Lagutskottets utlåtande Nr 10

Utlåtande 1918:LU10

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

1

Nr 10.

Ankom till riksdagens kansli den 26 februari 1918 kl. 2 e. in.

Utlåtande i anledning av värld motion angående revision av
lagen om skiljemän.

Närvarande:

herrar Pettersson i Södertälje, Persson i Norrköping, StärnerS greve
Spens, Alexanderson*, Däld, Tisell*, Permansson*, Klefbeck, Frändén,
Lindqvist i Kosta, Lindley Ernst, Holmdahl, Karlsson i Fjal, Svensson
i Betin ge torp* och Johansson i Trollhättan.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 58, bär greve Spens hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville efter verkställd utredning
antingen låta lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 undergå en
fullständig omarbetning eller ock låta utarbeta förslag till ändring av
samma lag i vissa angivna delar samt därefter för riksdagen framlägga

förslag i ämnet. .

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört följande:

»Skiljemannainstitutionen har i vårt land erhållit en ganska vidsträckt Motionärens
användning. Genom frivillig överenskommelse hänskjutas ofta till skilje- montering.
mäns avgörande redan uppkomna eller framdeles möjligen uppstående tvister.
Sålunda intages t. ex. mycket ofta i kontrakt om leveranser, byggnadsföretag,
arrenden m. m. ävensom i bolagsreglor och andra reglementen
stadgande därom, att tvister rörande kontrahenternas eller delägarnes inbördes
rättsförhållanden icke finge dragas inför domstol utan skulle avgöras
av skiljemän. Detta sätt för avgörande eller biläggande av tvister
är i ej ringa mån ägnat att förekomma rättsfrågor, vilka merendels draga
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 8 Käft. (Nr 10.) 1

2

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

lång tid och äro mycket kostsamma, särskilt om de skola fullföljas i flera
domstolsinstanser. Isynnerhet affärsmän, vilka träda i ekonomiska förbindelser
med en mängd människor och därför lätt löpa fara att invecklas i
rättegångar, föredraga ofta ett skyndsammare, ehuru mindre rättssäkert
avgörande av vissa slags tvister och hänskjuta dem därför till avgörande
av skiljemän, som döma på en gång i föi-sta och sista instans.

Lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 lider emellertid av vissa
brister, vilka torde hava åstadkommit, att skiljemannaförfarandet ej efter
lagens tillkomst utvecklat sig i så hög grad, som eljest sannolikt blivit
fallet.

Ben viktigaste anmärkning, som den praktiska erfarenheten har riktat
mot nämnda lag, är den bristande effektivitet, som det genom nämnda
lag reglerade skiljemannaförfarandet erhållit. Lagen erbjuder nämligen
stora möjligheter för den part, som vill genom obstruktion hindra förfarandet
att leda till ett positivt resultat.

Till sådan obstruktion inbjuder särskilt det förhållandet, att lagen ej
stadgar någon påföljd för den händelse, att skiljeman utan förfall utebliver
från behörigen utsatt sammanträde med skiljenämnden.

Såsom exempel kan jag anföra, att i ett av mig känt fall under
sistförflutna året inträffat, att en skiljeman, som tillstädeskommit vid ett
första sammanträde med skiljenämnden, då begärt, att nytt sammanträde
med. nämnden skulle hållas, på det att den part, som utsett honom till
skiljeman, måtte bliva i tillfälle att verkställa ytterligare utredning i saken.
Detta medgavs av de övriga skiljemännen, och nämnden enades om viss
dag och plats för det nya sammanträdet, men den skiljeman, som påkallat
uppskovet, uteblev sedan helt enkelt från såväl det utsatta andra
sammanträdet som ytterligare fyra sammanträden, till vilka han kallades
av de övriga skiljemännen. Antagligen hade han vid det första sammanträdet
med skiljenämnden fått den uppfattningen, att den part, som utsett
honom till skiljeman, skulle komma att förlora målet; och därför hade
han sannolikt, med eller utan överenskommelse med sistnämnda part, besluta
att utebliva från vidare sammanträden. På sådant sätt och då jämväl
första sammanträdet blivit fördröjt dels genom avsägelse av en skiljeman
och utseende av ny sådan samt dels genom att de av parterna slutligen
utsedda skiljemännen ej enades om valet av den tredje skiljemannen,
hade emellertid tiden så förhalats, att någon skiljedom ej kunde komma
till stånd inom den i 11 § av lagen om skiljemän föreskrivna tiden av
sex månader från det skiljeavtalets tillämpning påkallades.

