Lagutskottets Utlåtande N:o 79

Utlåtande 1898:LU79

1

Lagutskottets Utlåtande N:o 79.

• t‘ ;(5 V: - . .''w !iJO nr. -, ; 1 • • '' iti M.., <

•:»«.? tbö it 7. i/i rj A bil $4

N:

•>. )!, U

Ank. till Riksd. kansli den 3 maj 1898 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående inskränkning i
aktiebolags rätt till förvärf af fast egendom å landet.

Uti en inom Andra Kammaren, väckt och derifrån till lagutskottet
hänvisad motion, n:o 20, anför herr Åkerlund:

»Riksdagen har i skrifvelse af den 11 maj 1894 anhållit, det Kongl.
Maj:t måtte låta utreda, i hvilken mån bolags förvärf af jordegendom
inom våra norra län bidragit till de sjelfständiga jordbrukarenas minskning,
samt att Kongl. Maj:t täcktes framlägga förslag till åtgärder, som
kunna påkallas för bibehållandet af den sjelfegande allmogen inom samma
trakter, och man eger ju derför förhoppning, att Kongl. Maj:t. fortast möjligt
skall förelägga Riksdagen förslag till de åtgärder för ändamålet, hvilka
numera äro möjliga. Alen ringa utsigt lär finnas, att statsmagternas alla
bemödanden för vare sig den sjelfegande jordbrukande befolkningens bibehållande
eller förökning inom våra norra län skola krönas med framgång,
så länge det tnägtiga hinder emot hvarje verklig förbättring af tillBih.
till Riksd. Prof. 1998. 7 Sami. 47 Höft. (AT:o 79). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 79.

ståndet der uppe, nemligen fastighetsaktiebolagsväldet, fortfar att gripa omkring
sig. Ifrågavarande aktiebolags städse tilltagande magt gifver för visso
anledning till berättigade farhagor i flera afseenden, och då jag vågar hysa
förhoppning derom, att statsmagterna vida kraftigare än hittills skolasöka
främja den mindre jordbrukareklassens tillväxt, samt anser, att med eganderätt
till jordegendom äfven bör följa personligt ansvar, och då jag håller på
lagbudet, det utländsk undersåte, som icke erhållit svensk medborgarrätt,
icke är berättigad att utan Kongl. Maj:ts tillstånd förvärfva och besitta
fast egendom i riket, må det ursäktas mig, att jag vågar taga Riksdagens
uppmärksamhet i anspråk för de sociala och måhända äfven politiska faror,
hvilka helt visst äro förknippade med ifrågavarande affärsverksamhet å vår
landsbygd.

A ktiebolagsinstitutionen har alldeles icke fört utvecklingen fram mot
det med århundradets frihetssträfvanden enligt uppgift åsyftade målet:
proletariatets minskning och de sjelfständiga medborgarklassernas ökning
inom samhällena, utan tvärt om verkat i alldeles motsatt rigtning, i det
den genom samlade kapital skapade storindustrien förlamat eller alldeles
krossat den mindre industrien och handtverkerierna, hvarigenom ock betydlig
inskränkning i de personliga arbetsgifvarenas antal uppstått, och
allt större arbetareskaror hopats på några fåtal platser för utförande af
arbeten åt nära nog oansvarige och okände arbetsgivare, hvarjemte samma
institution i hög grad möjliggjort en massa mer eller mindre sunda och
redbara affärer, hvarigenom kapitalen samlats på allt färre händer. Men
då densamma ändock utgjort den kanske förnämsta driffjedern för vår tids
storartade utveckling i fråga om industri, kommunikationer o. d., samt
blifvit nära nog oumbärlig vid sådana företags åvägabringande af större
omfattning, och då den ej, tillämpad för sådana ändamål, så för all framtid
kan klafbinda allt och alla inom stora delar af landet, som de aktiebolag,
hvilka eg a större jordegendomar, lär man nödgas finna sig deruti,
att aktiebolag komma att finnas och nybildas för idkande af industriel
rörelse, kommunikationsleders åvägabringande och trafikerande och dylikt.
Deremot synes mig aktiebolags rätt till besittning och förvärf af jordegendom
af större omfattning innebära så ytterst betänkliga faror för svenska folkets.
framtida väl och oberoende af främmande inflytande, att densamma
åtminstone ej borde få tillgodonjutas utan föregången pröfning af rådande
förhållanden och Kongl. Maj:ts derefter för hvarje särskildt fall dertill
lemnade medgifvande, samt i regeln endast till den omfattning, som finnes
erforderlig till byggnadstomter för industriel verksamhet, kommunikationsleder,
upplagsplatser och dylikt, ty just såsom innehafvare af större
jordegendomar blifva aktiebolagen, särskildt för ett litet och svagt land

