Lagutskottets Utlåtande N:o 73

Utlåtande 1908:Lu73

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

1

H:o 73.

Auk. till Eiksd. kansli den 16 maj 1908, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 15 kap.
22j)ch 24 §§ strafflagen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 154, kafva herrar Viktor Larsson, Herm. Lindqvist, Ernst Blomberg,
L. J. Carlsson, Charles Lindley, E. C. Kropp, A. J. Christiernson,
A. Edv. Lindberg, F. W. Thorsson, Bernh. Eriksson, Värner Rydén, E.
H. Leksell, Aug. Nilsson, Hjalmar Branting, K. Tengdahl, A. C. Lindblad
och Nils Persson anfört följande :

Ȁr 1904 frambars af den socialdemokratiska gruppen genom herr
Hj. Branting en motion med hemställan om, att Riksdagen måtte för sin
del besluta, att 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skola åter erhålla
samma lydelse, som de hade före sanktionerandet af den nya lydelsen den
10 juli 1899.

Ur denna motion tillåta vi oss att anföra följande:

''Vid 1899 års riksdag frambars af hr P. Pehrsson i Akarp en motion
om sådan ändring i §§ 22 och 24 i strafflagens kap. 15, att redan
till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 68 Häft. (N:o 73.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

försöket att med våld eller hot tvinga någon skulle beläggas med samma
straff som det fullbordade brottet, n. b. endast i det särskilda fall, att försöket
gått ut på att tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller
att hindra någon att återgå till arbete eller att öfvertaga erbjudet arbete.
Tillika skulle sådant försök läggas under allmänt åtal.

Det dåvarande lagutskottet fann visserligen, att »man redan nu ingalunda
saknar möjlighet att få den, hvilken genom dylika medel sökt utöfva
tvång mot annan, befordrad till ganska allvarsamt ansvar’. Men
utskottet fann sådant våld eller hot vara af så ''särskildt brottslig och för
samhällets lugna ekonomiska utveckling vådlig’ karaktär, att man gärna
gick med om den föreslagna skärpningen. Visserligen vore sådant Tikställande
af försöket med det fullbordade brottet af vår lagstiftning i regel
icke erkändt’, men staten hade ’ett bjudande intresse af att ingripa strängt
straffande, uteslutande med hänsyn till farligheten i viljan’ i sådana fall.
Man borde på detta sätt ''söka stäfja det ofog, som fackföreningar och
strejkledare bedrifva’, samt skydda ''välsinnade’ arbetare mot ''obehöriga
sidoinflytelser’.

Mot detta utlåtande var reservation anmäld af herrar Husberg, Fröberg
och Trygger, hvarjämte herr Olsson från Växjö anmält frånvaro. Den
25 februari 1899 förekom ärendet i kamrarna. I Första Kammaren utvecklade
herr Trygger, understödd af herr Leman, att denna skärpning
vore obehöflig, obillig och farlig för vårt samhälle. De betonade det juridiskt
ohållbara i lagändringen och varnade för, att under intryck af en
viss, om än aldrig så berättigad, stämning skrifva lag. Däremot förordades
den nya lagen varmt, såsom högst nödig och behöflig för svensk mans
frihet, af'' herrar Carl Pettersson, Dickson, Unger och Wieselgren samt
godkändes utan votering.

I Andra Kammaren fördes en längre debatt i ämnet, hvarur må anföras
följande:

Herr Husberg framhöll det inkonsekventa i den nya lagen. ''Om en
person försöker tvinga en annan att begå mord, men denne står emot och
icke går in därpå, blir försökaren icke med straff belagd. Men om en
person försöker tvinga en annan till arbetsinställelse, blir försöket såsom
sådant belagdt med straff. Lagen innebär »en principiell och genomgående
brytning med de grunder, på hvilka vår lagstiftning hittills varit
byggd i fråga om för söksbrott’. Vidare skulle lagen i sin tillämpning
medföra ganska mycken osäkerhet och oklarhet’; det blir svårt att säga,
''hvar gränsen ligger mellan tvingande hot och ett mer eller mindre ag -

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

gressivt försök att inverka på någons öfvertygelse’. Förslaget ’går vida
utöfver hvad från motionärens egen synpunkt bort kunna anses tillräckligt’.

