Lagutskottets Utlåtande N:o 7

Utlåtande 1887:LU7 - janmar

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

#

1

M:o 7.

Ankom till Riksd. kansli den 12 febr. 1887, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändradt sätt
för offentliggörande af allmänna kungörelser och tittkunnagifvanden.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en
inom nämnda kammare af herr P. Zimdahl väckt motion (n:o 16), om
ändradt sätt för offentliggörande af allmänna kungörelser och tillkännagifvanden.
Motionären anför till en början, hurusom uppläsandet af allehanda
kungörelser af verldsligt innehåll i kyrkan stode i strid med kyrkans
ändamål såsom ett för församlingens uppbyggelse afsedt rum. Sedan motionären
härefter erinrat om de framställningar i ämnet, som förut blifvit
gjorda, särskildt från kyrkomötets sida, fortsätter han: »Publicerandet af
kungörelserna i kyrkan har för öfrigt numera ingalunda den betydelse för
allmänheten som det fordom haft, emedan inom en stor del af landet de
flesta kungörelser intagas eller omnämnas i de talrika, på olika orter utkommande
tidningarne och sålunda äfven komma till allmänhetens kännedom.
Det är med anledning dels af detta nu påpekade förhållande och
dels derför, att allmogen börjat inse olämpligheten af kungörelsernas uppläsande
i kyrkan, som det gifves landsförsamlingar, der icke ens en enda
person under årets lopp sitter qvar för att höra en kungörelse uppläsas,
och att presterna, sådant oaktadt, skola vara tvingade att från predikstolen
hvarje söndag uppläsa en hel mängd allmänna och enskilda kungörelser
Bill. till Riksd. Prot. 1887. 7 Samt. 7 Häft. 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

är rent af en orimlighet, hvars undanrödjande utan tvifvel, så vidt det
på Riksdagen ankommer, vore densamma fullt värdigt, och detta så mycket
mer som kyrkomötet, som väl icke minst i denna fråga måste tillerkännas
auktoritet, gjort förnyade framställningar i enahanda syfte. Att kungörelsernas
publicerande, om detta skiljes från kyrkan, måste ega rum annorledes
än i tidningarne, är emellertid uppenbart.

Om sättet, hvarpå detta lämpligast kunde ske, hafva tankarne, som
man vet, varit något delade. Utan att i detta afseende tilltro mig kunna
framlägga ett till alla delar fullt tillfredsställande förslag, har jag tänkt
att saken skulle kunna ordnas på ungefärligen följande sätt: att, hvad
kon fri . författningar och länskungörelser beträffar, länsmännen eller kommunalnämndsordförandena
finge sig ålagdt att hvarje söndag deröfver upprätta
en förteckning samt före gudstjenstens början anslå densamma å en
i sockenstuga, kommunalrum eller annan i kyrkans närhet befintlig, af
församlingen bestämd lokal anbringad tafla; att kungörelser om kyrkooch
kommunalstämma samt kyrko- och skolråds- äfvensom kommunalnämnds-
och fattigvårdsstyrelsesammanträden genom vederbörande ordförandes
försorg och med iakttagande af den nu för pålysningar om sagda
stämmor och sammanträden i lag stadgade tid, varda på enahanda ställe
anslagna; att tillkännagifvanden rörande af myndigheter utfärdade domar,
resolutioner och utslag, hvilka angå menighet, varda, allt efter de olika
handlinganies art och beskaffenhet, genom vederbörande ordförandes i kyrkoeller
kommunalstämma försorg å här ofvan angifna ställe anslagna tillika
med uppgift om, att den, som sådant önskar, kan hos den ena eller andra
stämmans ordförande få taga närmare kännedom om handlingens innehåll;
att alla enskildes kungörelser och meddelanden finge, genom deras egen
försorg, som dem utfärdat, på samma ställe, som för öfriga kungörelsers
meddelande blifvit bestämdt, för allmänheten bekantgöras, samt slutligen,
att all sådan publikation skulle, såvidt den vore af behörig person styrkt,
i lag tillerkännas samma vitsord och giltighet som den, hvilken nu sker
medelst uppläsande i kyrkan.»

