Lagutskottets Utlåtande N:o 71

Utlåtande 1908:Lu71

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

N:o 71.

Ank. till Riksd. kansli den 15 maj 1908 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af Iiungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande ändring i 7 § af lagen angående
straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum
den 22 juni 1906.

Genom en den 9 nästlidne april aflåten proposition, n:o 175, hvilken
af båda kamrarna till lagutskottet hänvisats, har Kungl. Maj:t, under åberopande
af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

innefattande ändring i 7 § af lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum den 22 juni 1906.

Med ändring af livad 7 § i lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum den 22 juni 1906 innehåller häremot''stridande,
varder, beträffande sådan fånge, som i nämnda § sägs, förordnadt
som följer:

Vill fånge afsända skrift, som kan antagas vara ämnad att offentliggöras,
skall, ehvad skriften är aflattad såsom bref eller ej, fängelsets
styresman öfverlämna den till tillsyningsmannen eller, där sådan ej finnes,

Lag utskottets Utlåtande N;o 71.

D

Konungens befallningshafvande. Tillsyningsmannen eller befallningshafvanden
har att bestämma, huruvida skriften får afsändas; och må tillstånd
vägras i hvarje fall, då skriften är af anstötligt innehåll eller dess offentliggörande
eljest finnes olämpligt.

Vid anmälan i statsrådet af förevarande inom justitiedepartementet
upprättade lagförslag den 28 sistlidne februari anförde chefen för nämnda
departement följande:

»I alla de författningar, hvilka, sedan cellstraffet hos oss kommit till
allmännare användning, blifvit utfärdade angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum, nämligen förordningen den 21 december
1857, lagen den 29 juli 1892 och lagen den 22 juni 1906, har stadgats
rätt för fängelsefånge att själf anskaffa tjänligt arbete, hvarmed han må
sysselsätta sig; och har därvid ej föreskrifvits annan inskränkning än som
följer af den fängelsets styresman ålagda tillsyn, att rättigheten ej missbrukas
till brottsliga företag. 1906 års lag innehåller äfven uttrycklig
bestämmelse därom, att, i händelse arbete, som fången själf förskaffar sig,
medför inkomst, denna må af fången för egen räkning behållas. Fängelsefånge
torde således i allmänhet hafva full frihet icke blott att i fängelset
syssla med hvilket som helst lämpligt arbete, han kan förskaffa sig, utan
äfven att, för att kunna tillgodogöra sig inkomst af arbetet, från fängelset
afsända dess alster. Denna frihet har emellertid visat sig föranleda missbruk
i vissa fall, då fånge sysselsatt sig med litterär verksamhet.

I sådant hänseende erinrades i en vid 1890 års riksdag väckt motion,
att den, som för brott mot tryckfriheten dömts till frihetsstraff, tillätes
från fängelset sprida skrifter med samma syftning som den skrift, för
hvars innehåll han blifvit fälld. Då fångens rätt att själf förskaffa sig
arbete icke öfverensstämde med grundsatsen, att brottsling, som blifvit
dömd sin frihet förlustig, skulle under den tid, han förvarades i fängelset,
göras oskadlig för samhället, och då den tillsyn, fängelsets styresman borde
utöfva därå, att sagda rätt ej missbrukades till brottsliga företag, visat
sig icke utgöra ett tillräckligt korrektiv mot antydda olägenheter, föreslog
motionären, att Riksdagen ville för sin del besluta upphäfvande af ifrågavarande
rättighet.

I det utlåtande, lagutskottet afgaf i anledning af nämnda motion,
förklarade sig utskottet ej kunna undgå att erkänna riktigheten af motionärens
anmärkningar mot de oegentligheter, hvartill fångens rätt att själf
välja arbeta kunde leda. Då således gällande lagstiftning ej lade hinder

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

i vägen för en person att i fängelset fortsätta en verksamhet, för hvars
utöfvande på brottsligt sätt han underginge bestraffning, och ett sådant
förhållande uppenbarligen stode i strid med straffets ändamål, hemställde
utskottet, som emellertid ansåg sig ej kunna biträda motionärens förslag
om fullständigt upphäfvande af fängelsefånges rätt att själf förskaffa sig
tjänligt arbete, att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga
i öfvervägande, huruvida icke någon inskränkning i gällande stadganden
om samma rätt kunde finnas lämplig.

