Lagutskottets Utlåtande N:o 9

Utlåtande 1888:LU9

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

1

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 7 febr. 1888, kl. 12 raidd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande af förslag
till ändrad lagstiftning i fråga om borgen.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en
inom nämnda Kammare af herr O. W. Redelius väckt motion, n:o 5,
hvari motionären, efter att hafva erinrat om det i vårt land nu rådande
ekonomiska betryck och vidrört några af de allmänna orsakerna dertill,
anför följande:

»Såsom en af de verksammaste orsakerna till obeståndet inom alla
klasser torde kunna angifvas det allbekanta borgenssystemet, som icke
minst på landsbygden bland den jordbrukande befolkningen spelat en
ödesdiger rol och orsakat mångens ruin. Alltmer gör sig derför känbar!
behofvet att sätta en gräns för borgenssystemets utsträckning och
missbruk. Härvid må visserligen med allt skäl ställas stora anspråk på
den enskilda företagsamheten och den egna fria sjelf bestämmelserätten,
utan hvilkas rätta användande ingen varaktig förbättring lärer kunna
få motses. Men nekas kan dock ej, att vår gällande lagstiftning har
någon skuld till de olyckor, som borgenssystemet orsakat, genom att
mera hjelpa förföraren än den förförde. Någon förbättring bör derför
antagas kunna vinnas genom förändrad kreditlagstiftning. Och såsom
exempel och antydan om, hvad jag anser lagstiftningen kunna uträtta
Bill. till Biksd. Prof. 1888. 7 Sami. 5 Käft.

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

i rigtning att hjelpa eller stjelpa, vill jag anföra följande: Enligt 10

kap. 9 § handelsbalken har borgenär rättighet att söka löftesmannen
framför låntagaren, hvaraf följden blir ett strängare förfarande mot den
förre än mot den senare. Men det torde få aiises såsom en oemotsäglig
rättsgrundsats, att låntagaren bör i första rummet svara för skulden och
löftesmannen i andra rummet, hvad gäldenären ej gälda gitter. Från
den grundsatsen borde ej lagen medgifva undantag, såsom nu sker till
den grad, att undantaget blir regein. Vidare torde det stadgandet i
11 § samma kapitel, att en borgesman kan tvingas betala fulla gälden
med förbigående af såväl låntagaren som öfrige borgesmän, anses för
hårdt. När flere gå i borgen för annan, får väl antagas meningen och
afsigten vara den, att hvar och en skall svara för sin andel och ej mer.
Detta borde lagen uttrycka, så att der skulle stå: »hafva två, eller flere,
i borgen gatt; soaré hvar för sin deU. »Ej må löftesman åtaga sig annan
mans gäld som sin egen». Ytterligare borde det ej, såsom nu är fallet,
vara tillåtligt att locka annan i borgen genom att förtiga sin affärsställning
eller genom vrängda framställningar eller osanna uppgifter; sker
detta, vare borgen ogill, och förföraren straffes såsom för bedrägeri.
Likaledes vare den straffbar, som vet sig vara på obestånd eller som
skäligen kan antagas vara derom medveten och ändå lockar till sig
andras penningar förmedelst lån, vare sig med eller utan borgen. Det
må icke heller å andra sidan vara tillåtet att borga för mer, än man
gitter gälda. För att trygga såväl långifvare som borgesmän, vore
kanske ändamålsenligt, att lånehandling, för att vara utmätningsbar,
borde någonstädes, vare sig hos domare, kronofogde, länsman eller
kommunalstyrelse, inregistreras och påtecknas, och gånge sedan med
betalningen i öfverensstämmelse med hvad om inteckning är stadgadt.
Ansvarigheten för låntagaren må skärpas i den rigtningen, att det må
blifva hardt när omöjligt att genom kreditens missbruk föra ett högt
lefnadssätt på andras bekostnad».

För att vinna rättelse i ofvan omförmälda förhållanden föreslår
motionären, att Riksdagen behagade besluta en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetandet och framläggandet af förslag till
förändrad lydelse af 10 kapitlet handelsbalken i de delar, som handla
om borgen.

