Lagutskottets utlåtande Nr 11

Utlåtande 1916:LU11

12

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

Utskottet.

Historik.

Nr 11.

Ankom till riksdagens kansli den 22 februari 1916 kl. 1 e. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ombildning av häradsnämnden
till jury m. m.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Trana*), Söderbergh, Gezelius, Högberg*),
Alexanderson*), greve Spens, Dahl, Hult, Schotte, Lindqvist i Stockholm,
Pettersson i Bjälbo*), Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro,
Karlsson i Fjäl och Borg.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti eu inom andra kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 22, hava herrar Söderberg i Hobborn och Andersson i Milsmaden
hemställt, »att riksdagen måtte uttala sig för återställande av häradsnämnden
till dess forna och rätta uppgift som jury, eventuellt med tilllämpning
av i motionen angivna principer och i sammanhang därmed
för inrättande av verkliga och effektiva folkdomstolar även på andra
rättsområden, samt i skrivelse till Kungl. Magt anhålla, dpt täcktes
Kungl. Maj:t låta utreda det hithörande och för riksdagen framlägga
förslag i ämnet».

I fråga om den motivering, varå berörda hemställan grundats, får
utskottet hänvisa till motionen.

Vår svenska häradsnämnd var från början icke såsom nu en
ständig beståndsdel av häradsrätten, utan tillsattes för att i vissa mål
utleta och på ed yttra sig om »vad sant vore». Rättens ordförande,
häradshövdingen, var ensam dömande på tinget. Utvecklingen förde
emellertid därhän, att nämnden blev permanent. Då nämndens utlåtande

13

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

för domaren var bindande och nämndens yttrande om fakta med
tiden kom att omfatta även deras rättsliga kvalificering, återstod slutligen
för domaren endast en enkel lagtillämpning. Under 16:de och
17:de århundradena försvagades av flera anledningar domarens inflytande
ytterligare, medan nämndens myndighet ökades, så att nämnden ej
blott frikände eller förklarade skyldig utan jämväl yttrade sig i rättsfrågornas
hela vidd, därvid domarens uppgift i allmänhet faktiskt nedsjönk
till att avkunna det av nämndens pluralitet fattade beslutet, dock
att vid lika röstetal inom nämnden den mening ansågs böra gälla, som
av ordföranden biträddes. Genom 1734 års lag upphävdes nämndens
övermakt inom domstolen men dess meddomareställning eller rätt att
deltaga jämväl i lagtillämpningen i hela dess vidd bibehölls med föreskrift
dock, att ordföranden skulle, innan beslut fattades »underrätta
nämnden om saken och de skäl däri äro, så ock vad lag i tv fall
säger». Enligt 1734 års lag skall alltså den rättslärde domaren till
ledning för lekmännen först avgiva sitt votum, vilket jämväl blir domstolens
beslut, så framt det ej strider mot lekmännens sammanstämmande
uppfattning av rätt och bevis samt dessa vilja på eget ansvar
göra denna uppfattning gällande.

Häradsnämnden är alltså i fråga om uppkomst och ursprungligbetydelse
i många stycken jämförlig med den engelska juryn, men har
utvecklat sig till en helt annan domstolstyp. Nämnden prövar i likhet
%ed domaren det föreliggande målet i hela dess vidd, d. v. s. såväl
bevisfrågan som rättsfrågan, då däremot juryn blott har att avgöra vad
som i målet skall anses bevisat och överlämnar åt den rättsbildade
domaren att subsumera det sålunda konstaterade faktum under viss
lagbestämmelse.

