Lagutskottets Utlåtande N:o 77

Utlåtande 1898:LU77

Lagutskottets Utlåtande N:o 77.

1

\:o 77.

Ank. till Rik»d. kansli den 3 mej 1898, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

May.t med begäran om utredning rörande införande af
obligatoriskt rättsligt försvar för tilltalade i brottmål.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 169, har herr K. A. Staaff hemstält, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kong!. Maj:t täcktes
låta verkställa en fullständig utredning af frågan om obligatoriskt, på
statens bekostnad anordnadt rättsligt försvar för tilltalade i brottmål,
om möjligheten och förutsättningarne för införande af sådant försvar
äfven hos oss, om den utsträckning, i hvilken försvaret borde göras
obligatoriskt, samt om kostnaden för institutionens genomförande, äfvensom
det Kongl. Maj:t behagade, derest utredningen dertill gifver anledning,
för Riksdagen framlägga förslag till lag i detta ämne.

Till stöd för motionen anföres:

En af de liufvuduppgifter, som den nyare tidens straffprocess satt
sig före, vore att söka skydda den anklagades rätt på ett mera verksamt
sätt än i äldre tider varit fallet.

Man hade t. ex. i sådant afseende uti nyare lagstiftningar infört
noggranna bestämmelser i syfte att trygga den i brottmål tilltalade mot
godtycke vid tillämpningen af de svåra tvångsmedel, som understundom
måste användas emot misstänkta personer, och att gifva honom möjligBih.
till Riksd. Prut. 1898. 7 Sami. 40'' Höft (N:is 77, 78.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 77.

het till upprättelse, då denna tillämpning trots sådana försigtighetsmått
visat sig oriktig. Man hade vidare på allehanda sätt sökt regelbinda
sjelfva rättegångsförfarandet medelst vissa former, egnade att förekomma
godtycklighet från de dömande myndigheternas sida. Och man
hade slutligen, lagt sig vinn om att redan i en första domstol söka
samla all möjlig kompetens i afseende på sjelfva dömandet genom att
vare sig af två element, ett rättsbildadt och ett lekmannaelement,
eller af blott det förra — bilda ett kollegium af verkligt erfarne och
särskildt duglige domare.

Men det måhända vigtigaste uttrycket för denna omsorg om den
anklagades rätt hade dock varit det i de flesta kulturländer sedan
länge införda så kallade obligatoriska försvaret i brottmål.

Med obligatoriskt försvar i brottmål menades som bekant den
processuella princip, att den anklagade — ehvad han vore rik eller
fattig skulle eg a biträde af en kompetent försvarsadvokat, hvaraf
följde att,^ om han ej kunde eller ville skaffa sig sådan sjelf, samhället
genom något af sina organ och°på^sin bekostnad anvisade honom en
försvarare.

Redan här borde det emellertid framhållas, att principen likväl i
praxis ingenstädes erhållit den utsträckning att gälla för tilltalade i alla
slags brottmål, utan att sådana mål plägade derifrån uteslutas, der
allenast jemförelsevis ringa ansvar kunde ifrågakomma. För förebyggande
af missförstånd ville motionären derför betona, att det ej heller af
honom ifrågasattes annat, än att en hel del brottmål gifvetvis skulle
afskiljas från dem, i livilka försvaret skulle vara obligatoriskt.

Hvad vore då den af samhället tillsatta försvararens uppgift?
Ingen annan i sjelfva verket än den, hvarje advokat, som sjelfvilligt
åtoge sig eu rättssak, egde, nemligen att efter måttet af sina bästa
krafter bistå hufvudmannen med råd och dåd och att således — utan
sanningens förvrängande — framdraga och förebringa allt, som kunde
tjena till dennes bästa,

Ville man närmare göra sig reda för de speciella åligganden, som
tillhörde eu försvarare i brottmål, torde de lämpligen kunna grupperas
sålunda.

Försvararen vore skyldig att bistå den anklagade genom att förekomma
och afhjelpa de för denne ofördelaktiga följderna af hans brist
på insigt i sjelfva de processuella formerna, och specielt vore försvararen
skyldig att bevara åt den anklagade alla laga rättegångsförmåner.

Man måste ju nemligen ihågkomma, att de tilltalade till det alldeles
öfverväldigande flertalet saknade hvarje kunskap, hvarje äfven

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 77.

det enklaste begrepp om de bestämmelser, som utgjorde grundvalen
för en laga rättegång, och att det således i brist på ett rättsligt försvar
vore helt och hållet öfverlemnadt åt domarens samvetsgrannhet
och förmåga, att allt verkligen blefve iakttaget, som i fråga om pro^
cessuella förmåner kunde lända den tilltalade till godo.