Utskottets hemställan blef af Riksdagen bifallen.

Sedan Riksdagens beslut anmälts i underdånig skrifvelse den 14 maj
1890, infordrade Kungl. Maj:t yttrande i ärendet från fångvårdsstyrelsen,
som i utlåtande den 21 oktober 1890 afstyrkte den ifrågasatta ändringen.
Styrelsen medgaf väl, att, då fånges arbete folie inom skriftställeriets område,
fängelseförvaltningen ej vore i stånd att med tillämpning af de för
fångens arbetsval stadgade villkor afstyra hvarje sådan verksamhet, för
hvars brottsliga utöfning han underginge bestraffning. Men enligt styrelsens
mening hade fängelseförvaltningen ej grundlagsenlig rätt därtill. Om
nämligen fängelsestraffet icke innebure förlust af andra medborgerliga
rättigheter än sådana, hvilka vore beroende af rätten att fritt förflytta sig,
torde äfven fängelsefången äga åtnjuta den hvarje svensk man i § 86
regeringsformen tillförsäkrade rättighet kitt, utan några af den offentliga
makten i förväg lagda hinder, utgifva skrifter, att sedermera endast inför
laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall
kunna därför straffas, än om detta innehåll strider emot tydlig lag’.
Till ''brottsliga företag’, som borde afvärjas, kunde ock svårligen hänföras
en författareverksamhet, som möjligen kunde träffas af påföljd för tryckfrihetens
missbruk. 1 fråga om skrifter, som utarbetats i fängelset, kunde
fängelseförvaltningen således icke hafva annan granskningsrätt än den,
som betingades af omsorgen om ordning och säkerhet inom fängelset eller
åsyftade att hindra brottsliga företag, dessa senare fattade såsom straffbara
dåd, stämplingar eller andra åtgärder. Ej heller kunde fängelsetjänstemännen
i allmänhet antagas vara kompetenta att utöfva en vidare utsträckt
granskning, och deras ansvarsfulla och kräfvande tjänst lämnade dem i allt fall
ej nog mycken tid öfrig för ett sådant uppdrag. Lättare och mera betryggande
än genom någon censur kunde visserligen det af Riksdagen angifna syftemålet
ernås genom att för fängelsefånge alldeles förbjuda skriftställareverksamhet.
Mot sådant förbud talade dock, dels att, medan det för det
öfvervägande flertalet fängelsefångar blefve utan betydelse, det däremot
synnerligen hardt drabbade sådana fångar, hvilka endast genom litterär
verksamhet vore i stånd att förtjäna hvad de behöfde för sitt och de sinas

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

1

i»

uppehälle, dels ock att faran för missbruk af rätt till litterärt arbete ej
vore densamma beträffande olika, för tryckfrihetsbrott dömda personer.
För öfrigt kunde — erinrade fångvårdsstyrelsen — tillräcklig garanti mot
det öfverklagade missförhållandet icke vinnas, så länge det i tryckfrihetsförordningen
tillämpade ansvarighetssystemet upprätthölles och det sålunda
ej alltid vore den verkligt brottslige, som träffades af bestraffningen. Ej
heller hade det, fångvårdsstyrelsen veterligen, inträffat, att någon blifvit
tilltalad och dömd för under fängelsetid fortsatt brottslig litterär verksamhet.

Fångvårdsstyrelsens utlåtande anmäldes inför Kungi. Maj:t den 12
december 1902, hvarvid Kungl. Maj:t, på hemställan af dåvarande chefen
för justitiedepartementet, förklarade Riksdagens framställning ej föranleda
någon vidare åtgärd.

