Lagutskottets Utlåtande N:o 7

Utlåtande 1900:LU7

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

1

N:o 7.

Ank. till Biksd. kansli den 13 februari 1900, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om straffregister.

Genom proposition, n:o 18, af den 22 december 1899, hvilken af båda
kamrarne blifvit till lagutskottets behandling hänvisad, har Kongl. Maj:t,
under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, föreslagit Riksdagen att, under förutsättning att
det vid senaste riksmöte till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling
antagna förslag om ändring i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen i syfte
att deri införa skydd mot obehörigt meddelande af utdrag ur straffregistret
varder bifallet, antaga följande förslag till

Lag om straffregister.

1 §.

T justitiedepartementet skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,
som i denna lag stadgas, angående dem, som genom utslag af rikets
domstolar

blifvit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri
till böter, eller

förklarats ovärdiga att i rikets tjenst nyttjas eller att föra andras talan
inför rätta, eller

blifvit för brott stälda under framtiden.

Bill. till Rik sd. Prof. 1900. 7 Sami. 4 Höft. (N:o i)

1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

2 §■

För en hvar, om hvilken blifvit så dömdt, som i 1 § sägs, skall från
domstolen till registret lemnas särskild uppgift, innefattande upplysning
om den dömdes namn och hvad i öfrigt må erfordras till hans betecknande
samt om förbrytelsen och domen.

3 §•

De straff uppgifter, som i 2 § afses, skola i justitiedepartementet hållas
ordnade efter de dömdes namn.

4 §•

Varder i mål, deri blifvit så dömdt, som i 1 § sägs, den dömde åt
högre rätt från ansvar befriad eller ock ansedd skyldig allenast till annat
ansvar, än i samma § afses, skall om domen lemnas uppgift till registret,

I fall, der Konungen af nåd efterskänker eller mildrar straff eller
annan påföljd, hvarom straffregistret skall innehålla upplysning, varde
jemväl derom uppgift till registret meddelad.

5 §•

Fångvårdsstyrelsen åligge att hvarje månad till registret lemna uppgift
å dem, som under den närmast föregående månaden från straffanstalterna
frigifvits efter undergående af bestraffning för brott, som tillika medfört
förlust af medborgerligt förtroende, eller af fängelsestraff för stöld eller
snatteri. Derjemte skall hvarje år före januari månads utgång från fångvårdsstyrelsen
insändas förteckning å de i straff- och tvångsarbetsanstalterna
intagna personer, som under näst föregående året aflidit.

6 §•

Varda böter, som ådömts för snatteri, indrifna, åligge den uppbördsman,
som verkstält indrifningen, att ofördröjligen derom lemna uppgift
till registret med angifvande af den bötfäldes namn samt domstolen och
dagen för utslaget.

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

3

7 §•

Straffuppgift skall afskiljas ur registret:

derest den dömde, enligt vunnen upplysning, genom högre rätts laga
kraft egande dom blifvit från ansvar befriad eller ock ansedd skyldig
allenast till annat ansvar, än i 1 § afses;

då genom den i 5 § föreskrifna förteckning eller annorledes vunnits
tillförlitlig upplysning, att den dömde aflidit; samt

då nittio år förflutit från den dömdes uppgifna födelseår.

8 §•

Utdrag af registret skall meddelas, då framställning derom göres af
domstol, Konungens befallningshafvande eller allmän åklagare eller af
annan myndighet, hvilken enligt lag eger förordna om häktning, så ock
på begäran af fångvårdsstyrelsen.

Till annan myndighet, än nu är sagd!, så ock till enskild, hvars rätt
må vara på upplysning ur registret beroende, skall registerutdrag lemnas,
der Konungen för särskild! fall dertill gifvit tillstånd.

9 §•

I fråga om meddelanden till utländska myndigheter rörande gifna
straffdomar eger, under förutsättning af ömsesidighet, Konungen utfärda
bestämmelser.

10 §.

