Lagutskottets utlåtande Nr 11

Utlåtande 1911:LU11

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

t

Nr 1 1.

Ankom till Riksdagens kansli den 17 februari 1911 kl. 6 e. in.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående frigörande, af till småbruk ansedd
del af fastighet från inteckning, som belastar hela
fastigheten m. m.

Uti en inom Andra kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 16, har herr E. G. II. Åkerlund anfört följande:

»Det har yrkats, att innehafvare af lägenheter å annans mark skulle
tillerkännas rätt att tvångsinlösa dessa till själfständiga fastigheter, men
därvid har man förbisett, att, om denna rätt skulle erhållas och komma
till användning i större skala, mångenstädes rent af olidliga förhållanden
skulle uppstå.

Dels skulle därigenom förorsakas, att genom dyrbara landtmäteriåtgärder
nu särskilda ägolotter åter blifva sammanblandade till stor skada
och olägenhet för ett väl ordnadt jordbruk, dels — hvad värre vore —
skulle en mycket stor del själfständiga jordbruk — så större som mindre —
därigenom blifva beröfvade den arbetshjälp jordägarna betingat sig såsom
arrendeafgifter för de upplåtna lägenheterna, hvilket skulle nödga dem att
anskaffa nya bostäder och uthusbyggnader för den arbetspersonal, de måste
anställa som ersättning för lägenhetsinnehafvarna, en åtgärd, genom hvilken
helt säkert ett betydligt antal af de nuvarande jordägarna skulle gå under,
da jordbrukets afkastning inom de allra flesta orter i landet sannerligen
ej bereder tillgångar för dylika experiment, hvartill kommer, att allra
största delen af landets jordbruk är hårdt skuldbelastad och därför ej heller
kunde komma i åtnjutande af lösenbeloppen för de dem frånhända lägen
heterna, utan toges dessa i anspråk för skulders gäldande.

De kanske största svårigheterna skulle dock ofta träffa de mindre
jordbrukarna i många orter, emedan dessa, som ofta låtit arbetare bosätta
Bihang till liiksd. prot. lull. 7 Sand. 1 Afd. 11 Höft. (Nr 11). \

Lagutskottets utlåtande Nr IL

sig på deras ägor mot utgörandet af ett fatal dagsverken under sådd och
bergning, beröfvade denna för dem alldeles nödvändiga arbetshjälp, skulle
nödgas anställa fasta biträden för att vara säkerställda, ehuru de under
största delen af året alls icke behöfde dom, och därtill tvingas bereda
nya bostäder.

De, Indika pa allvar ifra för bibehållandet och tillväxten af åtminstone
de mindre, själfständiga jordbruken, torde svårligen kunna understödja
dessa förslag. Helt säkert skulle dessutom en stor del af dem, Indika
fatt sina lägenheter tvångslösta, beröfvade de fördelar i fråga om skogsfång,
lån af nödiga dragare, betesrätt in. m., hvilka de nu i allmänhet
pläga beredas af jordägarna, helt visst som själfständiga råka i vida bekymmersammare
ställning än tillförene. Det. torde alltför ofta vara så,
att de, hvilka minst äro ägnade att sköta sig själfva, äro de, Indika kräfva
denna rätt i främsta rummet.

Jag ställer mig emellertid ej alls afvisande mot denna tvifvelsutan
viktiga fråga, ehuru jag håller före, att densamma i stor omfattning skulle
komma att lösas på frivillighetens väg, blott möjlighet funnes för egendomsägare
å landsbygden att få lägenheter, som do önskade frånsälja sina
fastigheter, antingen befriade från intecknade skulder, vidlådande samtliga
till fastigheterna hörande ägor eller ock dessa skulder uppdelade å de
behållna och till afyttring ämnade ägolotterna. Eu uppdelning af i eu
fastighet intecknade skulder på flera ägolotter kunde ju visserligen komma
att förorsaka inteckningshafvare något mera besvär, än då fordringarna
funnes på en hand, men helt säkert skulle den hypotiserade fastigheten
stiga betydligt i värde genom uppdelning i flera själfständiga lägenheter.
A såväl de större godsen som ock å de större bondgårdarna finnas nämligen
mycket ofta, åtminstone i mellersta delarna af landet — eu god del
i utkanterna af ägorna belägna torp och lägenheter, hvilka hafva mycket
lång väg till den plats, där dagsverken för dem skola utgöras, och därför
mången gång äro synnerligen svåra att få besatta med arrendatorer, emedan
torparnas barn såväl som lejda drängar alltmindre äro benägna att
gå »i dagsverke» någon längre väg och därvid taga sin föda ur medhafd
matsäck».