Men huru stor domarens samvetsgrannhet och förmåga än vore,
visade dock erfarenheten, att de i allmänhet icke räckte till för att
tillvarataga på en gång samhällets i den ransakande och dömande
myndigheten personifierade intresse och den anklagades. Ja — situation
ner kunde uppstå och uppstode oupphörligt, då man måste erkänna,
att den anklagades intresse hade blifvit förbisedt, utan att dock det
ringaste fel kunde tillvitas domaren, helt enkelt derför att lagen icke
pålagt och icke kunde pålägga honom att vårda sig om den tilltalades
förmåner på ett så aktivt sätt, som skulle erfordras för att dessa skulle
blifva rätt tillgodosedda. Väl kunde man icke så sällan få höra, huru
en domare — då han efter vunnen utredning klarligen såge hvad som
borde göras från den anklagades sida, hvilka yrkanden som borde
framställas och hvilka omständigheter borde betonas *— så att säga
»lade orden i munnen» på denne för att kunna i protokollet anteckna
hvad han funne oundgängligen nödigt. Men — om nu också detta
skulle anses förenligt med en god rättegång — hvem kunde fordra, att
domaren skulle ingripa till den grad i målets skötsel, att han på ett
tidigare stadium borde för den anklagades räkning framställa och
motivera de rent processuella yrkanden (t. ex. i fråga om uppskof för
visst ändamål, vittnesjäf m. m.), hvilka då borde och af en rättsbildad
advokat gifvetvis skulle framställas, för att ej tala om de mångahanda
fall, då erinringar borde framställas just med afseende på domarens
egen processledande verksamhet.

Vidare hade försvararen att bidraga till sjelfva utredningen i
saken. Han skulle således med största noggrannhet höra sin klient om
alla de omständigheter, hvilka syntes honom (försvararen) af betydelse.
Och han skulle biträda klienten i att uppsöka och ordna bevisning till
ådagaläggande af dylika omständigheter. Å andra sidan tillhörde det
honom att afskilja det onödiga, som allenast skulle belasta rättegången
och protokollet, utan att bidraga till upplysning i sjelfva saken.

I fråga om denna punkt — utredningen — hade tydligen försvararen
en af sina förnämsta uppgifter. Den oerfarne, icke rättsbildado
hufvudmannen kunde oftast icke rätt urskilja hvad som kunde
vara af verklig vigt i saken, ej heller — i synnerhet då fråga vore om
uppgifter och omständigheter, hvilka borde efterforskas i akter och

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 77.

handlingar uppsöka dessa. Och i det fall, då häri vore genom ransakningsfängelset
beröfvad sin frihet, förelage ju till och med för honom
ett direkt fysiskt hinder att personligen verka till utrednings och bevisnings
anskaffande.

Ytterligare skulle försvararen naturligen biträda sin klient genom
kompletterande af dennes bristande insigt i sjelfva den materiella
rätten, närmast således strafflagstiftningen, men också de andra lagstiftningens
grenar, som kunde vara af betydelse för bedömande af ett
visst straffrättsligt fall.

Försvararen skulle vidare inför sjelfva domstolen ersätta hvad
som felades den tilltalade i förmåga att framföra alla de omständigheter,
som kunde gagna honom, och i den anklagades intresse — dock
alltid utan att träda sanningen för nära — belysa dessa omständigheter.
Det vore detta man kallade att »plädera» saken.

Om slutligen den tilltalades sak syntes tvifvelaktig, så att fråga
kunde vara om hans fällande, tillhörde det försvararen att framdraga
alla de förmildrande omständigheter, hvilka kunde bidraga till ett
rigtigt utmätande af det straff, som komme att ådömas hans klient i
händelse af en fällande dom.

Efter erhållet utslag i underrätt ålåge det försvararen att, om utslaget
vore fällande, gifva den tilltalade råd, huruvida utsigt förefunnes
att vinna något gejpom besvär i högre instans. Denna hans uppgift
vore af icke ringa vigt både för att möjliggöra besvärs anförande, der
sådana verkligen borde anföras, och för att förekomma dem, der de
vore utsigtslösa oeh således — på samma gång de, om den tilltalade
vore häktad, fördröjde hans strafftid — onödigtvis betungade öfverdomstolarne
med onyttigt arbete.