På grund af det sålunda anförda föreslår motionären, att Riksdagen
måtte besluta att till Kong!. Maj:t aflåta skrifvelse med anhållan, att Kongl.
Maj:t täcktes, med upphäfvande af kongl. resolutionen på allmogens besvär
den 9 december 1766 § 10 samt kongl. förordningen den 8 maj 1849,
den sistnämnda i hvad den anginge kungörande i kyrkorna så väl af kongl.
förordningar, utom bönedagsplakater, som ock af auktoriteters och enskilda
personers kungörelser, vidtaga sådana åtgärder, hvarigenom publicerandet

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

3

i kyrkorna af andra kungörelser och författningar än dem, som stå i samband
med det kyrkliga lifvet, kunde helt och hållet upphöra, eller att,
i händelse detta med afseende på Kongl. Maj:ts kungörelser mötte hinder,
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke antalet af de författningar
och kungörelser, livilkas uppläsande anbefaldes, kunde i väsentlig
mån inskränkas.

Såsom motionären anmärker, har den föreliggande frågan redan vid
flera föregående tillfällen varit föremål för så väl Riksdagens som kyrkomötets
pröfning, och får utskottet hänvisa till följande af utskottet (i utlåtande
n:o 40) vid sistlidna års riksdag lemnade redogörelse för nu gällande
föreskrifter i ämnet äfvensom de försök, hvilka hittills gjorts att
åstadkomma en ändring i nuvarande förhållanden:

Enligt föreskrifterna i 2 kap. 5 § af 1686 års kyrkolag samt 32 §
af kongl. resolutionen på presterskapets besvär den 10 mars 1719 skulle
Kongl. Maj:ts och dess befallningshafvandes kungörelser äfvensom lvsningar
efter borttappadt och stulet gods uppläsas från predikstolen, »sedan bönerna
äro förrättade», d. v. s. innan gudstjensten blifvit afslutad; hvaremot alla
andra verldsliga saker skulle på kyrkovallen eller i sockenstugan afkunnas.
I sistnämnda bestämmelse gjordes genom kongl. resolutionen på allmogens
besvär den 9 december 1766, § 10, den ändring, att alla kungörelser
och publikationer, som från Kongl. Maj:ts befallningshafvande, embetsmän
eller någon undersåte ankomme till kyrkorna, skulle å predikstolarne, men
icke å kyrkovallen uppläsas. Då det emellertid ansågs störande, att gudstjensten
afbröts genom uppläsandet af alla dessa tillkännagifvanden, förordnades
den 8 maj 1849, att, med undantag af bönedagsplakat, hvilka,
såsom varande af religiös egenskap, efter predikan och näst efter bönen
»Fader vår» borde uppläsas, alla andra Kongl. Maj:ts förordningar och
auktoriteters samt enskilda personers kungörelser skulle omedelbart efter
gudstjenst^ slut från predikstolen af presten uppläsas i den ordning,
som dittills varit föreskrifven. Hvad sålunda blifvit stadgadt är ännu
gällande lag.

Vid 1868 års kyrkomöte väcktes flera motioner i syftning, att uppläsandet
från predikstolarne af alla slags kungörelser måtte antingen helt
och hållet upphöra eller i väsentlig mån inskränkas. I anledning af dessa
motioner ingick ock kyrkomötet till Kongl. Maj:t med en skrifvelse, hvar -

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

uti i synnerhet framhölls den störande inverkan, som uppläsandet af verldsliga
kungörelser omedelbart efter gudstjenstens slut måste utöfva på de
i gudstjensten deltagande, hvarjemte äfven antyddes, att ifrågavarande sätt
för nämnda handlingars offentliggörande numera icke vore ändamålsenligt;
och anhöll kyrkomötet om vidtagande af sådana åtgärder, som Kongl.
Maj:t kunde finna af omständigheterna påkallade, på det kungörelsers och
allmänna författningars uppläsande å predikstolarne måtte upphöra, men
att, så vidt detta i afseende å Kongl. Maj:ts kungörelse mötte hinder, Kongl.
Maj:t likväl täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke antalet af de författningar
och kungörelser, hvilkas uppläsande anbefaldes, kunde i väsentlig
mån inskränkas.

