Lagutskottets Utlåtande N:o 7

Utlåtande 1904:LU7

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

11

N:o 7.

Ank. till Riksd. kansli den 11 februari 1904, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående förmånsrätt i
konkurs för under arbetsgifvares förvaltning stående
medel, tillhöriga hans arbetstagares sjuk-, begrafningseller
''pensionskassor.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått emottaga en af
herr J. E. A. Ohlsson i Halmstad inom Andra Kammaren väckt motion,
n:o 6, af följande lydelse:

»Det allmänna förhållandet med de kassor, som vid åtskilliga affärsföretag
åstadkommits antingen af arbetsgifvaren ensam eller af honom
och arbetstagarne i förening för att bereda de senare ekonomisk hjälp
vid sjukdom, dödsfall eller på ålderdomens dagar, torde vara, att de
förvaltas af arbetsgifvaren och att dit hörande medel mot ränta användas
i hans affär. Om det nu inträffar, att arbetsgifvaren, det må vara en
enskild man eller ett bolag, måste afträda sin egendom till konkurs,
föreligger den faran, att bär åsyftade penningmedel till större eller
mindre del eller måhända helt och hållet gå för kassornas delägare
törlorade. För att detta missförhållande må blifva undanröjdt, vågar
jag härmed vördsammast föreslå,

att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till sådant
tillägg till bestämmelserna om förmånsrätt, att däri äfven må inbegripas
under arbetsgifvares förvaltning stående medel, tillhörande deras arbetstagares
sjuk-, begrafnings- och pensionskassor.»

Förevarande framställning afser att åstadkomma en lagändring i
syfte att under arbetsgifvares förvaltning stående medel, livilka tillhöra
af arbetsgifvaren ensam eller åt honom och hans arbetare i förening
till de senares förmån bildade sjuk-, begrafnings- eller pensionskassor,
må i händelse af arbetsgifvarens konkurs utgå med förmånsrätt

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

i likhet med hvad i 17 kap. 11 § handelsbalken stadgas beträffande
kyrkors, fattigkassors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare
samt vissa allmänna kassors, penningverks och inrättningars
fordringar hos de tjänstemän, som äro satta att deras inkomster uppbära.

En likartad framställning förelåg till behandling vid sistlidet
års riksdag. Af enskild motionär hade då väckts förslag att utsträcka
sistberörda förmånsrätt till att omfatta äfven de fordringar, som andra
kassor, hvilka vore likställda med de i nämnda lagrum uppräknade,
hade hos sina föreståndare. I sitt öfver berörda motion afgifna utlåtande
anförde lagutskottet bland annat, att det i viss mån innebure
en inkonsekvens, att kyrkors, fattigkassors och socknemagasiners fordringar
bos deras föreståndare åtnjöte förmånsrätt, under det att sådan
rätt icke vore förenad med andra likartade kassors fordringar hos de
personer, som på grund af särskildt uppdrag förvaltade desamma. Rent
principiellt vore sålunda ett likställande i förevarande hänseende af
samtliga ifrågavarande kassor att förorda. Detta skäl syntes emellertid
utskottet icke utgöra tillräcklig anledning för vidtagande af den föreslagna
lagändringen.

Medgifvande af en sådan förmånsrätt som den då ifrågavarande
vore nämligen enligt utskottets uppfattning ett i flera afseenden
olämpligt sätt att skydda en kassa mot förluster på grund af förvaltarens
insolvens. Hvad som särskildt talade mot dylik rätt vore, att de a i
anseende till sin förekomst och utsträckning i det särskilda fallet icke
vore fullt klar och tydlig för tredje man. Det vore af denna anledning,
som man i den modärna rättsvetenskapen alltmera utdömt dessa is. k.
tysta förmånsrätter såsom oförenliga med den betydande roll, som
krediten i närvarande tid spelade.

För äldre tiders enklare förhållanden kunde ifrågavarande förmånsrätt
hafva varit passande och motsvarande ändamålet med densamma
utan att medföra någon större olägenhet. Då 1734 års lag
tillkom, voro de kassor, som i förevarande lagrum angifvits, de hufvudsakliga
kassorna af hithörande slag, och det torde hafva varit ett allmänt
kändt förhållande, hvilka personer som hade uppdrag att förvalta desamma.
Då därtill kom, att i äldre tider ett anlitande af krediten i
jämförelsevis ringa utsträckning förekom och att berörda kassor väl i
allmänhet ej voro af någon mera betydande storlek, kunde icke något
vara att mot denna förmånsrätt invända. Numera vore dock förhållandena
ändrade. Särskildt i de större städerna hade för tillgodoseende
af en mängd kommunala uppgifter bildats kassor, .hvilka ofta uppginge
till ganska betydande belopp. Förvaltningen af dessa kassor ombesörjdes

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

i allmänhet såsom ett kommunalt förtroendeuppdrag af personer i olika
samhällsställningar. För affärsmän eller andra, som behöfde anlita
krediten, skulle emellertid emottagandet af ett dylikt förvaltningsuppdrag
med tillvaron af en sådan förmånsrätt som den ifrågasatta ofta
medföra olägenhet på grund af den ofördelaktiga inverkan uppdraget
skulle hafva på deras kreditställning, och det skulle därför mera än
förut möta svårigheter att finna lämpliga personer, hvilka vore villiga
att åtaga sig sådana befattningar. För andra borgenärer skulle det
innebära ganska stor risk, om dylik förmånsrätt åtnjötes af en mängd
kassor, rörande hvilka det icke städse kunde antagas vara allmänt bekant,
af hvem förvaltningen utöfvades. Det torde dessutom vara svårt
att med bestämdhet angifva gränsen för de kassor, hvilka, om den
föreslagna lagändringen skulle vidtagas, borde tillerkännas förmånsrätt
för sina fordringar.

Hvad 1903 års lagutskott sålunda anförde äger efter utskottets
mening i motsvarande delar sin tillämpning äfven å nu föreliggande
motion. Visserligen är det ett beklagligt förhållande, om en kassa af i
motionen angifven art, helst om den till afsevärd del åstadkommits äfven
genom under en lång följd af år af arbetarne gjorda tillskott, genom
arbetsgifvarens insolvens går helt eller delvis förlorad. Men till förebyggande
häraf böra efter utskottets åsikt helt andra utvägar tillitas
än den i motionen ifrågasatta, nämligen i syfte att friställa en dylik
kassa. Och äro åter de af arbetsgifvaren gjorda tillskotten lämnade
under förutsättning, att han själf skall förvalta kassan och hafva dess
medel innestående i sin affär, kunna arbetarne ej sägas hafva till kassan
fatt en sådan själfständig rätt, att densamma enligt vanliga rättsgrunder
kunnat på bekostnad af öfriga oprioriterade fordringsägare tilläggas
förmånsrätt för medlen i arbetsgifvarens konkurs.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 februari 1904.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Bill. till lliksd. Prof. 1904. 7 Sami. 4 Höft.

3