Lagutskottets Utlåtande N:o 7

Utlåtande 1907:LU7

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

1

N:o 7.

Ank. till Riksd. kansli den 18 februari 1907, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående lagstiftning till förekommande af skada
å betande hemdjur genom järnvägsdrift.

Lagutskottet kar till förberedande behandling fått mottaga en inom
Andra Kammaren af herr P. Hörnsten väckt motion (n:o 21) så lydande:

»Med hänvisning till mina vid tre föregående riksdagar väckta motioner
om bättre stängselskydd eller ock bestämdare ersättningsplikt för betande
hemdjur, som skadas eller dödas genom järnvägsdrift, får jag ånyo
till Riksdagens bepröfvande frambära detta för i synnerhet norrländska förhållanden
högst behjärtansvärda kraf.

Som skäl för afslagsyrkande anförde 1906 års lagutskott bland annat,
att den af mig framhållna, lapparne tillerkända särskilda skadeståndsrätten
betingades af förhållanden, som ej äga motsvarighet med afseende på den
bofasta befolkningens boskap. Vid frågans behandling i Andra Kammaren
fann dock lagutskottets vice ordförande, efter de orienterande upplysningar
jag då lämnade, att de norrländska förhållandena syntes påvisa, att missförhållanden
kunna finnas, men menade, att utskottet icke funnit något
sätt att undanröja dessa missförhållanden, utan att andra i stället skulle
kunna uppstå.

Men därjämte hänvisade talaren till att utskottet »gifvit vissa käntydningar
om önskemål i detta hänseende». Såvidt jag rätt fattat detta
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 7 Samt. G Haft. (N:o 7.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

yttrande, skulle nämnda »häntydningar» innefattas i utskottsbetänkandets
sista punkt, däri det nämnes som »önskligt, att sj afstångande grindar och
andra fullt ändamålsenliga stängselanordningar kunde åstadkommas öfverallt,
där bebofvet sådant krafvel''». Men till »någon ingående pröfning»
af den frågan ansåg utskottet, likasom år 1905, icke motionen föranleda,
hvarför skrifvelse till Kungl. Maj:t om bestämdare ersättningsplikt afstyrktes,
bvilket ock blef Riksdagens beslut. Emellertid erhöll motionen
55 röster i Andra Kammaren.

Då den första i detta ämne af mig vid 1904 års riksdag väckta
motionen egentligen afsåg ett effektivare stängsel utefter järnvägslinjer, som
genomlöpa betesmarker, och då lagutskottet tvenne gånger häntydt till en
dylik lösning af frågan, samt då Kungl. Maj:t bäst torde kunna utreda,
huruvida bättre stängsel eller bestämdare ersättningsplikt bör i lag stadgas
till järnvägsstyrelsers iakttagande, vågar jag vördsamt föreslå, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes låta så allsidigt som möjligt utreda behofvet af effektivare skyddslagstiftning
till förekommande af skada å betande hemdjur till följe af
järnvägsdrift samt för Riksdagen framlägga de lagförslag, hvartill utredningen
kan föranleda.»

Då vid 1906 års riksdag lagutskottet afgaf utlåtande öfver en af
samme motionär gjord framställning om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
ersättning för betande hemdjur, som skadas genom järnvägsdrift, anförde
utskottet till stöd för sin hemställan, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda, följande:

»Enligt allmänna rättsregler kan ej någon åläggas att gälda skadestånd,
i annan händelse än att han genom försummelse eller vårdslöshet
är till skadan vållande. Härutinnan har dock lagstiftningen af olika anledningar
medgifvit vissa undantag. Så har den omständigheten att
någon till egen nytta begagnar ångkraft, elektricitet eller andra sådana
medel, hvilka innebära fara för andra, ansetts böra i vissa fall, där
denna fara är särskildt framträdande, medföra förpliktelse att innestå
för däraf föranledd skada, äfven om vållande ej ligger personen i fråga
till last. Lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i
följd af järnvägs drift gifver ock exempel på utvidgningar af ansvarsskyldigheten
i två riktningar. Järnvägens innehafvare är nämligen i

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

3

regeln ansvarig för skada i följd af järnvägsdrift, såväl då den drabbar
järnvägspersonalen som ock då den vållas annan af fel eller försummelse
från järnvägens förvaltnings eller dess betjänings sida. Utsträckningen af
ansvarsområdet har emellertid icke stannat därvid, ty oberoende af nu
angifna förutsättningar är järnvägs innehafvare skyldig att ersätta skada
i två särskilda fall, nämligen dels i regeln, då eld från lokomotiv eller
eldstad i annat järnvägs fordon orsakat skada å fast egendom eller lös
egendom, som ej af järnvägens förvaltning eller betjäning mottagits till
befordran, och dels — enligt åberopade lagen i dess ändrade lydelse af
den 8 juli 1904 — då ren tillhörig den, som har rätt till renbete i
Sverige, i följd af järnvägs drift blifvit skadad eller dödad, samt detta
skett å trakt, där lapparna vid tiden för skadans timande ägde uppehålla
sig med sina renar och ej den, hvilken vård om renen ålegat, uppsåtligen
eller genom grof vårdslöshet vid bevakningen varit till skadan
vållande.

I föreliggande motion ifrågasättes ändring af förenämnda lag i syfte
att den lapparna år 1904 under ofvan angifna villkor tillförsäkrade skadeståndsrätt
i fråga om renar måtte utsträckas att gälla för rikets öfriga
betesrättsägande befolkning beträffande hvarje slag af betande hemdjur,
hvilken utsträckning på grund af lag den 22 juni 1904 skulle komma att
äga tillämpning jämväl i fråga om skada i följd af elektrisk järnvägs drift,
därest skadan ej uppkommit genom inverkan af elektrisk ström.