Sådana lägenheter skulle förvisso i stor mängd blifva tillgängliga till
mycket måttliga pris, blott nyssnämnda svårighet i fråga om inteckningsförhållandena
kunde undanröjas och skulle framför nu i allmännhet tillgängliga
småbruk äga den förmånen, att, åtminstone delvis, redan vara
bebyggda.

Att, såsom den s. k. »torpkommissionen» möjligen har för afsikt

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

föreslå, införa skyldighet för egendomsägare att mot kontant arrende upplåta
sina torplägenheter, vore en ren orimlighet, eftersom väl näppeligen
någon håller torp med deras i förhållande till jordens värde synnerligen
dyrbara åbyggnader för att från dem inhösta direkt vinst, utan fastmera
för att vara säkerställd i fråga om hjälp vid arbetet.

De arbetsprestationer, som i min hembygd pläga utgöras från ordentligt
bebyggda torp, förslå sällan — äfven om de skattas ganska högt —
till ränta och afskrifning å byggnadernas värde, ersättning för skogsfång
och betesrätt än mindre till någon afgäld för de till torpen hörande inägorna,
och detta af det enkla skälet, att ju mindre ett jordbruk är, dess
dyrbarare blifva relativt byggnaderna å detsamma.

Då jag — som sagdt — är fullt öfvertygad därom, att ett mycket
stort antal torplägenheter och mindre hemmansdelar skulle ställas till småbrukares
förfogande på synnerligen fördelaktiga villkor, blott ägarna till
desamma utan vidlyftiga omgångar och större kostnader vore i stånd att
få dem befriade från egendomen i sin helhet åliggande intecknad skuld,
eller åtminstone tillerkändes rätt att få sådan skuld uppdelad å den behållna
egendomens och de olika till försäljning afsedda ägolotterna, får jag vördsamt
hemställa,

att Eiksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller, det täcktes
Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, huruvida jordägare må — utan
kränkning af inteckningshafvares rätt — kunna beredas tillfälle att, utan
större kostnader och omgångar, få torp, jordlägenheter och hemmansdelar,
Indika de önska frånsälja sina fastigheter till småbruk, befriade från fastigheterna
i sin helhet åliggande intecknad skuld eller få sådan skuld uppdelad
å den behållna egendomen och de olika till försäljning afsedda ägolotterna,
samt för Eiksdagen framlägga de förslag, hvartill sådan utredningkan
gifva anledning.

Motionären liar i sin förevarande hemställan berört eu fråga, som i
senare tid varit föremål för lagstiftningens särskilda uppmärksamhet.

Enligt kungl. förordningen angående inteckning i fast egendom den
16 juni 1875 skulle som bekant, sedan egendom, däri inteckning beviljats,
blifvit styckad, i fråga om de särskilda delarnas ansvar för intecknade beloppet,
oberoende af hur styckningen formellt utförts, gälla detsamma, som
i allmänhet i fråga om gemensamma inteckningar i flera fastigheter -nämligen att enhvar af fastigheterna i första band skulle svara ondast för

Utskottets

tjurande.

4

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

den del af intecknade beloppet, som efter dess värde i förhållande till alla
fastigheternas värde folie å densamma, hvarefter, om ur någon af fastigheterna
det sålunda bestämda ansvarsbeloppet icke kunde utgå, bristen
skulle fördelas å de öfriga enligt nämnda grund.

