Lagutskottets Utlåtande N:o 8

Utlåtande 1906:LU8

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

J

Nio 8.

Ank. til] Riksd. kansli den 10 februari 1906, kl. 11 f. in.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående skrifvelse till
Konungen med begäran om framläggande af förslag till
lag rörande inrullning.

Lagutskottet kar till behandling i ett sammanhang förehaft tvenne
till utskottet hänvisade likalydande under n:o 11 inom Första Kammaren
af herr J. T. Kennedy och under n:o 67 inom Andra Kammaren af herr
P. O. Lundell väckta motioner af följande lydelse:

»Uti det förslag till förordning angående torrläggning afjord, hvilket
jämte motiv därtill till Kungl. Maj:t af nya lagberedningen aflämnades i
december 187 7, förekommo under 2:dra kapitlet bestämmelser »om vattens
afledande ur sjö eller annat vattendrag så ock om invallning». Hufvudsakliga
innehållet af dessa bestämmelser voro, att den, som vid sjö eller
annat vattendrag eller vid hafvet ville göra vall eller annan byggnad till
skydd mot vattnet, ej finge bygga så, att annan däraf hade men, samt
att, i händelse jord, som vore belägen vid vattendrag, kunde genom invallning
förbättras eller göras odlingsbar med mindre kostnad och rubbning
af vattendraget, än som vore nödig, där sänkning, uttappning, upprensning
eller annan dylik åtgärd för ändamålet vidtoges med vattendraget,
Bill. till Riksd. Prat. 1906. 7 Samt. 8 Höft. (N:o 8.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

skulle under enahanda villkor, som blifvit föreslagna att gälla angående
sjösänkningar, jordägare, hvilka äskade invallning, äga rätt fordra, dels
att, om för invallningens bestånd eller ändamålsenliga inrättning vore
nödigt, att vallen fortsattes eller fäste därför gjordes å mark, hvars ägare
ej ville ingå i företaget, denne skulle vara pliktig att af samma mark
emot ersättning upplåta hvad för byggnaden jämte därtill börande graf
för vattnets samlande åtginge, dels att, om två eller flere ägde del i jord,
som genom invallning skyddades, samt läget vore sådant att för jordens
odling hinderligt vatten kunde genom dikning afledas utan att uppfordringsverk
eller dylik anstalt för vattnets upphämtande vore af nöden, enhvar,
hvilken sålunda för sin jord hade nytta af företaget, skulle vara
skyldig att däri taga del enligt de i förslaget stadgade grunder för dikning,
dels ock att, om nytta ej vunnes af invallningen med mindre vattenuppfordringsverk
eller dylik anstalt användes, enhvar, hvilkens mark därigenom
befriades från vatten, skulle vara pliktig att antingen i så måtto
deltaga i företaget, att han till den, som gjort invallningen och hölle
uppfordringsverket, under tjugu år gäldade vid hvarje års slut en tjugondedel
af den andel i anläggningskostnaden, som i mån af nyttan å hans
jord belöpte, och därtill sin anpart i driftkostnad och underhåll, eller ock,
om han hellre ville, för lika lång tid utan afgäld uppläte af den förbättrade
jorden så mycket, som emot båtnaden svarade, och skulle, i händelse
den, som gjort invallningen, försummade att hålla den vid makt under
de tjugu åren, skyldigheten för annan jordägare att taga del i företaget
eller upplåta jord upphöra för återstående tiden samt ersättning för all
skada honom gifvas af den, som invallningen hålla bort; hvarförutom
efter de tjugu åren den, som ville hålla invallningen, skulle äga att öfvertaga
vallen med därtill hörande graf, därvid på ny pröfning finge ankomma,
om och i hvad mån annan jordägare kunde förpliktas att
under viss tid, för hvar gång ej öfverstigande tio år, antingen årligen
gälda sin anpart i driftkostnad och underhåll eller ock upplåta jord, allt
i öfverensstämmelse med nyssnämnda grunder.

Vid granskning i högsta domstolen af detta författningsförslag framställdes
af domstolens flesta ledamöter yrkande på uteslutande ur förslaget
af bestämmelserna om invallning. De väsentligaste skälen för detta yrkande
voro, att en utsträckning af tvångsrätt i fråga om torrläggningsföretagen
till fördel för enskilda intressen utöfver hvad gällande lag medgåfve
syntes hvarken ur synpunkten af jordbrukets befrämjande behöflig
eller från rättslig synpunkt antaglig, och hvad särskildt invallningsföretagen

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

anginge, vore dessa företags framgång i hög grad beroende på det omsorgsfulla
och noggranna verkställandet och underhållet af alla de anstalter,
som för vattnets afhållande och bortledande vore af nöden, hvadan
det med allt skäl borde lämnas åt den frivilliga öfverenskommelsen att
bringa dylika gemensamma företag till stånd, hvarjämte det icke heller
för jordbrukets utveckling i allmänhet inom landet vore af någon vikt,
att invallningsföretag skulle kunna genom tvång åvägabringas, då dessa
företag endast på ett mera inskränkt antal ställen läte sig genomföra.