Ville man nu med allvar och samvetsgrannhet betrakta dessa af
motionären angifna hufvudpunkter i försvarsadvokatens åligganden,
vågade^ motionären tro, att det icke skulle vara möjligt bestrida, att
han på hvar enda en af dessa punkter hade en verklig och väsentlig
uppgift att fylla.

Skulle man ur samhällets synpunkt i en enda formel söka sammanfatta
det rättsliga försvarets ändamål, kunde man säga, att det tjenade
detta höga syfte: att den oskyldige ieke skulle straffas och att den
skyldige icke skulle straffas mera än han förtjenade. Men denna formel
vore dock icke fullt egentlig så till vida som det ofta icke vore nog,
att den oskyldige ginge fri från lagens straff. Han hade äfven rätt
att fordra, att hans oskuld i möjligaste måtto blefve ådagalagd. Detta
vore särskildt af vigt att framhålla i ett land, der de åldriga inqvisi -

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 77.

toriska formerna vore egnade att kasta en svår skugga på den eu gång
lagförde, men frikände, hvilken skugga ofta icke ett helt lif mägtade
utplåna.

I sjelfva verket syntes det ligga i sakens natur, att när samhället
genom sina myndigheter öfvade så betydande ingrepp i den
enskildes hela lif och öde, som ett åtal och ännu mera ett åtal med
åtföljande häktning kunde innebära, så borde också detta samhälle
känna och erkänna såsom en förpligtelse att icke äfventyra, att den
sålunda angripne genom egen okunnighet eller oförmåga ginge miste
om något, som kunde lända honom till förmån.

Och särdeles motbjudande framträdde skilnaden mellan rik och
fattig inför lagen, då den rike genom sin rikedom vunne en utomordentligt
mycket större möjlighet att vinna verklig och full rättvisa än
den fattige.

Då motionären ville försöka att på förhand upptaga och bemöta
de tänkbara invändningarna emot införandet äfven hos oss af ett obligatoriskt
rättsligt försvar, blefve han i viss mån villrådig. Det funnes
ju nemligen åtskilliga ämnen inom rättsväsendet, hvilka väckt liflig
strid, och der således såväl den utländska som äfven understundom den
inhemska litteraturen erbjöde en lätt tillgänglig profkarta öfver de skäl
och motskäl, som bjudits för den ena och andra åsigten.

Men så vore icke förhållandet med afseende på det nu föreliggande
ämnet. Den inhemska litteraturen hade, snart sagdt, hvarken skäl eller
motskäl att bjuda, ty ämnet hade der knappast varit på tal. Och i den
utländska litteraturen funne motionären mångfaldiga grunder anförda
för, men inga emot försvarsinstitutioneu. Den vore helt enkelt erkänd
såsom ett nödvändigt ingredierande element i en god rättskipning.
Det funnes icke mer än en mening derom.

Motionären funne sig således hänvisad till sin egen erfarenhet.
om den i vårt land rådande uppfattningen af rättsväsendet och dess
olika organ och ville söka att ur denna leda sig till de argument,
som kunde antagas blifva framstälda emot hans ståndpunkt i frågan.

Förmodligen skulle det principiella motståndet vara väsentligast
att söka uti det missförstånd rörande advokatens verksamhet i allmänhet
och de fördomar emot rättsbildade advokaters medverkan vid rättegångarne,
som så länge råd t i vårt land, i nu ifrågavarande fall förstärkt
med en farhåga, att advokaternas medverkan vid brottmål kunde
komma att leda till den skyldiges frikännande.

Hvad då först anginge den hos oss ända till senaste tid rådande
fördomsfulla uppfattningen af advokatyrket öfver hufvud, torde man

fi

Lagutskottets Utlåtande N:o 77.

icke utan skäl kunna hoppas, att densamma åtminstone vore på väg
att vika för en rigtigare och sundare åskådning — ett förhållande, för
hvilket man sannolikt i icke ringa mån hade att tacka nya lagberedningens
i detta stycke särdeles kraftiga och om ett modernare uppfattningssätt
vittnande framställning i det så kallade principbetänkandet.

Ännu verksammare till framkallande af detta resultat torde dock
den omständigheten hafva varit, att advokatyrket faktiskt på ett par
tiotal af år i Sverige dragit till sig en stor del utöfvare af helt annat
slag, än som förut bjudits allmänheten.

