Lagutskottets utlåtande Nr 10

Utlåtande 1912:LU10

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

1

Nr 10.

Ankom till Riksdagens kansli den 13 februari 1912 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående förkortad öfningstid vid infanteriet för särskildt
skickliga skyttar.

I en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 157, har herr E. Liljeddhl anfört följande:

»Årets statsverksproposition meddelar den glädjande underrättelsen,
att det frivilliga skytteväsendet fortfarande är stadt i utveckling och
kan i flera afseenden uppvisa stora framsteg. 68 nya skytteföreningar
hafva under år 1910 bildats, och de anslagsberätt.igade skyttarnas antal
ökats från 99,346 till 109,167, medan antalet under samma år lossade
skarpa skott ökats från 12 miljoner till 13 V2 miljoner. Stort är värdet
af denna imponerande försvarsrörelse inom folkets djupa led både med
hänsyn till nationalkänslans stärkande och det mer gripbara resultat,
som de för ådagalagd skjutskicklighet förvärfvade utmärkelsetecknens
statistik har att uppvisa. Under år 1910 förvärfvades inom skytteföreningarna
784 skyttemärken af guld, 3,055 af silfver och 5,649 af
brons samt 68 så kallade riksmedaljer, hvarjemte utdelats 1,356 årtalsmärken.

Då gevär af samma typ numera användes inom skytteföreningarna
och svenska arméns infanteri synes mig tiden vara inne att öfverväga,
i hvad mån landets försvarskraft kan höjas genom att göra öfningstiden
vid fotfolket i någon mån beroende af ett i värnpliktslagen stadgadt särskiljande
af två kategorier värnpliktige: särskildt skickliga skyttar och
vanliga skyttar.

I en modern fotsoldats utbildning ingår många färdigheter utom
skjutskicklighet, men denna är jämte marschförmåga och fullständig

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand. 8 käft- (Nr 10—11.)

2

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

vinterutbildning af så afgörande betydelse, att den svårligen kan öfverskattas,
om soldatens anfallsenergi — grundvillkoret för framgång i ett
försvarskrig inom Sveriges gränser — redan är för handen.

Att minska fotfolkets nuvarande öfningstid anser jag otänkbart, om
tanken på rikets säkerhet får vara dominerande. Men kan man genom
en intim samverkan med den frivilliga skytterörelsen åstadkomma en
sådan anordning, att särskilt skickliga skyttar, som ju alltid blifva ett
mindretal, erhålla en något kortare öfningstid än öfriga, så skulle detta
utan tvifvel höja landets försvarskraft. Då värnpliktstiden alltid innebär
ett personligt offer och därför måste begränsas till det minimum,
där det går att utbilda en anfallsduglig soldat, skulle utsikten att genom
mycket god skjutskicklighet vinna en förkortning af öfningstiden locka
nya skaror af värnpliktig ungdom in i skytterörelsen. Den försvarsfientliga
agitationen mot skyttesaken skulle äfven förlora en realitet att
stödja sig på, när den ej längre kunde peka på, att nyttan af att deltaga
i det frivilliga skyttearbetet är illusorisk, eftersom den ej ställer i
utsikt eu lindring i den obligatoriska värnplikten.

Eu efter kloka grunder gjord förkortning af öfningstiden för mönsterskyttarna
vid infanteriet skulle medföra en ökad skjutskicklighet ej
blott för dem utan jämväl för det stora flertal, som försökte, men ej
lyckades fylla kompetensvillkoren. Däri ser jag vinsten för landets
försvarskraft. Men skall hvarje infanterist erhålla en allsidig militär
utbildning, så måste äfven dessa mönsterskyttar vara med om allt slags
utbildning inom armén, ej minst vinterutbildning. Inskränkningen af
deras öfningstid synes mig därför lämpligast böra infalla under åen
sista repetitionsöfningen.

För ett fullt krigsmässigt bedrifvande af infanteriets öfningar behöfva
vi minst tre årsklasser af värnpliktige för repetitionsöfningarna.
Eljest blifva truppförbanden för små och deras uppgifter i hög grad
olika dem, som de komma att utföra i ett eventuellt krig. Skulle då
kompetensvillkoren för en befrielse från den sista repetitionsöfningen
eller en del af densamma sättas så lågt, att de befriade blefve ett flertal
och ej kunde karakteriseras som särskildt skickliga skyttar, så skulle
reformen verka upplösande på själfva idén med dessa ytterst viktiga
repetitionsöfningar. Därför är det af vikt, att kompetensprofven blifva
så pass svåra, att endast ett mindretal kan aflägga dem, det vill säga
verkliga mästerskyttar.

Jag tänker mig reformlinjen dragen på följande sätt. Vid fastställandet
af kompetensvillkoren för nedsättning i öfningstiden skall
hänsyn tagas såväl till den skjutskicklighet, som af samma skytt ådaga -

3

Lagutskottets utlåtande Nr 10-

lagts inom en frivillig skytteförening — dock ej någon af arméns skytteföreningar
— som den skjutskicklighet, hvilken presteras under de
obligatoriska skjutöfningarna vid arméns rekrytskolor och de två första
repetitionsöfningarna. Gifvetvis bör kompetensprofvens tyngdpunkt förläggas
till de senare, emedan de bilda ett slags slutprof på soldatens
färdighet. Upplöses det här angifna sambandet mellan skytterörelsen
och armén, så får, därest armén ensam skulle taga hand om denna sak,
skytterörelsen ingen vinst häraf, och, därest denna rörelse ensam skulle
anordna profven, hotar milissystemet att kasta sin skugga öfver reformen.
Den blir då oantaglig för enhvar, som vet, att detta system med
dess genomgående korta utbildningstid väl kan dana goda defensivtrupper,
afpassade för eu fästningsliknande bergterräng (Norge och
Schweiz) men ej skapa elddisciplinerade offensivtrupper, beredda att
gå till anfall öfver öppna slättmarker såsom Skåne, Väster- och Östergötland,
Nerike, Uppland och Norrbottens lågland. Sveriges terräng
passar ej för ett milissystem.