Närmare föreskrifter om uppgifterna till straffregistret och om registrets
förande meddelas af Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1901; dock skall ej uppgift
från högre rätt insändas i mål, hvari före sagda dag dom af innehåll,
som i 1 § sägs, blifvit af lägre domstol meddelad.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Sedan Riksdagens justitieombudsman i skrifvelse den 29 november
1879 gjort underdånig framställning om inrättande i Stockholm af en för
hela riket gemensam anstalt, från hvilken domstolar och andra myndigheter
skulle ega att på anfordran erhålla upplysningar rörande dömde
förbrytare, så och efter det i utlåtanden, som af fångvårdsstyrelsen och
åtskilliga andra myndigheter blifvit öfver berörda framställning afgifna,
föreslagits att, i stället för nämnda anstalt, den under tillsyn af Stockholms
polisstyrelse utgifna tidningen »Polisunderrättelser» skulle komma
att innehålla ifrågavarande upplysningar, samt öfverståthållareeinbetet gjort
särskild hemställan, att med anledning af bestämmelserna i lagen den 20
juni 1890, angående ändring i vissa delar af strafflagen, »Polisunderrättelser»
måtte i angifvet hänseende fullständigas, uppdrog Kongl. Maj:t
den 11 september 1891 åt en komité att utreda, hvilka åtgärder lämpligen
kunde böra vidtagas med anledning af justitieombudsmannens och ötverståthållareembetets
omförmälda framställningar samt derom inkomma med
utlåtande och förslag.

Denna komité afgaf sitt betänkande den 30 september 1892.

Komitén erinrade deri till en början, hurusom den svenska strafflagstiftningen
för ett rätt utmätande af straffen förutsatte, att domaren
toge hänsyn ej allenast till de omständigheter, som karakteriserade sjelfva
den brottsliga handlingen, utan äfven till förhållanden, som med afseende
å den tilltalade individen antingen kunde gifva anledning till mildring af
straffet eller ock framvisa behofvet af ökadt straff för rättande af den
lagstridiga viljan. För sådant ändamål vore i allmänhet för domaren af
vigt att känna den tilltalades föregående vandel och särskild^ huruvida
och i hvad mån han förut gjort sig saker till lagöfverträdelse och derför
ådragit sig bestraffning. I all synnerhet vore enligt den svenska lagstiftningen
sådan kännedom behöflig för tillämpning af de lagens stadgande^
enligt hvilka undergången bestraffning för visst slag af brott
medförde användning af en annan och högre straffskala för nytt brott
af samma slag.

Efter att hafva påvisat, att prestbetygen, hvilka sedan gammalt utgjort
och ännu i hufvudsaklig män utgjorde källan för vinnande af kunskap
om tidigare straffdomar öfver den, som blifvit för brott tilltalad,
numera på grund af åtskilliga, närmare angifna förhållanden ej vidare
innehölle de i berörda hänseende nödiga upplysningarna, samt att tidningen
»Polisunderrättelser» beredde tillfälle till upplysning endast om eu
del af de brott, angående hvilka kännedom för domstolarne vore af nöden,
hvarjemte framhålles, att åt tidningens meddelanden ej tillmätes sådant
vitsord, att domstolnrnes utslag ansåges kunna på dem grundas, öfvergår

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

komitén till bedömande af frågan, huru omförmälda angelägenhet lämpligen
skalle kunna ordnas på ett mera tillfredsställande sätt än hittills
varit fallet, då domstolarne ofta, der tilltalade personers föregående lefnadsomständigheter
icke varit säkert kända, nödgats att med ledning af de
tilltalades egna uppgifter eller eljest inlupna underrättelser söka förskaffa
sig erforderliga upplysningar medelst skriftvexling med presterskap och
andra myndigheter, hvilket haft till följd, att ransakningstiden förlängts,
utan att likväl alltid domstolens bemödanden krönts med framgång.

Komitén förutskickar dervid en kortfattad redogörelse för de särskilda
åtgärder, som i en del utländska lagstiftningar blifvit vidtagna för beredande
af kännedom om tilltalade personers föregående förhållanden med
afseende å brottslighet och ådragna bestraffningar. Enligt hvad komitén
upplyser, har man derutinnan i allmänhet valt någon af följande tre utvägar.

