Lagutskottets Utlåtande N:o 9

Utlåtande 1900:LU9

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

1

iV;o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 13 februari 1900, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af vackt motion om ändring af kongl. förordningen
den 6 februari 1849 angående viss tid för
klander af husesyn emellan enskild jordegare och landbo.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 67, anför herr L. P. Mallmin:

»I kongl. förordningen den 6 februari 1849 har stadgats, att mellan
enskild jordegare och landbo af två nämndemän i behörig ordning förrättad
till- och afträdeshusesyn, hvilken icke blifvit af jordegaren eller
landbon klandrad inom tre månader efter det han af syneinstrumentet
erhållit del, skall vara gällande. Detta stadgande, som föreslagits uti
eu af 1847—48 års Riksdag aflåten skrifvelse i ämnet till Kong!. Maj:t,
var föranledt af en vid nämnda riksdag uti bondeståndet väckt motion i
frågan. Motionärens förslag hade likväl i viss mån en annan innebörd
än den förordningen i ämnet erhöll. Motionären föreslog nemligen, att,
derest, efter det emellan jordegare eller innehafvare å ena, samt dels landbo
å andra sidan, syn hållits af två ojäfvige män samt synen icke inom viss
tid blifvit klandrad, densamma skulle lända till efterrättelse. Lagutskottet,
som i öfrigt gillade motionens syfte, fann emellertid icke skäl föreligga
att afvika från den i 27 kap. byggningabalken uttryckta grundsats, att
ifrågastälda syneförrättningar skulle, för att såsom behöriga anses, förrättas
af två nämndemän. Såsom skäl för denna uppfattning anförde
utskottet, att då lagen tilläde en förrättning den giltighet, som vore i
liih. till BiJcsd. Prof. 1900. 7 Sami. O Höft. (Näs 9, 10.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

fråga, så vore ock nödigt, att lagen bestämde, af hvilka den finge förrättas.
Förrättningen iklädde sig först dymedelst egenskapen af en
offentlig handling, den der inför lag egde vitsord.

På det sätt, hvarpå den ifrågavarande förordningen af domstolarne
tillämpas, motsvarar densamma icke numera allmogens behof af en lämplig
form för anskaffande af den bevisning, som med af- och tillträdeshusesyn
afses. Förordningens fordran, att sådan syn för att erhålla
giltighet skall förräntas af nämndemän, torde vid tiden för förordningens
tillkomst hafva inneburit och uppfattas ännu af allmogen på det sätt,
att densamma anses innebära det kraf på syneförrättarens behörighet,
att han skall hafva såsom nämndeman svurit domareed. Emellertid
tolkas förordningen af domstolarne allmänt på det sätt, att för giltig
syneförrättning fordras, att densamma förrättats af två vid tiden för förrättningen
tjenstgörande nämndemän. På grund af denna olikhet mellan
domstolens och allmogens uppfattning af ifrågavarande förändrings innebörd
händer det ofta, att syner, förrättade af personer, som varit, men
vid tiden för förrättningen afgått som nämndemän, ehuru synerna af
jordägare och arrendatorer vid förrättningen betraktas såsom giltiga,
sedermera vid en tidpunkt, då förhållandena så ändrats, att ny syn
icke kan hållas, på yrkande af part af domstol undanrödjas.

Förutom denna olägenhet af nämnda tolkning är jemväl att märka,
det nu för tiden, då bedömandet af de förhållanden, som vid ifrågavarande
syner skola bedömas, med jordbrukets nuvarande utveckling
kräfver ojemförligt större sakkunskap än förr, och då nämndemän sällan
qvarstå så länge, att de under sin tjenstetid komma i besittning af för
ifrågavarande ändamål erforderlig sakkunskap, man icke alltid kan vänta,
att bland tjenstförrättande nämndemän finnas personer qvalificerade för
ifrågavarande förrättningars fullgörande. Mig synes derför, att behörigheten
att förrätta sådana syner, om hvilka är fråga, bör utsträckas till
dem, som äro eller varit nämdemän. På det sättet skulle den i byggningabalken
och i 1849 års förordning uttryckta grundsats tillvaratagas
och derjemte vinnas ökad säkerhet för, att husesyn komme att förrättas
af sakkunniga personer.»

På grund af hvad sålunda anförts hemställer motionären, att Riksdagen
för sin del ville besluta sådan ändring i lydelsen af ofvannämnda
förordning den 6 februari 1849, att i stället för orden »af två nämndemän
i behörig ordning förrättad» insättas orden »af två män, som äro
eller varit nämndemän, i behörig ordning förrättad».

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

I sakligt hänseende har utskottet intet att erinra mot det i
motionen framstälda förslaget. Tvärtom anser utskottet, i likhet med
motionären, att det skulle för allmänheten medföra en afsevärd fördel,
om behörigheten att med laga vitsord förrätta af- och tillträdessyn
emellan enskild jordegare och landbo utsträcktes till förutvarande nämndemän,
samt att genom en sådan förändring icke skulle äfventyras den
oveld och sakkunskap hos förrättningsmännen, som må anses utgöra
den inre grunden och förutsättningen för det högre vitsord, som
blifvit tillerkändt af nämndemän förrättad af- och tillträdessyn framför
af andra personer verkstäld sådan syn.

Ändamålsenligheten af den föreslagna förändringen framträder
desto mera, om man tager hänsyn till de förändrade förhållanden i afseende
å nämndemäns tjenstetid, som inträdt, sedan nämndemännen
väljas allenast för vissa år; och någon särskild och större erfarenhet i
fråga om syners förrättande kan ju ej antagas förefinnas hos tjenstgörande
än hos förutvarande nämndemän.

Giltiga skäl föreligga alltså, enligt utskottets tanke, för en lagändring,
hvarigenom förutvarande nämndemän — naturligtvis under förutsättning
att de innehafva de qvalifikationer, som fordras af tjenstgörande
nämndemän — i afseende å behörigheten att förrätta af- och tillträdessyn
emellan enskild jordegare och landbo likställas med tjenstgörande
nämndemän.

Konseqvensen torde emellertid måhända fordra, att i sammanhang
med ändring i kongl. förordningen den 6 februari 1849 vidtages
ändring äfven i ett eller flere andra lagrum, som afhandla
nämndemäns behörighet att förrätta syn, och utskottet anser sig derför
ej böra förelägga Riksdagen formuleradt förslag till ändring af ifrågavarande
förordning, utan torde lämpligast vara, att frågan öfverlemnas
till Kongl. Maj:ts ompröfning.

På grund af det anförda hemställer utskottet alltså,

att Riksdagen, i anledning af herr Mallmins förevarande
motion, måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af
kongl. förordningen den 6 februari 1849 angående
viss tid för klander af husesyn emellan enskild jordegare
och landbo, att de i förordningen gifna bestämmelser
må blifva tillämpliga utan afseende derå,

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

huruvida de i förordningen omförmälda syner förrättats
af tjenstgörande eller förutvarande nämndemän.

Stockholm den 13 februari 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.