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 79.

soin vårt, så synnerligen farliga genom sin kosmopolitiska karakter och
permanens eller deras egenskap att ega bestånd långt utöfver en generations
lifslängd.

Visserligen hafva icke endast aktiebolag, utan äfven enskilda personer
och firmor täflat om att frånhända allmogen i våra egentliga skogsprovinser
dess reelaste tillgångar: skogarne, men tvifvelsutan kan man våga
påstå, att det varit dessa bolag, hvilka gått i spetsen för att afhända
samma allmoge dess hemman och dermed dess sjelfständighet, helt visst i
afsigt att behålla hvad de kommit öfver för all framtid, och den sorgliga
gång utvecklingen i följd deraf tagit inom stora delar af orterna norr om
Venern och Mälaren, nemligen att större delen af den förutvarande arbetsamma,
förnöjda, varmt fosterländska och jemförelsevis lyckliga allmogeklassen
i dessa gamla svenska landsbygder inom några få årtionden nedsjunkit
till i bästa fall arrendatorer och hufvudsakligen till vanliga daglönare,
kan väl icke stämma väl öfverens med den utveckling, vår tid
kräfver. Och ehuru säkerligen skogsafverkningen der icke skulle hafva
forcerats så, som under senare årtionden varit fallet, derest icke mägtiga
korsortier omhändertagit densamma, samt derför ock inbringat mindre, än
den nu gjort, torde tvifvelsutan kunna ifrågasättas, huruvida icke vårt land
skulle haft vida större och varaktigare gagn deraf, att dessa landskaps
skogar och jordbruk i allmänhet qvarblifvit i allmogens ego och denna
lemnats erforderligt bistånd för flottleders iordningställande m. m., då den
allt framgent kunnat genom hufvudsakligen eget arbete tillgodogöra sig
ständiga skogsinkomster och dymedelst förblifvit i stånd att förkofra sina
jordbruk, bryta bygd i våra ödemarker och föra ett jemförelsevis lyckligt
lif i egna hem, än det vi vunnit genom de storartade företag, hvarigenom
denna allmoge allt för ofta nödgats sälla sig till det stora arbetareproletariat,
hvilket jemte några förvaltare, köpmän och tjenstemän tyckes komma
att inom kort nära nog uteslutande utgöra befolkningen inom stora delar
af ifrågavarande landskap.

Jag vågar hysa någon förhoppning derom, att allvarliga bemödanden
från statsmagternas sida att främja tillväxten af antalet sjelfegande jordbrukare,
äfven inom våra egentliga skogslandskap, nog skulle krönas med
framgång uti de orter, hvarest fastighetsaktiebolag icke hunnit tillskansa
sig stora områden, men å andra sidan fruktar jag, att, der så är fallet,
alla bemödanden i det afseendet skola visa sig fåfänga, ty ifrågavarande
bolag äro ju tillförsäkrade eganderätt till sina gods för all framtid, och
numera äro så många utländska undersåtar intressenter i desamma, att vi
skulle komma att stå oss slätt, derest vi till landets båtnad sökte åvägabringa
ändringar uti de förmåner, hvilka varit och äro dem tillförsäkrade.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 79.

