Lagutskottets Utlåtande N:o

Utlåtande 1908:Lu3

Lagutskottets Utlåtande N:o

1

N:o 3.

Ank. till Biksd. kansli den 6 februari 1908, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställningar
om ändringar af 22 kap. 14 § strafflagen och 23 kap.
4 § samma lag.

Uti sin till innevarande Riksdag afgifna och till lagutskottet hänvisade
ämbetsberättelse har justitieombudsmannen hemställt, att Riksdagen måtte
för sin del antaga lagar om ändrad lydelse af 22 kap. 14 § strafflagen och
23 kap. 4 § samma lag af den lydelse här nedan omförmäles i syfte att
i nämnda paragrafer må införas uttrycklig bestämmelse därom, att ledamot
i styrelse för solidariskt bankbolag så ock annan, som är satt att leda dess
angelägenheter, varder med afseende å förfarande, som i nämnda lagrum
afses, likställd med dylik representant för aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag
eller registrerad förening för ekonomisk verksamhet.

Till stöd för den föreslagna ändringen af 22 kap. 14 § strafflagen har
justitieombudsmannen anfört följande.

»Före tillkomsten af lagen den 28 juni 1895 angående ändring i
vissa delar af strafflagen hade 14 § i 22 kap. af sistnämnda lag följande
lydelse:

’Går fullmäktig i sak, den honom betrodd är, svikligen hufvudmannens
vederpart till handa, vare sig med skrifts uppsättande, eller med råd eller
skäl, eller eljest till hufvudmannens skada främjar sin eller andras nytta,
eller begår syssloman vid annat uppdrags utförande trolöshet emot hufvudman,
vare lag som i 11 § sägs; och varde fullmäktig, som med sådant
brott beträdes, dömd ovärdig att vidare föra andras talan inför rätta.

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 7 Samt. 3 Häft. (N:o 3.) 1

2 Lagutskottets Tillåtande N:o 3.

Förleder man, i sviklig afsigt, annan till oskälig rättegång; straffes
med böter.’

Genom berörda lag af den 28 juni 1895 tillsattes mellan första och
andra stycket uti ifrågavarande paragraf följande stadgande:

''Såsom syssloman skall ock straffas, efter ty nu sagdt är, ledamot i
styrelse för aktiebolag eller registrerad förening för ekonomisk verksamhet,
så ock annan, som är satt att leda bolagets eller föreningens angelägenheter.
’

Detta stadgande, som tillkom på förslag af den år 1885 tillsatta
bolagskommittén, motiverades af kommittén sålunda:

’Då kungl. förordningen om aktiebolag den 6 oktober 1848 betecknar
ledamöterna i ett aktiebolags styrelse såsom syssloman, måste utan tvifvel
stadgandena i 22 kap. 14 § strafflagen om ansvar å syssloman, som begår
svek eller eljest visar trolöshet mot hufvudman, vara tillämpliga å ledamot
af aktiebolags styrelse, hvilken på angifvet sätt förgår sig emot bolaget.
En sådan lagtillämpning torde ock i allo öfverensstämma med rådande rättsuppfattning;
och som aktiebolag i vissa fall kunna representeras jämväl
af revisorer, särskilda af offentlig myndighet utsedda förtroendemän, gode
män m. fl., synes följdriktigheten fordra, att äfven dessa representanter äro
underkastade ifrågavarande ansvarsbestämmelser. Detsamma gäller om
ledamöter i styrelse för registrerad förening för ekonomisk verksamhet och
andra, som kunna komma att representera dylik förening, enär ju dessa
intaga alldeles samma ställning gentemot föreningen som aktiebolagets
representanter gentemot bolaget. På grund häraf och då kommitténs
förslag till lagar om aktiebolag och om föreningar för ekonomisk verksamhet
icke beteckna styrelseledamöter såsom syssloman, har kommittén
ansett nödigt, att uti 22 kap. 14 § strafflagen, sådant detta lagrum lyder
i lagen den 20 juni 1890, göres tillägg, hvarigenom förklaras, att såsom
syssloman skall ock straffas, efter ty i samma paragraf är sagdt, ledamot
i styrelse för aktiebolag eller registrerad förening för ekonomisk verksamhet,
så ock annan, som är satt att leda bolagets eller föreningens angelägenheter.
’

Sin nuvarande affattning erhöll 14 § genom lagen den 24 juli 1903.
Då blef nämligen, i samband med utfärdandet af lagen om försäkringsrörelse,
stadgadt, att andra stycket af ifrågavarande lagrum skulle erhålla
följande ändrade lydelse:

''Såsom syssloman skall ock straffas, efter ty nu sagdt är, ledamot i
styrelse för aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag eller registrerad förening
för ekonomisk verksamhet, så ock annan, som är satt att leda bolagets
eller föreningens angelägenheter.’

