Lagutskottets utlåtande Nr 11

Utlåtande 1913:LU11

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

Nr 11.

Ankom till Riksdagens kansli den 21 februari 1913 kl. 11,so f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i 6 kap. 4 §
strafflagen.

Närvarande: herrar Wiclén, Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergh, Stämer,
Gezelius, Alexanderson, greve Spens, Malmborg, Dah)*, Petersson i Lidingö villastad*,
Pettersson i Södertälje, Jansson i Edsbäcken, Lindqvist i Stockholm*, Olsson
i See och Svensson i Salang.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I eu inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
ur 191, har herr Rydén hemställt, att Riksdagen måtte för sin del besluta,
att 6 kap. 4 § strafflagen erhåller följande ändrade lydelse:

»Komma make, barn eller föräldrar efter den, som dödad blivit, att
genom hans frånfälle sakna nödigt underhåll; då skall den, efter ty, med
avseende å såväl den brottsliges tillgångar, som andra omständigheter,
.skäligt prövas, tilläggas såsom skadestånd vad för dem tarvas, till dess
de sig eljest försörja kunna; och må det skadestånd, efter omständigheterna,
sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider».

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört följande:

Enligt svensk lag blir en person, som genom brott eller försummelse
vållat annans död, alldeles fri från skadeståndsskyldighet till andra den
dödes anhöriga än maka och barn. Om därför den döde efterlämnat åldriga
föräldrar, vilkas enda försörjare han varit, få dessa inga anspråk på
skadestånd.

Det är heller inte sällsynt, att exempel lämnas på, hur denna brist
i lagstiftningen verkar. En arbetare har varit utsatt för olycksfall i ar Bihang

till Riksdagens protokoll 1913. 9 saml. 11 höft. (Nr 11.)

1

o

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

bete pa grund av arbetsgivarens försummelse. Om han endast skadas,
blir arbetsgivaren ersättningsskyldig, likaså om han dödas och efterlämnar
maka och barn. Men om han dödas och efterlämnar endast föräldrar eller
andra till hans försörjning hänvisade anhöriga, går arbetsgivaren fullständigt
fri.

Av denna regel följer också eu annan. Endast den, som är skadeståndsberättigad,
kan nämligen uppträda som målsägande och föra talan
om ansvar mot den skyldige. En fader, vars barn dödats genom annans
vårdslöshet eller brott, kan inte föra ansvarstalan. Det var inte så länge
sedan den allmänna meningen upprördes av ett fall, då det ifrågasattes
att ett barn dött genom läkares vårdslöshet och fadern knappast kunde
få ens en utredning till stånd, hänvisad som han var allenast till åklagarens
nit.

Någon förändring till det bättre torde kunna ske genom en jämförelsevis
enkel lagändring. Om den centrala skadeståndsbestämmelsen i 6
kap. strafflagen jämkas något, så att åtminstone ordet »föräldrar» inskjutes
i 4 §, kommer detta att få önskvärda verkningar på hela skadeståndsområdet.

Utskottets

yttrande.

T allmänhet är i vår lagstiftning skadeståndsskyldigheten på grund
av brott principiellt inskränkt till av brottet omedelbart härflytande skada.
Sådan skada är den brottslige pliktig ersätta, vare sig brottet skett med
uppsåt eller av vållande. I ett särskilt fall har emellertid skadeståndsplikten
utsträckts även till medelbar skada, som genom brott tillskyndats
tredje man. I 6 kap. 4 § strafflagen stadgas sålunda:

»Komma make eller barn efter den, som dödad blivit, att genom
hans frånfälle sakna nödigt underhåll; då skall dem, efter ty, med avseende
å såväl den brottsliges tillgångar, som andra omständigheter, skäligt
prövas, tilläggas såsom skadestånd vad för makan eller barnen tarvas till
dess de sig eljest försörja kunna; och må det skadestånd, efter omständigheterna,
sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.»

Redan i lagkommitténs förslag till straffbalk av år 1882 hade
upptagits en bestämmelse av ungefär liknande innehåll som det ovan återgivna
stadgandet i gällande strafflag. I motiverna härtill anförde kommittén,
att, då dödad persons make eller barn kunde genom hans frånfälle
komma i saknad av nödigt underhåll, både rättvisa och billighet krävde,
att, när döden blivit genom uppsåtlig gärning eller grovt vållande orsakad,
såsom skadestånd tillädes nämnde målsägande vad för dem skäligen tar -

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

3

vades, intill dess de sig eljest kunde försörja. Enahanda stadgande upptogs
sedermera även i lagberedningens år 1844 avgivna förslag till straffbalk.

