Lagutskottets Utlåtande N:o 6

Utlåtande 1904:LU6

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

5

N:o 6.

Ank. till Riksd. kansli den 11 februari 1904, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående tillägg till § 21
i grufstadgan.

Första Kammaren har till behandling af lagutskottet hänvisat en
inom nämnda kammare af herr Lundberg väckt motion, n:o 18, åt
följande lydelse:

»För tilldelande af utmål för inmutad malmfyndighet erfordras
enligt § 21 i grufstadgan den 16 maj 1884, att fyndigheten skall vara
blottad och att prof å malmen erhållits.

Bestämmelsen, att fyndigheten skall vara blottad, torde böra så
förstås, att malmen, ännu sittande i fast klyft, skall vara för blotta ögat

synli&-. .

Vid tiden för utarbetandet af nu gällandejgrufstadga var diamantborrning
här i landet litet känd, hvarför i grufstadgan icke heller kom
att inflyta någon bestämmelse om diamantborrning vid grufdrift. Det
är först under de två senaste årtiondena, som diamantborrning här
kommit till någon allmännare användning; och har den härvid visat sig
synnerligen lämplig till undersökning af malmförekomsten i grufvor.

Ehuru, såsom sagdt är, i grufstadgan icke nämnes något om
diamantborrning, äro dock våra bergstjänstemän tämligen eniga därom,
att undersökning af grufvor medelst diamantborrning är att hänföra till
sådant försvarsarbete, hvarom nämnes i 39 § i grufstadgan.

I fråga däremot, om utmål kan på grund af endast diamantborrning
läggas för eu malmfyndighet, hafva meningarne varit hos bergstjänste -

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

männen mera delade. Rätt många utmål hafva dock under den senare
tiden blifvit lagda på grund af den inmutade fjmdighetens undersökning
genom ensamt diamantborrning.

Men genom en af Kungl. Maj:t den 28 september 1903 gifven
dom i tvist om utmålsläggning har blifvit förklarad^ att utmål för eu
fyndighet icke må läggas med stöd allenast af diamantborrning.

_ Då genom diamantborrning prof på malmen ostridigt kan vinnas
och i det i nämnda rättegång afsedda fallet verkligen vunnits, torde
grunden för berörda domslut få sökas däri, att genom diamantborrningen
fyndigheten ansågs icke vara blottad eller, med andra ord, att malmen
i fast klyft icke blifvit gjord för blotta ögat synlig.

Villkoren för utmåls erhållande voro, beträffande fyndighetens
blottande, vida strängare i äldre utmålsförordningar likasom i 1855 års
grufstadga, än de äro i den nu gällande grufstadgan. Så föreskrefs i
1741 års utmålsförordning, att malmstrecket skulle vara till sin art och
beskaffenhet blottadt, samt i 1855 års grufstadga, att fyndigheten skulle
medelst jordrymning eller skärpning blifvit gjord åtkomlig och så
blottad, att den till art, läge eller sträckning och mäktighet kunde bedömas,
under det att nu är stadgadt allenast, att fyndigheten skall vara
blottad och prof på malmen erhållits.

Genom diamantborrniug blir i de flesta fall en malmfyndighet
säkrare och fullständigare undersökt än genom de ringa och ytterst
ofullständiga jordrymnings- och skärpningsarbeten, som i allmänhet
föregå utmål släggningar och för utmåls erhållande anses tillräckliga.
Det, är nämligen förenadt med rätt stora kostnader att anordna en
diamantborrning, hvarför inmutaren, då han en gång gjort de härför
nödiga anordningarne, oftast finner med sin fördel förenligt att på en
gång mera fullständigt undersöka fyndigheten.

Vid sådant förhållande synes det olämpligt, att ej säga orimligt,
att vidare förvägra inmutare att få utmål tilldeladt för en fyndighet,
som blifvit allenast genom diamantborrning undersökt.