Ofta inträffar att, sedan ett skiljemannaförfarande pågått någon tid,

Lagutskottets utlåtande Nr 10. 3

kanhända Hem månader, och skiljenämnden är färdig att skrida till beslut,
den skiljeman avlägsnar sig, som blivit utsedd av den part, vilken bär
utsikt att förlora, och någon skiljedom kan av sådan anledning icke
komma till stånd inom den bestämda tiden.

Det i 7 § andra stycket av skilj em annalagen förekommande stadgandet,
att, om utsedd skiljeman avsäger sig uppdraget, parten äger eu gång
utse annan skiljeman i stället, föranleder även ofta obstruktion från partens
sida. Då det för parten är en lätt sak att få eu skiljeman, som på begäran
förr eller senare avsäger sig uppdraget, kan nämligen detta stadgande
lätt utnyttjas för att göra förfarandet illusoriskt eller för framskjutande
av den tidpunkt, då en laga skiljedom kan föreligga.

För att avhjälpa den olägenhet, som sålunda ofta uppkommer därigenom
att skiljeman förfallolöst utebliver från sammanträde med skiljenämnden
eller avsäger sig uppdraget, sedan skiljemannaförfarandet pågått
någon tid, kan man ifrågasätta att skiljemannainstitutet borde omläggas i
nära överensstämmelse med engelsk rätt, så att påföljden av skiljemans
uteblivande eller avsägelse bleve antingen, att den av andra parten utsedde
skiljemannen ensam fungerade såsom skiljedomare eller ock att denne och
en av överexekutor utsedd skiljeman ensamma ägde döma i saken, samt
att om i sistnämnda fall meningsskiljaktighet uppstode, den av överexekutor
utsedde skiljemannen skulle äga utslagsröst. Enda påföljden av
obstruktion bleve då, att den obstruerande parten ej finge någon av
honom utsedd ledamot i skiljenämnden, då denna fattade sitt beslut.

Det torde emellertid vara tveksamt, huruvida det engelska förfaringssättet
lämpar sig för våra förhållanden. Mera tilltalande förefaller exempelvis
den utvägen, att överexekutor skulle äga utse skiljemän, såväl
då någon sådan uteblivit från utsatt sammanträde med skiljenämnden och
ej därvid visat laga förfall, som då skiljeman avsagt sig uppdraget, sedan
skiljemännen sammanträtt.

Yilket förfaringssätt lagstiftning i ämnet bör välja, synes böra bliva
föremål för en närmare utredning, som endast Kungl. Maj:t kan åstadkomma.

Även i andra hänseenden är den gällande skilj em annalagstiftningen
behäftad med brister.

Enligt min mening borde skiljenämnden vara fullt opartisk och handla
under känsla av domareansvar. Så är dock ej nu förhållandet. De av
parterna utsedda skiljemännen torde i allmänhet uppfatta sin ställning
mera såsom ombud för parterna än som domare. Ett sätt att avhjälpa
detta missförhållande vore, att särskilda skiljemannakårer inrättades, bland

4

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

Utskottets

yttrande.

vilkas medlemmar skiljemän kunde utses. Ett uppslag i detta hänseende
har givits av våra handelskamrar, vilka på sista tiden tillsatt »skiljenämnder»,
bestående av 25 k 50 ledamöter, bland vilka skiljemän utses. Till
ledning för en möjligen blivande lagstiftning i detta hänseende synes även
den nya expropriationslagens bestämmelser om sammansättning av expropriationsnämnd
kunna tjäna. En annan utväg att avhjälpa sistnämnda
brist i lagen vore måhända en bestämmelse, att skiljenämnden skulle
bestå av minst fyra ledamöter, av vilka parterna skulle utse var sin ledamot
och offentlig myndighet de bägge övriga ledamöterna.