I anledning af denna kyrkomötets framställning lät Kongl. Maj:t utarbeta
ett förslag till förordning angående förändradt sätt för offentliggörande
i kyrka af allmänna författningar och kungörelser samt enskilda
tillkännagifvanden, hvilket förslag hufvudsakligen innehöll: afl det hittills
föreskrifna årliga offentliggörandet i kyrka af vissa i svensk författningssamling
intagna kungörelser skulle upphöra; att så väl de i nämnda samling
intagna författningar och kungörelser som öfverståthållareembetets
och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i de tryckta länskungörelserna
meddelade kungörelser icke vidare skulle i kyrka fullständigt uppläsas i
andra fall, än när sådant särskildt förordnades; att då dom, utslag eller
resolution borde medelst offentliggörande i kyrka någon menighet delgifvas,
skulle för sådant ändamål, jemte uppgift å den myndighet, som
domen, utslaget eller resolutionen meddelat, och å den menighet beslutet
anginge, endast sjelfva beslutet med besvärshänvisning uppläsas; att deremot
de kungörelser, Indika ej vore att hänföra till de ofvan omförmälda,
men likväl till följd af vederbörande embetsmyndighets förordnande skulle
i kyrka allmänheten delgifvas, så ock sådana meddelanden af kommunala
embetsman eller enskilda personer, hvilka på grund af föreskrift i lag
borde i kyrkan offentliggöras, skulle för sådant ändamål der fullständigt
uppläsas; men att, i fråga om alla andra enskilda meddelanden, allenast
ett tillkännagifvande derom, att sådana meddelanden blifvit till en af vederbörande
kommunalstyrelse utsedd person aflemnade för att hallas kommunens
medlemmar tillgängliga jemte en kort uppgift om de ämnen meddelandena
afsåge, borde i kyrka uppläsas.

Detta förslag blef af 1873 års kyrkomöte godkändt och framlades
derefter för 1874 års Riksdag, som dock förklarade sig icke kunna antaga
detsamma.

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

5

Frågan återupptogs emellertid vid 1878 års kyrkomöte i eu af herr
C. G. Hammarskjöld väckt motion. Med bifall till hvad i denna motion
föreslagits, aflat kyrkomötet till Kongl. Maj:t en skrifvelse, hvaruti kyrkomötet
anhöll: Do) att Kongl. Maj:t täcktes, med upphäfvande af Kongl.
resolutionen den 9 december 1766 § 19 samt kongl. förordningen den
8 maj 1849, den sistnämnda i hvad den anginge kungörande i kyrkorna
så väl af Kongl. Maj:ts förordningar utom böndagsplakat, som ock af
auktoriteters och enskilda personers kungörelser, förordna som följer: »Der
Konungens förordningar samt myndigheters och enskilda personers kungörelser
skola församling i kyrka delgifvas, skall det sålunda ske, att
gudstjensten ej derigenom afbrytes»; 2:o) att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga
sådana åtgärder, som kunde finnas af omständigheterna påkallade, att uppläsande
i kyrkorna af andra kungörelser och författningar än dem, som stå i
sammanhang med det kyrkliga lifvet, måtte så fort ske kunde upphöra. Med
det i förra delen af skrifvelsen formulerade författningsförslaget afsågs,
att derest en sådan författning af Kongl. Maj:t och Riksdagen antoges,
kyrkomötets hörande icke skulle vara erforderligt för de förändringar, som
Kongl. Maj:t och Riksdagen i öfrigt kunde finna lämpligt att besluta i
afseende å kungörelsers uppläsande i kyrkorna.

Denna kyrkomötets framställning föranledde icke någon Kongl. Maj:ts
åtgärd.