Då chefen för justitiedepartementet vid ärendets föredragning i statsrådet
ansåg stadgandena om invallning böra ur författningsförslaget uteslutas,
upptogos ifrågavarande bestämmelser icke i förslaget till lag om
dikning och annan afledning af vatten och förekomma ej heller i den
sedermera efter Riksdagens hörande utfärdade dikningslagen.

Då behofvet af en lagstiftning för invallningsföretag alltmera gjorde
sig gällande, väcktes vid 1893 års riksdag motioner i detta syfte i Riksdagens
båda kammare, och lagutskottet hemställde också, att Riksdagen
måtte hos Kung! Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande af förslag
till lag rörande invallning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de
stadganden i ämnet, som funnos meddelade i nya lagberedningens den 20
december 1877 afgifna förslag till förordning angående torrläggning af
jord. Vid ärendets behandling i kamrarne blef emellertid denna hemställan
afslagen af Andra Kammaren.

För en lagstiftning i detta för vår jordbruksnäring så viktiga ämne
yttrade nya lagberedningen uti motiven till sitt ofvan anförda författningsförslag
bland annat: »i ett hänseende voro invallningarna till och med

att föredraga framför sänknings- och regleringsföretagen, det vore öfverflödigt
att utförligt framhålla, huru angeläget och önskvärd! det vore, att
de naturliga vattendragen så mycket som möjligt lämnades orubbade, där
de kunna användas för gagneligt syften. Om lagstiftaren ändock ville
låta dessa syften vika, då vattnet tillika utöfvade skadliga verkningar,
borde han tydligen icke öfverstiga den gräns, som utstakades af den mest
tvingande nödvändighet. Enligt hvad såväl vetenskapligt som praktiskt
blifvit ådagalagdt, åstadkomme invallningarna i allmänhet mindre än afledningarna
rubbning i vattendragen och de förhållanden, som med dessa
ägde gemenskap. I synnerhet vore detta fallet vid det slag af invallning,
där dagvattnet till följd af markens läge bortskaffades genom uppfordringsverk.
Om t. ex. endast en viss sträcka af stranden vid en sjö
vore odlingsbar eller genom vattnets bortskaffande förbättrades, kunde

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

jordförbättringen genom invallning åstadkommas utan att sjöns nivå förändrades,
då däremot vid en sänkning stranden kring sjöns hela vidd
torrlädes äfven på ställen, där detta skadade, men icke gagnade. Vidare
vore invallningen möjlig i många fall, där en sänkning icke kunde ske.
Vid stranden af hafvet vore naturligtvis ingen annan åtgärd verkställbar,
och nära nog enahanda vore förhållandet vid de större insjöarna, såsom
Vänern m. fl., där jämväl af sådan anledning ganska omfattande invallningar
kommit till stånd. Äfven vid rinnande vatten, där tillstånd till
vattendjupets minskande måste förvägras af den orsak, att far- eller flottled
skulle lida men, kunde genom invallning detta hinder undvikas. Invallningens
verkan på den framlöpande vattenmassan inskränkte sig i allmänhet
därtill, att vid starkare flöden vattnet hindrades att sprida sig
öfver en vidsträcktare yta och därigenom i någon mån sammanträngdes
vid en viss punkt, till följd hvaraf vattnets afrinnande fördröjdes. Vid
sådant förhållande vore det lätt att inse, att vatten- och fiskeverk, ängsvattningsanstalter
och andra dylika anläggningar icke i regeln lede intrång
af invallning och att, om sådant intrång t. ex. genom bakvatten
för ofvan liggande verk undantagsvis kunde anses möjligt, sådant lätteligen
kunde undvikas genom en jämförelsevis obetydlig tillökning af afloppets
storlek.