En i lagen om skiljemän förekommande brist, som i praktiken gjort
sig kännbar, är den i 6 § av lagen intagna bestämmelsen om fjorton
dagars frist för utseende av skiljeman. Med hänsyn till nutida utvecklade
kommunikationer, och då det ofta är av vikt, att skiljenämnden snabbt
kan sammankomma, är denna frist ej sällan för lång. Möjlighet torde
höra beredas att genom överexekutor få part förelagd att utse skiljemän
inom tid, som överexekutor med avseende å föreliggande omständigheter
ägde bestämma.

Ofta inträffar, att skiljenämndens ledamöter äro av olika mening om
tid och ställe för nämndens sammanträde. Praktiskt vore, om lagen upptoge
en bestämmelse, huru för sådan händelse skulle förfaras. Lämpligt
synes vara, att i detta fall den tillkallade tredje skiljemannen ägde bestämmanderätten,
möjligen dock med den inskränkning, att han beträffande
platsen för sammanträdet vore skyldig att utse någon av de platser, som
de övriga skiljemännen föreslagit.

Den i 14 § av skiljemannalagen stadgade klandertid av nittio dagar
synes med hänsyn till nuvarande kommunikationsförhållanden vara onödigt
lång.

Med hänsyn till de många anmärkningar, som jag här framställt
mot den nu gällande skiljemannalagen, och då nog ännu flera brister förekomma
i denna lag, skulle jag helst se, att den underkastades en fullständig
revision, men då en sådan revision möjligen anses icke böra
ifrågakomma förrän i samband med den väntade stora rättegångsreformen,
tillåter jag mig alternativt yrka ändring i lagen endast i vissa av mig
här ovan först angivna delar, nämligen dem, som ej göra lagen effektiv.»

I sitt till 1887 års riksdag avgivna utlåtande i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om skiljemän yttrade lagutskottet
bland annat följande:

»Vad man genom en rättst vists överlämnande till avgörande av skilje -

f)

Lag utskottets utlåtande Nr K).

män huvudsakligen vill och kan vinna är ju, att tvisten må slitas på ett
snabbare sätt än genom densammas hänskjutande till domstol; och denna
fördel kan verkligen i många fall vara så stor, att den fullt uppväger de
större garantier för ett i alla delar riktigt avgörande, som onekligen i allmänhet
innefattas i domstolarnas prövning. Men för att detta ändamål
skall kunna vinnas, erfordras, enligt vad erfarenheten visat, en utförligaie
lagstiftning i ämnet än som nu förefinnes, om någon sådan ens kan anses
vara befintlig. Eagstiftaren måste emellertid härvid i främsta rummet
tillse, att lagbestämmelserna så avfattas, att icke en tredskande part kan
omintetgöra denna fördel och därigenom tram kalla den av lagförslagets
motståndare befarade olägenheten av tvistens ytterligare förlängande. Detta
skulle kunna ske genom ett sådant användande av lagens formella föreskrifter,
att hela det förfarande, som avsåge tvistens avgörande genom
skiljemän, bleve fruktlöst och endast komme att fördröja densammas hänskjutande
till domstol. Det nu föreliggande lagförslaget synes i det hela
vara väl ägnat att förebygga inträffandet av dylika fall. Dock har utskottet
funnit detsamma i några delar genom ofullständighet eller tvetydighet
i bestämmelserna angående skiljemäns utseende och formen för deras
verksamhet kunna giva part tillfälle att, åtminstone i samråd med en av
honom till skiljeman utsedd person, förlama verkan av skiljeavtalet.»