I den nästlidet år af båda kamrarne utan omröstning afsiagna motion,
till hvilken motionären hänvisar, hade han uttalat sig därom att af järnvägsstyrelsen
år 1893 anbefalldt stängsel med endast tre slanor ej utestängde
får och getter från järnvägens område, samt erinrat om sin vid
1904 års riksdag, på tillstyrkande af tillfälligt utskott afsiagna motion
angående skrifvelse till Kungi. Maj:t med begäran om utredning angående
behofvet af tillfredsställande hägnad utefter järnväg.

Motionären har grundat nu förevarande framställning därå, att enhetlighet
i lagbestämmelser borde så långt som möjligt åstadkommas samt
att rättvisan skulle påkalla den bofasta befolkningens likställande med
lapparna i det hänseende, hvarom här är fråga.

Han förbiser därvid eller uppskattar ej till sitt rätta värde, hvad
förut i Eiksdagen framhållits därom att den lapparna tillerkända särskilda
skadeståndsrätt betingas af förhållanden, hvilka ej äga motsvarighet i fråga
om den bofasta befolkningens handhafvande af dess boskap, nämligen den
säregna svårigheten, som visat sig vara förenad med renarnas vård, omöj -

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

ligketen för lapparna, hvilkas så godt som enda inkomstkälla utgöres af
renarna, att under alla förhållanden hålla renkjordarne så i sin hand, att
ej enstaka djur inkomma på banan, saknaden af allt stängsel på stora
sträckor inom de åt lapparna upplåtna områden samt hvarje stängsels
otillräcklighet under den tid, renarna taga sig fram å snö med skare.

Om tillbörlig hänsyn tages till dessa förhållanden, torde man icke
med motionären kunna anse den ifrågasatta likställdheten vara påkallad
af rättvisans kraf; och enhetligheten i bestämmelser inom lagstiftningen
angående ansvar för skada i följd af järnvägs drift torde väl vara bäst
tillgodosedd därmed, att man ej utvidgar undantaget beträffande lapparnas
renar.

Andra skäl för den ifrågasatta lagändringen än de nu nämnda hafva
ej blifvit i motionen anförda.

Att en person, äfven om vållande från järnvägens förvaltnings eller
dess betjänings sida ej föreligger, är berättigad till ersättning för eldskada
i följd af järnvägsdrift, men under enahanda förutsättning ej äger
rätt att fordra godtgörelse för hemdjur, som blifvit skadadt, är en olikhet
i rättsställning, som betingas af den väsentliga olikheten med afseende å
farans beskaffenhet, och torde alltså ej med fog kunna åberopas till stöd
för motionärens yrkande.

I detta sammanhang må erinras, hurusom åtminstone faran för de
större och dyrbarare hemdjurens skadande i följd af järnvägs drift ej kan
antagas vara särdeles stor eller omfattande, enär hägnad kring järnväg i
regel är föreskrifven, väl icke i lag, men genom administrativa bestämmelser,
som, då de röra de enskilda järnvägarne, förekomma uti de af
Kungl. Maj:t fastställda planerna för anläggningen.

Hägnadsskyldigheten är därvid ålagd järnvägens innehafvare; och då
skada å hemdjur skett till följd däraf att föreskrifven hägnad saknats
eller genom försummelse från järnvägsförvaltningens eller dess betjänings
sida icke varit i sådant skick, som varit genom meddelade föreskrifter
åsyftadt, hafva enligt flere domstolsbeslut djurets ägare berättigats till
godtgörelse.

Då hägnadens beskaffenhet utöfvar väsentligt inflytande i fråga"om
djurs skyddande för skada i följd af järnvägs drift, vore det “utanj, t vifvel
önskligt, att själfstängande grindar och andra fullt ändamålsenliga stängselanordningar
kunde åstadkommas öfverallt, där behofvet sådant kräfver.
Till någon mer ingående pröfning af denna äfven af 1905 års lagutskott

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

5

omnämnda fråga torde emellertid den nu föreliggande motionen lika litet
som den år 1905 behandlade böra anses föranleda.»

Hvad sålunda anförts synes utskottet äga giltighet äfven för bedömande
af nu förevarande motion. Häruti fäster sig motionären hufvudsakligen
vid önskvärdheten, att utefter järnvägslinjer, som genomlöpa
betesmarker, fullt verksamma stängsel anbringas, hvarigenom äfven mindre
kreatur hindrades inkomma å järnväg. Utskottet vill i anledning häraf
erinra, att den järnvägsägare nu åliggande stängselskyldighet egentligen
endast afser skydd för järnvägarna och trafiksäkerheten å desamma, samt
att anbringande vid alla rikets järnvägar af stängsel, hvilka, utöfver hvad
som för berörda ändamål erfordras, skulle motsvara de af motionären uppställda
fordringar, utan tvifvel komme att medföra högst betydande kostnader.
Motionären har icke heller förebragt någon som helst utredning
beträffande omfånget af de af honom omförmälda olägenheter och förluster.
Det synes emellertid utskottet högst sannolikt, att desamma icke
stå i rimligt förhållande till kostnaden för anbringande och underhåll af
de stängsel, som i motionen åsyftas.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 februari 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

Herr Cederberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
detta ärendes behandling inom utskottet.

Bill. till Riksd. Prot. 1907. 7 Sand. 6 Haft. (N:r 7)

2