Från det allmännas eller statens sida likasom från inmutarens
synpunkt bör icke något hinder möta för tilldelande af utmål för en
fyndighet, hvars tillvaro blifvit genom diamantborrning konstaterad.
Det skulle således endast vara med hänsyn till jordägaren, som betänklighet
kunde i detta afseende möta. Jordägaren skulle nämligen kunna
tänkas få svårt, då malmen ej är för blotta ögat synlig i fast klyft,
att vid utmålsförrättningen bestämma sig, om han ville, med begagnande
af sin jordägareandel, deltaga i grufarbetet jämte den därmed förenade
risk och eventuella vinst. Men då jordägaren, fastän han vid utmåls -

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

förrättningen förklarat sig vilja begagna sin jordägareandel, dock kan,
på grund af § 66 i grufstadgan, på obestämd tid uppskjuta att deltaga
i grufarbetet jämte de därmed förenade kostnader, tills att inmutaren
hunnit fullt blotta malmen och drifvit grufvan så långt, att det blir
lätt för jordägaren att bestämma, om han bör begagna sig af sin jordägareandel
eller öfverlåta den å inmutaren, finnes icke giltig anledning
att med hänsyn till jordägaren betaga inmutaren möjlighet att på grund
af undersökning medelst diamantborrning erhålla utmål för en af honom
inmutad fyndighet.

På sätt ofvan är anmärkt, blifva malmfyndigheter i allmänhet bättre
och fullständigare undersökta genom diamantborrning än medelst de
ytliga skärpningsarbeten, som nu pläga föregå utmålsanläggningarne.
Det vore därför för det fortsatta och utsträckta bearbetandet af en malmfyndighet
ofta fördelaktigt, om utmål kunde för fyndigheten läggas på
grund af allenast diamantborrning; och då härigenom hvarken det allmännas
intresse eller jordägarens rätt blefve trädda för nära, blott att
diamantborrningen skedde under nödig kontroll, tillåter jag mig härmed
föreslå, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t i underdånighet hemställa,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen till antagande
framlägga förslag till sådant tillägg till § 21 i grufstadgan den 16 maj
1884, att för inmutad malmfyndighet må kunna tilldelas utmål på grund
af fyndighetens undersökning medelst diamantborrning.»

Det ämne, som beröres uti nu ifrågavarande framställning, har
förut varit föremål för Riksdagens pröfning. Vid 1890 års riksdag
väckte nämligen enskild motionär förslag om ändringar i gällande
grufstadga i syfte bland annat, att förutsättningen för tilldelande åt
utmål enligt 21 § grufstadgan skulle vara för handen, då genom
diamantborrning i vittnens närvaro malmprof erhållits, samt att till så
kallade försvarsarbeten enligt 39 § i nämnda stadga skulle hänföras
profborrning, vare sig för hand eller med maskin, jämte vissa andra
åtgärder med afseende å grufvor. Lagutskottet, som hade att afgifva
yttrande öfver berörda motion, anförde, efter att hafva meddelat, att
utskottet i afseende å de tekniska förhållanden, som i motionen berördes,
varit i tillfälle att inhämta upplysningar af sakkunnige män, beträffande
den del af motionen, som afsåg ändring af 21 § i grufstadgan,
följande:

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

»Med de villkor, som i 21 § af gällande grufvestadga uppställas
för rätten att erhålla utmål, nämligen att fyndigheten skall vara blottad
och att prof af malmen erhållits, åsyftas tydligen att, innan utmål
anvisas, visshet skall hafva vunnits om malmens förekomst och beskaffenhet.
Visshet i detta afseende torde fullt lika väl kunna vinnas
genom så kallad diamantborrning i vittnens närvaro som genom fyndighetens
blottande. Sådan borrning verkställes, såsom bekant, medelst
ett i senare tider uppfunnet verktyg, diamantborr, som består af ett
stålrör, i hvars kant svarta diamanter äro fästa. Genom en rörformig
stång sättes denna borr i förbindelse med en ångmaskin, som meddelar
stången en hastigt roterande rörelse. Diamanterna skära då ut
ur berget eu cylinder, hvilken inpressas i stången, som upphissas på
lämpliga mellantider. Därigenom erhållas mycket noggranna prof af
den bergart, hvari det borras, denna må vara huru hård som helst.
På detta sätt kunna mycket djupa hål göras, och dessutom kan borren
brukas ej allenast i lodrät ställning utan i nästan hvilken ställning
som helst. Motionärens förslag i denna del synes därför utskottet
vara ändamålsenligt. Då jemlikt 27 § i gällande grufvestadga för
utmål, som enligt denna stadga anvisas, gränserna på djupet skola
räknas lodräta, torde det föreslagna tillägget kunna blifva till gagn
särskild! i sådana fall, då två utmål skola utläggas bredvid hvarandra,
och malmen endast i det ena af dessa uppgår i dagen, men stupar
in under det andra. I dylika fall varder malmens undersökning till
såväl beskaffenhet som läge billigare, ändamålsenligare och hastigare
utförd genom diamantborrning än genom drifvande af schakt eller
annat arbete från dagen.»

