Lagutskottets Utlåtande N:o 7

Utlåtande 1899:LU7

Lagutskottets Utlåtande N:o 7,

0

L

1

N:o 7.

l

Ank. till Riksd. kansli den 6 febr. 1899, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändrad lagstiftning
om skilnad i trolofning och äktenskap.

I en inom Första Kammaren väckt och till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 5, har herr Gustaf Axel Berg hemstält, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det’täcktes Kongl.
Maj:t låta gällande stadganden om skilnad i trolofning och äktenskap
undergå granskning samt till Riksdagen afgifva de förslag, hvartill
denna granskning kunnat föranleda.

Till stöd för denna motion anföres:

I skrifvelse till Kongl. Maj:t år 1879 anhöll Riksdagen, att Kongl.
Maj:t täcktes låta gällande stadganden om skilnad i trolofning och
äktenskap undergå granskning och till Riksdagen afgifva de förslag,
hvartill denna granskning kunde föranleda. I skrifvelse år 1888 anhöll
kyrkomötet, att lagstiftningen angående äktenskapsskilnad måtte underkastas
revision i syfte att förebygga, det äktenskap må utan fullt giltiga
skäl upplösas.

Båda dessa framställningar blefvo genom Kongl. Maj:ts beslut den
21 november 1890 öfverlemnade till den samma dag förordnade s. k.
kyrkolagskomitén. I sitt den 28 maj 1892 afgifna betänkande anförde
komitén, att komitén, i likhet med Riksdagen, funne en genomgående
revision af gällande stadganden om skilnad i trolofning och äktenskap
högeligen oneklig. Förutom det att dessa stadganden endels beredde
möjlighet att allt för lätt och utan giltiga skäl upplösa ingångna förBih.
till Likså. Prot. 1899. 7 Samt. 4 ljuft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

bindelser, vore stadgande^ delvis antiqverade och lede af en oklarhet,
som vid tillämpningen vållat icke ringa svårigheter både för kyrkans
och statens myndigheter. Men då en fullständig granskning af dessa
bestämmelser för att medföra verkligt gagn enligt komiténs åsigt borde
utsträckas äfven till bestämmelserna om ingående af trolofning, om verkan
deraf samt om de följder, skilnad i trolofning eller äktenskap medförde,
samt ett sådant granskningsarbete uppenbarligen kräfde mycket lång
tid och afsåge ämnen, hvilka nästan uteslutande folie inom civilrättens
område, ansåg sig komitén, som syntes vara tillsatt förnämligast i syfte
att afgifva förslag rörande ämnen, hörande till den kyrkliga lagstiftningen,
böra inskränka sin granskning till några särskilda punkter, deri
rättelse borde och kunde med det snaraste ske. Komiténs förslag afsåg
derför endast några §§ i 13 kap. giftermålsbalken. — Inom högsta domstolen,
hvars yttrande öfver förslaget inhemtades, afstyrktes detsamma
helt och hållet af några ledamöter, hvilka ansågo en partiel reform på
detta område icke vara lämplig, utan frågan i hela dess vidd böra upptagas
till behandling, under det andra ledamöter, ehuru vitsordande behofvet
af en vidsträcktare revision, dock funno hinder häraf icke böra
möta för en lagstiftningsåtgärd i syfte att afhjelpa endast det mest
känbara missförhållandet. Vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t
den 7 maj 1897 hemstälde chefen för justitiedepartementet att, då tiden
icke syntes vara kommen för en grundligare omarbetning af giftermålsbalken,
man borde inskränka sig till en sådan lagändring, som
omedelbarligen erfordrades för afhjelpande af det missförhållande, att
nuvarande affättningen af 13 kap. 4 § giftermålsbalken lemnade rum
för en med äktenskapets helgd oförenlig lagtillämpning; och i proposition
till 1898 års Riksdag framlade Kongl. Magt förslag till lag om
ändrad lydelse af nämnda lagnim.

I sitt utlåtande med anledning af denna proposition yttrade lagutskottet,
att utskottet väl funne förslaget så till vida innebära en förbättring,
som det uteslöte den med skäl öfverklagade tillämpningen af
stadgandet i nämnda lagrum, men utskottet ansåg sig likväl ej kunna
tillstyrka förslaget, då det icke syntes lämpligt, att endast en af bestämmelserna
rörande skilnad i äktenskap underkastades ändring, utan
alla dithörande stadganden borde genomgå samtidig revision. Enligt
utskottets hemställan blef den kongl. propositionen af Riksdagen afslagen.

Hvad sålunda i denna fråga förekommit utvisade alltså, att någon
tvekan om behöfiigheten af ett ingripande på detta område från lagstiftarens
sida icke på något håll förefunnits, ehuru meningarna skiftat
derom, huruvida det vore lämpligast att på en gång gripa sig an med

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

frågan i hela dess vidd eller tills vidare inskränka sig till en partiel
reform. Då nu genom Riksdagens nyss omförmälda beslut sistnämnda
utväg syntes afsvuren, torde det endast återstå att anlita den förra.
Utan tvifvel vore en sådan uppgift förenad med betydande svårigheter,
men då behofvet vore erkändt och trängande, torde svårigheterna icke
utgöra tillräcklig anledning för lagstiftaren att draga sig undan uppgiften.
En annan betydande del af äktenskapslagstiftningen hade ju
nyss undergått en genomgående omdaning, hvilket må hända i någon
mån minskat, svårigheterna vid nu ifrågastälda lagstiftningsarbete.