I öfverensstämmelse med den uppfattning, fångvårdsstyrelsen i
nämnda utlåtande gjort gällande, har styrelsen i en den 29 juni 1906 till
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län aflåten skrifvelse
fäst uppmärksamheten därå, att den vederbörande åliggande tillsyn, att
fängelsefånges rätt att sysselsätta sig med tjänligt arbete ej missbrukades
till brottsliga företag, måste lämpas efter gällande tryckfrihetslags undantagslösa
bestämmelse om hvarje svensk mans rättighet att utgifva skrifter
utan några af den offentliga makten i förväg lagda, af tryckfrihetslagen
ej föreskrifna hinder.

Den af fångvårdsstyrelsen lämnade anvisning rörande lagens t.illlämpning
i förevarande hänseende torde allmänt följas af fängelseföreståndarna.
Så har ock skett i ett nyligen inträffadt fall, där olägenheterna
af den utaf styrelsen antagna tolkning framträdt på ett synnerligen stötande
sätt. En person, som dömts till fängelse för det han i ett anförande
sökt förleda till ohörsamhet mot lag och laga myndighet, fick i det
kronohäkte, där han aftjänade straffet, sysselsätta sig med publicistiskt
och annat litterärt arbete samt från fängelset afsända åtskilliga, för intagande
i en tidning afsedda uppsatser af sådant innehåll, att han kunde
anses genom desamma fortsätta den emot samhällsordningen riktade agitatoriska
verksamhet, hvari han förbrutit sig. Då bland dessa uppsatser
förekom en artikel, hvari bl. a. en med kvarstad belagd skrift, hvars innehåll
sedermera förklarats brottsligt, recenserades och i viss del refererades,
fann jag mig föranlåten infordra upplysningar i saken från fångvårdsstyrelsen.
Justitiekanslersämbetet inhämtade samtidigt förklaring från
fångvårdsmyndigheterna. Af deri sålunda åstadkomna utredningen framgick,
att direktören och tillsyningsmannen vid ifrågavarande kronohäkte
till en början i vissa fall vägrat tillstånd till afsändande från fängelset af

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

tidningsuppsatser, som fången författat, men att, sedan de erhållit kännedom
om fångvårdsstyrelsens berörda skrifvelse den 29 juni 1906, de icke
vidare tilltrott sig att vägra dylikt tillstånd; och har fångvårdsstyrelsen
vidhållit sin i utlåtandet den 21 oktober 1890 uttalade uppfattning.

