Lagutskottets Utlåtande N:o £(>

Utlåtande 1898:LU46

Lagutskottets Utlåtande N:o £(>.

11

■in X

ill 1■ •'' .i .''i •

• ^ {

■In Äq mö

N:o 46.

Ank. till Riksd. kansli den 12 mats 1898, kl. 11 f. tn.

• jo.-. . _ .... \ v. . .»v ■ i.cJii iai.i«8..:h <

Utlåtande, t anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t angående fullständigare lagstiftning till skydd mot
misshandel af djur.

i-iji

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
liänvisad motion, n:o 108, anför herr E. O. V. Wavrinsky:

»I motion n:o 133 till 1896 års Riksdag hemstälde undertecknad^
att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t begära en utredning, i hvad män
och under hvilka förhållanden utsträckt befogenhet för kronobetjent och
polismyndighet att inskrida mot svårare djurplågeri eller andra åtgärder
till djurens skydd mot misshandel såsom skärpta straffbestämmelser
m. m. äro af behofvet påkallade, och att Kongl. Maj:t i samband dermed
ville snarast möjligt förelägga Riksdagen förslag till lag i sådant
syfte.

Åberopande denna min motion finner jag mig, efter förnya^
omsorgsfull pröfning, föranlåten aft redan återkomma med en framställning
i samma ändamål.

1896 års lagutskott erkände i sitt utlåtande n:o 34, att i vårt
land åtskilligt ateist ar att önska beträffande djurens behandling, men
höll före, att man under påverkan bland annat åt djurskyddsföreningarna
hade'' att tillse, det medkänsla för djuren samt ovilja mot all onödig
Bill. till Riksd. Prof. 1898. 7 Sami. 25 Hlift. 3

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

hårdhet vid deras behandling allt klarare och tydligare utpreglades
hos allmänheten, och att en rättelse af de missförhållande i afseende
på djurens behandling, som ännu äro rådande, just på denna väg
skulle nås.

Utskottet betviflade, att något väsentligt i sådant afseende kan
vinnas genom förändringar på strafflagstiftningens område.

Villigt erkännes att den väg, hvartill lagutskottet hyser förtroende,
är den mest tilltalande och väsentligaste. Men de framsteg, som vinnas
på denna väg, äro ej tillräckliga. De lidanden, djuren under vår
afvaktan på ett bättre resultat genom upplysning och sedernas förmildring
äro underkastade i vårt land, äro ofta i högsta grad upprörande.
Det tillkommer åtminstone lagstiftningen att verksamt stödja det upplysnings-
och uppfostringsarbete, hvartill lagutskottet med all tillförsigt
hänvisar. Men att så till fyllest sker med den lagstiftning, som nu linnes,
vågar jag, på grunder, som jag skall anföra, bestämdt förneka.

Djurplågeriet yttrar sig i de mest mångskiftande former. Allmännast
måhända, ehuru af öfvergående natur, vid slagt, icke blott vid
yrkesslagt, utan ännu mera vid hemslagt, men derjemte vid körslor med
kasserade, kassabla eller tillfälligt sjuka djur, vid körslor af öfverdrifvet
tunga lass och i oländig mark, vid vanvård i ladugårdar och på
fälten, vid handel med husdjur, synnerligast hästar, hvilka underkastas
verklig tortyr af samvetslösa hästhandlare för att betinga högre pris
— handelsbalkens föreskrifter äro alldeles för otillräckliga — vid kastrationer,
jagt, vid kapplöpningar och träneringar samt. i stor utsträckning
genom att hålla obotligt sjuka kreatur vid lif, hvarvid egaren ofta utsätter
de arma djuren för den mest naturvidriga behandling för att
bevara rätt till ersättning af kreatursförsäkringsbolagen. Eu kontroll
af dessa bolags bestämmelser i detta hänseende är af största behof.

I synnerhet gäller detta om en hel del smärre försäkringsföreningar,
hvilkas stadgar föreskrifva, att, när försäkradt. djur sjuknat eller träffats
af olycksfall, egaren skall tillkalla någon meddelegare i föreningen
och eu styrelseledamot samt ytterligare »någon i kreatursvård kunnig
person», som egnar djuret all den vård och omsorg, som är dem möjlig,
tagande på sitt ansvar om veterinär skall tillkallas.

Allt, hvad strafflagen till skydd häremot stadgar, är hvad som
innehålles i 18 kapitlets 16 paragraf: Visar någon i behandling af egna

eller andras kreatur uppenbar grymhet; straffes med böter. •

Häremot bör nu först anmärkas, att termen kreatur är allt för
obestämd. Menas dermed äfven fjäderfä eller i allmänhet smärre djur?