I samband härmed föreslogos till avhjälpande av dessa brister vissa
ändringar, till vilka utskottet återkommer i det följande. Vid ärendets behandling
inom riksdagen framhöll emellertid chefen för justitiedepartementet
de enligt hans förmenande mycket kraftiga och verksamma bestämmelser,
lagförslaget innehölle till förekommande av att den ordhållige parten bleve
onödigtvis uppehållen i sin rätt, samt yttrade under betonande av. att
statens plikt icke sträckte sig längre än att tillse, att skiljemän verkligen
bleve utsedda, bland annat följande:

»Skiljemännen äro icke bundna genom något avtal, vars fullgörande
staten har att övervaka. De äro ej heller statens tjänstemän, de äro
parternas förtroendemän, och likasom parterna kunna förlita sig på, att
skiljemännen skola döma i själva saken på bästa och förståndigaste sätt,
likaväl bör man kunna förutsätta, att skiljemännen icke skola svika parternas
förtroende genom att i det oändliga draga ut på tiden med avgörandet.»

Kungl. Maj:ts proposition blev i allt väsentligt oförändrad antagen.

Erfarenheten har visat, att de förväntningar, som vid lagens tillkomst
sålunda på visst håll ställdes på skiljemännen, icke gått i uppfyllelse.
Enligt skiljemannalagen skola skiljemännen, utom i de undantagsfall, då parterna
själva annorlunda bestämma, vara tre, av vilka vardera parten väljer en

6 Lagutskottets utlåtande Nr 10.

och de sålunda valda tillkalla den tredje. Det har ofta visat sig, att part
vid utövandet av den honom enligt skilj em annalagen tillkommande rätt
att utse skiljemän icke så mycket ser på att få den bäste eller insiktsfullaste
utan den, som med största energi står på hans rätt. Med andra
ord, de av parterna utsedda skiljemännen bliva, såsom motionären framhållit,
snarare ombud för parterna än domare. Då dessa bägge skiljemän
sedan välja den tredje, blir denne följaktligen den egentlige
domaren. Men ej ens den tredje skiljemaDnen kommer alltid att intaga
en verkligt opartisk ställning, då nämligen den part, som lyckats få eu
dugligare och mera smidig skiljeman, ofta logar så, att den ''tredje skiljemannen
blir utsedd efter hans önskan. Att häri ligger en fara för hela
skiljemannainstitutet och dess utveckling i eu sund riktning, är uppenbart,
likaväl som det är tydligt, att det sätt, varpå skiljedomstolen enligt skiljemannalagen
anordnats, lätteligen leder till skiljemännens förbiseende av
sin ställning som domare.

I ör vinnande av ändring härutinnan kräves oundgängligen lagstiftningens
medverkan. Även om man på skilj em annaförfarandet icke får
lägga samma måttstock som på domstolarna, kan staten enligt utskottets
förmenande likväl icke undandraga sig att tillse, att rättssäkerheten blir
på bästa möjliga sätt tillgodosedd även genom skiljemannaförfarandet.

Aven i andra avseenden är emellertid skiljemannalagen, på sätt motionären
påpekat, behäftad med brister. Bland dessa nämner motionären i första
rummet dem, varigenom möjlighet föreligger för part att hindra skiljemannaförfarandet
att leda till ett positivt resultat. Härmed sammanhänger
i viss män den av motionären jämväl påpekade bristen på bestämmelser
i lagen om tid och ställe för skiljenämndens sammanträdande. Såsom
ovan anmärkts, hade 1887 års lagutskott vid granskning av lagförslaget
föreslagit vissa ändringar i syfte att råda bot häremot. I sådant avseende
märkes till en början det av riksdagen sedermera antagna tillägget
till i i lagen, av innehåll, att om skiljeman, som blivit av part utsedd
i avgående skiljemans ställe, avsäger sig uppdraget eller av jäv eller annan
anledning är hindrad att mottaga detsamma, skall förfaras som i 9 §
sägs, det vill säga att ny skiljeman skall utses av överexekutor. Men
därjämte hade lagutskottet föreslagit, att skiljeman skulle utses av överexekutor
jämväl i det fall, att det mera än en gång inträffat, att skiljeman
underlåtit att infinna sig vid sammanträde, vartill han blivit kallad,
för sadant ändamål hade utskottet föreslagit infogande i lagen av eu ny
paragraf, den 12:te, innehållande bestämmelser om sättet för skiljemännens

Lag utskottets uti (Vand? Nr 10.

7

sammankallande. Såsom • ovan anmärkts, blevo emellertid dessa ändringar
icke av riksdagen godkända.