Den första består deri, att uppgifter om de dömde samlas i deras
födelse- eller boningsorter hos vederbörande församlingsföreståndare eller
andra myndigheter, från hvilka upplysningar sedermera kunna af åklagare,
domare m. fl. vid behof inhemtas. Den andra utvägen består i publicerande
och kringsändande till myndigheterna af tryckta straff-förteckningar. Den
tredje utvägen slutligen kännetecknas derigenom, att på särskilda blanketter
utskrifna uppgifter angående dömde hopsamlas för bestämda större distrikt
sålunda, att till någon hufvudort inom hvarje distrikt uppgifter från domstolarne
i alla delar af landet insändas rörande förbrytare, som finnas
hafva sin födelseort inom distriktet, under det uppgifter angående sådana,
om hvilkas födelseort upplysning saknas, insändas till en centralpunkt för
hela landet.

För bedömande, hvilket af nämnda tre i utlandet använda system
kunde med största fördel användas i vårt land, måste efter komiténs
mening först bestämmas, rörande hvilka förbrytelser och straff upplysningar
skulle tillhandahållas. I detta afseende har komitén, efter utredning, stannat
vid den åsigt, att de anordningar, som skulle vidtagas för beredande af
upplysningar angående förut ådöinda bestraffningar, borde omfatta alla de
fall, då någon af svensk domstol dömts till straffarbete eller fängelse eller
för snatteri till böter äfvensom de fall, då någon stälts under framtiden
för groft brott.

Hvad fängelse och straffarbete vidkomma, häntydde detta straffs
ådömande på brottslighet af den art, att kunskap om förbrytelsen vore af
betydelse vid utmätande af straff för en senare förbrytelse; och hvad anginge
det förhållandet att någon, som stälts under tilltal för svårare brott,
ej kunnat deråt fällas, men likväl så mycken bevisning förekommit, att

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

saken lenmats åt framtiden, innebure detta, att ransakningen icke blifvit
definitivt afslutad, utan kunde återupptagas, derest omständigheterna framdeles
skulle dertill gifva anledning. Blefve nu den, som stälts under framtiden,
tilltalad för nytt brott, kunde under ransakningen angående det nya
brottet yppas förhållanden, Renande till bevisning angående det förra
brottet; och ansåg komitén med afseende derå, samt då den omständigheten,
att tilltalad person förut blifvit stäld under framtiden för groft
brott, måste i och för sig vara af synnerlig vigt vid ransakningen angående
nytt brott, att upplysning i angifna hänseende borde för domstolarne
vara att tillgå.

Förbrytelse, för hvilken blifvit dömdt till lindrigare straff än fängelse,
vore enligt komiténs tanke af den art, att kännedom derom i allmänhet
icke vore af väsentlig vigt i händelse af ny lagföring, och dertill
komme, att samlande af uppgifter rörande alla ådömda bötesstraff skulle
i hög grad försvåra den föreliggande angelägenhetens ordnande på ett
ändamålsenligt sätt. Vid förseelser, för Indika i lag eller allmän författning
stadgades tillämpning af förhöjd straffskala vid iteration, vore likväl
kännedom om förut för liknande förseelser ådömda bötesstraff af större
betydelse. Emellertid ansåg sig komitén ej böra förorda insamlande af
uppgifter rörande bötesstraff enligt författningarna rörande den allmänna
hushållningen, såsom tullstadgan, hränvinsförsäljningsförordningen med flera
författningar.

1 fråga om förbrytelser mot tullstadgan kunde upplysningar utan
svårighet erhållas, enär utslagen i dylika mål samlades hos generaltullstyrelsen,
och beträffande öfverträdelser mot öfriga författningar rörande
den allmänna hushållningen förelåge ej något behof af särskilda åtgärder
till beredande af upplysningar derom, enär erfarenheten visade, att återfallen
i dessa öfverträdelser, hvilka vore förenade med utöfning af näring
i hemmet eller å annan bestämd plats, nästan alltid förekomme inom
samma ort, der de föregående öfverträdelserna blifvit begångna, och der
dessa till följd deraf i de flesta fall vore kända.