Ehuru lagberedningen erkände, att de fördelaktiga egenskaperna hos
invallningen motvägdes af den omständigheten, att invallnin garna för att
motsvara sitt ändamål i allmänhet erfordrade eu omsorgsfullare vård och
skötsel än afledningarna, anförde lagberedningen vidare, att »de tvångsrätter,
som blifvit beviljade vid afledningsföretagen, afsåge antingen undanröjande
af hinder, som af enskild ägande- eller nyttjanderätt mötte
mot företagets utförande, eller ock de af företaget intresserade jordägarnes
förpliktande att deltaga i kostnaden. Bland de förstnämnda tvångsrätterna,
hvilka anginge dels upplåtande af den mark, som åtginge till
själfva anläggningen, dels ock inlösen af vattenverk och dylika anstalter,
vore det senare, ojämförligt mera våldsamma ingreppet i annans rätt icke
nödigt för själfva invallningen, hvilken kunde och borde anses hulpen,
allenast mark för vallens fortsättande in på ett främmande område kunde
erhållas. Det vore endast för den händelse, att i sammanhang med invallningen
gjordes eu sänkning eller reglering af vattendraget, som tvångsrätten
emot vattenverk kunde blifva behöflig, och i detta fäll vore det
uppenbarligen vid afledningen, som samma tvångsrätt vore fästad. Yid
sådant förhållande skulle lagstiftningen brista i följdriktighet, om den lin -

0

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

drigare utvägen ej lämnades öppen, när omständigheterna voro sådana,
att den likaväl som den våldsammare ledde till målet. Äfven om det
skulle anses för jordegaren medföra större intrång att å sin oftast mindre
fruktbärande strandmark tåla en några fot öfver vattnets nivå sig höjande
vall än att nödgas låta sina ägor genomskäras af en större afloppsgraf,
lärer i allt fall otvifvelaktigt den tvångsrätt, som vid invallningsföretag
vore nödig till undanröjande af lagliga hinder däremot, således i sin
helhet kunna inskränkas till en så ringa omfattning, jämfördt med hvad
afledningsföretagen kräfde, att rätten till invallning skäligen kunde
betraktas icke såsom en ny eller utsträckt tvångsrätt, utan hufvudsakligen
såsom en möjlighet till modifikation i en redan bestående vidsträcktare
tvångsrätt eller såsom en lindrigare form däraf.

Någon ökad tunga för jordägarne kunde i allmänhet icke antagas
vara för handen vid invallningarna. Snarare torde vid dem till följd af
den mindre rubbningen i annans rätt ersättningsskyldigheten äfven blifva
mindre.

Vid jämförelse emellan dessa uttalanden och de skäl, som af högsta
domstolens ledamöter anfördes emot införande af en lagstiftning om invallningar,
torde man icke kunna undgå finna, att dessa skäl äga en mera
formell än reell innebörd.

Lagutskottet i dess till 1893 års Riksdag afgifna utlåtande n:o 47

anför också bland annat, att utskottet ej kunde för sin del medgifva, att

den ifrågasatta reformen ej skulle vara af verkligt behof påkallad och
därför funne en lagstiftning i förevarande ämne behöflig.

Att i hvarje af landets kustprovinser finnas lågländta marker, väl
värda att torrläggas, lärer icke kunna förnekas, och dessa lågland, som
äro beroende af hafvets nivå och som sålunda ej kunna torrläggas utan
invallning, omfatta ej sällan mycket stora områden af synnerligen god
beskaffenhet, såsom exempel hvarpå må omnämnas Helgeåns, Rönneåns
och Yegeåns nedre floddalar. Vidare finnes i landet kring större och
stundom kring en del mindre insjöar en myckenhet sank mark, som icke
kan torrläggas till följd af för dryga sjösänkningskostnader på annat sätt
än genom invallning. Vid hvarje sjösänkning vinnas mer eller mindre

goda lägenheter af sjöbottnar, och dessa ligga ofta en stor del för lågt

för att genast torrläggas till åker. Dessa landvinningar blifva i synnerhet
under närmaste tiden efter sänkningen vanligen goda och gräsbärande
ängsmarker, men efter någon tids förlopp hafva ängarne af en
eller annan orsak försämrats, och då väckes ytterligare tal på torrlägg -