I sitt ofvan åberopade utlåtande utgick lagutskottet från det antagande,
att, derest den föreslagna lagförändringen icke af Riksdagen
godkändes, Kongl. Magt redan deruti skulle finna tillräcklig anledning
att underkasta den af Riksdagen uti dess skrifvelse år 1879 hänskjuta
frågan ytterligare utredning och ompröfning. Men af det yttrande,
som vid ärendets behandling i Första Kammaren afgafs af herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet, och hvaruti uttryckligen
uttalades, att, derest Riksdagen ville hafva frågan om lagstiftning
rörande äktenskapsskilnad fortfarande under behandling, det vore skäl
att besluta en ny skrifvelse i ämnet, torde emellertid lagutskottets berörda
antagande få anses hafva förfallit; och det torde derför vara
nödigt att för denna behjertansvärda sak å ny o påkalla Kongl. Maj:ts
uppmärksamhet och åtgärd. Kändt och vitsordadt, såsom behofvet vore,
torde detta icke behöfva vidare framhäfvas, och ett närmare angifvande
af den rigtning, i hvilken omarbetningen borde gå, syntes på frågans
nuvarande stadium icke vara lämpligt.

I sammanhang med ofvanberörda motion har utskottet till behandling
förehaft jemväl en af herr Lindhagen inom Andra Kammaren afgifven
och till utskottet hänvisad motion, n:o 199, deri föreslås, att
Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ny lagstiftning om
äktenskapsskilnad.

Den till stöd för sistberörda motion afgifna framställningen är af
följande lydelse:

»Sedan i anledning af Riksdagens skrifvelse den 17 maj 1879
Kongl. Magt till 1898 års Riksdag aflåtit proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 13 kap. 4 § giftermålsbalken, tillät sig undertecknad
vid samma riksdag motionera derom, att Riksdagen ville, med
afslag å den kongl. propositionen, i underdånig skrifvelse till Kongl.

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen afgifva nytt, fullständigare
förslag till nödiga förbättringar i lagstiftningen om skilnad
i äktenskap.

Lagutskottet hemstälde i afgifvet utlåtande, att den kongl. propositionen
icke måtte bifallas, samt att motionen i hvad den afsåge aflåtande
af skrifvelse till Kongl. Maj:t icke måtte till någon åtgärd föranleda,
hvilket sistnämnda yrkande utskottet motiverade dermed, att
»Kong!. Maj:t torde redan i afslaget å propositionen finna tillräcklig
anledning att underkasta den af Riksdagen uti dess skrifvelse år 1879
hänskjutna frågan ytterligare utredning och ompröfning». Utskottets
hemställan bifölls sedan af Riksdagen.

Af herr Btatsrådet och chefens för justitiedepartementet anförande
i Första Kammaren framgår emellertid, att lagutskottet misstagit sig
i sin ofvannämnda förmodan, och att Kongl. Maj:t ej kommer att finna
1879 års riksdagsskrifvelse vara af beskaffenhet att kunna föranleda
vidare åtgärd, än som skett.

Under sådana förhållanden synes skäl förefinnas att åter upptaga
frågan om aflåtande till Kongl. Maj:t af en skrifvelse i ämnet. Men
härvid bör man ej företrädesvis samla sin nitälskan och sina farhågor
kring hvarjehanda smärre frågor på ifrågavarande lagstiftningsområdes
utkanter. Såsom erinrats i min förra motion, till hvars motivering jag
tillåter mig hänvisa, gäller det derjemte och i första rummet framhålla
vigten af att erhålla ett för alla makar, oafsedt deras sociala ställning,
användbart förfarande för äktenskapsskilnad på grund af oenighet.

I detta sammanhang torde dock äfven böra uttalas, att man vid
utarbetandet af lagstiftning i nämnda syfte ej må, ledd af någon viss
förkärlek för den i svensk lag ogillade åsigten om äktenskapets oupplöslighet,
företrädesvis söka utfinna nya former, som på annat sätt
onödigtvis försvåra eller rent af förhindra vinnandet af skilnad äfven
i de fall, då den enligt lagens mening är synnerligen berättigad; utan
dervid bör väl äfven något besinnas, att ett rätt förstånd, på en lagstiftningsfråga
kanske dock i främsta rummet förutsätter hjerta för de
förhållanden, öfver hvilka man sitter till doms.»

På sätt motionärerna erinrat, kan det numera ej antagas, att
Kongl. Maj:t, åtminstone i den närmaste framtiden, kommer att, utan
särskild framställning från Riksdagens sida, egna den af Riksdagen i

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

skrifvelse den 17 maj 1879 hänskjuta frågan om revision af lagstiftningen
angående skilnad i trolofning och äktenskap ytterligare utredning
och ompröfning. Vid sådant förhållande, och då behofvet af en
sådan revision synes utskottet synnerligen angeläget, anser utskottet
skäl vara för handen att till Kongl. Maj:t aflåta förnyad framställning
i ämnet; hvilken framställning synes utskottet böra, i likhet med hvad
år 1879 egde rum, afse lagstiftningen så väl om äktenskapsskilnad som
om skilnad i trolofning.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, i anledning af herrar Bergs och
Lindhagens förevarande motioner, ville i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta
gällande stadganden om skilnad i trolofning och äktenskap
undergå granskning samt till Riksdagen afgifva
de förslag till ny lagstiftning härutinnan, hvartill
denna granskning kan föranleda.

Stockholm den 6 februari 1899.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

JM. till Likså. Prat. 18!)!). 7 Samt. 4 Haft.