Lagutskottets Utlåtande N:o 9

Utlåtande 1898:LU9

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

1

N:o 9.

Ant. till Riksd. kansli den 8 februari 1898, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning
om åtgärder till förebyggande af oskäligt dröjsmål med
återföretagande af till annan domstol förvisade ransakningar.

I sin till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse har justitieombudsmannen
till behandling upptagit frågan, genom hvilka åtgärder
skulle kunna åstadkommas snabbare förfaringssätt i fråga om till annan
domstol förvisad ransaknings företagande, och i sådant afseende hemstält,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Magt täcktes dels taga i öfvervägande, huruvida de i kong], brefvet
den 22 maj 1816, jemfördt med kongl. brefven den 18 november 1762
och den 15 april 1774, stadgade expeditionstider skulle, till förebyggande
i någon mån af oskäligt långa dröjsmål med till annan domstol
förvisade ransakningars återföretagande, kunna förkortas, samt meddela
härför erforderliga föreskrifter, dels ock i sammanhang dermed låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser i syfte
att underdomare, som i dylikt fall underlåter att inom föreskrifven tid
fullgöra sin expeditionsskyldighet, må drabbas af ansvar efter allmän lag.

För den händelse emellertid att Riksdagen, af skäl att Irågan om
expeditionstidernas förkortande i fall af förevarande beskaffenhet ansåges
höra behandlas i sammanhang med andra dithörande frågor, t. ex. om
tiderna för ransaknings företagande, om uppskof och dylikt, eller af
annan anledning, funne nya föreskrifter erfordras allenast i fråga om
Bill. till Riksd. Prof. 1898. 7 Samt. 5 Höft. (N:is 9-11). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

ansvarspåföljden, har justitieombudsmannen såsom ett alternativt förslag
hemstält,

att Riksdagen måtte för sin del besluta en lag, af innehåll att
underdomare, som i de fall, då ransakning med häktad person till annan
domstol förvisas, underlåter att inom föreskrifven tid fullgöra sin expeditionsskyldighet,
dömes till ansvar enligt allmän lag.

Till stöd för sin ifrågavarande framställning anför justitieombudsmannen
följande:

Genom kongl. brefvet den 22 maj 1816, kungjordt genom särskilda
universal af Svea hofrätt den 10 och af Göta hofrätt den 14 juni samma
år, meddelades den föreskrift, att underdomare, som, när fortsättning
af ransakning med häktad person till annan domstol förvisades, underläte
att till Konungens befallningshafvande eller den domstol, till hvilken
fullföljden af ransakningen blifvit hänskjuten, inom den i kongl. brefven
den 18 november 1762 och den 15 april 1774 utsatta tid aflemna handlingarna,
skulle anses förfallen till enahanda ansvar, som för dröjsmål
med ransakningars insändande till öfverrätt i understälda brottmål vore
stadgadt. Härom hade i kongl. brefvet den 18 november 1762, hvars
noggranna iakttagande ytterligare inskärpts genom kongl. brefvet den
15 april 1774, stadgats, att i brottmål, som borde underställas hofrätt,
skulle underrätt i stad inom fjorton dagar och underrätt på landet inom
en månad från den dag, slutligt utslag gifvits, insända »sin ransakning
och dom» till hofrätten, vid äfventyr af tre dalers bot för hvarje dag
sådant försummades.

På de områden af lagstiftningen, till hvilka anförda föreskrifter
hörde, hade sedermera vidtagits väsentliga förändringar i frågor, som
med omförmälda föreskrifter stode i nära samband, men hade samma
föreskrifters giltighet ej derigenom rubbats. Genom kongl. förordningen
angående expeditionslösen den 7 december 1883 hade beträffande underrätts
slutliga utslag i 20 § 1 momentet stadgats: »underrätts utslag i mål
angående häktad skall af domaren på landet senast inom sex dagar och
af rätten i stad senast inom fyra dagar efter afkunnandet afsändas, om
den häktade förvaras i länsfängelset, till Konungens befallningshafvande,
men om han finnes å annat kronohäkte, omedelbart till tillsyningsmannen
eller föreståndaren vid häktet.» Enligt 21 § i samma förordning skulle
öfverträdelse eller underlåtenhet af hvad i förordningen blifvit stadgadt
anses efter allmän lag. I 17 § af 25 kapitlet strafflagen hade åter med -