Jurysystemets införande i vår processordning har flera gånger
varit ifrågasatt. Lagkommittén, som i sitt -åren 1822 och 1832 framlagda
»Förslag till Utsökningsbalk så ock till Rättegångsbalk» bibehållit
häradsrättens sammansättning och nämndens ställning inom häradsrätten
oförändrad, så vitt avsåge rättegången i tvistemål, yttrar i sin
motivering bl. a.: Mången torde till äventyrs fråga, varför man ej hellre
föreslagit jury än en så beskaffad ständig nämnd som den nu omtalade
(häradsnämnden). Kommittén mötte denna fråga med det svar, att den
genom förslaget att låta vissa stridigheter avgöras av särskild nämnd
antagit juryinrättningen i de fall, för vilka den funnes användbar i
tvistemål. Kommittén hade ej kunnat komma till den övertygelsen,
att jury lämpade sig för tvistemål i. allmänhet. Vad man erinrat
mot ständiga nämnden i hänsikt till svårigheten att bedöma tvistiga

14

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

och invecklade rättsfrågor, gällde även om jury. Den gräns, man trott
kunna uppdragas emellan juryns och domarens befattningar, efter vilken
den förra skulle sysselsätta sig endast med bevisningen och den senare
blott med lagtillämpningen, torde näppeligen vid strängare undersökninghålla
stånd. Skulle jury i tvistemål finnas, måste den vara berättigad
fålla dom i saken; eljest tjänade den till intet. Efter denna åsikt hade
ock kommittén uppgjort sitt förslag om särskilda nämnden i de fall, där’
en sådan ansetts äga rum; den utövade i dessa fäll oinskränkt domarmakt.
Men det vore ej nog, att juryn dömde, det läge även uti inrättningens
natur, att domen ej skulle kunna ändras för annan orsak än
fel i formaliteterna, och det vore häruti juryn huvudsakligast skilde
sig från ständiga nämnden, vilken även dömde, men vars dom vore,
lika med domarens, underkastad prövning i högre rätt.

Såsom ovan antytts föreslog lagkommittén för ett särskilt specialfall
en anordning, som i viss mån erinrar om jury. Därest nämligen
rätten funne part skyldig att till sin i huvudsaken vinnande motpart
utgiva ersättning för skada, som denne kunde hava lidit genom själva
rättegången eller därmed sammanhängande förhållanden, men omständigheterna
vore sådana, att rätten ej ansåg sig kunna i penningar uppskatta
den lidna skadan, skulle rätten i sitt utslag endast konstatera skadeståndsskyldigheten;
sedan detta utslag vunnit laga kraft, skulle frågan
om skadeståndets belopp avgöras av en särskild nämnd, tillsatt vid den
rätt, som dömt i huvudsaken, och bestående av sju ledamöter, därav
vardera parten utsåg tre och rätten en. Den av nämndens pluralitet
omfattade mening skulle lända till efterrättelse.

I fråga om införande av jury i brottmål yttrar lagkommittén: Så
vitt på den dömandes förmåga och skicklighet ankomme, kunde visserligen
ej genom juryinrättningen vinnas tillförlitligare säkerhet för rättvisa
i domslutet än genom den vanliga domstolsorganisationen. Däremot
förmenades självständigheten oftare träffas hos en folkvald jury, som
efter fulländad förrättning återginge till det enskilda livet, än hos en
domarepersonal, som blivit tillsatt av styrelsen och kvarstode i fortfarande
tjänsteförhållande. Men även i denna del måste gagneligheten av en
jury inrättning mätas efter ståndpunkten av den inre kraft, som utvecklat
sig hos folket. Huruvida Sverige uppnått den grad av allmän bildning,
den självständighet i nationalkaraktären och den utveckling av de konstitutionella
idéerna, som fordrades för antagandet av en juryinrättning
i brottmål, tilltrodde sig kommittén ej kunna bedöma med den säkerhet,
att kommittén vågade ovillkorligen föreslå juryns införande. Kommittén
hade dock ansett sig skyldig att i en så viktig fråga väcka allmänhetens

15

Lai/utskottels utlåtande Nr 11.

och den lagstiftande maktens uppmärksamhet och hade därför upprättat
ett fristående förslag huru en juryinrättning skulle kunna organiseras,
om tiden för dess antagande prövades vara inne.

