Lagutskottets utlåtande Nr 11

Utlåtande 1914:LU11 - a

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

1

Nr 1 1.

Ankom till riksdagens kansli den 24 febrnari 1914 kl. 2 e. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj.t angående lagändring, åsyftande rätt för annan än
präst i svenska statskyrkan att förrätta jordfästning.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergb,*) Trana,
Stärner, greve Lagerbjelke,*) Alexanderson, Johanson i Valared, greve Spens,
Petersson i Lidingö villastad,*) Jansson i Edsbäcken, Olsson i See,*) Pettersson
i Bjälbo, Cederborg*) och Persson i Norrköping.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 192, liar herr J. Byström hemställt, »att riksdagen ville besluta att
hos Kungl. Maj.t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag till sådan lagändring, att även annan person
än präst i statskyrkan och den, som enligt Kungl. Maj:ts nådiga förordning
angående främmande trosbekännare den 31 okt. 1873 är jämnställd
med statskyrkopräst, må kunna berättigas att förrätta begravning».

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört:

»Den fråga, som jag härmed berör, har förut vid ett par tillfällen
förelagts riksdagen, nämligen frågan om frikyrklig predikants rätt att
officiellt förrätta begravning eller jordfästning. Lagutskottet avstyrkte 1910
motionen, som hade samma yrkande som det, som nu göres i denna motion,
men sex ledamöter, nämligen herrar Lindhagen, Pettersson i Södertälje,
Jansson i Edsbäcken, Berggren och Åkerman, hade i reservation tillstyrkt
densamma. Efter en livlig debatt, varvid herrar Leander, Olsson i See,
Bihang till riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 9 käft. (Nr 11.) 1

Motionen.

2

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

Olsson i Elfdalsåsen och Thor talade för motionen, biföll andra kammaren
densamma med 107 röster mot 94, som röstade för lagutskottets avstyrkande
utlåtande. I första kammaren blev den däremot avslagen.

Då annan motionär sedan framförde ett liknande yrkande i samband
med en annan fråga, blev motionen avslagen i första kammaren, men bifallen
i andra kammaren.

Jag anser emellertid, att det yrkande jag gjorde 1910 alltfort har
fog för sig, och har jag sålunda nu åter vågat framdraga frågan för riksdagen.
Som skäl därför vill jag andraga följande:

När frågan om befrielse för dissenters från att betala skatt till statskyrkan
var under debatt, framhölls från vissa håll såsom skäl mot denna
skattebefrielse, att statskyrkoprästerna hade så mycket att göra även för
de frikyrkliga eller dissenters, att den ifrågasatta befrielsen ej borde medgivas.
Detta framgår av bland annat dissenterskattekommitténs utlåtande
av den 29 augusti 1907. Då slutligen lindring i denna skatt beslöts av
riksdagen, kunde det ske endast för hälften av dén ifrågavarande skatten
för inkomst av kapital och arbete. Yad angår sådan skatt för fastighet
beviljades ingen skattebefrielse eller skattelindring. Principen om det berättigade
i dissenters befrielse från skatt till statskyrkan har emellertid
blivit fastslagen, även om man vågade taga blott ett ytterst litet steg på
den inslagna vägen.

Men då man talar om den arbetsbörda, som åligger prästerskapet,
och, såsom somliga göra, nästan klagar däröver, vore det väl skäl i att se
till, om icke ytterligare något av detta arbete skulle kunna läggas på andra
utan att religion och kyrka därigenom på minsta sätt äventyrades och
utan att det behövde kosta staten något. Detta är en sak, som man också
bör hava i åtanke, då man åter går att reglera löner och arbete för statskyrkans
präster. Allt det arbete, som kan utföras av andra än av statskyrkans
präster och lika bra, som om prästerna gjorde det, samt dessutom
icke kostar staten något, bör man väl giva dessa andra laglig rätt att
utföra. Eedan nu äro prästerna befriade från åtskilligt, som de förr hade
att uträtta.

Det är för det första ett stort antal barn, som de ej behöva döpa,
emedan deras föräldrar av en eller annan anledning anse, att dopet bör få
anstå, till dess att barnet vuxit upp till den ålder, att det självt kan i
detta stycke göra sitt eget val eller bestämma över sig självt.