Inrymmes unrfér denna bestämmelse äfven vilda djur? Det allmänna

■ i torn y ■ ''■ - t;- ■ •• •’

\ ; ■- -A

X

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

språkbruket ger ej tillräcklig hänvisning för ändamålet. Ännu svårare
torde det vara att bestämma hvad »uppenbar grymhet» innebär. Deésa
och andra brister hos lagen, som i hög grad försvårat lagens tillämpning,
hafva, efter hvad jag från skilda och kompetenta håll erfarit,
verkat derhän, att åklagare och myndigheter i växande utsträckning
upphört att göra bruk af densamma.

1896 års lagutskott kunde icke tillråda, att frihetsstraff stadgas
för dessa brott. Men genom oförmåga att gälda böterna kommer ju
frihetsstraffet ändock till användning, fastän de förmögna slippa med
böter. Yore. det då ej vida bättre, att frihetsstraff tillämpades efter
tyrdliga bestämmelser för iteration och i synnerligen försvårande fall?
Den stora bötesskalan upp till 500 kronor lär i regeln tillämpas på så
sätt, att den skyldige dömes till 5 högst 1Ö kronors böter, vid iteration
eller försvårande omständigheter något högre. Men ett så litet straff
för en grof förseelse verkar ej varning nog. Vid iteration torde böterna
ej böra understiga 50 kronor. Straffet är annars i det närmaste ändamålslöst:
det leder ef till rättelse och bör då hellre försvinna.»

Sedan motionären härefter lemnat en utförlig redogörelse rörande
lagstiftningen i utlandet mot djurplågeri, till hvilken redogörelse utskottet
tillåter sig hänvisa, förmäler motionären, att af denna öfversigt skulle
framgå, att behofvet af strängare och tydligare straffbestämmelser än vår
lag föreskrifver, särskild! fängelse, i det närmaste öfverallt gjort sig
gällande och bibehållits, hvarefter motionären fortsätter:

»Det kan vid första påseende synas underligt, atf behof af högre
och qvalificerade straff kan göra sig gällande, under det stigande upplysning
och nitiska sträfvanden af djurskyddsföreningar verka till
sedernas förmildring och bättre vård om djuren.

Men det är likvisst ett faktum, som jag här, hvad vårt land
vidkommer, kan, i motionen åtföljande bilagor, styrka med vederhäftiga
intyg af särskild! kompetente och erfarne omdömesmän i,detta fall: våra
veterinärer och kronobetjente. Råheten, närd ej minst af dryckenskapen
och ett länge snedvridet uppfostringssystem, antar i våra dagar så
lockande former, att rätts- och sedlighetskänslan bestickes. De lysande
kapplöpningarno äro bland andra helt visst ypperliga anstalter för
odlande af råhet i dess mest förförande form.

Huru behjertansvärda här åberopade brister och olägenheter i
gällande svensk lag än äro, var det emellertid eu ännu vigtigare angelägenhet,
som min motion 1896 i första hand afsåg och hvartill jag nu
också vill återkomma.

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

Oftast bedrifves väl misshandel med djuren i uppbrusande lynne,
öfve.rmod eller må hända allra vanligast under rusets inflytande. År
då ingen kronobetjent eller polis närvarande, fara de råa och rusiga
raenniskorna ohejdadt fram. Men allt för ofta händer det också, att
djurets vårdare eller egare, hvilka båda borde vara lika ansvarige, af
elakhet eller snikenhet utsätter djuret för långvarig och ihållande pina
af omenskligaste slag. Jag har samlat meddelanden derom, som skulle
vara otroliga, om de ej styrkts, och jag vill icke återgifva ens exempel
derpå för att ej misstänkas för att vilja försöka uppjaga en stämning
för mitt yrkande. Jag hänvisar endast till min förra motion, hvari
några exempel gåfvos.

I sådana fall äro djuren i allmänhet ohjelpligt hemfallna under
sina tyranners våldsdåd. Undfly dem kunna de ej, och lagen lemnar
ej möjlighet för någon annan att verksamt ingripa till deras skydd mot
misshandeln.

1895 års lagutskott hänvisade mig till 19 § 1 och 2 mom. af
förordningen om strafflagens införande, hvarmed allmän åklagare har
ej allenast rätt, utan äfven skyldighet att tala å brott, som under allmänt
åtal höra, deribland just djurplågeri. Men denna hänvisning var
alldeles öfverflödig och på sidan om saken. Min vördsamma hemställan
gälde åtgärder, hvarigenom myndighet kunde under former, som tryggade
mot Övergrepp, ingripa för att förhindra, att misshandeln fortsättes tills
laga dom fallit och i nödfall derefter.