De fordringar, som nu gälla för att blifva godkänd skytt under rekrytskolan
vid infanteriet och för erhållandet af arméns skyttemedalj under
repetitionsöfningarna jämte förvärfvandet af statens guldmärke inom skytterörelsen,
anser jag böra vara måttgifvande vid genomförandet af den
ifrågavarande reformen. Förvisso skulle därmed en god sporre vara
gifven åt skyttearbetet i vårt land, och den sunda folkinstinkten, som
länge insett rättmätigheten af en reform i här angifven riktning, blir
tillfredsställd.

Till belysning af frågan om det svenska infanteriets skjutskicklighet
och hur den här afsedda reformen i närvarande stund ungefär skulle
verkat, må följande siffror från vapenöfningarna 1911 anföras.

Under rékrytskolan godkändes i skjutning enligt gällande fordringar
83,7 procent af de värnpliktige;

under repetitionsöfningarna, då arméns skyttemedalj kan förvärfvas,
lyckades bland de värnpliktige inom hela infanteriet endast 45 man nå
denna sällsynta utmärkelse. I skjutningen deltogo 31,730 skyttar.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört, hemställes, det Riksdagen
ville besluta: att ingå till Kungl. Maj:t med en skrifvelse, att det täcktes
Kungl. Maj:t att under den pågående utredningen af försvarsfrågan jämväl
utreda i hvad män öfningstiden vid infanteriet kan göras kortare
för särskilt skickliga skyttar än för öfriga på så sätt, att därigenom
åstadkommes ett varaktigt uppsving af den frivilliga skytterörelsen och
en ökad försvarskraft åt vårt land.»

4

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

Utskottets

yttrande.

Motioner med i hufvudsak enahanda syfte som den förevarande
hafva af Riksdagen vid åtskilliga tillfällen förehafts till behandling, men
på hemställan af vederbörande utskott af kamrarna afslagits.

Senast vid nästlidet års riksdag påyrkades i två inom Andra kammaren
af herr Bogren och herr Olsson i See väckta motioner, i den ena att
värnpliktige, som förvärfvat viss i motionen närmare angifven skjutskicklighet,
måtte erhålla afkortning i den för värnpliktigas rekrytutbildning
anslagna tjänstgöringstiden, och i den andra i allmänhet, att möjlighet
till afkortning i öfningstiden måtte beredas den, »som uppnått ett visst
kunskapsmått i hvad som öfningarna böra meddela.»

I anledning af dessa motioner, hvilka af lagutskottet behandlades i
sammanhang med väckta förslag om åtskilliga andra mer vidtgående
ändringar i värnpliktslagen, yttrade utskottet beträffande den ifrågasatta
afkortningen i öfningstiden på grund af förvärfvad skjutskicklighet
följande:

»Hvad särskildt angår de skjutskickliga värnpliktige, för hvilka den
här påyrkade lindringen väl i främsta rummet skulle tänkas kunna ifrågakomma,
är det tydligt, att de skjutöfningar, som bedrifvas inom skytteförbunden,
äro af synnerlig nytta och betydelse äfven såsom förberedelse
för den utbildning i detta hänseende, som kommer den värnpliktige
till del. Det torde dock vara klart, att skytteförbunden åtminstone för
närvarande icke hafva tillgång till den sakkunniga ledning eller de resurser
för åvägabringande af fältmässiga skjutöfningar, som böra ifrågakomma
under värnpliktsöfningarna.»

Lagutskottet afstyrkte härpå motionerna i fråga.

Uti en afgifven reservation, hvilken berörde samtliga vid nämnda
riksdag väckta förslag om afkortning af de värnpliktiges öfningstid,
framlade fem reservanter inom utskottet förslag till en skiljaktig motivering,
i hvilken de framhöllo angelägenheten af en ny och allsidig
utredning af försvarsfrågan; och yttrades i denna reservation rörande
nu förevarande ämne:

»Vid en sådan undersökning bör icke underlåtas att taga hänsyn till
tankar af den beskaffenhet, som framburits i herr Bogrens och herr
Olssons i See motioner. Då den förstnämnde motionären ifrågasätter,
att öfningstiden kunde minskas för den, hvilken i skjutning redan på
annan väg inhämtat godkännbar färdighet, synes en sådan tankegång
ganska naturlig och väl förtjänt att upptagas till noggrant skärskådande.»

I enlighet med den sålunda gjorda hemställan blefvo vid ärendets
behandling i Riksdagen motionerna af kamrarna afslagna, ehuru med
den delvis skiljaktiga motivering, som af det ofvanstående framgår.

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

5

Som bekant har sedermera i enlighet med Kungl. Maj:ts beslut den
1 december 1911 åt sakkunniga, de s. k. försvarsberedningarne, uppdrag^
en utredning af frågan om rikets försvarsväsende. Och torde
äfven förevarande spörsmål, i den mån det så förtjänar, blifva föremål för
dessa beredningars undersökning.

Då på grund af det ofvan anförda ingen som helst anledning nu
föreligger för Riksdagen att i förevarande ärende komma till annat slut
än vid nästföregående riksdag, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke måtte föranleda till
någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 februari 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Reservation

af herr Bergendahl beträffande viss del af motiveringen.

Herrar Håkanson, Söderbergh och Alexanderson hafva begärt att få
antecknadt, att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.