Herr Staaff utvecklade den ofantliga betydelsen af arbetarnes sammanslutning
och kritiserade, att lagutskottet tagit ’en något för utpräglad
ståndpunkt på arbetsgifvarnes sida i fråga om sin syn på fackföreningsväsendet’.
Han fortsatte: ''Jag bar svårt att förstå att den lagstiftning,
som bär sättes i fråga, kan med rätta kallas för annat än en verklig
klasslagstiftning, en fullkomlig undantagslagstiftning. -— Orättvisa beskattningsbar,
som trätfa en viss klass, äro utan tvifvel farliga, äro utan tvifvel
orätta. Men det är värre, ifall man utaf strafflagen, som skulle vara
ett värn omkring samhället i det hela mot dess farliga individer, bygger
palissader mellan den ena klassen och den andra, kring den klass, som
bär makt och som bar egendom, mot den klass, som saknar makt och
saknar egendom».

Herr Lindhagen gaf uttryck åt sin tro, att det är arbetareorganisationen,
som med tiden skall göra arbetarne fria, och jag tror, att just den
skall taga bort allt det ofog, som den fria konkurrensen — hvilken lagutskottet
kallar den lugna ekonomiska utvecklingen — obejdadt ställer till’.

''Hvad den juridiska sidan angår’, fortsatte talaren, ''måste jag med
herr Husberg till alla delar instämma däri, att den föreslagna bestämmelsen
skulle blifva en undantagslag i ett enskildt fall af den mest uppseendeväckande
art. Den strider så fullkomligt mot alla straffregler och
sär skridt mot den rättsuppfattning, som vi i vårt land sedan gammalt haft,
att jag verkligen häpnar, huru man kan vilja införa ett sådant legaliseradt
godtycke i stället för den lagbundna frihet, som varit vår lagstiftnings
främsta princip. Jag kan knappt tänka mig annan förnuftig grund för
ett sådant stadgande, än att man anser, att vi böra träna oss för en eventuell
inkorporering under den ryske tsarens ordhållig^ styrelsesätt. Jag
får verkligen säga, att tiden är så allvarlig för de små folken, att de böra
tänka på viktigare saker än att syssla med småfnaskiga försök att med
strafflagsbestämmelser lösa den sociala frågan. Mera än något annat är
det viktigt, att de små staterna skaffa ett verkligt fädernesland för sina
medborgare, att de på alla sätt vid fäderneslandet binda äfven alla dessa
arbetare, bvilkas blod är godt nog att rinna, då det gäller.’

Herr Elowson såg i förslaget ett försök »att upphäfva en grundsats,
som vunnit häfd i den svenska kriminallagen och som har sitt stöd i den
moderna rättsläran, nämligen att vid straffmätning bör bestämdt skiljas
mellan försök till brott och fullbordadt brott. Herr J. Olsson i Stock -

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 73,

holm framhöll olikheten, hvari man ställer arbetare och arbetsgivare, ty
''man har icke föreslagit något straff för arbetsgivare, som försöka tvinga
någon till deltagande i arbete’. Utan detta uppnås icke likhet inför
lagen. Herr Henricson saknade i förslaget det »underlag af rättvisa och
humana principer, hvarpå lagstiftningen borde vara byggd».

Utom af de redan nämnda yrkades afslag i anföranden af herrar
Holmgren i "Värnhem och Eriksson i Elgered, hvarjämte följande medlemmar
af kammaren genom instämmande eller reservationer tillkännagåfvo
sin ställning på afslagssidan: herrar Höjer, Wavrinsky, Branting, Hyström,
Aulin, Zetterstrand, Zotterman, Gethe, Thylander, K. G. Karlsson, Eriksson
i Bäck, Andersson i Uppsala, Hammarström, Broström, D. Persson i
Tällberg, Horman, Hansson i Solberga, Olsson i Mårdäng, Ericsson i Yallsta,
Johnsson i Bollnäs, Waldenström, Centervall, Thor, Styrlander, Ericsson i
Qväcklingen, Bromée och Hörberg.