Så är det en del föräldrar, som låta sina barn döpas av lekmannapredikanter.
Särskilt är detta fallet inom en del friförsamlingar. I en

3

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

motion, som väcktes 1912 av herr Wilh. Gullberg i första kammaren
och av herrar Felix Hararin och Axel Modig i andra kammaren, heter
det också rörande barndop: »Ingen kan ju förmena frikyrkliga föräldrar
att låta döpa sina barn av församlingsföreståndaren i den församling de
tillhöra. Sådana dop förekomma ock somligstädes rätt allmänt.»

Dessutom torde dop av lekman eller av frikyrklig pastor allt melodi
mer kunna betraktas lika giltigt, som om det vore verkställt av statskyrklig
präst.

Eu livlig predikoverksamhet övas även av andra än statskyrkans
präster, och detta bör vara en stor lindring i det officiella kyrkliga arbetet.

Nattvardsgäster betjänas numera till betydande antal utanför de statskyrkliga
templens murar.

Yigslar förrättas ganska ofta av dels vissa frikyrkliga predikanter
och dels av den borgerliga myndigheten enligt lagen av den 6 nov. 1908.

Ännu ett annat område finnes, där man skulle kunna, utan våda för
god sed och god ordning, låta andra än statskyrkliga präster vara officianter,
och det är vid jordande! av döda. Utan risk av minskad aktning
och vördnad för stundens betydelse och den religiösa helgd, som därmed
kan vara förenad, skulle en pastor för en frikyrklig församling lika väl
som en statskyrklig sådan kunna förrätta jordfästning eller begravning.
Det borde icke heller anses vara orimligt begärt, att den predikant, som
tjänat en person i fråga om hans andliga fostran från det han blev döpt
och tills han somnat i döden, också skall oberoende av statskyrkans tjänare
få, om han vill och vederbörande familj det önskar, göra den avlidne
den sista tjänsten och så att säga viga hans stoft vid jorden.

De ganska ofta förekommande fall, då begravning skett utan prästerligt
biträde, visa, att eu ändring i lagen om jordfästning av år 1894 är
behövlig, och att ej få åstunda det. Före år 1894, då denna lag antogs,
hände det ganska ofta, att frikyrkliga predikanter officierade vid jordande!
av döda. Även sedan har detta skett. Till en början har man
emellertid trott, att nya lagen om jordfästning förbjudit andra än präster
att förrätta begravning. Så torde emellertid ej vara fallet, och i alla
händelser synes det ej finnas någon straffpåföljd för den, som utan att
vara präst begraver en död. I metodisternas tidning, Svenska Sändebudet,
för deu 15 okt. 1903 förekommer följande notis, som belyser detta förhållande:

»Pastorn i Fröderyd, Jönköpings län, har anmält hos länsstyrelsen,
att liket efter Jonas Peter Jonasson blivit, enligt den avlidnes i livstiden
uttalade önskan, begravet utan biträde av präst.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 11.

Länsstyrelsen lät i anledning härav länsman Almfeldt väcka åtal och
häradsrätten dömde den avlidnes anhöriga att låta begrava liket enligt
lagen av den 25 maj 1894. Men hovrätten ansåg, att länsmannen icke
hatt rätt att anställa åtal, och upphävde utslaget.

Nu gick pastorn till domkapitlet och detta till Kungl. Maj:t, som
infordrade justitiekansler^ utlåtande.

Denne hemställde nu, att, då ingen straffpåföljd tinnes stadgad för
ett sådant begravningssätt som ifrågavarande, domkapitlets framställning
må lämnas utan avseende.»

Plera gånger hava strider om begravningar uppstått mellan präster
och frikyrkliga predikanter, naturligtvis i de flesta fall beroende på trångbröstad
lagstiftning eller otydlig och olämplig sådan eller också på ofördragsamhet
från vederbörandes sida. Ett sådant exempel omtalas i »justitieombudsmannens
ämbetsberättelse, avgiven vid lagtima riksmötet 1910»
och under rubriken »Fråga om obehörig vägran att förrätta jordfästning».

lå eu del ställen ha eu del av de förhållanden, som här åsyftas,
föranledt något, som fått namnet »begravning med trumma». Om vad
detta är torde man kunna bilda sig ett omdöme av följande notis, som
stod i tidningen Eskilstuna-Kuriren i oktober 1903 med anledning av
förut nämnda utlåtande av justitiekanslern:

»Nu borde väl vördig prästerskapet kunna upphöra med att på gravsedlarna
för lik efter personer, vilkas begravning ombesörjes av andra religiösa
samfund, särskilt skriva: »Begraves med trumma».