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

ning af dessa marker. Sedan en sänkning af en sjö blifvit verkställd,
finner man dock i de flesta fall, att en ytterligare sänkning skulle blifva
för dyr. Funnes nu tvångsrätt till invallning, skulle mången gång
flertalet af de kring dessa sjöar belägna sankmarkerna kunna för rimligt
pris torrläggas genom invallning. Sannolikt är också, att månget förslag
till för dyrbara sjösänkningar ej skulle hafva utförts, om delägarne funnit
en annan utväg genom invallning för den sänka ängens förbättring eller
utdikning till åker. Förmånen genom invallning gäller äfven i fråga om
torrläggning af kärrtrakter omkring större vattendrag, ty därtill fordras i
allmänhet stora områden, för hvilka utdikningen utföres i annat fall med
för åregleringen för stora kostnader i förhållande till det uppkomna förbättringsvärdet.
Men äfven om sankmarken är af god beskaffenhet och till
vidden tillräckligt stor för att kunna bära kostnaderna för regleringen,
får utdikningen enligt gällande dikningslag ej äga rum, såframt något
vattenverk, anlagdt för bedrifvande af större bruks- eller fabriksrörelse,
därigenom försämras. Enligt dikningslagen må ej heller vattenverk utrifvas
eller ändras till förmån för jords utdikning med mindre, än att
värdet af den jordförbättring, som erhålles genom vattnets afledande, befinnes
stiga till dubbelt emot fulla värdet af vattenverket, om det alldeles
utrifves, eller till dubbelt emot den del af värdet, som genom ändringen
bortgår, om sådan göres. Då emellertid i vissa fall en invallning kan
företagas utan att eu försämring eller utrifning af vattenverk behöfver
ifrågakomma, skulle eu invallningslag verka gagnande såväl för jordbruket
som för vattenverken.

Emot eu invallningslag hafva anförts erfarenheter från äldre invallningsföretag,
i det att invallningarna skulle vara osäkra, vallarne brista,
otätheter i grunden förorsaka svårigheter att hålla grundvattennivån på
det invallade området tillräckligt djup, årliga underhållets dyrbarhet och
dylikt, hvarigenom allt ifrågavarande företag skulle blifva vanskliga. Det
torde dock icke kunna förnekas, att tekniken nu gjort så stora framsteg,
att dessa olägenheter kunna fullkomligt undvikas, om man i första rummet
tillser, att invallningen göres tillräckligt stark och för framtiden betryggande
samt kontrollen öfver anläggningen fullt effektiv.

För att på förhand bemöta invändningen, att, om en invallningslag
komme till stånd, detta skulle framkalla en mängd invallningar, hvarigenom
större sänkningsföretag, hvaraf dessa invallningar skulle utgöra
delar, komme att uteblifva eller fördröjas, torde kunna anföras, att invallningslag
med tvångsrätt skulle förutsätta, att torrläggningen genom

Lagutskottets ''Utlåtande N:o 8. 7

invallning blefve billigare och medförde mindre rubbning af vattendrag,
än som vore nödigt, om vattendraget reglerades enligt nu gällande dikningslag.

Slutligen bör framhållas, att genom de nu sedan omkring 40 år
utgifna meteorologiska iakttagelserna samt de på sista åren utförda uppmätningarna
af framrinnande vattenmängder i en del vattendrag inom
landet lämnas rika och värdefulla beräkningsgrunder utöfver hvad i dessa
hänseenden förefanns vid dikningslagens antagande år 1879, så att med
fog kan påstås, att vetenskapen och erfarenheten lämna erforderliga stöd
för uppgörande af betryggande förslag till invallningsföretag.

Ett stöd för nyss anförda påstående torde kunna hämtas från lagutskottets
här ofvan åberopade utlåtande n:o 47 till 1893 års Eiksdag
i anledning af då väckta motioner i ämnet. Utskottet yttrar nämligen,
att med skäl hafva motionärerna erinrat, att de tekniska förutsättningarne
för ett ändamålsenligt planläggande och genomförande af ifrågavarande
företag numera kunna anses lika betryggande som de, hvilka föreligga
vid andra torrläggningsföretag, och någon svårighet synes utskottet
ej heller möta att medelst lämpliga anordningar betrygga vidmakthållandet
af en verkställd invallning.

Med hvad här ofvan i korthet anförts har jag sökt att framhålla
det efter mitt förmenande trängande behofvet af en lagstiftning i föreliggande
ämne, hvilken, rätt affattad, skulle för landets utveckling och
särskilt för jordbrukets befrämjande blifva af stor nytta utan att verka
såsom intrång på det industriella området, hvarjämte jag sökt påvisa, att
de invändningar, som förut framkommit emot en sådan lagstiftning,
numera förlorat sin betydelse.

Då jag med denna motion afser att fästa Riksdagens uppmärksamhet
å behofvet för att icke säga nyttan och nödvändigheten af en lagstiftning
för åstadkommande af invallningsföretag, tror jag, att hufvudgrunderna
därför skulle kunna hämtas ur det förslag, som framlades af nya lagberedningen
redan år 1877.