För motionen uppträdde först motionären, som medgaf det teoretiska
berättigandet i vissa invändningar, men ''från rent praktisk synpunkt’
ansåg fackföreningsrörelsen stå ''under en mycket osund, för att icke säga
samhällsvådlig ledning’, hvilken kräfde särskilda åtgärder. Genom denna
lagändring skulle man ''just vinna det åsyftade målet, träffa egentligen
dessa herrar agitatorer och uppviglare, som ställa till oreda mellan arbetsgivare
och arbetare’. Han sade sig ha framlagt förslaget »i främsta
rummet till arbetarnes bästa» samt slöt med att »gifva till känna, att mitt
lagförslag är visst icke formuleradt af mig själf, utan har blifvit underkastadt
pröfning af jurister, som sannolikt besitta lika stor juridisk kunskap
och som jag vet stå lika högt på ämbetsmannabanan som lagutskottets
vice ordförande’ (dåvarande landshöfding Husberg).

Herr Svensson i Karlskrona såg i den nya lagen ’ett effektivt skydd
för arbetets frihet’, så att icke längre ''dessa strejkledare och deras lejda
bulvaner hindra en ärlig arbetare från att gå till sitt arbete’. Lagen vore
otillräcklig; en för våld tilltalad strejkare i Malmö hade blott kunnat dömas
till 2 månaders fängelse.

Herr Redelius ville likaledes skydda arbetarne, ’ock om det också
blefve till gagn för samhället, så skulle det ju icke vara olämpligt. Men
om det blefve till gagn för strejkledarne och deras bulvaner, det lämnar
jag därhän. Om det skulle bli till skada för dem, så må det så ske, ty
sådana personer äro för samhället att likställa med skadedjur. Jag tror,
att vi böra skydda våra arbetare emot sådana och bereda arbetarne förmånen
att fritt och i stillhet få förvärfva sitt eget bröd.’

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

Hr Beethius sökte utveckla, att rätten att icke arbeta kräfde som
fyllnad rätten att arbeta, eljest lämnade man frihetens princip. En lagstiftning
till skydd för denna frihet är ett skydd för arbetarerörelsen.
Talaren fann sig dock ''icke i det hela tilltalad’ af nu föreliggande formulering.

Med 108 röster mot 93 biföll äfven Andra Kammaren lagutskottets
hemställan.

Riksdagens skrifvelse om den för dess del beslutade lagändringen kom
därpå i vederbörlig ordning till högsta domstolen. Allmänna meningen
lugnade sig dock så tämligen angående den som rent omöjlig ansedda
lagen, när det blef bekant, att högsta domstolen enhälligt af st gr Ide sanktion
på densamma. Andra Kammarens under en tillfällig stämning fattade
beslut (närmast föranledt, efter hvad det vill synas, af några händelser
vid Svedalastrejkens början) skulle sålunda komma att få lämna rum för
en nyktrare besinning. Högsta domstolens anmärkningar mot formuleringen,
där ytterligare utvecklades de juridiska invändningar, som framförts
af herrar Husberg, Trygger m. fl., kunde väl så mycket mindre ignoreras,
som, efter hvad det uppgafs, det icke i mannaminne förekommit, att Kungl.
Maj:t i en rent juridisk formfråga behandlat högsta domstolen som luft.

Men denna undantagslag mot arbetarklassens sammanhållningssträfvan
blef äfven i sin egen tillkomst ett undantag från god laga ordning. Dåvarande
justitieministern Annerstedt advocerade med några lugnande anmärkningar
till statsrådsprotokollet mot de svåra invändningar högsta domstolen
gjort. Om ovissheten beträffande försök till tvång genom ''hot''
förmenade han sålunda, att man nog vid lagtillämpningen skulle kunna
utröna, ''huruvida allvar och brottslig afsikt varit förbundna med hotet’.
Det lika straffet vid blott försök och vid fullbordadt brott, hvilket högsta
domstolen anmärkt som orimligt, sökte han försvara med hänvisning till
de låga straffgrader, som kunde ådömas, ''ända ned till 5 kronors böter’.
Behofvet af lagen stödde han för sin del i främsta rummet på det synnerligen
straffvärda i att söka hindra någon att utföra ett arbete, som vore
’nödvändigt’ för vinnande af hans och hans familjs uppehälle. Och mot
högsta domstolens hufvudskäl, att det vore orimligt att upptaga till straffbarhet
försök till tvång genom hot eller våld endast i här afhandladt syfte,
svarade han med en flagrant misstolkning; han ordade om brottsliga syftens
vanlighet, där högsta domstolen erinrat om andra sådanas farlighet.