I skrifvelse den 8 oktober 1888 förnyade kyrkomötet sin i förra
delen af 1878 års skrifvelse gjorda hemställan samt anhöll vidare, att
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida icke — intill dess
sådan åtgärd kunde vidtagas, hvarigenom publicerandet i kyrkorna af andra
kungörelser och författningar än dem, som stå i sammanhang med
det kyrkliga lifvet, kunde upphöra — frågan om dessa handlingars offentliggörande
kunde ordnas på det sätt, att, med upphäfvande af skyldigheten
för prest att från predikstol uppläsa kongl. författningar samt myndigheters
och enskildes kungörelser, prest ålades att medelst anslag å en
på lämpligt ställe i kyrka eller vapenhus anbragt tabula för hvarje söndag
bereda allmänheten tillfälle att taga kännedom om de till offentliggörande
ankomna handlingar.

Icke heller denna framställning har hittills föranledt någon åtgärd
från Kongl. Maj:ts sida.

Genom en vid 1886 års riksdag väckt motion drogs frågan ånyo
under Riksdagens pröfning. Med denna motion åsyftades att publicerandet
af myndigheters kungörelser och öfriga offentliga handlingar skulle helt

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

och hållet förvisas från kyrkorna; men något annat sätt för offentliggörande
af dessa handlingar antyddes icke i motionen. Lagutskottet framhöll
i sitt öfver motionen afgifna utlåtande, att den nu brukliga formen
för allmänna och enskilda tillkännagifvanden, nemligen deras uppläsande
från predikstolen efter slutad gudstjenst, så ingått i vårt folks seder och
uppfattningssätt, att en rubbning deri ej borde företagas utan synnerligen
tvingande skäl; och hemstälde utskottet, hufvudsakligen på nyssnämnda
grund, att motionen icke måtte vinna Riksdagens bifall. I två särskilda
vid utskottets utlåtande fogade reservationer tillstyrktes dock aflåtande af
en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om vidtagande af vissa åtgärder
i afseende å den föreliggande frågan. Den föreslagna skrifvelsen
formulerades i den ena af reservationerna i öfverensstämmelse med den
af 1883 års kyrkomöte aflåtna, i den andra åter så, att Kongl. Maj:t
täcktes vidtaga sådana ändringar i gällande bestämmelser rörande förevarande
ämne, att från predikstolarne skulle endast kortare kungörelser,
såsom om kommunalstämmas eller kyrkostämmas hållande, tings begynnande
eller afslutande m. in., fullständigt uppläsas, och att rörande längre
kungörelser samt Kongl. Maj:ts författningar endast behöfde omförmälas,
att de för offentliggörande ankommit till kyrkan och att de under viss
tid funnes tillgängliga å det rum, som af församlingen dertill bestämts.

Vid ärendets föredragning i kamrarne godkände Första Kammaren
den förstnämnda af de båda reservationerna, hvaremot Andra Kammaren
biföll utskottets hemställan med 79 röster mot 77, hvilka senare röster
afgåfvos för den andra reservationen.

Det visade sig sålunda, att meningarna i den föreliggande frågan
voro synnerligen delade. Meningsskiljaktigheten torde dock hafva varit
mindre derom, att betydande olägenheter äro förenade med den nuvarande''
anordningen, än om de åtgärder, som borde vidtagas för de anmärkta
olägenheternas afhjelpande.

Lagutskottet, som nu har att yttra sig öfver herr Zimdahls förslag,
får dervid i första rummet tillkännagifva, att utskottet vidhåller sin tillförene
uttalade åsigt, att offentliggörandet af allmänna kungörelser icke
bör helt och hållet förvisas från kyrkorna. Utskottet gör detta så mycket
hellre, som sådana kungörelser, om ock varande af icke kyrklig art, dock
icke kunna anses vara af sådant innehåll, att kyrkan i någon måtto vanhelgas
genom deras uppläsande derstädes. Men å andra sidan har utskottet
icke kunnat förbise de verkliga olägenheter, som äro en följd af
det sätt, hvarpå dessa kungörelser nu meddelas i kyrkorna.

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

7

Grunden till dessa olägenheter ligger, enligt utskottets förmenande,
egentligen i mängden af och vidlyftigheten i de handlingar, som skola
på sådant sätt kungöras. I följd häraf blifver nemligen kungörandet ej
blott synnerligen betungande för presten utan ock föga ändamålsenligt.