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

Med hänsyn till den rättsliga ställningens likhet synes det mig vara
uppenbart, att hvad sålunda gäller angående representanter för aktiebolag,
ömsesidigt försäkringsbolag och registrerad förening för ekonomisk verksamhet
också bör äga tillämpning i fråga om ett solidariskt bankbolags
representanter. Dessa äro emellertid icke i lagen angående solidariska
bankbolag betecknade såsom syssloman, i följd hvaraf till förekommande af
hvarje missuppfattning en lagändring i antydda riktning torde vara erforderlig.
»

Förslaget till ändring af 23 kap. 4 § strafflagen har justitieombudsmannen
gifvit en så lydande motivering.

»Genom kungl. förordning den 6 oktober 1882 insattes i 23 kap. strafflagen
under § 4 följande stadgande:

Har aktiebolag kommit i konkurstillstånd, och finnes någon af de
syssloman, hvilka enligt bolagets ordning äro utsedde att utgöra bolagets
styrelse eller eljest leda dess angelägenheter, hafva mot bolagets borgenärer
sig förbrutit, som här ofvan sägs; då skall den syssloman straffas,
som vore han gäldenär i konkursen.’

Stadgandet tillkom i anledning af en framställning till 1882 års Riksdag
af dåvarande justitieombudsmannen, som till stöd för framställningen
anförde, bland annat, följande.

Lagstiftaren hade vid nedskrifvande af 23 kapitlet strafflagen icke uppmärksammat
aktiebolagens säregna beskaffenhet, hvilken vållade, att på
dessa bolags delägare och styrelser ej kunde användas benämningen gäldenär
i den mening konkurslagen använde detta ord, enär delägare i ett
aktiebolag ej svarade för bolagets skulder med mera än han insatt eller
åtagit sig att insätta. Ett dylikt bolag vore därför, så att säga, ett opersonligt
väsende, och det af delägarne sammanskjutna aktiekapitalet vore
en död förmögenhetskomplex, som för att komma i någon verksamhet och
kunna sätta sig i beröring med människor ovillkorligen måste föreställas
af personer. Det syntes då ligga i sakens natur, att dessa personer, som
å bolagets vägnar inläte sig i förbindelser med andra personer, också vore
å bolagets vägnar ansvariga för dessa förbindelser, och likasom de i följd
af dylika förbindelser kunde blifva fordringsägare, så måste de, å bolagets
vägnar, äfven kunna blifva gäldenärer. Häraf följde, att, om de i
sistnämnda egenskap gjorde sig skyldiga till de förbrytelser, som 23 kapitlet
strafflagen uppräknade, de ock, när bolaget råkade i konkurs, borde
stå i samma ansvar som andra gäldenärer, åtminstone i så måtto, att de.
likasom förbrytare i allmänhet, skulle stånda ansvar för sina förbrytelser
och för den skada, som af dem vållats, äfven om de icke med sin egendom
häftade för bolagets skulder, såsom andra konkursgäldenärer. Huru

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

detta ansvar skulle fördelas dem emellan, när de vore flere, när några
vore öfverordnade, andra underordnade, torde i detta fall ej vara svårare
att utreda, än i andra, med detta jämförliga. Det syntes vara klart, att,
ur den synpunkt här ofvan blifvit framställd, det icke kunde inverka på
ansvarigheten, om en styrelseledamot eller flere icke vore delägare i bolaget,
där bolagsordningen sådant tillstadde, äfvensom att mellan styrelseledamöterna
ej finge antagas en sådan solidaritet, att alla öfriga skulle
ansvara för sådana förbrytelser, som här vore i fråga, när de beginges af
en ledamot inom den del af styrelsens verksamhet, som vore åt honom
särskildt uppdragen. Lika klart torde ock vara, att det underordnade biträdet
icke i detta fall vore underkastadt ansvar för hvad det på förmans
befallning uträttat. Den åter, som under den tid han hade om hand
bolagets angelägenheter, gjort sig skyldig till någon af de förbrytelser, som
här omtalats, men lämnat sitt uppdrag, innan bolagets konkurs inträffade,
hade väl därmed ej gjort sig oåtkomlig för åtal och ansvar, därest icke
laga tid för brottets åtalande förflutit.

I samband med utfärdandet af lagen om registrerade föreningar för
ekonomisk verksamhet erhöll ifrågavarande stadgande genom särskild lag
af den 28 juni 1895 följande ändrade lydelse:

’Har aktiebolag eller registrerad förening för ekonomisk verksamhet
kommit i konkurstillstånd, och finnes styrelseledamot eller annan, som är
satt att leda bolagets eller föreningens angelägenheter, hafva mot borgenärerna
sig förbrutit, som här ofvan sägs; då skall han straffas, som vore
han gäldenär i konkursen.5

Den sålunda vidtagna ändringen motiverades därmed, att, den rättsliga
ställningens likhet, fordrade, att hvad uti ifrågavarande lagrum vore
stadgadt om dem, som utsetts att utgöra aktiebolags styrelse eller eljest
leda dess angelägenheter, utsträcktes att vinna tillämpning å representanter
för registrerad förening för ekonomisk verksamhet.