Hvad åter anginge den möjliga farhågan, att en verkligen skyldig
person skulle kunna gå fri genom ett rättsligt försvar, så syntes den
föga grundad. Derest ett rättsligt försvar af staten anordnades, torde
det hos oss som annorstädes komma att läggas i händerna på personer,
hvilka genom sin allmänna hederlighet och omsorgen om sin sociala
ställning och sitt yrkes anseende kände sig alldeles hindrade från att
med uppsåt söka främja den skyldiges friande på sanningens bekostnad.
Och om man menade, att den anklagades egen okunnighet understundom
kunnat, der han vore skyldig, röja hans brottslighet, men att
denna kunde, i händelse han eger biträde, utan sakförarens vett och
vilja förblifva ouppdagad, då måste svaras: att denna möjlighet väl ej
vore alldeles utesluten, men att man här som så öfta måste välja emellan
att låta de oskyldiga lida eller att möjligen riskera, att den skyldige
någon enda gång ej blefve behörigen näpst.

Det vore emellertid icke sannolikt, att den verkligen skyldige
gånge fri genom advokats medverkan. Men om detta kunde befaras
och ansåges lägga hinder i vägen för ett obligatoriskt rättsligt försvar
i brottmål, då skulle ett sådant betraktelsesätt i sjelfva verket föra
längre än till den ståndpunkt, vår lagstiftning nu intoge. Det skulle
föra ända till den ståndpunkt, som 1734 års lag intog, då den i 15 kap.
1 § rättegångsbalken endast vilkorligt — efter domarens pröfning —
tillät den tilltalade att hafva biträde. Men då man frångått denna ståndpunkt,
hvilket skedde genom lagen den 12 december 1890, och genom
nyss anförda lagrums nya lydelse tillåtit den tilltalade, som sjelf>kunde
skaffa sig rättslig hjelp, att utan särskildt medgifvande af domstolen
begagna sådan, kunde man ju icke rimligtvis åberopa det nu anförda
argumentet.

Ville man såsom ett qvasi-principielt skäl på försök framdraga
något sådant, som att det obligatoriska försvaret icke hade något berättigande
hos oss, utan vore behöfligt i andra rättegångssystem blott

Lagutskottets Utlåtande N:o 77. <

på grund af att helt andra allmänna grunder för rättegången der gälla,
så ville motionären bemöta denna invändning på följande sätt.

Det vore visserligen sant, att ett obligatoriskt försvar vore så godt
som oundgängligt, der muntlig och omedelbar procedur rådde, redan
af det skäl, att sjelfva formen för rättegången eljest skulle alldeles falla
sönder. Det vore ju faktiskt möjligt att uppskrifva i ett protokoll hvad
den tilltalade svarade på frågor, såsom i ett inqvisitoriskt och skriftligt
system skedde. Men det vore taktiskt omöjligt att af eu oläid tilltalad
vinna det slags medverkan från partens sida, som vore ovilkorligen
förutsatt i en muntlig rättegång, allra helst en sådan inför jury. Det
vore således sant, att sjelfva rättegångs formen gjorde försvarare nödvändig,
der denna vore muntlig. Men derför att den skriftliga rättegmgsformen
icke ovilkorligen fordrade försvarare, följde icke, att denne
under ett skriftligt system vore mindre nödvändig för den materiella
sanningens och rättvisans främjande. Alla de uppgifter, som ofvan
angifvits såsom innefattande försvararens hufvudsakliga åligganden,
måste fyllas för åstadkommande af verklig rättvisa i den skriftliga proceduren
lika väl som i den muntliga. Skilnaden vore blott den, att till
och med sjelfva den yttre formen svårligen kunde skötas utan bistånd
af försvarare vid den muntliga proceduren.

Historiskt sedt funne man också, att försvarsinstj^utionen föregått
den muntliga och omedelbara proceduren i eu nyare tids rättegångsförfarande.
. ...... .

Motionären öfvergiuge nu ifrån de principiella invändnmgarne till

de praktiska.