Genom lag den 25 juni 1909, som träd! i kraft den 1 januari 1910,
men icke äger tillämpning beträffande afsöndring, som därförinnan skett,
har emellertid stadgats, att, om styckning af fastighet skett genom jordafsöndring,
stamfastigheten skall svara för hela intecknade beloppet och
lägenheten allenast för hvad af detsamma icke kan utgå ur köpeskillingen
för sta in fastigheten. Sist afsedda lagstiftning, som närmast upptagits ur
lagberedningens förslag till ny jordabalk, var resultatet af Riksdagens
skrifvelse den 8 maj 1900, däri Riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t
täcktes taga under öfvervägande, i hvad mån, utan skada för fastighetskrediteu,
ägare af frånstyckad hemmansdel eller afsöndrad lägenhet kunde
beredas lättnad att frigöra sin fastighet från inteckningar, som gemensamt
besvärade denna och den fastighet, från hvilken afstyckningen eller afsöndringen
skett. Vid sidan af nämnda lagförslag förelåg vid 1909 års
riksdag äfven till pröfning ett likaledes af lagberedningen utarbetadt förslag
till lag om särskild värdering af afsöndrad lägenhet, afseende, att
lägenhetens ansvar skulle kunna ytterligare begränsas genom eu i viss
ordning verkställd värdering af lägenheten. Detta lagförslag blef emellertid
icke i dess då föreliggande skick antaget af Riksdagen, som på hemställan
af lagutskottet i stället i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhöll, att
Kungl. Maj:t snarast möjligt täcktes låta utreda, huruvida hufvudsakligen
i det syfte, som med lagförslaget afsåges, en värdering kunde anordnas,
som, utan att inteckningshafvares säkerhet därigenom äfventyrades, bättre
än i förslaget skett, tillgodosåge de anspråk, hvilka måste uppställas i afseende
å värderingsförfarandets billighet och enkelhet samt för Riksdagen
framlägga det förslag, som deraf kunde föranledas.

Af ofvanstående torde framgå, att, för så vidt angår lägenheter, hvilka
frånskiljas stamhemmanet genom jordafsöndring, det af motionären afsedda
önskemål redan måste anses genom 1909 års nu berörda lagstiftning väsentligen
tillgodosedt. Att nu ifrågasätta ett rubbande af de principer,
hvarå denna lagstiftning hvital’, torde vara så mycket mindre lämpligt,
som det är att antaga, att det resultat, hvartill Riksdagens sistberörda
skrifvelse bör leda, skall vara ägnadt att ytterligare befrämja de goda verkningarna
af den nämnda lagstiftningen.

Hvad därefter angår frågan om åtgärders vidtagande i det af motionären
ifrågasatta afseende!, för så v idt angår ägolotter, som uppkomma genom

Lagutskottets utlåtande Nr It.

&

afstyckning, skulle Jet väl, på sätt redan uttalats af lagutskottet vid
1909 års riksdag, i många hänseenden vara till gagn, om den svårighet,
gällande inteckningslagstiftning kan anses erbjuda för bildande på dylik
väg åt småbruk och egna hem, kunde undanröjas. Såsom såväl under
förarbetena till 1909 års berörda lagstiftning som äfven af lagutskottet vid
samma års riksdag framhållits, torde det emellertid icke låta sig göra att
äfven i fråga om sålunda utbrutna ägolotter tillämpa den princip, soja vunnit
uttryck i sagda lagstiftning. Den subsidiära ansvarighet för en frånskild
lägenhet, som genom densamma tillskapats, förutsätter nämligen en i
första hand ansvarig fastighet af beskaffenhet att fortfarande i allmänhet
kunna utgöra fullgod säkerhet för inteckningshafvares rätt. Så länge hvarje
fastighet, pa sätt i regel kan ske genom ägostyckning, obegränsadt kan
undergå delning och därmed förvandlas till flera med den ursprungliga
likställda fastigheter, synes äfven för öfrigt hvarje antaglig hållpunkt saknas
för bestämmande åt de styckade delarnas ansvarighet i enlighet med den
i berörda lagstiftning uttryckta princip.

