Lagutskottets Utlåtande N:o 9

Utlåtande 1887:LU9 - majjul

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 26 maj 1887, kl. 2 e. in.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring
af l § i förordningen angående lagfart å fång till fast
egendom den 16 juni 1875.

Till lagutskottet har Andra Kammaren hänvisat eu inom nämnda
kammare afgifven motion, n:o 60, deruti herr J. Smedberg, under åberopande
af de skäl, han anfört i två särskilda förut af honom väckta
motioner (1886: n:o 162 och 1887 A: n:o 100) föreslår, att Riksdagen
ville för sin del antaga följande tillägg till 1 § i förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875:

»Då sterbhusdelegare afhändt sig dem samfäldt tillhörig fast egendom,
samt lagfart å den nye egarens fång och å sterbhusdelegarnes samtidigt
sökes, må lagfart för alla sterbhusdelegarne gemensamt beviljas;
dock att uti lagfartsprotokollet anmärkes, huru stor lott hvardera enligt
arfskifte, bodelning eller testamente bekommit.»

I denna motion hafva herrar S. Fr. Norén, J. A. Andreason och
P. Svensson förklarat sig instämma.

Som bekant, infördes genom förordningen angående lagfart å
fång till fast egendom den 16 juni 1875 den för vår lagstifning dittills

Lagutskottets Utlåtande N:o 9. 11

främmande grundsats, att en hvar, som med eganderätt åtkommit fast
egendom, är skyldig att å fånget söka lagfart. Särskild! med afseende
å arf och giftorätt, Indika fång också i förordningens 1 § uttryckligen
nämnas, innebar detta stadgande en nyhet, som onekligen kunde medföra
en förut icke befintlig börda för personer, som på detta sätt vinna
eganderätt till fast egendom. Påläggandet af denna ökade förpligtelse
hade emellertid eu giltig grund i den vigt för den allmänna rättssäkerheten,
som ligger derpå, att åt hvarje fång af fast egendom gifves
den offentlighet, som lagfart medför.

I 2 § af ifrågavarande förordning meddelas föreskrifter om den
tid, inom hvilken förvärfvaren är skyldig att söka lagfart, dervid i fråga
om giftorätt i makars bo skyldigheten att lagfara förklaras inträda först
då boet delas, och i fråga om arfsfång stadgas, att tiden för lagfartssökande
skall, der för arfslottens bestämmande skifte eller bodelningerfordras,
räknas från det dylik förrättning hölls, men i annat fall från
det bouppteckningen efter arflåtaren afslutades.

De nu anförda stadgandena synas vid tillämpningen hafva framkallat,
någon tvekan hos domstolarne, huruvida i sådana fall, der arfskifte
i ett sterbhus är erforderligt för arfslottens bestämmande, lagfart
å den arffallna fastigheten kan meddelas gemensamt för sterbhusdelegarne
på grund af bouppteckningen eller om domstolen bör vägra lagfart, intill
dess ett i behörig form upprättadt, arfskifte företes, på grund hvaraf
lagfart å hvarje sterbhusdelegares deri bestämda andel kan särskild!
meddelas. Såsom motionären uppgifvit, lärer praxis i dylika fall vara
temligen vacklande. Uti ett under högsta domstolens pröfning draget
mål (refereradt i Chr. Naumanns tidskrift för lagstiftning, lagskipning
och förvaltning, årg. 1882, sid. 708, och i nytt juridiskt arkiv, årg. 1881,
ald. I, sid. 484) har högsta domstolen genom utslag den 15 november
1881 förklarat sig finna hinder i lag icke möta för de i målet klagande
att gemensamt erhålla lagfart å hvad dem samfäld! i arf tillfallit och
icke blifvit emellan dem skiftadt.