På detta slags skäl mot ett enhälligt högsta domstols-utdömande af
lagens form, som blott burits upp af ett knappt stämningsflertal i en Andra

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

Kammare, hvilken redan gått att inför valmännen svara för sitt fögderi,
fann likafullt Kungl. Maj:t den 10 juli 1899 rikets sannskyldiga nytta
bäst främjas af bifall till herr Annerstedts sanktionsyrkande. Så blef
den efter motionären af folkmun döpta så kallade ÅJcarpslagen gällande lag
i Sveriges land.

Denna sanktionering blef följande riksdag helt naturligt föremål för
en efterräkning, ehuru denna, som förhållandena lågo, måste stanna vid protester
till Andra Kammarens protokoll. Det var vid den så kallade déchargedebatten
den 2 maj 1900. Herrar Bran t ing och Staajf förde vid detta
tillfälle folkprotestens talan. Den förre stämplade lagen som »klassuppketsningslag»,
en kränkning af den regeringen åliggande ovälden de olika
samhällsklasserna emellan. Man hade skyndat att pressa igenom hvad
man hade i sin sin hand, ty ett sådant »missfoster till lagförslag» skulle
den nyvalda Andra Kammaren aldrig ha godkänt. Det hela hade för öfrigt
tycke af en politisk bytesaffär med Första Kammaren, två parter, som göra
upp på tredje mans bekostnad: ’i norska frågan kunna vi icke gå eder
till mötes, men här ha vi i stället denna strejklag mot arbetarne’. Herr
Staajf karakteriserade justitieministerns polemik mot högsta domstolen som
tillkommen ’pro forma’. Kegeringen har ’på ett otillbörligt sätt i politiskt
syfte velat smeka en härskande klass’ fördomar och lägga hyende under
ett härskande partis intressen’. Kungl. Maj:ts rådgifvare ha här »icke
iakttagit rikets sannskyldiga nytta».

Åtskilliga instämmanden följde dessa tal, men något yrkande kunde
ju då icke ens framställas.

Historien om tillkomsten af denna så kallade Åkarpslag, som här ofvan
relaterats, är i sig själf af den art, att motiveringen för vårt yrkande kan
utfalla kort. Ty af densamma framgår med all önskvärd klarhet, att denna
lagändring från början burit det förhatliga märket af en undantagslag,
riktad enbart mot de samhällsklasser, hvilka af orättfärdiga rösträttsbestämmelser
hållas utestängda från sitt tillbörliga inflytande på lagstiftningen.

För att icke riskera denna undantagslag i en samvetsgrannare förnyad
pröfning, tvekade man icke att låta en sådan eljest genomgående grundsats
i vår strafflag falla, som att försök till brott och fullbordadt brott icke
böra af lagen straffas lika. Man lät icke heller hejda sig af den juridiska
orimligheten, att försök till tvång i svårt brottsliga syften fortfarande
skulle förbli straff-fria, medan ett enda särskildt syfte, som för en inflytelserik
klass kändes obehagligt, rycktes in under strafflagen.

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

Men för oss äro dessa formellt-juridiska brister, så ytterst betecknande
de än må vara för hela lagändringens art och karaktär, dock icke
de främst afgörande skälen, hvarför vi yrka på återgång. Det djupast
upprörande, det som framför allt stämplar denna lagändring som klasslagstiftning
är, att den vänder sin udd ytterst mot själfva syftet att vidmakthålla
solidaritet bland arbetare inbördes.

