Lagutskottets Utlåtande N:o 9

Utlåtande 1889:LU9

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

att herr Waerns motion måtte få till särskilda utskottets
handläggning öfverlemnas.

Stockholm den 11 februari 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 1.1 februari 1889, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af 26 kap. 1 och 8 §§ samt 30 kap. 5 § rättegångsbalken.

I 26 kap. 1 och 8 §§ rättegångsbalken, förstnämnda § sådan den
lyder enligt förordningen den 18 april 1849, stadgas:

1 §. »Hvar, som ifrån underrätt vädjar, ställe för sig två löftesmän,
som borga, begge för en och en för begge, för kostnad och skada, den han
kan skyldig kännas att gälda; tage deras skrift derå, och lägge den vid sin
inlaga i hofrätten in. Nu kan så hända, att han hellre vill penningar, eller
silfver, eller guld, till säkerhet för kostnad ocli skada ställa, och sätter det
hos Konungens befallningshafvande in, eller i taka händer, då vare ock det
för borgen gildt, när domaren det pröfvat häfver. Försummar han det;
hafve sitt vad och talan emot underrättens dom förlorat.»

8 §. »Konungens befallningshafvande egen borgen pröfva, när jäf
deremot göres. Är löftesman, eller dess vilkor, honom ej kunnige; då må

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

3

lian underrättelse derom af domaren i orten fordra: hafre ock hofrätten våld,
att sjelf borgen godkänna, när så omtränger. Ej måge löftesmän ogillas, som
allmänt för ärliga hållas, och af den förmögenhet, att gods deras kan svara
mot det, som de borgat före.»

Uti en inom Andra Kammaren af herr J. Johnsson i Thorsberg afgifven
motion, n:o 25, anföres, bland annat:

Att gällande föreskrifter om pröfning af borgen för kostnad och skada,
likasom i fråga om borgen för ådömd ersättning, vore otydliga och vållat
mindre lagkunniga rättsökande stora förluster och obehag, vore ett allmänt
kändt förhållande, likasom något giltigt skäl, hvarför allmänheten skulle förvägras
att få vända sig till kronofogden eller kronolänsmännen för att få
borgesmännens vederhäftighet styrkt, ej syntes kunna anföras. Att kronolänsmännen
hade lättare att göra sig underrättade om borgesmännens trovärdighet
och förmögenhetsvilkor än domaren, vore uppenbart, då länsmansdistrikten
vore af jemförelsevis ringa omfattning, likasom att tillförlitligheten
icke i något afseende skulle rubbas derigenom att dessa statens tjensteman
finge till åliggande att bestyrka borgesmännens vederhäftighet. Att föreskrifter
saknades huru borgen borde ställas och vederhäftigheten styrkas i
vademål, då deremot tydliga bestämmelser funnes för fullföljd af besvärsmål,
vore en brist, hvilken oberoende af den pågående omarbetning af rättegångsordningen,
som i en aflägsen framtid kunde vinna tillämpning, syntes-böra
skyndsammast afhjelpas, helst denna förändring icke hade något sammanhang
med rättegångsväsendet i öfrig!. — Af ej mindre vigt vore att få i lag bestämdt,
att borgmästare i stad egde att borgen pröfva. Behöriga föreskrifter
i detta afseende saknades, och der den rättsökande icke vore i tillfälle att
få borgesmännens vederhäftighet af Konungens befallningshafvande styrkt,
äfventyrades att talan icke blefve till pröfning upptagen. — Bestämmelsen i
26 kap. 8 §, att Konungens befallningshafvande egen borgen pröfva, syntes
höra bibehållas, men kunde för undanrödjande af tvetydighet lämpligen intagas
under § 1, då § 8 skulle utgå; likasom den ändring i 30 kap. 5 § borde
vidtagas, att uttrycket: »om pröfning af borgen sägs i 26 kap. 8 §», ändrades
till: »26 kap. 1 §».