Vid ärendets handläggning i andra kammaren framhöll en talare de
skäl, som föranlett lagutskottet att vidtaga berörda ändringar, samt yttrade
därvid bland annat följande:

Ändamålet med skiljedom skulle sålunda huvudsakligen vara att åstadkomma
större skyndsamhet. Skiljemannalagens förnämsta uppgift är därför,
att en sådan skyndsamhet verkligen vinnes, så att icke en part, som vill
tredskas, skall kunna tillintetgöra eller försvaga tillämpningen av skiljeavtalet,
vilket i detta fall komme att medföra eu tidsutdräkt av sex månader utöver
den tid, som eljest åtgår för att vid domstol få tvisten sliten. Detta tredskande
kan ske på många, inen huvudsakligast på tre sätt. Ett är att den
tredskande icke väljer skiljemän. Häremot stadgas i §9, sådan Ivungl. Maj:t
föreslagit densamma, det botemedlet, att överexekutor väljer skiljemän. Ett
annat sätt att förringa skiljeavtalets betydelse är, att man till skiljemän
väljer personer, som. i följd av jäv eller andra förhållanden äro förhindrade
att fullgöra uppdraget. Någon garanti finnes icke däremot i Kungl. Maj:ts
förslag. Men i 7 § av utskottets förslag stadgas, att om det mera
än en gång inträffar, att skiljeman, som blivit av part utsedd, avgår,
överexekutor även i detta fall väljer skiljeman. Det tredje fallet är det,
att tredskande part, i samråd möjligen med skiljemannen, väljer någon,
som icke infinner sig vid skiljemännens sammanträde. Detta är ett lika
bekvämt sätt som de båda övriga att kunna åstadkomma uppehåll i tvisten
och tillintetgöra skiljeavtalet, varför lagutskottet ansett, att även denna
utväg till tredska borde förebyggas. Lagutskottet har därför i § 9 föreslagit
enahanda korrektiv häremot som beträffande övriga slag av tredska,
eller val av ny skiljeman genom överexekutor. — Jag har velat framdraga
dessa lagutskottets skäl för ändring av § 9 och den därmed sammanhängande
§ 12, emedan jag anser, att skälen äro goda, och att den föreslagna
förändringen antagligen framdeles kommer att visa sig vara nödig.»

Erfarenheten har bekräftat, att bestämmelser i av 1887 års lagutskott
föreslagen riktning varit påkallade. De möjligheter, lagen erbjuder part
att i samråd med en av honom till skiljeman utsedd person hindra eller
fördröja skiljemannaförfarandet, hava, på sätt motionären framhållit, utnyttjats
i stor utsträckning. Behovet av lagbestämmelser i syfte att avhjälpa
berörda .missförhållande finner utskottet vara synnerligen trängande.

Motionären har slutligen framhållit, att vissa i skiljemannalagen bestämda
tidsfrister vore mindre väl avvägda samt att lagen jämväl i övrigt
torde vara behäftad med brister, som gjorde en fullständig revision av

8

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

lagen önskvärd. Jämväl utskottet anser, att endast en allmän omarbetning
av skiljemannalagen är ägnad att på ett tillfredsställande sätt lösa
den helt visst svåra uppgiften att avhjälpa bristerna hos skilj em annaförfarandet
och bringa detsamma i överensstämmelse med rättsutvecklingens
fordringar och tidens krav. En dylik omarbetning lärer icke böra uppskjutas
i avvaktan på den blivande rättegångsreformen.

Med den uppfattning, utskottet sålunda hyser, har utskottet icke funnit
nödigt att ingå på de utvägar, som kunna erbjuda sig för vinnande av en
tillfredsställande lösning av berörda uppgift, eller att utan en föregående
utredning söka anvisa några bestämda riktlinjer för frågans vidare behandling.
En sådan utredning torde endast kunna utföras genom Kungl. Maj :ts
försorg.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av förevarande
motion i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes, efter verkställd utredning, låta företaga
en fullständig revision av lagen om skiljemän den 28
oktober 1887 samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda

Stockholm den 26 februari 1918.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktryckeri, 1918.