Lagutskottets Utlåtande N:o 7

Utlåtande 1902:LU7

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

1

N:o 7.

Ank. till Riksd. kansli den 14 februari 1902, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl.

Maj:t angående åstadkommande af förbättrade bestämmelser
till"skydd för omyndiges egendom.

Uti två särskilda, till förberedande behandling af lagutskottet hänvisade
motioner, hvilka afgifvits den ena, n:o 9, i Första Kammaren af
herr A. G. G. Törner och den andra, n:o 20, inom Andra Kammaren af
herr P. P. Waldenström, har ifrågasatts skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
åstadkommande af förbättrade bestämmelser till skydd för omyndiges
egendom.

Den af herr Törner väckta motionen lyder sålunda:

»Vid flere föregående riksdagar hafva motioner väckts i afsigt att
på ett mera tillfredsställande sätt skaffa skydd åt myndlingars tillgångar.
Det torde måhända synas förmätet att inom denna kammare, der dessa
afslagits, å nyo framkomma med en motion i ofvannämnda syfte. Den erfarenhet,
jag under en längre följd af år i egenskap af god man för
granskning af förmyndareredovisningar vunnit, äfvensom de upplysningar,
jag för öfrigt erhållit, hafva alltmera befästat den öfvertygelsen hos mig,
att, huru omsorgsfull och noggrann än kontrollen må vara, den dock
mången gång är vanmäktig att skydda myndlingars egendom. I likhet
med hvad senast under 1900 års riksdag inom begge kamrarne uttalats,
anser jag derför, att något bör åtgöras för att för framtiden mera effektivt
än hittills förekomma förluster för myndlingar, hvilka, om de än
undantagsvis komma till allmänhetens kännedom, dock ej sällan inträffa.
Med anledning af hvad jag nu haft äran omförmäla, får jag vördsamt
hemställa, att Riksdagen må besluta aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t
med anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i så fall hvad
Bill. till Riksd. Prof. 1902. 7 Sami. 6 Höft. (N:o 7). t

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

■>

som bör göras för att åstadkomma bättre skydd för omyndiges tillgångar,
samt derefter förelägga Riksdagen sådana lagändringar, som häraf kunna
betingas.»

Herr Waldenströms förenämnda motion är af följande lydelse:

»Vid riksdagen år 1900 tog, enligt mitt förmenande, frågan om beredande
af bättre trygghet för omyndiges egendom ett ganska afsevärdt
steg framåt. Visserligen stannade kamrarne i olika beslut, och ett af lagutskottet
framlagdt sammanjemkningsförslag förkastades af begge kamrarne.
Men allmänt erkändes, att den närvarande lagstiftningen i ämnet
icke är tillfredsställande och att något derför bör göras. Men hvad detta
är, derom voro tankarne delade. Första Kammaren ville stanna vid mera
tillfredsställande bestämmelser angående kontrollen öfver förvaltningen af
omyndiges egendom, Andra Kammaren önskade mer betryggande bestämmelser
rörande sj elfva förvaltningen.

Med anledning häraf samt med hänvisning till motiveringen i då
framlagda motioner äfvensom till den i begge kamrarne förda, synnerligen
sakrika diskussionen tillåter jag mig att föreslå, att Riksdagen må i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utreda, hvad
som kan och bör göras för att bereda större trygghet för omyndiges egendom,
samt sedan förelägga Riksdagen förslag till sådana lagändringar, som
utredningen* kan gifva anledning till.»

Den fråga, som i föreliggande framställningar upptagits, har, såsom
motionärerne ock omnämnt, förut vid flera tillfällen varit under Riksdagens
bedömande. Senast år 1900 var samma fråga före på grund af i båda
kamrarne väckta motioner om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan,
att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke mera betryggande
föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges tillgångar i kontanta
medel och värdehandlingar kunde ernås, samt i sådant fall låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag i ämnet. Lagutskottet, som hade att
häröfver yttra sig, hemstälde om aflåtande af skrifvelse i syfte att ernå
mer betryggande stadganden rörande kontrollen öfver förvaltningen af
sådan omyndiges egendom, som i motionerna omförmäldes. Sedan Första
Kammaren bifallit denna utskottets hemställan, men Andra Kammaren
anslutit’ sig till motionärernes förslag, afgaf utskottet i sammanjemkningsändamål
förnyadt utlåtande med hemställan, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,
huruvida icke rörande förmyndares förvaltning af omyndiges

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

3

tillgångar i kontanta medel och värdehandlingar större säkerhet mot förluster
skulle kunna vinnas dels genom meddelande af mera betryggande
föreskrifter i afseende å kontrollen öfver dylik förvaltning, dels ock genom
bestämmelser rörande inrättning, i hvars vård omyndiges kontanta medel
och värdehandlingar kunde öfverlemnas vare sig på grund af förmyndarens
egen önskan eller vederbörande myndighets derom meddelade föreskrift.
Detta sammanjemkningsförslag blef emellertid af båda kamrarne förkastadt,
och hade dermed frågan för den riksdagen förfallit.