1. skrifvelse till Kungl. Maj:t den G maj 1908 har Riksdagen anhållit,
att Kungl. Maj:t snarast måtte låta utreda, i hvad mån större lättnader
kunde beredas för utbrytning af jord från vederbörande stamfastighet,
samt lör Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde
gifva anledning. I berörda skrifvelse framhöll Riksdagen, att gällande
stadgande!! i ämnet syntes medföra så stora olägenheter, att frågan om
deras ersättande med lagbud, som vore bättre afpassade efter nu rådande
förhållanden, borde så snart som möjligt upptagas till afgörande. Med
anledning däråt ifrågasatte Riksdagen, i syfte att vid utbrytning af jord
från stamfastighet erhålla tillgång till ett förfarande, som i största möjliga
utsträckning förenade enkelhet, snabbhet och billighet, att det borde tagas
i allvarligt öfvervägande, huruvida icke ägostycknings- och afsöndringsförfarandet
lämpligen borde samarbetas till ett institut. Nämnda skrifvelse
har öfverlämnats till den af Kungl. Maj:t den 5 oktober 1906 tillsatta
kommitté för revision af skiftesstadgan och därmed sammanhängande
författningar. Det lär kunna antagas, att de förslag, som — inom den
närmaste framtiden — kunna förväntas från sagda kommitté, komma att
innefatta nya uppslag för lösning af sagda, med den nu föreliggande nära
sammanhängande fråga. 1 hvarje händelse synas öfvervägande skäl tala
för, att den nämnda kommitténs förslag af bidas, innan alldeles nya linjeruppdragas
för lagstiftning i det af motionären påyrkade afsecndet.

6

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 februari 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Reservation

af herrar Lindhagen, Pettersson i Södertälje, Er sson. Jansson i Edsbäeken
och Patron hvilka hemställt.

att Riksdagen ville i anledning af förevarande
motion i skrifvelse till Kuugl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte låta verkställa förnyad utredning, huruvida
icke på lagstiftningens väg åtgärder kunna vidtagas i
syfte att, i vidare utsträckning än som skett genom
lagen den 25 juni 1909 möjliggöra frigörande af frånstyckad
hemmansdel eller afsöndrad lägenhet från in
teckningar, som gemensamt besvära dylik jord och
fastighet, från hvilken styckningen eller afsöndringen
iigt rum, samt för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill utredningen kan föranleda.

Till stöd härför har anförts:

af herr Pettersson från Södertälje:

»Såsom utskottet erinrat, har Riksdagen i skrifvelse den 8 maj 1900
anhållit, att Kungl. Maj:t måtte taga under öfvervägande, i hvad män,
utan skada för fastigketskrediten, ägare af frånstyckad hemmansdel eller
afsöndrad lägenhet kunde beredas lättnad att frigöra sin fastighet från

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

7

inteckningar, som gemensamt besvärade denna och den fastighet, från
hvilken afstyckningen eller utsöndringen skett. I berörda skrifvelse framhöll
Riksdagen, att ägaren af en frånstyckad eller afsöndrad jordlott, till
följd af det sammanhang i fråga om inteckningar, som förefinnes mellan
en lranstyckad eller afsöndrad jordlott och den fastighet, från hvilken
styckningen eller afsöndringen skett, ofta rent af går utan ersättning förlustig
donna, sin välfångna egendom. På grund af svårigheten att få eu
lägenhet frigjord från stamhemmanets inteckningar fann Riksdagen emellertid,
att den som önskade kupa ett jordstycke i afsikt att därå uppföra
ett eget hem mången gång ej hade annat val än att antingen helt och
hållet afstå från sin önskan eller ock mottaga lägenheten med därå Infilande
inteckningar.

»Då så är förhållandet», yttrade Riksdagen vidare, »säger det sig själft,
att ett bibehållande af gällande lagstiftning oförändrad är skadligt ur tvenne
skilda synpunkter. Antingen kommer nämligen detsamma att i och med,
skärpt uppfattning om risken att köpa eu jordlott, utan att stamhemmanets
inteckningar däri lossas, verka afskräckande för aftal om dylika köp —
och häri skulle ligga ett mäktigt hinder emot framgången af det numera
så allmänt omhuldade sträfvande! i egna hems bildande — eller ock skola,
därest längtan efter det egna hemmet visar sig besitta större makt än nu
antydda risk, och inköp af intecknade jordlotter allt fortfarande som hittills
kommer att i stor omfattning äga rum, de ofvan antydda olägenheterna
för de smärre jordlotternas ägare allt oftare och skarpare framträda.»