Ej heller disciplinstraff'' af arrest, som ålades till krigsmagten hörande
personer, vore enligt komiténs mening af beskaffenhet, att särskild anordning
för tillhandahållande af upplysning om desamma vore erforderlig,
särskildt som anteckning derom gjordes i de för krigsmagten påbjudna
straff] ournalerna.

Att uppgifter angående för snatteri ådömda bötesstraff ansågs böra
insamlas, berodde på den betydelse nämnda bestraffning under vissa förutsättningar
skulle tilläggas vid ådömande af straff för senare tjufnadsbrott.
Enligt strafflagen och strafflagen för krigsmagten skulle nemligen

Lagutskottets Utlåtande 1V:o 7. 7

den, som begår snatteri tredje gången, dömas såsom hade han föröfvat
första resan stöld. Dertill komme att de, hvilka gjorde sig skyldiga till
snatteri, i talrika fall tillhörde den mera rörliga befolkningen, och att
förty, derest uppgifter om den ålagda bestraffningen ej insamlades, det
kunde i särskilda fall uppstå svårigheter att om dem inhemta de för utmätande
af straff för tjufnadsbrott erforderliga upplysningar.

I fråga om sättet, hvarpå ändamålet med insamlande af uppgifter ofri
ådöinda bestraffningar läifrpligast kunde vinnas, ansåg komitén svårigheter
möta såväl mot en sådan anordning, att upplysningarna skulle af presterskapet
tillhandahållas, som äfven deremot att tidningen »Polisunderrättelser»
för ändamålet fullständigades. Uppgifternas insamlande hos presterskapet
skulle förorsaka detta väsentligt besvär och dessutom mången gång
vålla svårigheter att utröna, hvarest upplysningar i ett gifvét fall vore ätt
söka. Mot ett användande af »Polisunderrättelser» för i flaga varan de syftes
vinnande talade särskildt den omständigheten, att deraf fara uppstode
för allt för stor offentlighet åt uppgifterna om de ringare förbrytelserna.
Anordningen skulle alltså vara egnad att tillskynda dém, som gjort sig
skyldiga till dessa förseelser, skada för all framtid på ett sätt, som ingalunda
kunde anses rättfärdigadt af det allmännas intresse att åt myndigheterna
bevara kännedom om slika förseelser för möjligen inträffande fall.
Dertill komme, att tidningen skulle så växa i omfång, att det blefve synnerligen
svårt att i ett särskildt fall taga reda på de upplysningar, som
för fallet i fråga vore af betydelse. Om ock register utgåfves, torde icke
kunna undvikas, att dessa under tidernas lopp utväxte till ett omfång,
som försvårade öfversigten och förorsakade, att i synnerhet uppsökande af
personer med allmänt förekommande namn blefve svårt och tidsödande.

Komitén ansåg under sådant förhållande sig höra förorda sakens ordnande
genom inrättande af en särskild anstalt med uppgift att samla och
tillhandahålla upplysningar rörande dömde förbrytare.

Uppgifternas spridning till obehörige och i allmänhet utöfver hvad
nödvändigheten kräfde kunde då genom lämpliga föreskrifter förekommas;
hvarjemte den största möjliga säkerhet skulle vinnas för rigtigheten och
fullständigheten af de upplysningar, som tillhandahölles, i det särskild med
göromålen förtrogen person finge till åliggande att meddela dessa upplysningar
med ledning af originaluppgifter från domstolarne. Kostnaderna
för eu sådan inrättning blefve, i förhållande till de fördelar, som kunde
af densamma vinnas, synnerligen måttliga.

1 enlighet med den uppfattning, som sålunda uttalats, förordade komitén
inrättande af straffregister i justitiedepartementet och framlade utarbetadt
förslag till förordning angående straffregister, innehållande detaljerade

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

bestämmelser om registrets anordnande, uppgifternas insändande, befogenheten
att erhålla utdrag ur registret och andra i sammanhang dermed
stående föreskrifter.