Såsom redan utaf denna öfverblick antydes, förefans vid 1900 års
riksdag mellan kamrarne enighet derom, att fråga om ändring af gällande
bestämmelser i förevarande ämne förtjenade att tagas under öfvervägande,
hvaremot meningsskiljaktighet rådde beträffande spörsmålet, huru långt en
sådan förändring lämpligen borde utsträckas. Tager man hänsyn till den
för motionerna i ämnet afgifna motiveringen jemte de uttalanden, som
vid ärendets behandling inom kamrarne gjordes af anhängarne till motionärernas
förslag, lärer nemligen vara uppenbart, att Andra Kammarens
beslut åsyftade eu ganska genomgripande förändring af förmynderskapslagstiftningen,
gående ut på att omyndiges tillgångar i kontanta medel och
värdehandlingar åtminstone till hufvudsaklig del ej längre skulle stå under
förmyndårnes omedelbara förvaltning, utan ställas under vård åt särskilda,
utaf staten garanterade förmyndarekamrar eller dermed jemförliga inrättningar.
Första Kammaren deremot ville, med bibehållande af förmyndares
befogenhet att sjelfva handhafva förvaltningen af omyndiges ifrågavarande
tillgångar, bereda ökad trygghet för de omyndige genom skärpt kontroll
öfver sjelfva förmyndareförvaltningen.

Hvilken ståndpunkt i dessa frågor motionärerne nu velat göra gällande,
finnes icke i motionerna uttryckligen angifvet. 1 den män emellertid
med desamma åsyftas, att förvaltningen af omyndiges tillgångar i kontanta
medel och värdehandlingar skulle öfverflyttas till en eller flera af staten
garanterade förmyndarekamrar, kan utskottet, som ansluter sig till den
af 1900 års lagutskott uttalade uppfattning i ämnet och tillåter sig att
här nedan i hufvudsak återgifva hvad till stöd för densamma åt utskottet
då anfördes, icke skänka motionärernas framställning härutinnan sitt understöd.
Val skulle man genom en sådan åtgärd hafva fullständigt afvärjt
och förebyggt faran, att denna de omyndiges egendom förskingras eller
vårdslöst handhafves, men å andra sidan skulle deraf, enligt utskottets
åsigt, uppstå följder af öfvervägande skadlig art äfven för de omyndige
sjelfva. Under nuvarande förhållanden, då förmyndare få på eget ansvar och
efter eget bepröfvande förvalta sina myndlingars medel och de alltså kunna

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

liksom enskilde i allmänhet begagna sig .af yppade gynsainma tillfällen
att fördelaktigt placera tillgångarne, kunna de omyndige merendels tillförsäkras
ganska god ränta å sina penningar, utan att säkerheten för kapitalets
bestånd i nämnvärd mån äfventyras. Skulle deremot medelsförvaltningen
öfvertagas af offentlig myndighet, kornrne placeringen att ske efter
vissa på förhand faststälda allmänna normer, och räntan måste sjunka.

Redan detta förhållande är egnadt att väcka betänkligheter mot en
sådan lagändring, i all synnerhet som det i vårt land torde vara regel,
att, de omyndiges tillgångar äro så knappa, att afkomsten deraf endast i
händelse af synnerligen fördelaktig placering förslår till kostnaderna för
uppehälle och uppfostran. Då derjemte de omyndige sjelfva iinge vidkännas
kostnaderna för den offentliga förvaltningsmyndighetens organisation
och verksamhet, komme efter all sannolikhet afkastningen af de
omyndiges kapital att högst väsentligt reduceras. För det stora flertalet
omyndige skulle deraf uppstå afsevärda svårigheter, och i många fall
blefve kapitalets successiva nedgång och slutliga förintelse den medelbara
följden af det nya förvaltningssystemet.

Äfven för förmyndarne skulle vållas ej ringa olägenheter. Desse
blefve underkastade ganska mycket besvär genom den skriftvexling med
förvaltningsmyndigheten, som allt som oftast måste förekomma, och genom
iakttagande af de formaliteter, som måste fordras för utfående af hos förvaltningsmyndigheten
innestående medel. Särskild! för sådana orter, som
komme att ligga på långt afstånd från den plats, der förvaltningsmyndigheten
hade sitt säte, blefve olägenheterna i antydda hänseende ganska betonande.