Det af Riksdagen sålunda uttalade önskemålet har endast i mycket
ringa utsträckning tillgodosetts genom den af utskottet åberopade lagen i
ämnet åt den 25 juni 1909. Först och främst äger nämligen denna lag
icke tillämpning beträffande afsöndring, som dessförinnan skett. Vidare
gäller lagen endast i fråga om sådana ägolotter, som uppkommit genom
jordafsöndring, men icke beträffande sådana, som uppkommit genom ägostyckning.
Och slutligen medgifver 1909 års lag icke möjlighet för afstyckad
fastighets ägare att få sin fastighet helt och hållet frigjord från
stamhemmanets inteckningar.

Till stöd för den knappt tillmätta räckvidd, lagen sålunda erhållit,
hafva hufvudsakligen åberopats dels formella eller teoretiska betänkligheter
och dels hänsyn till fastighetskrediteu. Hvad de förstnämnda angår, synas
de ej böra tillerkännas eu afgörande betydelse, då det gäller tillgodoseendet
af ett kraf, som är allmänt och trängande, f det afseende! yttrade
eu af lagutskottets jurister inom Första kammaren vid frågans
behandling av 1900: Det bör väl icke vara så, att det lefvande 1 i fvet i

8

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

samhället intvinga» i de juridiska formerna. Nej, det är formerna, som
böra lämpa sig efter det Rf, som växer fram inom samhället. De svårigheter,
som finnas för frågans lösning, och som blifvit framhållna, äro just
de, som vi hoppas, att utvägar finnas för att undanröja.» Hvad åter den
åberopade faran för rubbning af fastighetskrediten beträffar, så bör denna
fara visserligen icke förbises, men den torde dock ej vara så stor, att man
för dess skull bör alldeles afstå från ytterligare försök att på nu ifrågavarande
väg stärka särskildt den mindre bemedlade befolkningens tillit
till fosterlandet och dess rättsordning. Och det är denna tillit, som sättes
i fara, då ägare af små lägenheter nödgas gå från gård och grund till
följd af gäld, för hvilken enligt deras rätt ursäktliga uppfattning icke de,
utan endast deras fångesmän borde svara.

Hvad slutligen beträffar sättet för denna frågas lösning, kunde möjligen
tänkas — såsom redan af 1900 års lagutskott framhållits — att då
fråga väckts om dödning af inteckniugar i afsöndrad lägenhet, Konungens
befallningshafvande skulle äga att på begäran af lägenhetsägaren kalla
vederbörande inteckningskafvare att inom viss tid yttra sig i ämnet samt
att dödning därefter skulle få ske af de inteckningar, hvilkas innehafvare
antingen därtill lämnat samtycke eller på grund af sin underlåtenhet att
inkomma med yttrande kunde antagas icke hafva något att erinra däremot.
I händelse någon inteckningshafvare motsatte sig dödningen, borde
hans rätt anses tillbörligen tillgodosedd därigenom att ersättning bereddes
honom för den minsksning af inteckningssäkerheten, som blefve eu
följd af lägenhetens frånskiljande. Detta skulle åter kunna ske därigenom
att lägenhetsägaren i dylikt fall ålades att erlägga eller för inteekniugshafvarens
räkning deponera den summa, som motsvarade hvad som af
inteckningen belöpte på lägenheten. För fastställande af det belopp, som
sålunda skulle gäldas af lägenhetsägaren, kunna olika former tänkas. Det
skulle exempelvis kunna ske medelst användande af ett sådant förfarande,
som föreskrifves i expropriationsförordningen, eller ock så att gode män
anställde värdering å marken samt ärendet därefter öfverlämnades till
pröfning af vederbörande domstol.»

samt af herr Lindhagen:

»Juridiken är icke någon vetenskap utan allenast ett visst handlag,
med hvilket samhällsmakten söker gifva form åt samhällslifvets pulserande
innehåll samt leda dess strömningar in i regelrätta fåror.

Detta handlag blir alltid hårdhändt, när det lämnats någon tid åt sig
själft, i det att det dels offrar innehållets rätt för häfdvunna former, dels

Lagutskottets utlåtande Nr 11. 9

lånar sig åt härskande enskilda intressen, som önska forma innehållet på
ett för dem gagneligt sätt.