Enligt detta förslag borde, utom tryckfrihetsmålen, i fråga om vilka
tryckfrihetsförordningen fortfarande skulle lända till efterrättelse, endast
sådana mål skjutas under jury, i vilka den tilltalade hade så besvärande
skäl emot sig, att han ej borde frias, men ändock icke kunde förmås
avlägga bekännelse. De vanliga underrätterna kunde således i vanliga
fall fria men icke falla utom i fall av egen bekännelse, dock att, om
överrätten, i händelse målet komme under dess prövning, funne bekännelsen
ej vara sådan, att den tilltalade bort på densamma fällas, men likväl
ansåge så besvärande skäl föreligga mot den tilltalade, att han ej heller
borde befrias, överrätten ägde skjuta målet under jury. Detsamma kunde
jämväl ske i de fall, då underrätt givit befrielsedom, men överrätten
ansåge bevisningen nog besvärande för att föranleda till åtals utförande
inför jury. I avseende å målens beskaffenhet var i regel bestämt, att
de borde vara av underställnings egenskap, d. v. s. röra brott, för vilka
lägsta straffet inom latituden var straffarbete i minst tre år eller som
kunde medföra ständig vanfrejd. — Oberoende av målets beskaffenhet
skulle underrätten alltid hålla fullständig rannsakning därom. Funnes
målet därefter böra skjutas under jury, skulle underrättens beslut — i
vilket det brott, som skulle inför juryn åtalas, med alla dithörande omständigheter
borde noggrant utsättas — underställas överrätten, som,
efter att hava hört Konungens ombudsman, prövade, om underrättens
beslut borde gillas eller den tilltalade frikännas.

Jury målen skulle handläggas vid särskilda ting, som borde hållas
fyra gånger om året i varje län. Vid jurytinget skulle domarebänken
sammansättas av en eller flere överrättsledamöter i förening med ojäviga
underdomare i orten, till så stort antal, som erfordrades för att bilda en
fullsuten överrätt.

I varje län och särskilt för varje stad skulle årligen trehundra
jurymän väljas inför underrätterna genom valmän, utsedda för varje
pastorat å allmän sockenstämma.

1 fråga om jurymännens egenskaper föreslogos huvudsakligen de
kvalifikationer, som i allmänhet fordras för utövandet av medborgerliga
förtroendeuppdrag eller för avläggandet av domareed, dock icke någon
viss census. Däremot ansågs ett visst kunskapsmått nödigt. Tjänstemän
av alla grader voro från jurymannabefattningen uteslutna.

För varje juryting skulle överrätten utlotta erforderligt antal (48,
60) jurymän. Av detta antal skulle rätten först efter lott uttaga 36.

16

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

Av dessa ägde vardera parten utan uppgivet skäl utesluta tolv. De tolv
återstående utgjorde den i målet godkända juryn. Juryman ägde av allmänna
medel åtnjuta ersättning för resa och uppehälle.

Parter och vittnen skulle vid jurytinget ånyo höras.

Efter rannsakningens slut skulle rättens ordförande göra en kort
framställning av vad som förekommit, varefter han skulle skriftligen
framställa den fråga, varöver juryn borde besluta. Föranledde rannsakningen
eller målets beskaffenhet flere frågor, skulle de var för sig framställas.
Rätten skulle vidare för juryn uppgiva den lag, vari det åtalade
brottet funnes beskrivet.

För den anklagades fällande fordrades minst två tredjedelars pluralitet.

Förklarades svaranden skyldig, skulle rätten, efter parternas hörande,
utsätta straff och annan påföljd enligt lag, dock att om den gärning,
vartill svaranden förklarats saker, icke enligt lag vore straffbar, den tilltalade
skulle frikännas från ansvar.

Hyste rätten den mening, att den tilltalade icke bort förklaras
skyldig, ägde den att förordna om ny rannsakning å nästa jury ting. Blev
den tilltalade även av den juryn förklarad skyldig, skulle detta lända
till efterrättelse. •

I anledning av juryns beslut fick talan endast föras av den tilltalade,
om han förklarats skyldig, samt blott på formella skäl. Över
domstolens utslag ägde besvär rum.