Allt tyder ock derpå, att, derest aktiebolags förvärf af jordegendom

• \ck°r Snart h,ejdaS af statsmagterna, dessa bolag, efter hand som

jord värdet aftager och räntefoten sjunker, vida mera, än hittills varit fallet,
skola sträcka sina långa armar vidt utöfver Norrlands, Dalarnes och
V erm lan ds gränser och äfven der föröda den fria allmogen. Vi se ju huru
Kongl. Maj:t litet emellan under senaste tid faststält den ena bola^sordaf^landet
ter andra ^ör betydliga fastighetsaktiebolag inom olika delar

1 mellersta och södra delarne af vårt land har helt säkert ganska
allmänt antagits, att den nya lagen om egostyckning, liemmansklyfnim?
och .^afsöndring skulle vara egnad att delvis hafva de missförhållanden
som aktiebolags, bolags och firmors förvärf af allmogens hemman och skogar
i vara norra län förorsakat, hvarför man der förvånades öfver den
välvilja, hvarmed denna lag emottogs af målsmän för trävarurörelsen derstädes
sa väi som ock af tidningar, Indika tyckas stå denna rörelse nära
Ledsamt nog har jag först sent Omsider fått anledning förmoda, det välviljan
mot den nya lagen i allmänhet icke just härrörde från önskan att
''nom de orter, hvarest trävarurörelsen slagit under sig nära nog all jord
som tillhörde enskilde, åter se ett fritt och burget bondestånd uppkomma,’
utan fast hellre deraf, att lagen i fråga dels är egnad att mildra den ovilja
hvarmed skogsbolagens tilltagande välde numera åses, dels, såsom jag af
aktade, opartiske män från Norrland blifvit påvisad, i stället för att främja
hvad med densamma särskilt för Norrland åsyftats, eller botandet i någon
man af de skador, ett mer än femtioårigt utrotningsarbete mot dessa bygders
allmoge förorsakat, säkerligen skall komma att verka i rakt motsatt
retning. i följd af den nya lagen komma nemligen spekulanter på den
qvarvarande allmogens egendomar i den ytterst angenäma ställningen att
kunna utan omvagar erbjuda de utsedda offren att behålla hemmanens
inegor och möjligen någon för skogsköparen obehöflig betesmark,
vilka fördelar jemte en god _ del kontanter förden sålda skogsmarken
helt visst skola hafva till följd, att många af de i närheten af eller
inom skogsbolagens egovälden qvarvarande hemmansegare, Indika tillförene
alldeles icke tänkt på att afyttra sina reelaste tillgångar: skogar
och betesmarker, komma att gå i fällan, utan att betänka huru lätt de
erhallna penmngarne gå dem ur händerna, eller huru hardt när omöjligt
det ar att der uppe vara oberoende jordbrukare utan skog till afsalu.

fn v ialIaiide-’11 SyneS det miS så mycket angelägnare att stäfja
fast! hetsaktiebolagens tillväxt, och väl vore äfven, derest bolag och firmor

hvilka ganska visst verkat i samma olyckliga rigtning inom våra norra

Lagutskottets Utlåtande N:o 79.

5

län som aktiebolagen, ginge litet varsammare till väga mot småbönderna
deruppe, än hvad kanske ofta hittills varit fallet, men den faran är åtminstone
icke till linnandes i fråga om dem tillhörig jordegendom, att densamma,
såsom det kan vara fallet med aktiebolags gods, nära nog kan
anses frånhänd Sveriges folk för all framtid, ty firmor och bolag upplösas
ju ganska lätt, hvarvid deras jordegendom byter egare.

Att inom våra skogsprovinser tillfällen beredas för arbetare att kunna
förvärfva egna hem å sådana platser, der rikliga arbetstillfällen finnas, är
ju lika vigtigt, som att sådant sker i öfriga delar af landet, och för detta
ändamål lär den nya lagen helt visst komma att visa sig gagnelig. ,Men,
i likhet med Konungens befallningshafvande i Norrbottens län, vågar jag
antaga, att skogsaktiebolagen skola finna med sin fördel förenligt att för
all framtid söka från odling och kultur undanhålla de ofantliga odlingsbara
områden, hvilka i allmänhet äro till finnandes inom deras egovälden.
Skulle likväl några försäljningar af odlingsmarker från sådana bolags gods
ifrågakomma uppe i våra nordligaste län, håller jag före, att dylika jordupplåtelser,
såsom helt visst blifvande i saknad af all skogstillgång för afsalu
och tillräckliga beten, lika litet skola gynna tillväxten af eu sjelfständig
hemmansegareklass derstädes, i stånd att föra en dräglig tillvaro,
som om staten i och för främjande af detta vigtiga ändamål upplåter odlingsbara
jordbitar utan skog öfver husbehof och utan beten till hugade
spekulanter, ty beröfvad möjligheten att erhålla del af hvad naturen sjelf
anvisat våra norra provinsers allmoge till ersättning för ett kärft klimat
och en mången gång otacksam jord, nemligen delaktighet i dervarande
skogstillgångar, skall en sådan sjelfegande befolkning inuti landet långt
från arbetscentra icke blifva annat än ett bofast proletariat, och bunden
som den vore af hem och familj, skulle den blifva vida sämre lottad än
s. k. lösa arbetare, samt helt underkastad närmaste skogsegare för hvad
den för sin utkomst komme att behöfva utöfver hvad jordbruket der uppe
kunde afkasta.