Den första af det slaget, som kunde tänkas, vore väl den, att
det fattades rättsbildade sakförare i tillräcklig mängd att uppfylla eu
sådan institutions fordringar hos oss. För egen del ville motionären
icke inlåta sig på ett bestämdt svar på den fragan. Motionen utmynnar
i ett yrkande om utredning af frågan i dess helhet, och till denna
utredning hörde ock besvarande af spörsmålet, huru vida ett tillräckligt
antal kompetenta sakförare hos oss för närvarande funnes. Blott så
mycket ville motionären här hafva betonat, att det åtminstone alldeles
icke vore klar sak, att tillräckligt antal icke funnes. I närvarande
stund räknade den sammanslutning af rättsbildade advokater, som sedan
ett tiotal år existerade i vårt land, ett antal medlemmar af inemot
hundra, men den torde ännu icke på långt när omfatta alla praktiserande
rättsbildade advokater, hvilka uppfylde vilkoren för inträde deri.

Den andra praktiska frågan vore den om kostnaden. Den kunde
motionären för närvarande icke ens närmelsevis besvara. Men det syn -

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 77.

tes föga antagligt, att vi svenskar icke skulle kunna för rättskipningens
höjande åstadkomma, hvad Norge — som sedan flera årtionden
haft obligatoriskt rättsligt försvar för tilltalade — förmått.

Till sist ville motionären framhålla, att den reform, han genom
denna motion ville söka väcka på tal, vore af beskaffenhet att icke
med nödvändighet föranleda andra förändringar inom vårt rättsväsende.
A andra sidan vore genom införande af ett obligatoriskt rättsligt försvar
möjligheten äfven för oss vunnen att, om så i en framtid skulle
anses tjenlig!, tillegna oss nyare former för rättegångsförfarande!, hvilka
utan sådant försvar icke kunde genomföras.

I det hela vågade motionären påstå, att det i denna stund icke
kunde tänkas någon reform inom det svenska rättsväsendet, som å ena
sidan skulle vara så egnad att i ett slag höja detsamma till en rättvisans
fordringar mera motsvarande ståndpunkt och å andra sidan läte
sig genomföras så alldeles partielt utan rubbning af rådande processprinciper
i öfrigt, som den motionären här förordat.

Onekligen*har motionären framlagt en tilltalande skildring af de
grundtankar, på • hvilka principen om obligatoriskt rättsligt försvar för
tilltalade i brottmål hvilar, samt af de fördelar, som kunde vara att
förvänta af dess antagande. Teoretiskt sedt låter sig tvifvelsutan
det, som motionären härom anfört, med fog sägas. Vår brottmålsprocess,
vid hvilken domaren måste ex officio sjelf uppmärksamma
hvad som länder till den tilltalades försvar, och detta under utöfning af
en så pass vidsträckt processledande verksamhet, att denna kan sägas
vara i viss mån bestämd af den s. k. inqvisitoriska processens grundsatser,
lemnar helt visst tillfälle till anmärkningar, dem man från teoretisk
synpunkt icke kan frånkänna giltigtighet.

Det händer emellertid ofta, att rättsinstitut, hvilka för den teoretiska
spekulationen synas bristfälliga, i sin tillämpning ganska väl motsvara
sitt ändamål; och med allt erkännande af, att vår svenska rättegångsordning
i åtskilliga punkter kan behöfva underkastas förändring, tror
utskottet dock, att i det särskilda afseende, som nu är i fråga, en förändring
sådan som den af motionären angifna icke är af behofvet
påkallad eller i öfrigt att tillråda. Utskottet är icke öfvertygadt, att
något verkligt behof af en dylik ändring gjort sig gällande inom vår
rättsordning, sådan denna enligt lag och rättssed är bestämd, och

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 77.

utskottet håller före, att den, om den vidtoges, skulle kunna medföra
konseqvenser, mot hvilka man med skäl kan hysa betänkligheter.

Motionären har sagt, att, om man ville söka i en enda formel
sammanfatta det rättsliga försvarets ändamål, detsamma kunde sägas
tjena detta höga syfte: att den oskyldige icke skall straffas och att den
skyldige icke skall straffas mera, än han förtjenar. Detta är helt visst
rigtigt, men så vidt utskottet kan se, kan man icke med fog mot vårt
rättsväsende rigta den anmärkningen, att ej nämnda syfte blir tillgodosedt.
Ingen processform är ofelbar, och enstaka fall, i hvilka oskyldige
blifvit dömda eller skyldige dömda hårdare än de förtjenat, kunna
visserligen hafva förekommit. Sådant kan dock inträffa enligt hvarje
rättegångsordning och äfven inom sådana, som antagit det obligatoriska
försvaret för tilltalade i brottmål. Frågan gäller, huru vida något dylikt
förekommit enligt vår rättsprocedur på sådant sätt, att missförhållandet
kan anses hafva haft sin grund just i saknaden af rättsbildadt biträde
för den tilltalade, samt i den omfattning, att det med skäl bör gifva anledning
till ny och ändrad lagstiftning. Enligt utskottets åsigt kan
svaret på denna fråga med ganska stort berättigande afgifvas nekande.