För en grupp arbetare, som söker gentemot kapitalets öfver mäktiga
tryck försvara eller förbättra sin knappa bärgning, är sammanhållning alldeles
själffallet det enda medlet att vid konflikttillfällen göra sina önskningar
gällande. Ofverlöpare, som bryta sammanhållningen och falla sina
klassbröder i ryggen, bli helt naturligt vid ett sådant socialt krigstillfälle
betraktade med mycket bittra känslor. Det förtjänar för öfrigt anmärkas,
att i den mån organisationstanken och det gemensamma uppträdandet
vinna terräng äfven bland arbetsgifvarne, framträda också bland dem
precis samma slags känslor gentemot sådana dåliga kolleger, som vid
ett afgörande tillfälle gå sin egen väg, och man söker bland annat genom
ytterst kraftigt verkande vitesbestämmelser skydda sig mot mindre pålitliga
kamrater.

Där fackföreningsrörelsen hunnit längre, höjt och fostrat arbetarskarorna,
tar visserligen som regel denna ovilja mot strejkbrytare icke
vidare de brutala former, som den första instinkten anvisar. Arbetarne
lära sig, att de kunna vinna sitt syfte att hålla dylika elementer borta
utan tillgripande af våldsamma medel, hvilka blott kompromettera deras
sak och hela deras klass. Men lika visst som våld och farligt hot måste
anses som förkastliga medel i dylika konflikter, lika visst är det, ehuru
icke försvarligt, dock förklarligt, att sådant emellanåt i upphetsning kan
förekomma.

Hur ställer sig nu vår svenska lag inför dessa förhållanden? Jo så,
att uppsåtlig misshandel, där ringare eller ingen skada följt, försonas i
vanliga fall med böter, i svårare fall med fängelse i högst 6 månader.
Detta gäller äfven när våldet skett fullständigt meningslöst, kanske som
uttryck af ett upphetsadt nidingssinne.

Men har samma slags misshandel, som eljest försonas med t. ex. 50
kronors böter, icke alls varit uttryck för nidingssinne, utan skett i missriktadt
nit om kamraters sammanhållning, då faller arbetaren numera under
Åkarpslagen, då kan han prisa sig lycklig, om det stannar vid några månaders
fängelse eller straffarbete, och han kan straffbeläggas upp till 2 års
straffarbete!

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

Intet under då, att, yi våga säga, hela den själfständiga svenska arbetarklassen
känner tillvaron af denna lag af 10 juli 1899 som en permanent
utmaning, en fortgående kränkning af den likhet inför lagen, som
skulle vara en af det moderna samhällets hörnstenar. Och det nit, hvarmed
åklagarmakten flerstädes sökt under konflikttider göra hvarje kontrovers
mellan strejkande och arbetande till ett s. k. Akarpsmål, har ytterligare
bidragit att befästa lagens dåliga anseende. Ty väl att märka, det är icke
det, som väcker protest, att öfvervåld straffas, äfven då det begås af en
strejkande mot en, som brutit solidariteten, utan den undantag shårdhet,
hvarmed just dessa misshandels- och hotmål af lagen bedömas, den partiskhet
man finner i lagens uppträdande som enkom skyddsmur för strejkbrytande,
dessa »välsinnade» arbetare, som 1899 års lagutskott — sannerligen
tydligt nog — betecknade dem.

Att det syfte, som föresväfvat motionären och 1899 års lagutskott,
att träffa ''strejkledare’ och ''agitatorer'' icke i aflägsnaste mån uppnåtts
genom denna lagändring, det borde till och med de mest fanatiska motståndare
till arbetarnes organisation numera fått klart för sig. Lagen
drabbar liårdt och på måfå ute i själfva massan, den inbjuder genom sin
obestämdhet direkt till missbruk, med ett ord: långt ifrån att, som man
kanske trodde, skydda samhällsfreden, utgör den tvärtom en ständig fara
för densamma, helt enkelt därför att den hvilar på ett ohölj dt klassintresses,
icke på den opartiska rättvisans grund.

Denna motion blef vid behandlingen i lagutskottet afstyrkt. Dock
hade fem af Andra Kammarens ledamöter reserverat sig mot utskottets
beslut och ansett, att motionen bort af utskottet tillstyrkas.

Motionen afslogs i båda kamrarna, i den Första utan diskussion och
i den Andra efter en längre debatt med 116 röster mot 102, som voro
för bifall till motionen.