Såsom förut anförts avsåg lagkommittén icke att med detta utkast
föreslå införande av jury i brottmål. För att emellertid i viss mån
ernå jurysystemets fördelar föreslogs ändring i bestämmelserna om omröstning
till dom i häradsrätt, så vitt avsåg brottmål. I stället för den
kollektiva rösträtt, som enligt 1734 års lag tillkommer nämnden och
som kommittén ville bibehålla i tvistemål, skulle i brottmål varje ledamot
av häradsrätten erhålla individuell rösträtt, så vitt frågan anginge
den tilltalades friande eller fällande. Kommittén hade nämligen funnit
denna fråga kunna bedömas mera efter allmänt sunt människoförstånd
än efter rättsteorier, och ehuru den ej vågade att i ett enda steg framflytta
nämnden till en formlig jury, som dömer utan appell, hade den
dock ansett sig utan våda kunna utvidga dess deltagande uti domaremakten
i fall, som läge inom dess tillbörliga omdömeskrets.

Den äldre lagberedningen fann i sitt år 1849 framlagda förslagtill
rättegångsbalk tiden, dåj antagandet av en jury inrättning kunde
ifrågakomma, hava nalkats med snabbare steg, än man väntat. Muntlighet
i rättegångsordningen jämte jury vore överallt dagens lösen.
Beredningens övertygelse vore därför, att även i Sverige snart nog

17

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

skulle finnas nödigt att giva ett större och säkrare omfång åt det
offentlig-muntliga rättegångssättet och att med domaremakten införliva
det folkelement, jury inrättningen innebure, och ansåg sig beredningen
därför böra framlägga ett bestämt förslag till denna inrättning såsom
en integrerande del av den föreslagna rättegångsordningen i brottmål.
Med tvistemål skulle jury ej taga befattning; för att öka lekmannaelementets
inflytande även vid dessa måls avgörande i häradsrätt föreslog
beredningen minskning av de i rätten tjänstgörande nämndemännens
antal; i häradsrätten skulle aldrig tjänstgöra flera än fem och
vore rätten domför med endast tre nämndemän. Härigenom skulle
betydelsen av varje enskild nämndemans mening komma att ökas.
Beredningens ovan omnämnda förslag till anordnande av jury i brottmål
anslöt sig i huvudsak till lagkommitténs.

I sitt 1884 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets ombildning
yttrar nya lagberedningen, efter att hava framställt skälen för
och emot lekmäns deltagande i lagskipningen, speciellt brottmålslagskipningen,
bland annat: Beredningen betvivlade icke, att juryn, sedan den väl
införlivat sig med domarnas och allmänhetens vanor, i Sverige liksom annorstädes
skulle kunna på ett i allmänhet icke otillfredsställande sätt medverka
vid rättsskipningen i vissa grövre brottmål. Men juryns införande vore
säkerligen ej något framsteg eller någon fördel vare sig i processuellt eller
andra avseenden. Det vore ett utbytande av enklare och mindre kostsamma
former för lekmannaelementet mot en annan mera invecklad och följaktligen
även osäkrare-samt ojämförligt kostsammare form därför. Den
med jurysystemets införande följande större muutlighetens och omedelbarhetens
fördelar motvägdes av brister i andra processuella hänseenden.
Juryns uppgift, avgörandet av bevis- eller skuldfrågan, innefattade ett
subsumerande av det i målet föreliggande faktum under ett visst lagrum,
vilket för ett visst slag av brottsliga gärningar utsatte ett visst
straff. 1 skuldfrågan inginge således alltid en rättstillämpning eller
lösningen av en rättsfråga och därtill just den viktigaste och svåraste
i hela straffprocessen. För denna frågas riktiga besvarande fordrades
främst erforderlig insikt om rätta betydelsen av de i lagrummet begagnade
juridisk-tekniska termer, vilka ofta vore tittryck för abstrakta
begrepp, som lagstiftaren sökt att med största möjliga skärpa och
konsekvens fastställa. Fn viss grad av juridisk kunskap erfordrades
oundgängligen för att i dessa hänseenden komma till en med lagstiftarens
mening överensstämmande tolkning; dömandet bleve eljest beroende
på slump eller tillfällig känslostämning. Den rättsundervisning,
som jurymännen brukade erhålla av domaren, torde i allmänhet för
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 samt. 6 höft. (Nr 10—11.) 3