På grund af hvad utskottet sålunda och i öfrigt i anledning af
motionen anfört, hemställde utskottet, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Magt anhålla om utarbetande och framläggande för Riksdagen
af förslag till sådana ändringar i grufstadgan, att dels utmål
för inmutad fyndighet skulle anvisas, så snart prof af malmen erhållits
genom så ballad diamantborrning i vittnens närvaro, äfven om fyndigheten
icke vore blottad, dels ock vissa uppräknade arter af grufarbete
uttryckligen förklarades gälla såsom sådant arbete, hvilket i 39 §
grufstadgan afsåges. Denna hemställan bifölls af Andra Kammaren,
men afslogs af Första Kammaren och föranledde sålunda icke till någon
Riksdagens åtgärd.

Nu förevarande framställning, hvilken liksom ofvannämnda vid
1890 års riksdag väckta motion afser att tillmötesgå krafvet på att
diamantborrningen för malmfyndigheters undersökning i lagstiftningen

9

Lagutskottets Utlåtande N;q 6.

vinner det erkännande, som motsvarar dess betydelse och användning i det
praktiska lifvet, åsyftar dock endast ändring af 21 § i grufstadgan, i det
att motionären synes antaga, att undersökning af grufvor medelst
diamantborrning vore att hänföra till sådant försvarsarbete, hvarom
nämnes i 39 § i grufstadgan och hvilket enligt sista momentet i paragrafen
skall afse verklig grufdrift eller eljest vara af beskaffenhet, att det
kan lända grufanläggningen till nytta. Otvifvelaktigt lärer väl äfven
vara, att diamantborrning, om den företages med vederbörlig insikt,
kan lända en grufanläggning till nytta, och, då densamma väl i allmänhet
är förenad med tämligen stora kostnader, torde den alltid utgöra ett
bevis för en bestämd afsikt hos inmutaren eller grufägaren att inom
det inmutade området eller utmålet fortfarande idka grufarbete.

Att utmål för en fyndighet icke kan vinnas på grund endast af
fyndighetens undersökning genom diamantborrning, lärer emellertid,
såsom motionären anfört, vara fastslaget genom Kungl. Maj:tsdomden
28 september 1903. En lagändring erfordras sålunda för att undersökning
medelst diamantborrning skall berättiga till erhållande af utmål.

1 likhet med motionären och 1890 års lagutskott anser utskottet
en sådan lagstiftningsåtgärd nyttig. Att, med hänsyn till det allmänna
och inmutaren, hinder icke kunna anses möta för den ifrågasatta
lagändringen, hvilken af sakkunnige allmänt anses önskvärd,
har motionären enligt utskottets mening ådagalagt, och hvad 1890 års
lagutskott härutinnan anfört synes utskottet äga full giltighet. Ur
synpunkten af jordägarens intresse torde visserligen, såsom äfven motionären
anfört, kunna anföras betänkligheter emot den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden.
Men dessa betänkligheter lära kunna undanrödjas
därigenom, att jordägaren tillförsäkras möjlighet att inhämta kännedom
om diamantborrningens resultat. Hänsynen till jordägaren kräfver sålunda
i utskottets tanke, att i samband med en bestämmelse af nu
ifrågavarande innehåll gifvas stadganden i syfte att diamantborrning i
ändamål att erhålla utmål icke må företagas, utan att full offentlighet
därvid iakttages och nödig kontroll utöfvas.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att Riksdagen, med anledning af förevarande
motion, ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,
huruvida och under hvilka villkor utmål för inmutad
malmfyndighet må kunna tilldelas inmutare på grund
allenast af fyndighetens undersökning medelst diamantBih.
till Biksd. Prof. 1904. 7 Samt. 4 Höft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

borrning, samt för Riksdagen framlägga det förslå
till lagändring, hvartill den verkställda utredninge
kan föranleda.

Stockholm den 11 februari 1904.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

bo Ö