Slutligen bör uppmärksammas, att högst väsentliga svårigheter mången
gång skulle uppstå, då omyndiges andelar, för att ställas under förvaltningsmyndighetens
vård, måste utbrytas ur något affärsföretag eller annan
egendomsgemenskap. I de talrika fall t. ex., då en familjs samfälda
egendom består uti någon jordbruksfastighet med dertill hörande inventarier
eller någon industriel anläggning, skulle, derest vid ena makens
frånfälle barnens andelar deri eller åtminstone deras andelar i det erforderliga
rörelsekapitalet ovilkorligen måste uttagas och ställas under offentlig
myndighets förvaltning, det ofta blifva omöjligt för den efterlefvande
maken att behålla egendomen, enär .han saknade medel att lösa barnens
lotter. Det blefve då ej annan utväg än att låta densamma gå till försäljning
och sålunda splittra ett hem, som, derest barnens andelar finge
åtminstone tills vidare innestå, kunnat till fördel för såväl maken som barnen
sammanhållas. Det lärer ej kunna anses billigt att i sådana fall som
de nu nämnda tillgodose de omyndiges intresse af betryggande säkerhet

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

o

utan hänsyn till de ogynsamma följder, som kunna uppstå för den, som
törhända genom egen omtanke och sparsamhet hopbringat boets alla tillgångar.

Jemför man nu angifna olägenheter med de fördelar, som af den
ifrågasatta lagändringen vore att förvänta, måste man enligt utskottets
åsigt komma till det resultat, att de förra äro betydligt öfvervägande.
An mera framstår olämpligheten af att rubba de nu gällande grunderna
för förmyndareförvaltningen, om man tager hänsyn till erfarenhetens
vittnesbörd, att det endast i jemförelsevis sällsynta fall förekommit, att
omyndige genom förmyndarens åtgöranden fått vidkännas förlust af eller
större minskning uti sina tillgångar. Att till förebyggande för framtiden
af sådana falls upprepande vidtaga en åtgärd, som skulle lända de ojemförligt
fleste omyndige till skada, kan efter utskottets mening ej anses
välbetänkt, desto mindre som utskottet vågar hålla före, att de förluster,
som inträffat, oftast kunnat, med iakttagande af nödig uppmärksamhet
och utöfvande af tillbörlig kontroll, undvikas utan att fråntaga förmyndare
i allmänhet förvaltningen af omyndiges kontanta medel och
värdehandlingar.

Skall någon ändring vidtagas i bestämmelserna om förvaltningen af
omyndigs medel, bör derför efter utskottets mening denna afse kontrollen
å förmyndareförvaltningen och ej förmyndares allmänna befogenhet att
handhafva förvaltningen.

Nu kunde ju såsom en utväg tänkas, att man utan att stadga skyldighet
för förmyndare att till offentlig förvaltningsmyndighet öfverlemna
omyndiges kontanta medel och värdehandlingar borde bereda dem, som
det önskade, tillfälle att i offentlig myndighets vård anförtro dylika medel.
I och för sig torde intet vara att häremot erinra, men då behofvet ej är
synnerligen framträdande, lärer ej vara skäl att härför vidtaga särskild
åtgärd. Kommer åter, på sätt af justitiekansleren ifrågasatts uti det yttrande
han afgifvit i anledning af Riksdagens skrifvelse angående kontroll
öfver vården och förvaltningen af fromma stiftelser, en sådan anordning
till stånd, att dylika fonder få öfverlemnas till förvaltning af någon statens
myndighet, lärer anledning föreligga att taga under öfvervägande,
huruvida ej rättighet kunde medgifvas att i samma myndighets vård anförtro
jemväl omyndigs medel.

Den kontroll å förmyndareförvaltningen, som redan finnes föreskrifven,
kan nog, rätt använd, besitta en hög grad af effektivitet, men utskottet
vill ej förneka, att densamma understundom ej utöfvas med nödig skärpa
och att för ty möjlighet kan förefinnas för förmyndare att missbruka sin
förvaltningsmyndighet. Utskottet anser sig derför såsom en åtgärd att

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

förebygga dylikt böra ifrågasätta, huruvida ej, i likhet med hvad på andra
områden, exempelvis sparbanksväsendet, eger rum, kunde tillsättas särskilde
inspektörer med uppdrag att hvar inom sitt distrikt utöfva tillsyn å förmyndareförvaltningen
och efterse, att gode männen så som sig bör fullgöra
sitt, granskningsuppdrag. Genom en sådan åtgärd skulle man ernå
ett kraftigare skydd, än nu linnés, mot förmyndares bedrägliga eller vårdslösa
handhafvande af omyndiges tillgångar utan att, till de omyndiges
skada, rubba den ordning för förvaltningen af omyndiges medel, som hos
oss af ålder varit beståndande och som i stort sedt bör anses hafva väl
fylt berättigade anspråk.

Med stöd af det anförda får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida icke mera
betryggande föreskrifter rörande kontrollen öfver förmyndares
förvaltning af omyndiges tillgångar i kontanta
medel och värdehandlingar kunde ernås, samt i sådant fall
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Stockholm den 14 februari 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

af herrar Zetterstrand och Lindhagen, som ansett, att utskottet i
ärendet bort göra en hemställan af det innehåll, som innefattas i det utaf
utskottet vid sistlidna riksdag framlagda, i utlåtandet intagna sammanjemkningsförslag;
samt

af herrar F. Andersson, N. Nilsson och Sjöberg, Indika anse! t, att
utskottet bort afstyrka bifall till motionerna.

Stockholm 1902. Kung!. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.