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

delats följande bestämmelser: »Visar embetsman vårdslöshet, försummelse,
oförstånd eller oskicklighet i sitt embete, och är ej särskildt ansvar
derå satt; straffes med böter eller mistning af embete! på viss tid. Åro
omständigheterna synnerligen försvårande, må till afsättning dömas.»
Af en jemförelse emellan 3 § och 18 § tredje punkten i förordningen
om strafflagens införande framginge emellertid, att nyss anförda lagrum
i strafflagen, ehuru dess innehåll synnerligen väl kunde passa för en
försummelse af den i kongl. brefvet den 22 maj 1816 underdomare
ålagda skyldighet, likväl icke gälde för sådan försummelse. I händelse
sådan inträffade, vore derför de i de äldre föreskrifterna meddelade tidsoch
straffbestämmelserna under alla förhållanden de enda tillämpliga.

Dessa föreskrifter, hvilka sålunda fortfarande reglera de underdomares
skyldighet att aflemna protokollsutdrag rörande häktad person,
med hvilken fortsatt ransakning skulle ega rum vid annan domstol,
torde dock numera knappast kunna anses såsom tidsenliga. Så vore
det väl otvifvelaktigt, att den frist, inom hvilken aflemnande! skulle ske,
numera vid förbättrade samfärdselförhållanden skulle kunna åtminstone
i någon mån förkortas, ett antagande, som torde vinna stöd genom en
jemförelse med ofvan intagua föreskrift i förordningen angående expeditionslösen.
Och att en sådan förkortning vore önskvärd, syntes deraf,
att af de så rymligt tillmätta expeditionstiderna samt gällande föreskrifter
om den tid, inom hvilken ransakning med häktad skulle företagas, kunde
i de fall, då sådan ransakning förvisades till annan domstol, förorsakas
oskäligt långt dröjsmål med ransakningens återföretagande. Så kunde,
der ransakningen förvisades från en domstol på landet till annan dylik,
den tilltalade få i mera än sju veckor i häkte afbida sitt fortsatta lagförande.

Det för försummelse i fråga om ransakningshandlingarnas aflemnande
stadgade ansvar vore vidare allt för ringa. En dagabot af tre daler (en
krona femtio öre) kunde vara ett tillräckligt äfventyr för dröjsmål med insändande
till hofrätt af renoverade småprotokoll, men kunde icke anses
vara rätt afpassadt straff för ett embetsfel, som innebure oaktsamhet om
den personliga friheten ocli föranledde förlängd häktningstid för de tilltalade.
Särskildt framträdde detta, då försummelsen blifvit begången
af eu rådstufvurätt, samt det låga bötesbeloppet sålunda fördelades på
flera ledamöter. I sådant afseende hänvisade justitieombudsmannen till
en på sid. 51—54 i embetsberättelse?! förekommande redogörelse för ett
åtal. Detta afsåg ett fall, då en rådstufvurätt, bestående af borgmästare
och tre rådmän, i tio dagar öfver den stadgade tiden uraktlåtit att aflemna
handlingar angående häktad person, med hvilken fortsatt ransak -

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

ning skulle ega rum vid häradsrätt. Jemlikt ofvan anförda kongl. bref
dömdes rådstufvurättens ledamöter att för detta embetsfel bota tillhopa
femton kronor, af hvilka böter borgmästaren jemlikt derom gällande
stadganden skulle erlägga dubbelt emot rådman. För en hvar af rådmännen
inskränkte sig alltså ansvaret för denna förseelse till tre kronors
böter. Om embetsfel af detta slag, i likhet med hvad som egde ram
i fråga om den till karakter och följder likartade förseelsen att dröja
med expedierande af slutligt utslag angående häktad person, fått bedömas
enligt strafflagens allmänna föreskrifter om brott af embetsmän,
hade de försumlige tvifvelsutan fått vidkännas ett mångdubbelt högre
och dermed efter felets art vida bättre afpassadt ansvar.