18

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

dem vara svårfattlig. Det vore därför svårt att fatta företrädet av en
anordning, som uteslöte den rättslärde, juridiskt ansvarige och permanente
ämbetsdomaren från deltagande i den ifrågavarande rättstillämpningen
och lämnade denna uteslutande åt den ej rättslärde, oansvarige och
tillfällige jurymannen. Allt som utgjorde en subsumtion av vissa handlingar
under bestämda juridiska begrepp avgjordes otvivelaktigt bäst
av den förre. Däremot vore det en inkonsekvens att, såsom i jurvsystemet
ägde rum, utestänga lekmännen från straffmätningen, en uppgift,
som för dem lämpade sig i vida högre grad. En annan av jurysystemets
svagaste punkter vore nödvändigheten att i bestämda frågor,
varå juryn kunde svara ja eller nej, formulera spörsmålen, dels huruvida
den tilltalade vore skyldig till åtalade gärningen, dels ock angående
övriga därmed sammanhängande omständigheter. Stora processuella
svårigheter vore förknippade med uppställandet av dylika
frågor, helst då dessas vikt gjorde det nödvändigt att iakttaga den
yttersta omsorg och noggrannhet i såväl materiellt som formellt hänseende.
Till följd av det nu anförda jämte andra omständigheter vore
juryn att anse som den mest invecklade och formalistiska av alla nutidens
processuella anordningar och torde därför ävensom av kostnadsskäl
endast kunna användas för de grövsta brottmålen, vilket åter nödvändiggjorde
en mindre tilltalande och svårgenomförd klassifikation av
målen. Dessutom skulle för jurysystem med muntlig processordning
utan rätt till appell i bevisfrågan erfordras dels ett ordnat advokatstånd,
dels andra mera kvalificerade organ för åtalet och försvaret än
dem, med vilka man kunde åtnöjas i ett muntligt-protokollariskt system,
och dels nya anordningar för åstadkommande av en förundersökning,
mera noggrann och energisk samt mera ägnad att åvägabringa den
erforderliga koncentrationen än för närvarande hos oss vore möjligt.
Jurysystemet skulle därför bliva lika kostsamt som svårt att genomföra.
Då härtill komme, att trots den äldre lagberedningens varma förord för
jurysystemet något livligare intresse för detsamma under den långa tid,
som därefter förflutit, icke kommit till synes, ansåge sig beredningen
icke hava anledning föreslå införandet av jury i vår processordning.

Någon motsvarighet till de tidigare förslagens särskilda nämnd
fanns ej i nya lagberedningens förslag, som beträffande såväl tvistemål
som brottmål bibehöll häradsnämndens kollektiva rösträtt. Vid överläggning
till dom i häradsrätt skulle enligt förslaget ordföranden, om
han ansåge det nödigt eller någon av nämnden så påfordrade, föredraga
målet i erforderliga delar. Sedan ordföranden därefter själv yttrat sin
mening, skulle han tillfråga nämndens ledamöter, om någon av dem

19

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

vore av annan mening. Därest ordföranden och en av nämndens ledamöter
förklarat sig beredda att utan vidare betänketid genast yttra sig,
kunde annan ledamot av nämnden ej erhålla betänketid. Om åter sådant
rådrum erhölles, skulle akten i målet under uppskovstiden hållas tillgänglig
för de ledamöter, som av densamma önskade taga del.