Sedermera har j ustitiekanslersämbetet i en den 27 november 1907
till Kungl. Maj:t aflåten framställning anfört hufvudsakligen: Tryckfrihetsförordningens
stadgande om hvarje svensk mans rättighet att utan några
af den offentliga makten i förväg lagda, af tryckfrihetslagen ej föreskrifna
hinder utgifva skrifter borde ostridigt tolkas efter sin ordalydelse, och
den genom stadgandet garanterade rättigheten finge således icke utsträckas
utöfver hvad de begagnade ordalagen innebure. Nu talade stadgandet om,
att den offentliga makten ej finge lägga hinder för svensk man att utgifva
skrifter, men det sade icke, att den offentliga makten skulle lämna svensk
man biträde att utgifva skrifter för den händelse, lian försatt sig i den
ställning, att dylikt biträde erfordrades. 1 sådan ställning hade den försatt
sig, som för begånget brott kommit i fängelse, ty det läge i fängelsestraffets
natur, att fången endast genom fängelsets tjänstemän kunde få
hafva förbindelse med personer utom fängelset. Att biträde af dessa
tjänstemän icke genom tryckfrihetsförordningen garanterats fången, berodde
säkerligen icke på glömska af lagstiftaren, utan därpå, att bestämmelserna
om de villkor, under hvilka sådant biträde finge lämnas honom, folie icke
inom tryckfrihetsförordningens utan inom fångvårdsförfattningarnas område.
Åberopade stadgande i tryckfrihetsförordningen syntes således icke lämna
stöd för fångvårdsstyrelsens uppfattning, att fångvårdstjänstemännen på
grund af samma stadgande skulle vara förhindrade att utöfva granskning
af fängelsefångars för offentliggörande genom tryck afsedda skrifter i
vidsträcktare mån än fångvårdsstyrelsen i förenämnda utlåtande angifvit.
Fångvårdsstyrelsens tolkning af tryckfrihetsförordningen ledde till
egendomliga konsekvenser. En fängelsefånge begärde t. ex. att få till
enskild person afsända ett bref af ohöfviskt innehåll. Enligt 7 § i lagen
den 22 juni 1906 vägrade fängelsets styresman att afsända brefvet. Om
fången då ändrade adressen och begärde att få sända brefvet till en tidning
för offentliggörande, skulle styresmannen vara förhindrad vägra brefvets
afsändande. — Nyssnämnda lag gjorde i fråga om fängelsefånges bref
icke någon skillnad mellan bref, innehållande uppsatser, som vore afsedda
för offentliggörande genom tryck, och andra bref. Om båda dessa slag af
bref gällde således lagens ovillkorliga stadgande, att fången icke finge
utan fängelsestyresmannens tillstånd afsända bref. Såsom en brist i lagen
torde kunna betecknas, att i fråga om de grunder, enligt hvilka sådant
tillstånd finge meddelas, lagen blott innehölle, att, där brefvet rörde

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

9

allenast fångens enskilda angelägenheter, tillstånd ej finge vägras, med
mindre brefvet vore ohöfviskt eller innehölle något, hvaraf ordningen eller
säkerheten inom fängelset kunde äfventyras. — Det kunde ifrågasättas,
att med hänsyn till det sätt, hvarpå direktören och tillsyningsmannen i
föreliggande fall tillämpat gällande föreskrifter, justitiekanslersämbetet
borde inskrida mot dem; men då denna tillämpning stode i öfverensstämmelse
med en af den öfverordnade myndigheten, fångvårdsstyrelsen, vid
olika tillfällen uttalad uppfattning och samma uppfattning kunde antagas
ligga till grund för Kungl. Maj:ts beslut den 12 december 1902, hade
justitiekanslersämbetet funnit sig icke böra åtgöra annat än för Kungl.
Maj:t anmäla hvad i ärendet förekommit för de åtgärder, Kungl. Maj:t
kunde finna af förhållandena påkallade.

Den lämnade redogörelsen torde gifva vid handen, att de stadganden
i 1906 års lag, hvilka äga betydelse i fråga om fängelsefånges rätt att från
fängelset utsända skrifter, icke med den tillämpning, som allmänt åt dem
gifvits, äro tillfredsställande. Det synes mig uppenbart, att skrifter, ämnade
att utgifvas genom tryck eller annorledes offentliggöras, ej böra få afsändas
utan tillstånd, meddeladt efter pröfning af omständigheterna i hvarje
särskildt fall. 1 likhet med fångvårdsstyrelsen håller jag före, att en sådan
pröfning icke lämpligen bör ankomma på fängelsets styresman, hvilken har
att utöfva den nu i fråga om bref föreskrifna kontrollen. Prof ningen torde
böra uppdragas åt tillsyningsmannen vid kronohäkte och, beträffande öfriga
fängelser, åt Konungens befallningshafvande. Huru än gällande lag rätteligen
bör tolkas uti förevarande hänseende, lärer således lagstiftningen böra
ingripa för att bestämma gränserna mellan sistnämnda myndigheters och
styresmannens granskningsrätt.