Sin nuvarande affattning erhöll 4 § genom lagen den 24 juli 1908.
Då blef nämligen i samband med utfärdandet af lagen om försäkringsrörelse
stadgadt, att lagrummet i fråga skulle lyda sålunda:

’Har aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag eller — — — — konkursen.
’

Klart synes mig vara, att hvad sålunda är stadgadt angående styrelseledamot
eller annan, som är satt att leda ett aktiebolags, ett ömsesidigt försäkringsbolags
eller en registrerad förenings angelägenheter, måste äga tilllämpning
jämväl i fråga om representant för ett solidariskt bankbolag.
Till förekommande af hvarje missuppfattning torde emellertid en uttrycklig
bestämmelse därom vara erforderlig.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 3. 5

Enligt utskottets uppfattning kan det icke gärna vara något tvifvel
underkastadt, att stadgandena i 22 kap. 14 § strafflagen äro tillämpliga å
hvarje sådan representant för en juridisk person, som gör sig skyldig
till förbrytelse, hvilken i nämnda paragraf oinförmäles, och således äfven
å ledamot i styrelsen för solidariskt bankbolag eller å annan, som är
satt att leda bolagets angelägenheter. Det torde icke heller hafva varit
föremål för tvekan att, därest t. ex. ledamot af styrelsen för aktiebolag i
denna sin egenskap gjort sig skyldig till sådan handling, som afses i 23
kap. 4 § strafflagen, han därför kunnat och bort, redan innan uttryckligt
stadgande därom gifvits, straffas såsom bedräglig, oredlig eller vårdslös gäldenär.
På initiativ af justitieombudsmannen insattes emellertid år 1882 i
sistnämnda paragraf den bestämmelsen, att representant för aktiebolagskulle
i förekommande fall straffas, som vore han gäldenär i konkursen.
På den sålunda inslagna vägen har man sedermera fortsatt. I samband
med stiftandet af nu gällande lagar om aktiebolag, om registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet samt om försäkringsrörelse har till undvikande
af hvarje möjlighet till missförstånd såväl i 22 kap. 14 § som i
23 kap. 4 § strafflagen intagits uttryckligt stadgande därom, att berörda
paragrafer skulle vara tillämpliga å ledarne för samtliga de juridiska personer,
som i nämnda lagar afsåges. Det måste emellertid noga fasthållas,
att genom dessa tillägg någon inskränkning icke får anses vara gjord i
den allmänna principen om tillämpligheten af ifrågavarande lagrum jämväl
å dylika representanter för juridiska personer, som icke finnas uti vederbörande
paragraf uttryckligen angifna.

Genom att lagen särskildt nämner vissa juridiska personer skulle
emellertid den missuppfattningen kunna vinna stöd, att ifrågavarande lagrum
icke vore tillämpliga å andra slag af juridiska personer. En allmän
regel, som omfattade alla, å hvilka dessa lagrum hade afseende,
och sålunda undanröjde nämnda anledning till missförstånd, vore därför
otvifvelaktigt att föredraga, i synnerhet som man annars torde blifva
nödsakad att ånyo göra tillägg till ifrågavarande paragrafer, så snart
andra juridiska personer än de däri upptagna blifva underkastade reglering
i den civila lagstiftningen. Då emellertid de af justitieombudsmannen
föreslagna tilläggen skulle medföra en, äfven i formellt afseende
önskvärd, likställighet mellan ekonomiska bildningar med i viktiga afseenden
enahanda rättsliga ställning samt dessutom endast innebära ett fortskridande
å den väg, hvarpå lagstiftningen i förevarande afseende redan
inslagit, har utskottet funnit sig böra hemställa:

Utskottets

yttrande.

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

1) att Riksdagen måtte, med bifall till justitieombudsmannens
ifrågavarande framställning, för sin del
antaga följande

Lagom
ändrad, lydelse af 22 kap. 14 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 kap. 14 § strafflagen
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Går fullmäktig i sak, den honom betrodd är, svikligen
hufvudmannens vederpart tillhanda, vare sig med
skrifts uppsättande, eller med råd eller skäl, eller eljest
till hufvudmannens skada främjar sin eller andras nytta,
eller begår syssloman vid annat uppdrags utförande trolöshet
emot hufvudman; vare lag som i 11 § sägs; och
varde fullmäktig, som med sådant brott beträdes, dömd
ovärdig att vidare föra andras talan inför rätta.

Såsom syssloman skall ock straffas, efter ty nu sagdt
är, ledamot i styrelse för aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag,
solidariskt bankbolag eller registrerad
förening för ekonomisk verksamhet, så ock annan, som
är satt att leda bolagets eller föreningens angelägenheter.

Förleder man, i sviklig afsigt, annan till oskälig
rättegång; straffes med böter.

2) att Riksdagen måtte, med bifall till justitieombudsmannens
därom gjorda framställning, för sin del
antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af 23 kap. 4 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 23 kap. 4 § strafflagen
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag, solidariskt
bankbolag eller registrerad förening för ekonomisk
verksamhet kommit i konkurstillstånd, och finnes styrelse -

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

ledamot eller annan, som är satt att leda bolagets eller
- föreningens angelägenheter, hafva mot borgenärerna sig
förbrutit, som här ofvan sägs; då skall han straffas,
som vore han gäldenär i konkursen.

Stockholm den 6 februari 1908.

På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.