Rigtigheten af denna lagtolkning synes emellertid utskottet icke
vara otvifvelaktig. Den torde i många fall kunna leda till föga tillfredsställande
resultat i afseende å den visshet om eganderätten till
fastighet, som med lagfarten åsyftas. Om nemligen en af sterbhusdelegarne
sedermera afhänder sig sin andel i fastigheten och dervid
icke kan förete andra fångeshandlingar än bouppteckningen jemte bevis
om lagfart, som på grund af nämnda handling meddelats, så kan ovisshet
om storleken af hans andel i egendomen uppstå. En närmare utveckling
af de skäl, som tala emot en sådan uppfattning af lagens be -

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

stämmelser återfinnes uti en i Chr. Naumanns omförmälda tidskrift, år g.
1880, sid. 293, intagen uppsats af en domare å landet.

Om det sålunda kan antagas, att enligt nu gällande föreskrifter
lagfart & arffallen fastighet icke bör meddelas förr än arfskifte eller
bodelning, der sådan åtgärd erfordras, egt rum, så följer visserligen
deraf icke med nödvändighet, att den på hvarje sterbhusdelegare belöpande
andel i fastigheten måste särskild lagfaras. Praxis lär emellertid
mångenstädes gå i sist antydda rigtning; och om en sådan praxis
icke kan stödjas på någon uttrycklig föreskrift i lagfartsförordningen,
synes den dock icke stå i strid dermed.

Det är, såsom motionären framhållit, uppenbart, att en sådan
praxis i många fall kan förorsaka sterbhusdelegarne kostnader, hvilka
icke stå i något rimligt förhållande till värdet af den arffallna fastigheten.
Detta missförhållande framträder i synnerhet, då sterbhusdelegarne
finna det för sig fördelaktigast att gemensamt försälja egendomen.
Det ligger då för dem ingen vigt derpå, att hvar och en för
sig får sin eganderätt genom lagfart bekräftad; och det kan hvarken
för köparen eller för den allmänna rättssäkerheten vara erforderligt, att
särskild lagfart för hvarje sterbhusdelegare beviljas, om nemligen lagfartens
beviljande föregåtts af vederbörligt skifte eller bodelning, hvarigenom
hvarje särskild arfslott blifvit till storleken bestämd, och
anteckning härom verkställes i lagfartsprotokollet.

Då genom den af motionären föreslagna lagbestämmelse den
fördel kan vinnas, att sterbhusdelegare, hvilka gemensamt afhända sig
fast egendom, befrias från de ofta alltför betungande kostnader, som
särskild lagfart å hvarje fastighetsandel skulle medföra, utan att någon
menlig inverkan deraf å allmänna rättssäkerheten synes vara att befara,
får utskottet hemställa,

att Riksdagen ville, med hufvudsakligt bifall till
motionen, för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af § 1 i förordningen om lagfart
å fång till fäst egendom den 16 juni 1875.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom den 16 juni
1875 skall erhålla följande ändrade lydelse:

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

1 §•

Hvar, som genom köp, byte, gåfva, testamente,
arf, giftorätt, skattelösen af kronojord eller annorledes
med eganderätt åtkommer fast egendom, söke lagfart
å fånget vid den rätt, hvarunder egendomen lyder.
Hörer egendomen under flere rätter, skall med hvarje
del lagfaras vid den rätt, hvarunder den del lyder.

Délegare i död mans bo, fänika fast egendom i boet
tillfallit, vid, der egendomen i sin helhet af en eller flere
bland dem öfvertagits eller af dem samfäldt till annan
öfverlåtits, gemensamt lagfara med sitt fång, så framt den
lagfart sökes samtidigt med eller efter lagfarten å nye
egarens fång; skolande dock dervid antecknas huru stor
lott hvarje delegare enligt arfskifte, bodelning eller testamente
tillfallit.

Hvad sålunda är stadgadt afser jemväl frälseränta,
fast egendom, som innehafves såsom fideikommiss,
samt sådana på ofri grund i stad uppförda hus eller
andra byggnader, hvarifrån egaren ej må skiljas, så
länge han erlägger tomtören eller utan att lösen för
byggnaderna gifves.

Stockholm den 26 maj 1887.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Bill. till Biksd. Broi. 1887. B. 7 Sami 3 Höft.

3