Så är fortfarande praxis i Eskilstuna pastorat, och förmodligen är
förhållandet enahanda på en del audra orter.

Påskriften å begravningssedeln: ''Begraves med trumma betyder anvisning
till dödgrävaren att inrätta eu trumma från marken till kistan.
När tjänstgörande prästen någon dag senare kommer och verkställer jordfästning
enligt statskyrklig ritual, skall mullen gå genom trumman till
kistan.»

Men det är ej blott då en frikyrklig förrättat begravningen, som
man använder trumma. Detta lär ske även i en del avlägsna annexförsamlingar,
som mera sällan få besök av moderförsamlingens pastor. Där
nedsättas liken i graven, som av dödgrävaren igenskottas, sedan en trumma
eller ett större rör, som räcker från gravens botten upp till dess övre kant,
ställts på kistan. När prästen sedan kommer till platsen, förrättas jordfästningen.
Det lär ibland hända, att ganska lång tid förflyter mellan
gravsättningen och jordfästningen. Även dessa dröjsmål skulle undvikas,

5

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

åtminstone i många fall, om annan än statskyrklig prästman eller den,
som på grund av dissenterlagen av den 31 oktober 1873 bar rätt att
förrätta jordfästning, ansåges hava laglig befogenhet att begrava eu död.

I flera andra land äro bestämmelserna om vem som kan förrätta en
begravning ej så exklusiva som hos oss.

I Danmark antogs eu »Lov om forskellige Forhold vedrorende Begravelse
den 19 April 1907». Denna danska lag av den 19 april 1907
går något längre än vad min motion nu åsyftar. Följande paragrafer ur
densamma må här anföras:

Ȥ 2. Folkekirkens Medlemmer kunne begraves paa Folkekirkens
Kirkegaarde og fra dens Begravelseskapeller liden Medvirkning af Folkekirkens
Präster (borgerlig Begravelse), naar den afaode ved en i Testamentsform
aifattet Erkkering, der kan skrives paa ustemplet Papir, har
truffet Bestemmelse beröm.

For åt Erklseringen om åt ville begraves borgerlig kan tages til
Folge, udkreeves, åt den paagseldcnde, da han afgav Erkleeringen, var
fyldt 15 Aar og ved sin Förnufts fulde Brug. Naar saadan Erkkering
afgives af Personer i Alderen niellera 15 og 18 Aar, maa desuden Formldres
eller Ysergers Samtykke foreligge. For Personers vedkommende,
som ikke ere fyldte 15 Aar, er det tilstrsckkeligt, åt For Heldre eller Vierger
begeere borgerlig Begravelse, naar de bestille Begravelsen.

§ 3. Yed borgerlige Begravelser tillädes paa Begmring af den, som
bestiller Begravelsen, Tale og Sang, Medbringelse af Faner og anden Hojtidelighed,
dog åt intet maa foretages, som strider imod den Sommelighed
og Orden, der bor iagttages paa Kirkegaarde, og imod det Hensyn, der
skyldes Folkekirken. Yed disse Begravelser foretages ikke Jordpaakastelse.
Ingen Tale maa holdes eller Sang afsynges imod de naerraestes Onsker.

Ansvaret for, åt alt foregaar sommeligt og med Orden, paahviler den,
der har bestilt Begravelsen hos Kirkegaardsbestyrelse.

§ 4. Aftale om borgerlig Begravelse tneffes i Kobenhavn og andersteds,
hvor der findes et eget Begravelsesveeson, med dettes Bestyrelse og
ellers med vedkommende Sogneprnest, hvilke have åt paase, åt de Bevisligheder,
der maa foreleegges, forinden Begravelse kan ivserkssettes, foreligge,
og åt saadan Begravelse ikke maa Ande sted samtidigt med eu anden
Begravelse paa samme Kirkegaard, samt åt den ikke ansaettes til en
Tid og under Omstaendigheder, kvorved den kan virke forstyrrende paa Gudstjenestes
Afkoldelse eller kirkelige Handlingers Foretagelse i Sognekirken.

§ 5. Ved Begravelser paa Folkekirkens Kirkegaardo af Personer,

6

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

der staa udenfor Folkekirken, ände de ovenfor under §§ 3—4 om borgerlige
Begravelser indholdte Bestemmelser tilsvarende Anvendelse.---»

Den citerade danska lagen omfattar föreskrifter både i fråga om
kyrklig begravning och i fråga om borgerlig begravning, varjämte främmande
trossamfunds begravningsformer inbegripas.