Sedan år 1904 har emellertid erfarenheten ytterligare visat såväl behofvet
som lämpligheten af en ändring i nu gällande bestämmelser. Flera
exempel skulle härpå kunna anföras, men vi inskränka oss till att citera
ett af herrar A. Åkerman och Gustaf Olin, i promemoria till civildepartementet
år 1907, afgifvet yttrande i denna sak af följande lydelse:
''Hvilken mening man än omfattar i denna fråga, torde emellertid de mot
1899 års lagändring gjorda anmärkningar gifva anledning till allvarligt
begrundande.

Ser man frågan mot bakgrunden af den moderna industrialismen, med

Lagutskottets Utlåtande No 73. 9

särskild! aktgifvande på den inom de organiserade arbetarnas led starkt
uppdrifna solidaritetskänslan, torde väl oek det spörsmålet kunna uppställas,
huruvida verkligen 1899 års lagstiftare visat full förståelse för denna
känsla. Det torde vidare böra betänkas, att om man vill genom lagstiftning
söka trygga den sociala freden, kan det icke vara likgiltigt, om den
uppfattningen vinner insteg, att arbetsgivare och arbetstagare icke äro
likställda inför lagen.’

Då, som förut nämnts, en stark minoritet i Andra Kammaren ansåg
nödigt och lämpligt att aflägsna denna undantagslag, och då Kiksdagen
sedan 1904 i betydlig mån förändrats till sin sammansättning genom företagna
nya val, anse vi oss ånyo böra framlägga ändringsförslaget till Kiksdagens
pröfning.

Yi hemställa därför, att Kiksdagen måtte för sin del besluta, att 22
och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skola åter erhålla samma lydelse, som de
hade före sanktionerandet af den nya lydelsen den 10 juli 1899.»

Det har tämligen allmänt erkänts, att den af de ifrågavarande motionärerna
åsyftade ändring i 22 och 24 §§ af 15 kap. strafflagen, hvilken
genom lag den 10 juli 1899 genomfördes, icke uppfyller de anspråk,
som från formellt juridisk synpunkt ansetts kunna ställas på densamma.
I trots af de hysta farhågorna i detta och andra afseenden, hvilka redan
vid lagens stiftande med skärpa framhöllos, ansågs dock behofvet af ett sådant
straffrättsligt skydd, hvarom här är fråga, vara af den tvingande natur,
att de anförda betänkligheterna måste fara. Den erfarenhet, som numera
vunnits af lagens praktiska tillämpning, torde emellertid icke med fog
kunna påstås hafva i allmänhet besannat de hysta farhågorna. Denna
erfarenhet synes nämligen icke visa, att det här mött större svårigheter
än i andra fall vid lagtillämpningen kunna förefinnas att af omständigheterna
vid en handlings begående med erforderlig säkerhet sluta till förefintligheten
af en sådan rättsstridig afsikt, som i lagrummet förutsättes.
Under lagen har, såvidt utskottet kunnat finna, icke heller hänförts andra
åtgöranden än sådana, som inneburit verklig fara för det viktiga samhällsintresse,
uppehållandet af rätten för den som vill verkställa arbete att utföra
sådant, som man genom den antagna straffbestämmelsen velat skydda.
Men om sålunda erfarenheten angående lagens tillämpning enligt utskottets
mening icke gifvit vid handen, att den drabbat obehörigt eller orättvist
och fördenskull bör bringas ur giltighet, torde erfarenheten beträffande
Uih. till Likså. Prot. 1908. 7 Sami. 68 Häft. 2

Utskottets

yttrande.

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

behofvet af sådant straffskydd som det bär förevarande ännu mindre
gifva anledning till lagens upphäfvande. I detta afseende synes utskottet
vittnesbörden alltfortfarande vara af den beskaffenhet, att det skydd,
lagen lämnar, icke utan fara kan eller bör af samhället undvaras.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 maj 1908.

På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.