Hvilken betydlig börda för presten, kungörelsernas uppläsande nu
medför, har ofta blifvit framhållet och inses lätt, då man besinnar, att
samma person, som utfört hela den på tjenstförrättande presten ankommande
delen af en högmessogudstjenst, nödgas att omedelbart efter gudstjenstens
slut, ofta nog under en timmes tid eller mera, sysselsätta sig
med uppläsande af författningar och tillkännagifvanden. Då fullgörandet
af lagens föreskrifter i detta afseende, alltid betungande, stundom visat
sig rent af öfverstiga en mans krafter, såsom då m prest har att förrätta
gudstjenst i flera kyrkor på en dag, har detta ledt dertill, att presterskapet
i åtskilliga orter på eget bevåg företagit sig att inskränka uppläsningen
t, ex. af längre författningar och kungörelser till endast öfverskriften
eller vissa delar af desamma. Ett sådant förfarande, om ock
ganska förklarligt, står dock tydligen i strid med gällande lag. Redan i
den omständighet, att en i lag stadgad föreskrift på många ställen icke
efterlefves, utan att det allmänna rättsmedvetandet deraf känner sig kränkt,
ligger en maning för lagstiftaren att tillse, huruvida icke en ändring härutinnan
kan ske.

Om man åter ser saken ur menighetens synpunkt, finner man jemväl
anledningar att önska ändring i det nuvarande förhållandet. Det
torde nemligen vara uppenbart, att en person, äfven om han är utrustad
med god uppfattningsförmåga, icke kan få synnerligen klar föreställning
om innehållet af en längre författning, som på sådant sätt uppläses, vanligen
temligen hastigt och utan att den läsande deråt egnar mycken uppmärksamhet.
I sådana fall förfelas tydligen ändamålet med uppläsningen;
obehaget för den läsande ökas genom medvetandet, att han förgäfves
underkastar sig detsamma; och den del af menigheten, som inser omöjligheten
att uppfatta innehållet af det lästa, aflägsnar sig från kyrkan.

I sammanhang härmed må erinras om de olägenheter af antydda förhållanden,
som särskildt visa sig, då kommunalstämma, såsom numera ofta
är fallet, blifvit utlyst att hållas omedelbart efter gudstjenstens slut. Stämmans
början uppskjutes då under hela den tid, uppläsningen varar; och
de personer, hvilka ämna öfvervara stämman, tvingas att utan all nytta
uppehålla sig i kyrkan eller dess närhet, under det andra, hvilkas intresse
för allmänna angelägenheter ej är så stort, hellre än att underkasta sig

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

obehaget att vänta, afstå från deltagande i afgörandet af ett möjligen
ganska vigtigt ärende.

Med fasthållande af grundsatsen att allmänna kungörelser böra i
kyrka och i sammanhang med gudstjensten offentliggöras, anser utskottet
på grund af det ofvan anförda, att någon åtgärd bör vidtagas till afhjelpande
af de i det föregående omförmälda olägenheter. Detta ändamål
kan tydligen icke vinnas annorlunda än genom en väsentlig inskränkning
i det nu stadgade uppläsandet af kungörelser. En sådan inskränkning
kan tänkas ske på olika sätt, antingen så att antalet af de författningar
m. m., som nu uppläsas i kyrkorna, minskas, eller så att endast öfverskriften
eller vissa delar af handlingar, som skola offentliggöras, varda
upplästa, eller ock genom båda dessa åtgärder i förening. Skulle vissa
handlingar komma att endast delvis uppläsas, synes dock erforderligt, att
samtidigt tillkännagifves, det församlingens medlemmar ega tillfälle att
å uppgifven tid och plats taga fullständig kännedom af deras innehåll.
I detta afseende har föreslagits dels att handlingarna skulle anslås å en
i kyrkan eller dess vapenhus anbragt tafla, dels ock att de skulle hållas
tillgängliga å annan uppgifven plats, t. ex. i sockenstuga, der sådan finnes,
och hvilken plats hvarje församling ville för sig bestämma.