På grundvalen av denna lag skriver pastor M. Jörgensen i Köpenhamn:

»Enligt den senaste lagen ha alla frikyrkliga samfund rätt att begrava
sina döda på landets kyrkogårdar och i de därtill hörande gravkoren
utan prästernas medverkan och utan det dessa i minsta mån ha
rätt att hindrande ingripa.»

Angående hithörande förhållanden skriver en tysk frikyrkoman, redaktör
J. G. Lehmann i Kassel, följande:

»Begravningen av våra döda är här i Tyskland alltjämt en omstridd
fråga, enär vi ha att skilja mellan

a) kyrkogårdar, som tillhöra kommunerna, och

b) kyrkogårdar, som tillhöra statskyrkan.

På de förstnämnda är det oss tillåtet, på de senare förbjudes det oss
ofta, och detta har givit anledning till en mångfald processer, i vilka vi
mestadels blivit frikända, men också mången gång fällda till ansvar.»

De frikyrkliga i England hava enligt »Burial Laws Amendement Act,
1880» och »Burial Act, 1900» tillåtelse för sina predikanter att förrätta
begravning.

Såsom exempel på den uppfattning de frikyrkliga i allmänhet hava
här i landet angående denna sak må anföras, att frikyrkomötet, som hölls
i Immanuelskyrkan i Stockholm 1910 och som hade talrikt med ombud
från de tre större frikyrkosamfunden, såsom friförsamlingar, baptister och
metodister, gjorde följande uttalande: »Frikyrkomötet uttalar såsom sin

mening, att vederbörlig lagstiftning må ändras så, att frikyrklig predikant
eller pastor, vare sig han ställt sig under dissenterlagen eller icke, måtte
erhålla samma rätt som statskyrklig präst i fråga om att förrätta begravning.
»

Nu torde det ej vara lämpligt, att alla frikyrkoförsamlingars föreståndare
beklädas med legal rätt att förrätta jordfästning eller begravning.
Det kan ju bero på deras större eller mindre utbildning för sitt kall och
på om de ägna sig helt åt en predikares verksamhet. Men då det finnes
här i landet ett ungefär lika stort antal frikyrkliga predikanter som det
finnes statskyrkopräster, och då bland dessa mellan två tusen och tre tusen
predikanter finnes ett stort antal, som i utbildning och begåvning kunna

7

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

jämföras med statskyrkopräster, och vilka äro pastorer för frikyrkliga församlingar,
som äro mycket, mycket större än en mängd statskyrkoförsamlingar,
så böra sådana kunna tjänstgöra vid en begravning fullt ut lika
bra som en statskyrkopräst.

Jag har tänkt mig, att särskilt forum skulle kunna avgöra, vilka som
eventuellt kunde få den rättighet som här är i fråga. Ett sådant forum
vore för vart och ett frikyrkosamfund dess predikantseminarium eller
teologiska läroverk. Ett annat sådant vore för varje samfund dess överstyrelse
eller högsta ledning. Och jag menar, att här ifrågasatt rättighet
skulle givas åt vederbörlig person, antingen han har utträtt ur statskyrkan
eller icke. Sedan rekommendation vore utfärdad, skulle saken prövas
av någon officiell myndighet, som hade att sanktionera eller också att
vägra den ifrågasatta rättigheten. Denna myndighet kunde vara Kungl.
Maj:t eller vederbörande Konungens befallningshavande.

Kär den förut omnämnda motionen av herrar Gullberg, Hararin och
Modig förevar vid 1912 års riksdag, ställde sig lagutskottet välvilligt till
densamma. Lagutskottet slöt sitt betänkande, som var undertecknat av
andra kammarens nuvarande talmans namn, med följande ord:

»I fråga om sättet för vinnande av det i motionerna åsyftade ändamål,
synes det utskottet vara lämpligt att, såsom föreslogs i den ovan
åberopade motionen vid 1910 års riksdag, hänföra rätten att verkställa
de ifrågavarande förrättningarna till den person, åt vilken en dylik rätt
skall meddelas. Med förevarande förrättningars religiösa karaktär sammanhör,
att man icke kan undgå att ställa vissa krav på den, som verkställer
förrättningen. Även de åligganden, som pålagts begravnings- och
dopförrättare med avseende S, kyrkobokföringen och nödvändigheten av att
vinna tillförlitliga uppgifter rörande föräldrarnas namn m. m., ställa anspråk
på förrättarens personliga kvalifikationer därutinnan, att säkerhet
måste finnas för ett behörigt fullgörande av dessa åligganden.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motioner, ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, under vilka
villkor annan person än präst inom svenska kyrkan må kunna tillåtas att
inom svenska kyrkan förrätta dop och jordfästning.»