''Den genom 6 kap. 4 § strafflagen såsom undantag från den allmänna
regeln medgivna rätten till skadestånd är dock väsentligen begränsad, dels
därigenom att dess inträde är bundet vid förutsättningen, att den dödades
make och barn genom hans frånfälle komma att sakna nödigt underhåll,
och dels så till vida, att skadeståndets belopp, som i allmänhet bestämmes
endast med hänsyn till skadans beskaffenhet, i dessa fåll skall beräknas
med hänsyn såväl till den brottsliges tillgångar som »andra omständigheter».

Frågan om en utvidgning av ifrågavarande lagrum har förut varit
föremål för Eiksdagens prövning. I en vid 1901 års riksdag inom Andra
kammaren väckt motion hemställdes, att Eiksdagen för sin del måtte besluta,
att förevarande bestämmelse skulle erhålla följande lydelse: »Var
den, som dödad blivit, familjeförsörsörjare, då skall den brottslige eller
den, som till dödsfallet varit vållande, till familjen utgiva skadestånd,
efter som skäligt prövas; och må detta skadestånd, efter omständigheterna,
sättas att utgå på eu gång eller å särskilda tider.» Med anledning av
nämnda motion hemställde då lagutskottet i avgivet utlåtande, att Eiksdagen
måtte i skrivelse till Kungi. Maj:t anhålla, det täcktes Kung!
Maj:t taga i övervägande, huruvida och i vad män utvidgning av den i G
kap. 4 § strafflagen stadgade skadeståndsplikten lämpligen kunde äga rum
samt för Eiksdagen framlägga det förslag till ändring av ifrågavarande
paragraf, vartill förhållandena kunde giva anledning. Utskottets förslag bifölls
av Andra kammaren utan votering men blev av Första kammaren avslaget.

I förevarande motion har motionären emellertid icke upptagit frågan
om en utvidgning av skadeståndsplikten i samma omfattning, som föreslogs
av 1901 års lagutskott, utan allenast hemställt, att den rätt till skadestånd,
som enligt 6 kap. 4 § strafflagen tillkommer make och barn efter
dödad person, jämväl bör tillerkännas dennes föräldrar.

I likhet med motionären anser utskottet de ifrågavarande bestämmelserna
allt för snävt avfattade. De skäl, som föranlett lagstiftningen att
tillerkänna maka och barn efter dödad person rätt att av brottslingen utbekomma
skadeersättning, måste på sätt 1901 års lagutskott framhållit
anses i lika hög grad gälla i fråga om andra personer, som för sin
utkomst varit helt och hållet beroende av den dödade. Den rättvisa och
billighet, som av lagkommittén åberopades såsom grund för skadeståndsrätt
för dödad persons maka och barn, synes med samma fog påkalla dylik
rätt för dennes övriga närmaste, vilka ägt att av honom komma i åtnjutande
av försörjning.

4

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

Åven om man, vid en utvidgning av ifrågavarande från de allmänna
skadeståndsreglerna givna undantagsbestämmelser, bör framgå med försiktighet,
torde i allt fall eu utsträckning av rätten till skadestånd till att,
såsom motionären föreslagit, omfatta även föräldrar utan olägenhet kunna
vidtagas.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att i den moderna utländska
lagstiftningen ifrågavarande skadeståndsrätt i allmänhet givits en större
utsträckning än hos oss. I några lagar såsom t. ex. tyska civillagen av
år 1896 tillerkännes skadeståndsrätt åt envar, som gentemot den dödade
ägt lagstadgad rätt till understöd, under det i andra lagar dylik rätt medgives
alla, som av denne i verkligheten åtnjutit försörjning. Bland lagar
av sistnämnda slag må nämnas norska lagen av den 22 maj 1902, som i
förevarande hänseende stadgar: »Er ved den forvoldte Död nogen berovet
sin Forsorger, bliver han på Förlängande hos den Erstatningspliktige att
tillkjende en sådan Erstatning for det derved opståede Tab, som af Betten
efter omstaendighederne findes billig.» Endast ett fåtal främmande lagar
såsom Danmarks strafflag av år 1866 och Finlands av år 1889 inskränka
skadeståndsrätten till den dödades maka och barn. I båda dessa länder
hava emellertid röster höjts för skadeståndsrättens utsträckning i ovan
angivna riktning.