Sålunda har hos oss uppkommit eu byråkratisk juridik, som på samma
gång blifvit eu trofast tjänare i de flesta fall åt de feodala och storindustriella
eller med andra ord privatkapitalistiska intressena. Denna privatkapitahstiska
juridik, såsom den reelt sedt således kan kallas, är en utomordentlig
makt i samhället och behärskar där väsentligen exempelvis domstolar,
advokatbyråer, administration, lärdomssätena vid universiteten samt beredningar
af lagverken.

Dessa betraktelser framställa sig osökt vid begrundandet af alla de
vulrigheter, som ett sådant sakernas tillstånd vållar för bland annat iordens
sociala problem. J

^ ld omarbetande af jordabalken förelåg bland annat ett tillfälle till
eu myckenhet uppslag att äfven genom lagstiftningen främja sträfvandena
att gifva och återföra jord till folket, ett tillfälle som af angifna skäl tillspillogafs.
Visserligen bestod lagberedningen sig äfven med ett socialt patos.
Detta var tomträtten, hvilket villigt och tacksamt erkännes. Men därmed
ansåg man sig ha gjort nog. Det öfriga inskränkte sig hufvudsakligen
till en codifiering af lag och rättspraxis samt utfyllande af luckor i detaljernas
rad, äfven detta enligt den härskande juridikens metod alltför
ofta efter formella i stället för reella indelningsgrunder, så att t. ex. i fråga
om hyra och arrende det för vanligt folk numera är alldeles omöjligt och
för en rättsinnig förenadt med stor svårighet att sammanplocka de i

lagen kringströdda bitarne af månget menige mans lifsproblem till eu
totalbild.

De sociala frågorna ha som sagdt i lagberedningens förslag till jorda!)alle
med ofvannämnda undantag väsentligen fallit till föga inför det privatkapitalistiska
åskådningssättet, och särskildt möter man där eu allt behärskande
röd träd: rubba ej, ja andas ej ens på fastighetskrediten. Inför
detta stora ogripbara fantom, som öfverallt sväfvar osynligt öfver vattnet,
fa alla andra hänsyn obesedda vika. Fattigdomen får ligga där jordlös och
ohjälpt på knä i sina trasor under åkallan af detta höga väsen. Människorna
må hellre förblöda och do, än något tvifvel får resas på nödvändigheten
af att denna gestalt åt den gamla molock skall efter sina
föi menta eller verkliga nycker enväldigt behärska människornas öden.

. P®u enskilda fastighetskrediten är visserligen i regel en kristallisering
åt själlös egennytta, som icke alls frågar efter, hur människorna hafva det.
Fr denna synpunkt är den också i grundläggande delar oduglig för de
uppgifter den tillvälla! sig i samhället och bör därför om möjligt aflösas
Bihang till Likså, prat. lull. 7 Samt. 1 Afd. 11 Häft. 2

10 Lagutskottets utlåtande Nr 11.

af kooperativ kredit och samhällskredit. Men den kan dock foga sig efter
rimliga förhållanden och gör det i eget intresse också ofta, när sådana till

sist tillåtas göra sig gällande. _

Det viktiga ämne motionären nu återupptagit lämnar en bild åt den
officiella juridikens offer af människor på gud mammons altare.

Riksdagen begärde 1900 en lagstiftning för att kunna från inteckning
frigöra jordområden, vare sig de utbrötos genom jordafsöndring eller
ägostyckning, och anvisade uttryckligen expropriation såsom en slutlig
utväg. Lagberedningen, som fick denna riksdagsskrivelse till sig öfverlämnad,
föreslog sedan allenast en subsidiär ansvarighet för jordafsöndrmgar

i vissa fall. Något behjärtadt försök ens till ett effektivt tillgodoseende
af Riksdagens önskemål kan icke spåras i beredningens betänkande.
I detta bedröfliga skick framlades saken för 1909 års riksdag..

På dessa grunder och med åberopande tillika af min motion i ämnet
vid 1909 års riksdag och en då afgifven reservation till lagutskottets betänkande
har jag förenat mig i den hemställan, som innefattas i resen ationen
mot den privatkapitalistiska juridik, som afspegla!- sig i de särdeles
sökta undanflykterna i lagutskottets förevarande betänkande.

Herrar Widén, Berggrm och Olsson i Broberg hafva anhållit få
antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom
utskottet.

Stockholm, O. L. Svimbftcks Boktryckeri 1911.