Utskottets betänkligheter mot det framstälda förslaget vinna emellertid
ytterligare styrka deraf, att detsamma, om det genomfördes, skulle
enligt utskottets förmenande kunna gifva anledning till ett missförhållande,
som man för visso vill undvika. Straffprocessen erkänner visserligen
såsom sin uppgift, att den oskyldige ej må blifva dömd samt den skyldige
ej dömas hårdare, än han förtjenar, men den ställer ock för sig
det målet, att den, som verkligen är skyldig, också må varda fäld. Den
nära liggande invändningen, att den rättsbildade advokatens biträde
kunde komma att i betänklig grad gå ut på den verkligen skyldiges
frikännande, bemöter motionären med hänvisning dertill, att det rättsliga
försvaret finge antagas komma att här som annorstädes läggas i
händerna på personer, hvilka genom sin allmänna hederlighet och omsorgen
om sin sociala ställning och sitt yrkes anseende skulle känna
sig alldeles hindrade att med uppsåt söka främja den skyldiges friande
på sanningens bekostnad. Erfarenheten från utlandets domstolar häntyder
dock derpå, att den tilltalades advokat sätter en ära uti att
bereda sin klient alla tänkbara fördelar och uti sin sträfvan härefter
snarare anser såsom sin pligt än såsom en ohederlighet att fördölja
sanningen, derest densamma skulle verka till skada för klientens intressen.
Detta förhållande berättigar utskottet till det antagandet, att
äfven i vårt land det obligatoriska rättsliga försvaret skulle verka försvårande
med hänsyn till uppdagandet af den tilltalades brottslighet.

Bill. till lliksd. Vret. 1898. 7 Sami. 46 Käft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 77.

Härmed må nu förhålla sig huru som helst. Uppenbart är emellertid,
att staten vid sitt anordnande af brottmålsprocessen icke kan
åtnöja sig med en lägre kompetens hos sina åklagare än den, som
staten kräfver af det rättsbildade biträdet åt den tilltalade. Det lärer
ej under några förhållanden få anses lämpligt att till de tilltalades
biträde i brottmål sätta personer af högre kompetens, än som fordras
af dem, som äro satta att i dylika mål bevaka samhällets, ofta äfven
enskilde målsegandes intressen. Ett antagande af den utaf motionären
förordade principen skulle således med nödvändighet kräfva förändring
äfven af vår svenska åklagarecorps. Konseqvensen skulle alltså leda till
uppställande af ökade kompetensfordringar för länsmans- och stadsfiskalstjenster
och, med ökade kompetensfordringar, äfven till ökade utgifter
för statsverket.

Men med den omstöpning af vårt brottmål sförfarande, som läge
deri, att i regeln endast rättskunniga personer å ömse sidor förde talan
inför rätta, hade man intagit en ståndpunkt, som snart nog skulle föranleda
en öfvergång till den rena förhandlingsprincipens tillämpning
och i fortsättningen må hända medföra en anslutning äfven hos oss till
det utländska processförfarande, som bär namn af det muntliga och
omedelbara. Motionären anser visserligen en dylik utvecklingsgång icke
vara oundgänglig. Påtagligen håller han den dock för trolig. Han
anför, att, historiskt sedt, försvarsinstitutionen föregått den muntliga och
omedelbara proceduren i en nyare tids rättegångsförfarande, och han
betonar, att genom införande af ett obligatoriskt rättsligt försvar möjligheten
är beredd att, om så i en framtid skulle anses Renligt, tillegna
oss nyare former för rättegångsförfarandet, hvilka utan sådant försvar
icke kunna genomfthas. Den reform, han föreslår, ehuru i och för sig
mindre omfattande, ställer sålunda i utsigt andra mera genomgripande
förändringar. Äfven detta förhållande föranleder, att motionärens förslag
ej kan annorledes än med stor betänksamhet mottagas, så mycket
mera, som fördelarna af de vidtgående förändringar, dem förslaget ställer
i perspektiv, synas utskottet i hög grad tvifvelaktiga.

Med afseende å hvad utskottet nu anfört, hemställer utskottet,

att herr Staaffs ifrågavarande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 maj 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr Ohlsson har begärt få antecknadt att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.