På grund af hvad han sålunda anfört föreslår motionären, »att Riksdagen
för sin del måtte, med upphäfvande af 26 kap. 8 § rättegångsbalken,
besluta följande ändring i 26 kap. 1 § och 30 kap. 5 § omförmälde balk,
nemligen:

26 kap. 1 §. Hvar som från underrätt vädjar, ställe för sig två
löftesmän, som borga, begge för en och en för begge, för kostnad och skada,
den han kan skyldig kännas att gälda; läge deras skrift derå, jemte intyg
om dess väderhäftighet af konungens befallningshafvande, domaren, krono -

4 Lagutskottets Utlåtande N:o .9.

fogden eller kronolänsmännen i orten, eller borgmästaren i stad, samt lägge
den vid sin inlaga in. Nu kan så hända att — — — da vare det ock för
borgen gildt, när domaren det pröfvat häfver.

Försummar han det — — — förlorat.

Ej må löftesmän ogillas, som allmänt för ärlige hållas, och åt den
förmögenhet, att gods deras kan svara mot det som de borgat för.

30 kap. 5 §. Den, som tappat i hofrätt — — — och sätte han
borgen i stället. Om pröfning af borgen sägs i 26 kap. 1 §: ege ock
Konungen att borgen godkänna, när så omtränger.»

Vid bedömandet af det nu föreliggande förslaget utgår lagutskottet,
till hvars handläggning motionen hänvisats, från den uppfattning, att lagstiftaren
bör undvika att öka antalet af befintliga föreskrifter om fullgörande
af vissa prestanda för ett måls fullföljd i högre domstol, emedan hvarje
sådant tillägg ökar faran för att eu verklig rätt kan gå förlorad genom en
parts underlåtenhet att iakttaga eu rent formel föreskrift. Enligt utskottets
förmenande går motionärens förslag i eu rigtning, som utskottet af antydda
skäl icke kan gilla. I de ofvan anförda lagrummen förekommer icke någon
allmän föreskrift, att borgen skall vara till vederhäftigheten styrkt, än mindre
huru vederhäftigheten skall styrkas. Någon pröfning af löftesmännens vederhäftighet
är icke af lagen förutsatt för annat fall, än dä anmärkning deremot
göres; och det synes jemväl stå parten fritt att, om jäf framställes, på det
sätt han finner lämpligast styrka densamma. Införandet åt de i motionen
föreslagna bestämmelserna skulle således uppenbarligen medföra den verkan,
som enligt utskottets ofvan framstälda mening bör undvikas.

Utskottet har sig icke heller bekant, att beskaffenheten åt de nu
gällande bestämmelserna i ämnet föranledt några praktiska olägenheter.
Praxis torde gå i den rigtning, att, der hofrätten, efter det anmärkning
framstälts, icke finner sig kunna sjelf vitsorda löftesmännens vederhäftighet,
parten lemnas rådrum att styrka densamma. Ett i Nytt juridiskt arkiv,
är g. 1883 sid. 70—72 refereradt rättsfall är i detta hänseende upplysande.
Svea hofrätt förklarade i detta fall, att parten förlorat sitt vad och talan
emot underrättens utslag, emedan, oaktadt partens ombud vid förhör inför
hofrätten lemnats underrättelse om den i fråga om löftesmännens vederhäftighet
framstälda anmärkning, något vederhäftighetsbetyg icke blifvit. i
hofrätten företedt; och blef hofrättens dom af högsta domstolen faststäld, i
denna de! enhälligt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 9. 5

Da således, enligt utskottets tanke, den föreslagna lagändringen icke
skulle blifva till gagn, utan fastmera till skada för den rättssökande allmänheten,
får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 11 februari 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Herr H. Andersson i Nöbbelöf har begärt få antecknadt, att han icke
deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Lih. till Biksd. Prot. 1889. 7 Samt.

4 Häft.