
och för sig vore önskvärd, skulle desamma dock komma att medföra en så
väsentlig ökning av försäkringspremierna, att utskottet för sin del anser sig
böra avstyrka bifall därtill.»

Utskottets hemställan härutinnan bifölls av båda kamrarna.

Utskottets

yttrande.

4

Lagutslcottets utlåtande Nr 11.

Då herr Widlunds förevarande motion har samma innebörd som den
nyssberörda vid senaste riksdagen väckta motionen, samt det skäl, som av
särskilda utskottet anförts för avslag å den senare, enligt lagutskottets mening
fortfarande äger giltighet, får utskottet hemställa,

att herr Widlunds förevarande motion icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 mars 1917.

På lagutskottets vägnar:

ALBEET PETERSSON.

Reservationer:

a) av herr Lindhagen, som anfört:

Motionären har enligt min förvissning framlagt övertygande skäl, att
det huld och värn, som lagen ansett böra lämnas i arbetet förolyckad arbetares
barn, ej rimligen må upphöra vid 15-årsåldern, utan bör följa dem
till åtminstone 18 år. Aven vid lagens antagande delades denna uppfattning
av många medlemmar av riksdagen.

Frågan är då vilka skäl kunna anses tala emot att nu fullfölja en så
behjärtansvärd angelägenhet och därigenom bana väg för dess slutliga tillgodoseende.

Att frågan så nyligen avgjorts av riksdagen kan icke vara någon
hållbar grund. Aven om dylika störa frågors första genombrott anses kunna
möjliggöras genom en kompromiss, inträder omedelbart därefter möjligheter
och förpliktelser att börja ett arbete för förbättringar.

Icke heller kan åberopas, att frågan ej brådskar. Tvärtom, för varje
år som går undandragas barn mellan 15 och 18 år, som borde tillgodoses,
vederbörligt skydd.

Vid sidan av dessa sannolikt underförstådda skäl, åberopar utskottet
även ett uttryckligt motiv för sitt avstyrkande. Höjning av åldersgränsen

5

Lagutskottets utlåtande Nr It.

skulle nämligen, såsom särskilda utskottet År 1916 anförde, »medföra en
sådan väsentlig ökning av försäkringspremierna, att utskottet för sin del
anser sig böra avstyrka bifall därtill.» Detta motiv vore riktigt, om det
klart och obestridligt ådagalagts, att erforderliga penningar för ändamålet
ej alls stå att uppdriva eller endast kunna anskaffas på bekostnad av andra
ännu mer omistliga ändamål. En sådan utredning föreligger icke i någon
mån. I motionärens förslag inbegripes självfallet även begäran om en
undersökning av de erforderliga kostnaderna och varifrån penningarna skola
tagas. Den lätthet, med vilken de äskade ofantliga kostnaderna för militära
ändamål beviljas, bör ingiva förhoppningar om att även jämförelsevis anspråkslösa
belopp för de oundgängliga civila behoven skola kunna stå till buds. I
varje fall är det angeläget att, i den mån konkurrens härvid föreligger, de
civila kraven ej hålla sig borta, utan även de bringas i statsmakternas
ständiga åtanke.

Det bemställes alltså,

att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
taga i övervägande, huruvida och på vad sätt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete må kunna ändras i syfte
att åldersgränsen för barn, som enligt lagen äro berättigade
till årligt understöd, höjes från 15 till 18 år.

b) av herrar Klefbeck, Persson i Norrköping och Lindley i Söderhamn,
som ansett, att sista stycket i utskottets motivering bort hava följande lydelse:

»Ehuru utskottet anser den av motionären påyrkade förändringen i
lagen om försäkring mot olycksfall i arbete önskvärd, får dock utskottet,
med hänsyn till att de skäl, som av särskilda utskottet förra året anfördes
för avslag å liknande vinand en, fortfarande kunna anses äga giltighet, hemställa,

att herr Widlunds förevarande motion icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd.»