Komitén öfverlemnade derjemte förslag till förändrad lydelse af 2 §
4 mom. tryckfrihetsförordningen i syfte att bereda nödigt skydd för straffregistret
och förebygga deri tillgängliga upplysningars spridning i vidare
mån än det allmänna intresset påkallade.

Sedan öfver det af komitén utarbetade förslag till förordning angående
straffregister utlåtanden afgifvits af samtlige hofrätter äfvensom af
kammarrätten och fångvårdsstyrelsen, öfverlemnade Kongl. Maj:t genom
proposition den 31 januari 1896 till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig
ordning förslag till sådan ändring af 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen,
som förutsattes för införande af straffregister i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med förenämnda komitéförslag. Det sålunda framstälda förslaget
till grundlagsändring blef antaget såsom hvilande, men vann ej godkännande
af 1897 års Riksdag; hufvudsakligen af den anledning att bestämmelserna,
i hvilka fall utdrag af registret skulle få meddelas, ansågos
böra erhålla civillags helgd.

I anledning af hvad sålunda förekommit lät statsrådet och chefen för
justitiedepartementet upprätta förslag till lag om straffregister, upptagande
bestämmelser i nära öfverensstämmelse med hvad komitén föreslagit ej
blott om hvad som omedelbarligen rörde rätten att meddela utdrag af
straffregistret utan äfven i hufvudsak om registrets anordning samt derom,
i hvilka fall uppgifter till registret skulle lemnas och under hvilka förutsättningar
uppgift skulle från registret afskiljas.

I vissa delar företedde dock lagförslaget afvikelser från komiténs
förslag.

Sålunda innehöll lagförslaget, att straffuppgift skulle lemnas jemväl
om en hvar, som förklarats ovärdig att i rikets tjenst nyttjas eller att
vidare föra andras talan inför rätta. Till stöd för denna bestämmelse
anfördes af departementschefen vid ärendets föredragning inför Konungen
den 22 september 1899, att sådan ovärdighet kunde ådömas utan sammanhang
med straff, som i och för sig föranledde anteckning i straffregistret,
och att det vore af ej ringa vigt, att registret kunde lemna upplysning
om alla de fall, då någon af ifrågavarande, jemväl i statsrättsligt afseende
betydelsefulla påföljder voi''e någon ådömd.

Vidare hade i lagförslaget — i öfverensstämmelse med hvad som
föreslagits uti en vid komiténs utlåtande fogad reservation — tillagts en
föreskrift om skyldighet för kronofogde eller magistrat, som verkstält indrifning
af böter för snatteri, att derom lemna uppgift till registret.

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Hvad komitén anfört emot införandet af en dylik föreskrift ansåg
nemligen departementschefen ej höra föranleda till något undantag från
den vigtiga regeln, att anteckning i straffregistret skulle ske om straffs
verkställighet, när denna kan ega betydelse för tillämpningen af stadgande^
om återfall.

Slutligen innehöll lagförslaget — i motsats till komitéförslaget, som
begränsat rätten att erhålla utdrag ur straffregistret till vissa myndigheter

. att befogenheten att förordna om meddelande af utdrag ur straffregistret
åt annan än dessa myndigheter skulle tillkomma Konungen.

Vid lagförslagets granskning^ högsta domstolen anmärktes, bland
annat, af fyra domstolens ledamöter, att da det ansetts vara af synnerlig
vigt, att bestämmelserna derom, i hvilka fall utdrag af straffregistret skulle
fa meddelas, erhölle civillags helgd, det med denna åsigt icke syntes stå
val tillsammans, att, på sätt lagförslagets 8 § 2 mom. innebure, tillfälle
skulle beiedas icke blott offentlig myndighet, utan äfven enskilda personer
att erhålla tillstånd att bekomma utdrag af straffregistret.

1 anledning af denna anmärkning har i lagförslagets 8 § vidtagits
den ändring, att Kongl. Maj:ts tillstånd till utbekommande af utdrag ur
registret skalig kunna gifvas, förutom åt myndighet, allenast åt enskild,
hvars^ rätt ma vara beroende på förhållande, derom straffregistret kan
innehålla upplysning.