Under den långa tid, som åtgår för utredning och domfällande
i sådant mål på landet, är djuret skyddslöst. Sjelfva anklagelsen och
rättegången torde vara egnade att förhöja djurets lidande, emedan den
afvoge egaren eller vårdaren måhända låter sin harm öfver stämningen
gå ut öfver djuret. Sådant har mig veterligen upprepade gånger skett.
Ja, det har händt, att vilda sällar eller snikna och hjertlösa husbönder,
då de trädt ut ur tingsstället, efter det de pliktat för sådant djurplågeri
som bruk till körslor af ålderdomsbräckligt och illa medfaret,
svårt brutet eller till och med värre skadadt djur, inför tingsmenighetens
och domarens ögon, kastat sig upp på sitt åkdon och till
trots drifyit fram, under hugg och slag, just samma, redan förut illa
handterade djur, för hvilkas misshandel de pliktat. Häremot kan kronobetjenten
eller polisen ej med laga rätt inskrida. Han kan stämma den
brottslige å nyo, men att under tiden ingripa för att förhindra misshandeln,
dertill b#r han ingen laga rätt. Ytterst sällan låta de sig
skränimas eller öfvertales, dessa brottslingar, ty de veta, hur föga lagen

21

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

når dem. Sådana djur få också frysa, svälta ock törsta, helst när
husbönderna rumla om.

I England stadgas straff, 20 sh. böter, för den, som försummar
att gifva ett husdjur tillräckligt foder och vatten. Varar försummelsen
mer än 12 timmar, har hvem som helst rätt att lemna djuret underhåll på
egarens bekostnad.

Likadant är förhållandet i Nordamerika. Ån mera, den, som der
använder arbetsodugliga djur till arbete eller öfvergifver sjuka djur,
skall straffas. Ohjelpligt sjuka eller till menniskans tjenst varaktigt
oförmögna djur skola nedslagtas. Befogenheten härtill tillkommer icke
blott polisbetjente, utan i många fall också djurskyddsföreningarnas ombud.
Det fordras dervid i regeln endast, att sjukdomen skall intygas af två
eller tre ansedda borgare, hvilka tillkallas före nedslagtningeu. Ehuru
jag icke erfarit, att denna magt missbrukats, anser jag det ej vara
lämpligt och rådligt att i vanliga fall gå så långt. Men det synes mig
rent af oförsvarligt, att icke polismyndigheten och veterinären i orten,
tillsammans med någon eller några, kanske för ändamålet af kommunalmyndigheten
utsedda personer, kunna, efter förutgången varning, i
värsta fall och på veterinärs tillstyrkan ingripa till skydd mot fortvarande
eller ofta upprepad svårare misshandel, intill dess rättelse
vunnits eller dom fallit.

Väl vet jag, att kronobetjent eller polis någon gång på eget
ansvar, dels utan egarens medgifvande men också mot detsamma, tagit
illa skadadt djur om hand, ja, till och med i värsta fall låtit nedslagta
det. Men detta sker dock under stor risk och är olagligt.

Till stöd för min mening och för rigtigheten af här i öfrigt
åberopade brister och olägenheter i vår ifrågavarande lagstiftning får
jag vördsamt åberopa förutnämnda, bifogade, veterinärers och kronobetjentes
svar, insamlade genom nordiska djurskyddsföreningens välvilliga
försorg. Dessa svar ingå fortfarande i stort antal.

Den enhällighet, hvarmed nu gällande lags brister och otillräcklighet
samt till följd deraf svårigheten af dess tillämpning vitsordas,
tyckes ovedersägligt ådagalägga behofvet af snara och verksamma åtgärder
till de öfverklagade bristernas och olägenheternas afhjelpande.
Jag vågar derför vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte hos Kong], Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
ville snarast möjligt förelägga Riksdagen förslag till sådan lag till
skydd mot djurs af alla slag misshandel, hvarigenom bestämmelserna
i strafflagens 18 kap. 16 § dels förtydligas dels fullständigas med sär -

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

skildt afseende på erhållande af skydd mot fortvarande eller upprepad,
svårare sådan misshandel.))

Såsom bilaga till motionen har fogats af nordiska djurskyddsföreningen
i samråd med motionären från veterinärer, kronofogdar och
kronolänsmän insamlade utlåtanden för belysning af frågan om skärpt
djurskyddslagstiftning, till hvilken bilaga utskottet tillåter sig hänvisa.