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

Jemte hvad motionären anför såsom stöd för sitt yrkande på en
förändring af bestämmelserna rörande borgen i 10 kap. handelsbalken
antyder han i sin motivering önskvärdheten af ändringar i andra delar
af kreditlagstiftningen äfvensom af vissa straffbestämmelser, hvilka tydligen
icke kunna hafva sin plats i handelsbalken; men då han ej i
dessa afseenden framställer något bestämdt förslag, saknar utskottet
anledning att vidare dermed sysselsätta sig.

Beträffande de af motionären åsyftade ändringar i borgenslagstiftningen,
gå dessa hufvudsakligen ut på att afskaffa dels den art af borgen,
som omförmäles i 9 § af 10 kap. handelsbalken, eller den så kallade
proprieborgen, då löftesmannen åtager sig annans gäld såsom sin
egen, dels ock det i 11 § af samma kapitel omtalade förhållande, att
två eller flere löftesmän förbundit sig en för alla och alla för en.
Härvid är till en början att märka hvad motionären icke synes hafva
tillräckligt beaktat — att i 8 § af 10 kap. handelsbalken stadgas rörande
borgensaftalet i dess allmänhet: »går någon i löfte för annan
mans gäld; betale han det gäldenär sjelf ej gälda gitter»; och i 11 §,
der fråga är om löftesmäns solidaritet sinsemellan, heter det: »är ej
borgen sålunda utfäst; svare hvar för sin del». ■ Löftesman kan sålunda
ej blifva utsatt för de olyckliga påföljder, motionären framhåller, utan
att han uttryckligen förklarat sin förbindelse vara af ifrågavarande art.

Skulle man nu vilja upphäfva dessa båda former af borgen, så
skulle detta, såsom utskottet jemväl vid ett föregående tillfälle i anledning
af ett liknande förslag af motionären erinrat, icke kunna ske på
annat sätt, än att lagstiftaren förklarade hvarje sådant tillägg, hvarigenom
en solidaritet skulle skapas, för ogiltigt. För stadgande af en
sådan inskränkning i friheten att ingå aftal måste emellertid synnerligen
vigtiga skäl förefinnas, och framför allt måste man ega visshet,
att det mål, man dermed vill vinna, också uppnås.

Hafva nu verkligen å ena sidan begäret att lefva öfver egna tillgångar
och att inlåta sig i allehanda osäkra företag utan egna medel
samt å andra sidan lättsinnet och obetänksamheten vid åtagandet af
ansvarsförbindelser i så hög grad vunnit insteg hos vårt folk, att de
ledt dess ekonomiska verksamhet in på betänkliga afvägar, så håller
utskottet före, att förbud mot vissa slag af borgensförbindelser — om
ock dessa aftalsformer varit både användbara och mycket anlitade hjelpmedel
för en osund utveckling af affärslifvet — icke skulle utgöra något
verksamt hinder för fortgående på den inslagna vägen. Utskottet
vill här endast erinra om de mångfaldiga utvägar, som kreditlagstiftningen
erbjuder att med ringa omgång åstadkomma en rättsverkan af

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

ungefär liknande art: flere gäldenärer kunna ju utfärda en solidarisk
skuldförbindelse, ett skuldebref lemnas såsom hypotek för ett annat
o. s. v. En utväg, som redan nu i alltför stor omfattning anlitas till
förstärkning af en vacklande kredit och som till sin natur torde vara
af vida farligare beskaffenhet, är användande af vexlar.

Det bör ej heller förbises, att borgen, äfven i de af motionären
klandrade formerna, visat sig vara ett verksamt och godt hjelpmedel
jemväl för det normala ekonomiska lifvet, hvarför det äfven ur denna
synpunkt icke skulle vara lämpligt att omöjliggöra ingående af sådana
ansvarsförbindelser.

Mot det af motionären framkastade förslaget, att borgensförbindelse
skulle förklaras ogiltig, om gäldenären genom falska uppgifter
angående sin förmögenhetsställning förmått löftesmannen att ikläda sig
sådan förbindelse, torde endast behöfva erinras om den fara för kränkning
af tredje mans rätt, som en dylik bestämmelse skulle medföra.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 februari 1888.

På lagutskottets vägnar:

A. LILIENBERG.

Reservation

af herr O. W. Redelius.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE, 1888-