Mot lagförslaget, sådant det nu föreligger, har utskottet, vid granskning,
ej funnit anledning till någon erinran, och får utskottet alltså, hemställa,

att Riksdagen ville, under förutsättning, att det vid
1899 ars riksdag till hvilande för vidare grundlagsenlig
behandling antagna förslag om ändring i § 2 mom.

4 tryckfrihetsförordningen i syfte att deri införa skydd
mot obehörigt meddelande af utdrag ur straffregistret
varder bifallet, antaga det förslag till

, Lag om straffregister,

som innefattas uti nu föreliggande proposition.

Stockholm den 13 februari 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Bill. till ltiksd. Krok 11100. 7 Sami. 4 Haft.

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Reservation

af herr Lindhagen: »I det förslag till ändring af tryckfrihetsförordningen,
som vid 1899 års riksdag antogs hvilande i syfte att bereda skydd mot
obehörigt meddelande af utdrag ur straffregistret, inrycktes uttrycklig föreskrift
derom, att bestämmelserna, i hvilka fall registerutdrag finge meddelas,
borde erhålla civillags helgd.

Det härefter uppgjorda förslaget till lag om straffregister upptog
emellertid, att registerutdrag skulle få utgifvas, utom pa sätt komiterade
föreslagit till vissa myndigheter, äfven till enskilda personer efter Konungens
bepröfvande för hvarje särskildt fall. Detta innebär således väsentligen
allenast den omgången, att genom civillag uppdrages åt Konungen att i
administrativ väg närmare besluta i ämnet.

Med anledning af högsta domstolens häremot framstälda anmärkning
har i det nu framlagda lagförslaget endast vidtagits den ändring i aftattningen,
att utdrag får utgifvas till enskild, hvars rätt må vara beroende
på upplysning ur registret. Detta innebär dock i hufvudsak ej någon
ytterligare begränsning, då Konungens pröfning i det särskilda fallet enligt
sakens natur ej kunnat afse något annat afgörande. Men beträffande den
sväfvande frågan, i hvilka fall och i hvad mån en enskilds verkliga rätt
skall anses beroende af uppgift ur registret — en sak, hvarom redan nu
de mest olika meningar framkomma — derutinnan lemnas fortfarande

ingen ledning i sjelfva lagen. _ , . .

Riksdagens uppfattning, att de fall, i hvilka utdrag af registret fai

meddelas, böra genom civillag noga begränsas och regelbindas, är sålunda
väsentligen åsidosatt genom den nu föreslagna bestämmelsen, att register
utdrag må efter Konungens bepröfvande utlemnas till enskilda.

Det har icke heller kunnat anföras något skäl, som tvingat till att i
laoren upptaga berörda af komiterade ej ifrågasatta, mot Riksdagens önskningar
stridande och af högsta domstolen afstyrkta bestämmelse. Tanken
på inrättandet af ett straffregister är uteslutande framsprungen ur angelägenheten
att befrämja ett likformigt och rättvist utmätande af straff för
begångna brott. Intet öfverklagadt missförhållande eller yppadt behof kan
deremot åberopas för att straffregistret derutöfver bör, på sätt nu ffragasatts,
betjena enskilda i deras rättsangelägenheter. När. registret bhfyit en
verklighet och erfarenheter vunnits, torde detsamma visserligen möjligen

H

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

kunna brukas äfven till nya ändamål. Men då skola dessa noga bestämmas
i civillagen och icke till Konungens omedelbara afgörande i statsrådet
ytterligare hopas en mängd detaljbestyr, från hvilka han skäligen bör vara
befriad.

På grund af hvad sålunda anförts anser jag, att utskottet bort tillstyrka
följande lydelse af andra stycket i 8 §:

Till annan myndighet, än nu är sagdt, skall registerutdrag lemnas,
der Konungen för särskilt fall dertill gifvit tillstånd.»

Herr Björlin har begärt få anteeknadt, att han icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.