Den i svensk rätt anförvanter åliggande försörjningsplikten har i 3 §
i Kungl. förordningen angående fattigvården i riket bestämts sålunda:
»Envar, som är arbetsför, skall -— — — — — försörja sig själv

och sina minderåriga barn, så ock arbetsför man sin hustru ; åliggande det
i övrigt föräldrar och barn att i mån av behov, å ena, och förmåga, å
andra sidan, varandra försörja.

Därest, såsom nu ifrågasatts, skadeståndsrätten enligt 6 kap. 4 §
strafflagen utvidgas att omfatta även föräldrar, skulle sålunda denna rätt
komma att omfatta alla de fall, där försörjningsplikt inom familjen enligt
lag föreligger.

Det bör beaktas, att eu utvidgning av den i förevarande lagrum
stadgade skadestånd splikten har betydelse även med avseende på den särskilda
skadeståndsplikt, som, vid sidan om de allmänna skadeståndsreglerna,
finnes stadgad i en del särskilda lagar, såsom lag angående ansvarighet
för skada i följd av järnvägsdrift den 12 mars 1886, lag innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar den 27 juni 1902
och lag om ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik den 8 juni 1906.
Den genom dessa författningar bestämda skadeståndsplikten är nämligen
till sin omfattning bestämd genom hänvisning till de allmänna skadestånds -

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

5

reglerna i 6 kap. strafflagen. I detta förhållande torde emellertid, enligt
utskottets mening, icke ligga något hinder mot den nu ifrågasatta utsträckningen.
Ej heller synes något dylikt hinder böra möta häruti, att enligt
lagen den 5 juli 1901, angående ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete — hvilken lag är föremål för omarbetning inom den s. k.
ålderdomsförsäkringskommittén — den arbetsgivare åliggande skyldigbeten
att vid inträffat olycksfall, som medfört döden, till den dödades efterlevande
utgiva viss livränta inskränkts att omfatta allenast änka och minderåriga
barn.

Det närmare övervägande, som bör föregå avfattningen av den nu
förordade utvidgningen av den i 6 kap. 4 § strafflagen stadgade skadeståndsrätten,
anser emellertid utskottet böra ankomma på Kungl. Maj:t.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, i anledning av förevarande motion,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring av 6 kap. 4 § strafflagen,
att (ten skadeståndsrätt, som i detta lagrum är
medgiven maka och barn efter dödad person, måtte
tillkomma jämväl den dödades föräldrar.

Stockholm den 20 februari 1913.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN AVIDÉN.

Reservation

av herr af Ekenstam, som anfört:

»Endast med tvekan har jag anslutit mig till dem som ansett, att
skrivelse i anledning av motionen skall avlåtas till Kungl. Maj:t. Jag.
har nämligen trott, att, då straffrätten är under omarbetande, och frågan
om skadeståndsrätt i samband därmed tvivelsutan kommer att behandlas,

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 sand. 11 höft. (Nr 11.) 2

6

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

eu skrivelse nu knappast kunde vara nödig eller av väsentligt gagn. Avser
man emellertid att genom en skrivelse lämna direktiv för ett kommande
förslag, torde avfattningen av utskottets hemställan icke vara lycklig.
Ty utan tvivel finnas åtskilliga personer utom dem, som i utskottets skrivelse
avses, som till den döde kan hava stått i fullt ut lika beroende
ekonomiskt förhållande som någon av desse. Min åsikt har därföre varit
den, att, om överhuvud skrivelse borde avlåtas i ämnet, inga detaljeringar
borde förekomma. Utskottet borde endast hava hemställt till Kung!. Maj:t
att utreda, huruvida och i vad mån den nu i 6 kap. 4 § strafflagen upptagna
skadeståndsrätten må kunna utsträckas jämväl till andra personer
än dem som nu finnas där nämnda.»

Stockholm, A.-B. Fahlcrantz’ Boktryckeri, 1913.