I första kammaren yrkades bifall till utskottets förslag av, utom
motionären, herrar Alexanderson, Karl Nilson och Holmquist. I andra
kammaren yrkades bifall till utskottets förslag av, utom motionärerna, herrar
Igel, Lundgren i Björna, Widén m. fl. Såsom förut sagts, gick motionen

Utskottets

yttrande.

8 Lagutskottets utlåtande Nr 11.

igenom i andra kammaren och det hängde blott på några få röster att
den också gått igenom i första kammaren. Jag hoppas, att det yrkande
jag gör skall vinna båda kamrarnas bifall.»

På sätt motionären erinrat, har det ämne, som beröres i förevarande
motion, redan tidigare varit föremål för riksdagens behandling, senast år
1912 i anledning av två lika lydande motioner, väckta, den ena inom
första kammaren av herr Wilh. Gullberg (nr 14) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Felix Hamna och Axel Modig (nr 47). I
dessa motioner hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen
framlägga en lag, som gåve frikyrkoorganisation rätt att för sin församlingsföreståndare
begära fullmakt och tillstånd att förrätta dop och jordfästning,
som enligt gällande kyrkolag endast tillkomme prästman.

Motionerna hänvisades till lagutskottet, som beträffande den ifrågasatta
rätten för frikyrkoförsamlings föreståndare att förrätta jordfästning i
sitt utlåtande (nr 20) över motionerna anförde:

»Enligt lag den 25 maj 1894, som efter sin ordalydelse avser dödsfall
inom svenska kyrkan, föreskrives, att vid begravning av nämnda
kyrkas medlemmar jordfästning ej må förrättas av annan än präst inom
samma kyrka. Vidare lärer enligt grunderna för kungl. förordningen angående
främmande trosbekännare m. in. den 31 oktober 1873 gälla, att
jordfästning av medlem utav ett till offentlig religionsövning här i landet
berättigat trossamfund må ske i överensstämmelse med samfundets uppgivna
trosbekännelse och församlingsordning; varjämte mosaiska trosbekännare,
enligt den genom kommerskollegii cirkulär den 13 augusti 1838
kungjorda ordning rörande vad sådana trosbekännare hava att iakttaga i
avseende å utövningen av sin religion in. m., äga att begrava sina döda
å särskild begravningsplats, som med vederbörande jordägares bifall därtill
kan utses.

Fråga om ändring i bestämmelserna rörande jordfästning i enahanda
syfte som nu har förut varit föremål för riksdagens prövning. Vid 1910
års riksdag väcktes sålunda inom andra kammaren motion av herr Byström
(nr 74) att även annan person än präst i statskyrkan och den, som
enligt kungl. förordningen angående främmande trosbekännare är jämnställd

9

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

med statskyrkopräst, »må kunna berättigas att förrätta begravning».
Denna motion avstyrktes av lagutskottet med huvudsakligen den motivering,
att, därest de, som vore missnöjda med den nuvarande ordningen,
önskade övergå till annat trossamfund eller ville bilda eget sådant samfund,
som avses i 1873 års förordning, det stode dem fritt att utträda
ur kyrkan, samt att i varje fall de frikyrkligas ställning, vilka inom
kyrkan bildat mer eller mindre fasta religiösa sammanslutningar, skulle
bliva reglerad genom den lagstiftning, som kunde bliva en följd av den
av riksdagen i skrivelse den 9 mars 1909 hos Kungl. Maj:t begärda utredning
angående de villkor, under vilka det kunde tillåtas medlem av
svenska kyrkan att, även utan uppgiven avsikt att övergå till annat trossamfund,
utträda ur kyrkan. Fyra reservanter inom utskottet tillstyrkte
emellertid bifall till motionen under framhållande bland annat, att ett
bibehållande av den kyrkliga jordfästningens obligatoriska karaktär ej
torde stå i överensstämmelse med den utveckling i riktning mot frigörelse
från kyrkligt tvång, som under de senaste åren framträtt.

Yid behandlingen inom kamrarna blev motionen av första kammaren
avslagen, varemot andra kammaren biföll densamma.