Ett upphäfvande af de särskilda straffbestämmelser, som gälde
för embetsfel af ifrågavarande beskaffenhet, hade justitieombudsmannen
derför funnit vara i hög grad önskvärdt, och justitieombudsmannen
hade trott sig böra i sammanhang med denna fråga gifva uttryck åt
sitt antagande, att de stadgade expeditionstiderna kunde förkortas.
Skulle Riksdagen finna justitieombudsmannens förevarande framställning
beaktansvärd och dervid gilla hans uppfattning i båda dessa hänseenden,
ville det synas, som om lämpligast vore, att Riksdagen i denna
fråga beslöte en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Det torde nemligen ligga
inom området för Konungens administrativa lagstiftning att föreskrifva,
inom hvilken tid protokollsutdrag borde i sådana fall, hvarom nu vore
fråga, expedieras. Ändring i gällande bestämmelser om ansvar för försummelse
härutinnan torde deremot icke kunna vidtagas annat än genom
Konungens och Riksdagens gemensamma beslut. Af praktiska skäl vore
emellertid önskvärdt, att föreskrifterna i båda dessa stycken meddelades
i en och samma författning.

Utskottet är ense med justitieombudsmannen derom, att nu gällande
bestämmelser om ej mindre tiden för ransakningshandlingars aflemnande
för det fall, att ransakning med häktad person förvisats till
annan domstol, än äfven ansvar för försummelse härutinnan ingalunda
äro tidsenliga, hvadan förändring af dessa bestämmelser, hvilka kunna
föranleda till oskälig förlängning af häktningstiden, väl är af behofvet
påkallad. Likaså torde, i öfverensstämmelse med hvad justitieombudsmannen
föreslagit, den önskvärda förändringen böra åvägabringas dels
genom förkortning af den tid, inom hvilken underdomare skall ega

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

skyldighet att till Konungens befallningshafvande eller den domstol,
till hvilken fullföljden af ransakning med häktad person blifvit hänskjliten,
aflemna ransakningshandlingarne, dels ock genom skärpt ansvar
för försummelse i angifna hänseende, dock att förstnämnda tid, med
hänsyn till ransakningshandlingarnes större omfattning, icke torde kunna
lämpligen likställas med den i 20 § af expeditionsförordningen stadgade
tid för insändande af utslag i mål angående häktad.

Hvad åter angår formen för den ifrågasatta förändringens genomförande
i lagstiftningen, anser utskottet sig icke böra för det närvarande
härom ingå i närmare undersökning, då i allt fall utredning i detta
hänseende lämpligast sker genom Kongl. Maj:ts försorg. Utan att sålunda
närmare uttala sig om den af justitieombudsmannen i berörda hänseende
ifrågasatta form, anser sig utskottet emellertid böra framhålla,
att det syfte, justitieombudsmannen med sin framställning afser, torde
kunna vinnas på det sätt, att ofvan omförmälda kongl. bref den 22
maj 1816 varder upphäfdt och de i 20 och 21 §§ af förordningen angående
expeditionslösen den 7 december 1883 inrymda bestämmelser
blifva — hvad vidkommer förstnämnda paragraf, dock under iakttagande
af ofvan antydda modifikation — tillämpliga äfven i fråga om insändande
af ransakningshandlingar i det af justitieombudsmannen omförmälda fall.

Slutligen tillåter sig utskottet uttala, att den ifrågasatta reformen,
enligt utskottets mening, väl kan genomföras utan sammanblandning
med förändringar uti andra stadganden rörande tid för expeditions
utgifvande.

Med stöd af det anförda hemställer alltså utskottet,

att Riksdagen, i anledning af justitieombudsmannens
förevarande framställning, måtte i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t vidtaga
erforderliga åtgärder i syfte att dels den tid, inom
hvilken ransakningshandlingar i mål angående häktad,
som för fortsatt ransakning blifvit till annan domstol
hänvisad, skola aflemnas, må i möjligaste mån förkortas,
dels ock ansvar för försummelse härutinnan
må bedömas efter allmän lag.

Stockholm den 8 februari 1898.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.