Hvad angår innebörden af den pröfning, jag alltså vill öfverlämna
åt Konungens befallningshafvande eller tillsyningsmannen, anhåller jag att
få göra vissa erinringar. Min afsikt är ingalunda att föreslå någon som
helst inskränkning i fångens rätt att syssla med litterärt arbete eller att
hemställa om generellt förbud mot litterära alsters utsändande från fängelset.
Mot stadganden af sådan räckvidd kunde med rätta invändas, att
de skulle försätta fångar, för hvilka författareverksamhet är lämpligt arbete,y
i en särställning, som ej vore af förhållandena betingad. Jag åsyftar endast,
att utsändande från fängelset af skrift, som kan antagas vara ämnad för
offentliggörande, må kunna förhindras, i händelse utsändandet måste med
hänsyn till skriftens innehåll eller affattning anses olämpligt.

Att ett stadgande i sådant syfte skulle innebära ett ingrepp i tryckfriheten,
kan jag ej medgifva. Man skulle otvifvelaktigt kunna, utan att

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 66 Höft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

träda tryckfrihetsförordningen för nära, förbjuda all skriftställareverksamhet
i fängelserna eller afstänga fången från all kommunikation med den
yttre världen. Desto mindre bör tryckfrihetsförordningen anses lägga
hinder i vägen för ett stadgande sådant som det af mig förordade.

I fråga om sättet för lagändringens genomförande må följande anmärkningar
tillåtas mig.

Utan tvifvel kan en skrift, afsedd för offentliggörande, understundom
äga brefs karaktär, och den ifrågasatta regeln om Konungens befallningshafvandes
och tillsyningsmännens pröfning bör alltså gälla äfven bref,
hvarom talas i tredje stycket af 7 § i 1906 års lag. Men då det är
fångens i första stycket af samma § omförmälda rättighet att själf förskaffa
sig arbete och behålla inkomsten däraf, som vållat tvekan om vidden
af styresmannens pröfningsrätt, synes det å andra sidan önskligt att den
nya bestämmelsen blifver omedelbart hänförlig jämväl till denna del af
paragrafen. Med afseende härå har jag trott det vara lämpligast att låta
paragrafens nuvarande affattning förblifva orörd och lämna de nya föreskrifterna
i en fristående lag, hvilken angifves innefatta ändring af 7 § i
1906 års lag.

I enlighet med hvad jag nu anfört har jag låtit inom justitiedepartementet
uppgöra förslag till lag, innefattande ändring i 7 § af lagen
angående sträf arbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den 22 juni

1906.*

Ifrågavarande lagförslag har undergått grundlagsenlig granskning i
högsta domstolen, hvarefter en mindre, redaktionell jämkning i detsamma
vidtagits.

Utskottet, som för sin del icke funnit anledning till erinran mot
förslaget, får alltså hemställa,

att förevarande proposition må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 14 maj 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

11

Reservation:

af herrar Zetterstrand, Widén, Lindhagen, Jansson i Edsbäcken,
Pettersson i Södertälje, Ersson, Nordin och Persson i Malmö, hvilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke må
af Riksdagen bifallas.

Till stöd härför har anförts af herrar Zetterstrand, Widén, Jansson,
Pettersson, Ersson och Nordin:

»Enligt vår mening böra sådana missförhållanden, som det i den
kungl. propositionen berörda, med de nu för verkställighet af fängelsestraff
i allmänhet gällande lagbestämmelser, därest de rätt tolkas och tillämpas,
kunna förekommas. Redan af sådan grund synes en ändring i dessa bestämmelser,
som skulle komma att träffa egentligen endast en viss kategori
af fångar, icke böra vidtagas. Härtill kommer, att det föreslagna lagstadgandet
synes vara alltför sväfvande och därigenom lämna alltför stort
utrymme för olika och växlande uppfattningar hos de administrativa myndigheter,
i hvilkas hand pröfningsrätten i detta fall skulle läggas. Äfven
mot lagförslagets affattning i öfrigt synes oss, på sätt i högsta domstolen
framhållits, befogade anmärkningar kunna göras.»

o

Herr Åkerlund har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i detta ärendes behandling inom utskottet.