Det synes utskottet, som vore eu ändring i hithörande bestämmelser
i den riktning motionärerna nu föreslagit av behovet påkallad. Tvånget i
fråga om formen för begravning inom svenska kyrkan torde i vida kretsar
bland de frikyrkliga kännas tryckande, och jämväl från prästerligt håll
har uttalats, att åtskilligt vore att önska beträffande lagstiftningen i detta
hänseende. Även medlemmar i frikyrkliga samfund, som ej utträtt ur
statskyrkan, synas böra få ordna med begravningen av sina döda i enlighet
med sin uppfattning av denna förrättnings rätta innebörd och därav
beroende form; onekligen måste det anses för den avlidnes anhöriga mera
tilltalande och överensstämmande med dessas religiösa känsla, att den person,
av vilken den avlidne under livstiden mottagit andlig uppbyggelse,
även får förrätta jordfästningen. Det synes här icke föreligga skäl att i
lagstiftningen förbehålla de statskyrkliga formerna en obligatorisk karaktär,
som icke överensstämmer med den allmänna uppfattningen av dessa formers
nödvändighet och betydelse för det religiösa livet.

Mot motionärernas förslag i förevarande del har visserligen framhållits,
att de frikyrkliga organisationer som åsyftas skulle, genom att bilda egna
trossamfund av den i dissenterförordningen avsedda beskaffenheten, kunna
förskaffa sig den rätt de eftersträva. Men, enligt vad erfarenheten visat,
har i många fall svårighet yppat sig för dylikt frikyrkligt samfund att
Bihang till riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 9 höft. (Nr 11.) 2

10

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

ställa sig till efterrättelse nämnda förordnings föreskrifter om villkoren
för ett utträde ur statskyrkan. I mycket stor omfattning har sådant utträde
ej heller ägt rum. Den anvisade möjligheten måste därför i en
mycket stor mängd fall anses, praktiskt taget, ej föreligga.

Eedan med nu gällande bestämmelser torde visserligen icke någon
straffpåföljd drabba den, som utan att vara präst i svenska kyrkan förrättat
jordfästning. Men då i lagen angående jordfästning förbud meddelats
för annan än sådan präst att verkställa dylik förrättning, innebär
ett överträdande härav ett lagbrott; och en rättelse härutinnan synes
därför vara på sin plats.»

Sedan lagutskottet därefter behandlat motionärernas yrkande om rätt
för frikyrkoförsamlings föreståndare att förrätta dop, avslutade utskottet
sitt yttrande över motionerna med ovan i herr Byströms motion (sid. 7)
återgivna uttalande.

Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställde utskottet, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t låta utreda, under vilka villkor annan person än präst inom svenska
kyrkan må kunna tillåtas att inom svenska kyrkan förrätta dop och jordfästning.

Vid ärendets behandling i kamrarna blev lagutskottets hemställan i
första kammaren avslagen med 59 röster mot 56, men i andra kammaren
bifallen med 76 röster mot 70, och hade alltså frågan för nämnda
riksdag förfallit.

De skäl, som av lagutskottet sålunda anfördes vid behandlingen av
nämnda båda motioner, synas utskottet fortfarande äga giltighet, och får
utskottet alltså i överensstämmelse med utskottets förslag i ämnet år 1912
hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utreda, under vilka villkor annan person
än präst inom svenska kyrkan må kunna tillåtas att
inom svenska kyrkan förrätta jordfästning.

Stockholm den 24 februari 1914.

På lagutskottets vägnar:
JAKOB PETTERSSON.

Lagutskottets utlåtande Nr 11

11

Reservation

av herrar af Ekenstam, Trana, Johanson i Yalared, greve Spens och

Pettersson i Bjälbo, vilka anfört: »Frågan, om rätt för annan än präst i

svenska statskyrkan att förrätta jordfästning måste enligt vår uppfattning
ingå i den allsidiga utredning om vidgad rätt till utträde ur svenska
statskyrkan, varom riksdagen i skrivelse den 9 mars 1909 gjort framställning
hos Kungl. Maj:t och kommer alltså att upptagas till undersökning
i sammanhang med nämnda utredning. Det torde sålunda icke vara
nödigt, att riksdagen ånyo uttalar sig därom, och icke heller lämpligt, att
riksdagen redan nu inlåter sig på bedömande av den riktning vari eller
det sätt varpå denna fråga bör lösas. — Den ringa majoritet, varmed en

liknande motion år 1912 bifölls i andra kammaren och föll i den första,

torde icke heller vara av beskaffenhet att kunna anföras som motiv för
ett särskilt påskyndande av frågan. På grund härav få vi hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.»