Men utom den sociala och — i fråga om jordbruket — ekonomiska
tillbakagång, som följt de flesta skogsaktiebolag i spåren, finnes ett annat
kanske ännu vigtigare skäl emot deras jordförvärf i riket, nemligen det,
att stora områden af Sveriges jord, utan att vi kunnat hålla någon kontroll
deröfver, redan öfvergått till utländingar och än mera när som helst
kan blifva utländsk egendom, om ock bolagen fortfarande kallas svenska.
Man bör nog icke ställa sig likgiltig emot det oerhörda inflytande på så
väl politiska som kommunala val och angelägenheter, utländingar såsom
jordegare i stor skala kunna utöfva i ett så litet och svagt land som vårt;
det är ju ock bekant, att vi redan mer än eu gång måst »stoppa pipan i

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 79.

säcken», fastän vi ostridigt haft rätten på vår sida, i tvister med stormagters
undersåtar, som här i riket drifvit rörelse.

Vi offra årligen stora summor för att kunna förhindra fiendens inträngande
i landet, men åse på samma gång med största lugn, huru allt
större sträckor af Sveriges jord, hvilken ju ändock utgör sjelfva grunden
för vår tillvaro som fri stat, måhända för all framtid frånhändas Sveriges
folk och öfvergå till juridiska personer, hvilka ju kunna utgöras af affärsmän,
tillhöriga hvilken nation som helst. Kan sådant vara välbetänkt?»

Ehuru motionären väl visste, att mer än ett ganska talande skäl
kunde anföras för bibehållande af aktiebolags rätt att förvärfva och besitta
jordegendom, skäl hvilka dock, huru giltiga de än förefölle, enligt motionärens
mening icke kunde i någon mån motväga de faror för vår sociala
utveckling och vårt oberoende, hvilka syntes motionären förenade med
aktiebolags ständigt ökade förvärf af jordegendom, hemställer motionären,
med stöd af hvad han i saken anfört, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t vid den utredning, hvarom Riksdagen
i sin skrifvelse n:o 119 af den 11 maj 1894 hemstält, särskilt
täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke, till tryggande af vårt
lands sunda utveckling och vårt oberoende af främmande inflytande, inskränkning
uti aktiebolags rätt till förvärf af fast egendom å vår landsbygd
finnes erforderlig, och att, derest Kongl. Maj:t pröfvar så vara fallet, Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och förelägga Riksdagen förslag till lagstiftning
härför. &

Uti 1894 års riksdags, af motionären omförmälda skrifvelse anhöll
Riksdagen som ansåg, att det skadliga inflytandet i sedligt, rättsligt,
politiskt och ekonomiskt hänseende deraf, att den sjelfegande allmogen i
vidsträckta delar af vårt land nedsjönke till den osäkra och osjelfständiga
ställningen af bolagsunderlydande, läge i öppen dag — att Kongl. Maj:t
ville låta infordra och för Riksdagen framlägga uppgift på jordbruksfastighet,
som af bolag egdes i de delar af vårt land, der skogsafverkning i
mer betydande utsträckning förekomme, äfvensom statistiska uppgifter
utvisande tillväxten af denna bolagsegendom och den sjelfegande jordbrukareklassens
deraf orsakade förminskning, samt att Kongl. Maj:t måtte för
så vidt de inhemtade upplysningarne sådant föranledde, för Riksdagen
föreslå de åtgärder, som för bibehållande af en sjelfegande jordbrukarebefolkning
i samma trakter kunde anses af förhållandena påkallade. En
dylik utredning beträffande förhållandena i Norrland och Dalarne har också

Lagutskottets Utlåtande N:o 79. 7

egt rum, och Riksdagen lärer sålunda utan någon vidare skrifvelse kunna
förvänta, att Kongl. Maj:t förelägger Riksdagen förslag till sådana åtgärder,
hvartill denna utredning anses föranleda.