Vid 1899 års riksdag väcktes i andra kammaren motion om skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om förslag till straffprocesslag,
byggd på jurysystemets och den fria bevisprövningens principer. Motion
i enahanda syfte väcktes jämväl vid 1906 års riksdag. Båda gångerna
avstyrktes motionen av lagutskottet, som därvid bland annat anförde,
att utskottet visserligen ej underskattade betydelsen av lekmannaelement
i domstolarna men hölle före, att detta element kunde till större förmån
för rättsskipningen tillgodogöras enligt vår nuvarande lags principer
än genom införande av den för vår lagstiftning förut i regel främmande
juryinstitutionen. Särskilt i häradsnämnderna vid underdomstolarna på
landet funne utskottet ett institut, byggt på nationell grund och väl
ägnat att tillföra domstolen lekmännens praktiska insikt och av juridiska
hänsyn obundna syn på tingen. Ingendera motionen föranledde någon
riksdagens åtgärd.

I syfte att bereda nämnden ökat inflytande på de vid häradsrätten
anhängiga målens och ärendenas avgörande hemställdes i motion vid
1901 års riksdag, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
anhålla om utarbetande av sådan ändring i gällande lag, att landets
häradsnämnder måtte kunna åtminstone i någon mån återvinna sitt forna
anseende och sin betydelse som folklig institution i underrätterna å
landsbygden. I anledning av motionen tillstyrkte lagutskottet skrivelse
till Kungl. Maj:t om sådan lagändring att, där av nämnden minst tre
fjärdedelar äro från häradshövdingen skiljaktiga och om en mening ense,
den mening måtte gälla. Emellertid föranledde ej heller denna motion
någon riksdagens åtgärd.

I nu föreliggande motion åsyftas en sådan omläggning av formen vukottetn yttför
lekmäns deltagande i rättsskipningen vid våra underrätter, speciellt rande''
häradsrätterna, att den nuvarande häradsnämnden, som, visserligen med
endast kollektiv rösträtt, deltager i prövningen av alla förekommande
mål och ärenden i deras hela vidd, skulle ersättas av en i allenast de
mest maktpåliggande civila och kriminella mål fungerande, ur de på
vanligt sätt utsedda nämndemännens krets bildad jury. Enligt denna anordning,
som motionärerna anse bör komma i tillämpning jämväl vidunderrätt
i stad, skulle lekmännens deltagande i rättsskipningen begränsas

20

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

till endast vissa mål och omfatta allenast själva bevisfrågau, under det
att lagtillämpningen på grundval av det av juryn fastslagna sakförhållandet
skulle bero på den rättsbildade domaren ensam. I samband
härmed förordas inrättande av verkliga och effektiva folkdomstolar även
på andra rättsområden.

Jurysystemet såsom form för lekmäns deltagande i rättsskipningen
är omstritt. Allra minst torde jury lämpa sig för vidlyftigare eller mera
invecklade civila rättstvister, i vilka den för övrigt icke i något land
funnit användning. Motionärerna hava säkerligen icke till fullo beaktat,
att lekmannaelementets inflytande på rättsskipningen snarast skulle minskas,
därest den av dem förordade jury anordningen bleve genomförd. I våra
häradsrätter äga lekmännen i långt större utsträckning deltaga i den
dömande verksamheten; denna rent nationella form av samdömande
saknar den i jurysystemet liggande konstlade avgränsningen mellan
domarens och lekmännens befogenheter, och vår häradsnämnd deltager
avgörandet av alla mål utan undantag.

Utskottet medgiver väl behovet av lämpliga och tidsenliga reformer
på detta område i syfte att stärka nämndens möjligheter och befogenhet
med avseende å deltagande i dömandet, men utskottet är förvissat om,
att under den utredning rörande en rättegångsreform, som för närvarande
pågår, nödig hänsyn kommer att ägnas åt angelägenheten av
lekmäns deltagande i domareverksamheten under förhållanden, som tillförsäkra
dem tillbörligt inflytande på rättsskipningen.

På sprund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa

att herrar Söderbergs i Hobborn och Anderssons
i Milsmaden motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 februari 1916. |

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

STOCKHOLM, ISAAC MABCU8’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1916.