Reservationer:

af herr Zetterstrand, med hvilken herrar Er sson och Nordin instämt:

»Då lagändringen år 1899 inom Riksdagen beslöts, röstade jag mot
densamma under intrycket af att förslaget ej hunnit underkastas den omsorgsfulla
pröfning, som frågans vikt kräfde, samt att åtskilliga fullt befogade
anmärkningar kunde riktas mot detsamma, hvilket ock sedermera vid ärendets
behandling inom högsta domstolen visade sig vara fallet. Hvad so fn
särskildt för mig verkade motbjudande var, att lagens affattning i en uteslutande
mot arbetareorganisationer och ej samtidigt mot arbetsgifvarnes
sammanslutningar riktad form gaf densamma skenet af en klasslagstiftning,
samt att det i lagrummet stadgade straff var alltför högt. Redan därigenom
att straffmaximum satts så högt som till straffarbete i två år, samt
att därvid ej ens angifvits, att någon del af straffskalan afsetts för sådana
fall, där synnerligen försvårande omständigheter förelåge, har straffmedium
kommit att blifva högre, än hvad jag ansett skäligt. Då därtill kommer,

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

11

att i lagtexten användts uttrycket »straffes högst med straffarbete i två
år» har en viss benägenhet yppats för den tolkning, att, där förmildrande
omständigheter ej föreligga, straffarbete, låt vara af minsta varaktighet,
företrädesvis bör användas såsom den normala straffsatsen. Under sådana
förhållanden finner jag det ur rättvisans synpunkt med nödvändighet påkalladt,
att stadgandena uti ifrågavarande lagrum underkastas en opartisk
och sakkunnig granskning och omarbetning, samt kan förthy ej biträda
utskottets yrkande om afslag å motionen.

Å andra sidan kan jag ej heller biträda motionärernas framställning,
att ifrågavarande paragrafer skola erhålla samma lydelse som före 1899
års lagändring. Sorgligt nog har nämligen under de år, som sedan dess
förflutit, erfarenheten visat, att i otaliga fall förföljelser och trakasserier
af allehanda slag förekommit ej allenast mot sådana medlemmar af fackförbunden,
hvilka brutit öfverenskommelse om strejk, utan äfven mot sådana
utom dessa organisationer stående arbetare, hvilka ej velat deltaga i
arbetsnedläggelse. Mot dylika kränkningar af den enskildes handlingsfrihet
måste samhället reagera. Nu inser jag fullväl, att bland de medel,
som i sådant fall böra användas, är stadgandet af straffbestämmelser det
måhända minst tilltalande, samt att särskildt undanröjande af anledningar
till missförstånd äfvensom ett bearbetande af den allmänna opinionen i rätt
riktning ur alla synpunkter är att föredraga. Pressen skulle i detta fall
ha en stor och hög uppgift att fylla. Men medan en del af pressen under
sin verksamhet i sådan riktning alltför ofta gör sig skyldig till öfverdrifter
och ser frågan för mycket ur ensidiga arbetsgifvaresynpunkter, finnas
åtskilliga andra pressorgan, som i fanatisk ifver vilja underordna all individuell
frihet under organisationernas kraf, ja, rent af mana till öfverträdelse
af ifrågavarande lagbestämmelser. Så länge ett bearbetande af opinionen
i sistnämnda riktning pågår, kan staten ej underlåta att till den
medborgerliga frihetens skydd vidmakthålla vissa straffbestämmelser af ifrågavarande
art.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört, finner jag motionen ej
höra bifallas, men väl föranleda en framställning till Kungl. Maj:t om utredning
i ämnet i afsikt att få lagstadgandena i fråga underkastade en omsorgsfull
omarbetning för undanröjande af de missförhållanden, som med
afseende å desamma dels vid lagens antagande framhållits och dels under’
dess tillämpning yppats. Och då för närvarande en kommitté är af regeringen
tillsatt med uppgift att undersöka möjligheten af en lagstiftning
angående arhetsaftal äfvensom taga i öfvervägande öfriga i samband där -

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

med stående frågor, torde det måhända finnas lämpligt att åt denna kommitté
jämväl uppdraga att taga nu föreliggrande fråga under öfvervägande.

På grund häraf får jag hemställa,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, det täcktes
Kungl. Maj:t taga under öfvervägande de jämkningar
uti ifrågavarande lagrum, som kunna finnas påkallade,
samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen
kan föranleda.»

af herrar Lindhagen, Pettersson i Södertälje, Jansson i Edsbäcken och
Persson i Malmö, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa om bifall
till motionen.

Herrar Widén
icke deltagit i detta

och Åkerlund hafva begärt få här antecknadt, att de
ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1908.