På grund af vid 1904 års riksdag väckta motioner beslöt Riksdagen
den 10 maj samma år att till Kungl. Maj:t aflåta skrifvelse, innefattande
hemställan, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke
de bestämmelser, som innehållas i förordningen den 30 december 1880
om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund och därmed i samband
stående författningar, böra förändras och omarbetas så, att de komma att
bättre motsvara de kraf, som nutida förhållanden ställa på en dylik lag -

8

Lagutskottets Utlåtande N:o S.

stiftning. Äfven om denna för stora allmänna intressen viktiga utredning
skulle kunna beröras af den fråga, som med denna framställning
bragts å bane, synes dock en sådan beröring icke vara af den art, att
den begärda utredningen kan antagas leda till framläggande af ett lagförslag
i det syfte, som jag afser.

Med stöd af hvad jag här andragit tillåter jag mig hemställa, att
Riksdagen måtte besluta i skrifvelse anhålla, att Kung! Maj:t ville låta
utarbeta och för nästa Riksdag framlägga förslag till lag rörande invallning
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de stadganden i ämnet, som
finnas meddelade i nya lagberedningens den 20 december 1877 afgifna
förslag till förordning angående torrläggning af jord.»

Bland de medel för åstadkommande af odlingsbar mark eller för
marks bibehållande i odlingsbart skick, som finnas till förfogande, hafva
sedan långt tillbaka invallningarna intagit ett framskjutet rum. Äfven
om vårt land icke erbjuder så rika tillfällen till gynnsamma invallningsföretag
som t. ex. Holland och delar af det tyska riket, är dock obestridligt,
att rätt betydande vidder kunna genom invallningar vinnas eller bevaras
åt jordbruket i Sverige. Såsom utskottet från sakkunnigt håll inhämtat,
hafva redan i vårt land åtskilliga invallningsföretag blifvit
utförda, många med öfvervägande godt resultat. Ifrågavarande sätt
att öka området af fruktbärande jord har emellertid allt hittills icke
kommit till användning i mera betydande omfattning. Delvis har detta
nog berott däraf, att i äldre tider vissa sådana företag till följd af brist
på nödig sakkunskap vid deras planläggning och utförande misslyckats,
hvarigenom förtroendet till sådana företag i väsentlig mån rubbats. Men
till en del torde också orsaken till att större invallningsföretag icke kommit
till utförande hafva varit att söka i bristen på lagbestämmelser, som möjliggöra
genomförandet af sådana företag, äfven om icke alla sakägare
därom sig förena, Statens landtbruksingenjörer och stipendiater hafva
därför ock vid möten uttalat sig för önskvärdheten af införandet af sådana
stadganden, i hufvudsakliga delar af samma lydelse som de af nya lagberedningen
år 1877 föreslagna. Erkännas må ock, att med ingenjörvetenskapens
och de tekniska hjälpmedlens utveckling samt ingenjörernas fullständigare
och ändamålsenligare utbildning svårigheterna för dylika företags
utförande på ett tillfredsställande sätt numera böra kunna vida lättare
än förr öfvervinnas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

9

Den s. k. defensiva vattenrätten har hos oss fått sina väsentligaste
bestämmelser i lagen om dikning och annan afledning af vatten den 20
juni 1879. Denna lag och den lagstiftning, som därmed äger samband,
lära emellertid i åtskilliga delar tarfva en revision. Statens landtbruksingenjörer
hafva uttalat sig härför, och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt landtbruksstyrelsen hafva i afgifvet yttrande den 31 januari 1901
angående ändring i gällande bestämmelser för lån ur odlingslånefonden
framhållit åtskilliga stadganden i dikningslagen, hvilka borde undergå
förändring, närmast ur synpunkten att underlätta erhållandet af lån ur
nämnda fond.

Till den defensiva vattenrätten hörer ock lagstiftningen om invallning.
Diknings- och vattenafledningsföretagen stå med invallningarna
i det närmaste samband, och torrläggningsföretag utgöras stundom af invallningar
och vattenafledningar i förening. Invallningarna torde ock i många
fall vara af beskaffenhet, att de inverka på eller röna inverkan utaf redan
utförda eller kommande vattenafledningar. Vid sådant förhållande anser
utskottet, att i sammanhang med en revision af lagen om dikning och
annan afledning af vatten äfven bör tagas under öfvervägande frågan om
ändamålsenligheten och lämpligheten att i vår lagstiftning införa bestämmelser
angående invallning, hvarigenom dylika företags genomförande
kunde underlättas.

Med åberopande af det anförda hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,
ville i skrifvelse till Kung! Maj:t anhålla, det
täcktes Eungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida
icke bestämmelser angående invallning böra tillvägabringas
i vår vattenrättslagstiftning, samt låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill detta
öfvervägande kan föranleda.

Stockholm den 9 februari 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1906. 7 Samt. 8 Höft.

2