Utskottet tilltror sig emellertid icke att nu uttala sig om, hvilken
af de omförmälda utvägarne som bör anses ega företräde, utan föreställer
sig utskottet, att Kongl. Maj:t bäst är i tillfälle att förskaffa sig de upplysningar,
hvarpå ett sådant uttalande kan grundas.

Då utskottet, i likhet med kyrkomötet, anser frågan om sättet för
kungörelsers offentliggörande icke behöfva vara af kyrkolags natur, blott
dervid iakttages, att gudstjensten icke störes, synes det vara lämpligt, att
i den skrifvelse i ämnet, som, enligt utskottets tanke, bör till Kongl.
Maj:t aflåtas, intages en punkt af lika lydelse med första punkten i kyrkomötets
år 1883 gjorda framställning. Genom utfärdande af en författning
af sådan ordalydelse, som både Riksdagen och kyrkomötet godkänt,
kunde nemligen Kongl Maj:t undandraga denna fråga kyrkomötets vidare
pröfning och skulle derefter ega fria händer att vidtaga de åtgärder i
öfrigt, som kunde finnas lämpliga.

På de grunder, hvilka utskottet sålunda andragit, får utskottet
hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla:

Do) att Kongl. Maj:t måtte med upphäfvande af
kongl. resolutionen på allmogens besvär den 9 de -

Lagutskottets Utlåtande N-.o 7.

9

cember 1766, § 10, samt kongl. förordningen den 8
maj 1849, den sistnämnda i hvad den anginge kungörande
i kyrkorna så väl af Kongl. Maj:ts nådiga
förordningar utom bönedagsplakat som ock af auktoriteters
och enskilda personers kungörelser, förordna
som följer:

»Der Konungens författningar samt myndigheters
och enskilda personers kungörelser skola i kyrka offentliggöras,
skall det ske så att gudstjenst ej derigenom
afbrytes»; samt

2:o) att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder,
hvarigenom offentliggörandet i kyrkorna af
allmänna författningar och kungörelser äfvensom enskildes
tillkännagifvanden kunde i afseende å dessa
handlingars sa väl antal som innehåll i väsentlig mån
inskränkas.

Stockholm den 11 februari 1887.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

fn herr LUienberg, som ansett, att mom. 2 af den utaf utskottet
tillstyrkta skrifvelse borde erhålla följande lydelse:

2:o) att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida icke publicerandet
i kyrkorna af andra författningar och kungörelser än dem som
stode i sammanhang med det kyrkliga lifvet, kunde upphöra eller åtminstone
i väsentlig man inskränkas;

Bill. till Likså. Prof. 1887. 7 Sami. 7 Raft.

2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

samt af herr J. Anderson i Tenhult:

»Då jag icke kan gilla motiveringen, icke heller är belåten med det
beslut, hvartill utskottet kommit, får jag anmäla min reservation.

Min uppfattning är:

Från kyrkorna bör förvisas allt, som kan störa andakten. Inga
andra meddelanden än de, som äro af kyrklig art, böra der få uppläsas.

Kyrkorna böra, utom den tid ordinarie gudstjenster der hållas, vara
upplåtna för alla dem, som der vilja utöfva sin andakt och dyrka
sin Gud.

Statskyrkans lärare böra, med frånträdande af alla verldsliga bestyr,
egna sin tid och sina krafter åt kyrkans tjenst, med förstånd, kristligt
sinne och nit följa och söka vägleda de andliga rörelserna, som nu för
tiden framstå, hvilka, i brist på ledning, ej sällan komma på sidospår.

Då jag förestält mig, att kungörelserna kunna på det sätt delgifvas,
att de anslås å lämpligt ställe i närheten af kyrkan, t. ex. i sockenstugan,
och utskottet tillstyrker eu skrifvelse i syfte, att endast en del af dessa
från kyrkan bör förvisas, får jag, då jag antager att vid tillämpningen,
af en förordning, sådan som utskottet vill hafva, allt för stor godtycklighet
kan göra sig gällande, hemställa att, derest motionens syfte i sin helhet
ej bifalles, utskottets hemställan måtte afslås.»

STOCKHOLM, TRYCKT I CKNTKAL-TKYCKEKIKT, 1S87.