Utskottet uppskattar till fullo det behjertansvärda syfte, som
legat till grund för motionärens framställning, och anser det i hög
grad beklagligt, att råhet och grymhet vid behandlingen af djur ännu
möjligen kan sägas vara i rätt stor omfattning rådande i vårt land.

"C-t Om sålunda åtskilligt beträffande djurens behandling ännu är att
önska och Tätta, måste dock erkännas, ätten stor och alltjemt fortgående
förbättring härutinnan egt och eger rum. Så har t. ex. laridtmannen å
allt flera ställen uppfört rymligare och lämpligare hus för sina kreatur,
bättre slagtmetoder hafva vunnit allt allmännare insteg, och skötseln af
husdjuren har förbättrats i den mån större kunskap om densammas
rigtiga ordnande blifvit allmännare spridd. Oviljan mot all onödig
hårdhet vid djurens behandling har också allt klarare och tydligare utpreglats
hos allmänheten och väsentligen bidragit till rättelse i många
förr rådande missförhållanden.

Såsom ett yttryck häraf vill utskottet erinra derom, att Riksdagen
år 1896 aflåtit skrifvelse till Kongl. Mapt angående meddelande af
föreskrifter i syfte att vid slagt af hemdjur minsta möjliga lidande
måtte tillfogas djuren.

Deremot hyser utskottet, i likhet med 1896 års lagutskott, den uppfattning,
att rättelse af rådande missförhållanden i afseende å djurens
behandling endast i ringa mån kan jvinnas genom straffrättsliga åtgärder.

Så vidt straff kan förhindra eller förminska djurplågeri, synes
det utskottet, som om nu gällande bestämmelse härutinnan vore tillräckligt
sträng, och utskottet kan alltså icke biträda motionärens åsigt
om behofvet af att såsom påföljd för grymhet mot djur jemväl stadga
frihetsstraff. Sedan år 1890, då nuvarande straff för djurplågeri af
Kongl- Maj:t och Riksdagen bestämdes, lära förhållandena icke hafva
ändrats i sådan rigtning, att någon skärpningybehöfver vidtagas i den
straffskala, som då ansågs lämplig.

Något förtydligande eller fullständigande af hvad som enligt 18
kap. 16 § strafflagen är att anse såsom straffbar grymhet mot djur,

23

Lagufskottets Utlåtande N:o 46.

anser utskottet icke heller erfordras. Motionären framkastar visserligen
spörsmålet, huruvida med i nämnda lagrum förekommande orden »egna
eller andras kreatur» menas äfven fjäderfä eller i allmänhet smärre
djur, samt om djurplågeri mot vilda djur är straffbart. Att emellertid
den omständigheten, att det misshandlade djuret är ett fjäderfä eller
ett mindre djur icke inverkar på afgörande af frågan, huruvida djurplågeri
föreligger eller icke, lärer vara uppenbart, och hvad vilda djur
angår, torde det i berörda paragraf begagnade uttrycket afse icke endast
husdjur, utan äfven sådana vilda djur, som fångade eller tämda
någon tid tillhört en person, och domstolarne i allmänhet lära jemväl
vid tolkning af stadgandet ansett, att en person, som fångat ett vildt
eller satt sig i besittning af ett herrelöst djur, i och med fångandet
eller besittningstagandet varit att betrakta såsom blifven egare af djuret,
och att han alltså kan straffas äfven för sådan grym behandling af detsamma,
som egt rum omedelbart derefter.

Hvad slutligen angår den af motionären förordade rätten för
polismyndighet att i samråd med veterinär eller andra personer inskrida
mot fortsatt djurplågeri genom att taga det plågade djuret om hand
och, om sådant synes erforderligt, nedslagta det, vill utskottet icke förneka,
att fall understundom kunna inträffa, då ett sådant ingripande
kunde vara berättigadt, men anser sig dock icke kunna tillstyrka en
dylik befogenhet. Svaren af de personer, som enligt den vid motionen
fogade bilagan yttrat sig öfver den ifrågasatta bestämmelsen, utvisa
ock, att flere af dessa stält sig tvekande eller afvisande rörande
lämpligheten häraf, och utskottet befarar, att en sådan rätt mången
gång till följd af missledt nit hos vederbörande skulle komma att
missbrukas.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att herr Wavrinskys ifrågavarande motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 mars 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herrar Husberg och Jönsson hafva begärt få antecknadt, att de
icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.