Då motionären nu, i hufvudsakligen samma syfte som af 1894 års
Riksdag med dess skrifvelse afsåga, ifrågasätter en allmän begränsning af
aktiebolags rätt att förvärfva fast egendom inom hela landet, torde utskottet
alltså kunna inskränka sin pröfning af denna framställning till hvad
angår förhållandena inom mellersta och södra Sverige.

Om man kan hålla för visst, att bolags förvärf af fast egendom i större
skala i de nordligare delarne af landet, der bolagens inköp af fastigheter hufvudsakligen
afsett att i och för skogsafverkning och ett rationelt bedrifvande
af skogsskötsel förvärfva större fastighetskomplexer, verkat till en afsevärd
minskning af den sjelfegande och oberoende allmogeklassen, helst bolagen dervid,
åtminstone hittills, plägat inköpa ej blott skogsmark utan äfven hemmanens
inegor, så är det alldeles icke gifvet, att bolags förvärf af fast egendom
i andra syften och i andra delar af riket har samma missförhållande till
följd; utskottet tror snarare, att det praktiskt visat sig, att så icke är förhållandet.
Aktiebolags förvärf af fastigheter torde nemligen, utom landets
nordliga delar, mera sällan afse allmogens hemman utan i allmänhet afse
större egendomar i och för bruksdrift eller annan industriel rörelse samt
någon gång äfven för bedrifvande af jordbruk i större skala; och om man
icke underskattar betydelsen för landets utveckling af aktiebolagens verksamhet
öfverhufvud och besinnar, att i många fall arten af denna verksamhet
gör det nödvändigt för vederbörande bolag att förvärfva fast egendom
i större utsträckning, så måste man anse, att de öfverklagade olägenheterna
böra vara synnerligen afsevärda och — om icke redan förefintliga
— på nära håll hotande, om mot. dem skall användas en lagstiftning af
så ingripande beskaffenhet som den af motionären föreslagna. Någon utredning
i sådant hänseende har motionären emellertid icke lemnat, och de
uppgifter om inköp af en del jord för sockerfabrikernas räkning i södra
delen af landet, hvilka delgifvits utskottet, synes ej vara af beskaffenhet
att föranleda någon berättigad oro. Någon allmännare klagan öfver rådande
missförhållanden härutinnan har heller icke försports. Då så är,
och då utskottet är af den mening, att man under nuvarande förhållanden
icke kan hysa någon synnerlig farhåga för att aktiebolags förvärf af allmogehemman
inom den närmare tiden skall vinna någon nämnvärd utsträckning,
så finner utskottet så mycket mindre skäl att tillstyrka Riksdagen
att för närvarande låta motionärens förslag till någon sin åtgärd föranleda,
som utskottet är öfvertygadt derom, att, särskilt i anledning af 1894 års
riksdags ofvan omförmälda skrifvelse, Kongl, Maj:t har sin uppmärksamhet

°'' Lagutskottets Utlåtande N.-o 79.

så ngtäd på hithörande förhållanden, att lämpliga åtgärder, om så skulle
blifva behöflig!;, kunna i tid vidtagas.

Af hvad utskottet sålunda anfört föranlåtes utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 3 maj 1898.

'' ■ *: , t c iV; .. : e:'' t - < - .. «<■/./

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar F. Andersson, P. G. Petersson, J. Anderson, Nilsson, Redelig,

Jonsson'' och E. Svensson, hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall
till motionen. J

• ''■ • UWCL ap,] p KT-O • ilA''- , .n- :'';''Vv >• •

Herrar Husberg, Rudebeck och Ohlsson hafva begärt få antecknadt
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

''Åt-. T-•> i > * j TO.ii *''* -V i i;; •; i. [tf;} j?:hi/c''r . . : t ■; * i •. . ''t:- iij •

vi - v ‘iolbh; • 1C i . Tf^i it

4? I ’»if

Stockholm 1898. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner