Lagutskottets Utlåtande N:o 69

Utlåtande 1905:LU69

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

1

N:o 69.

Ank. till Itiksd. kansli den 9 maj 1905, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 10 kap.
13 § strafflagen.

I en inom Andra Kammaren Aräckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 128, hafva herrar K. H. Branting, F. W. Thorsson, N. Persson
i Malmö och V. Larsson i Västerås anfört:

»1 Norrköping försiggingo sistlidne oktober några folkdemonstrationer,
riktade mot den lokala ledningen af det bolag, på livilket staden
öfverlåtit spårvägstrafiken. Denna ledning hade nämligen på ett, som
det syntes, mycket utmanande sätt inkräktat på de hos bolaget anställda
arbetarnes föreningsrätt, och sympatierna för de med anledning af konflikten
afskedade arbetarne sträckte sig därför långt utom arbetarklassens
egna leder. Händelsernas utveckling i Norrköping i denna sammanstötning
mellan eu allmän folkmening och ett mäktigt bolags själfhärskarvilja
följdes med spänd uppmärksamhet nästan i hela vårt land.

Man förstår då, hvilka känslor det i de vidaste folklager måste
vara ägnadt att framkalla, när Norrköpings rådhusrätt, inför hvilken ett
antal demonstranter tilltalats för dels upplopp, dels till och med uppror,
fann sig böra efter lagens föreskrift döma två af dessa, en murare
Skog och en 59-årig gårdsdräng Johansson visserligen ej för uppror,
men för deltagande i upplopp, hvarunder föröfvats våld, i enlighet med
Bih. till Biksd. Prot. 1905. 7 Sami. 58 Saft. (N;o 69.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

straffhänvisningen i strafflagen kap. 10 § 13, till hvardera 2 års straffarbete,
det mildaste straff lagen i dylikt fall känner. Ingendera hade
på något sätt deltagit i våldet, båda förnekade ali vetskap om att
sådant vid tillfället begåtts, men den ene hade alltför sakta åtlydt en
polismans tillsägelse att aflägsna sig, den andre, en gammal bräcklig
gubbe, hade på en plats, där han stod ensam och därifrån ingen sten
kastats, deltagit i ett allmänt hurrarop och höjt armarna, då eu spårvagn
passerade. Och denna dom har sedan stadfästs som juridiskt
riktig af Göta hofrätt.

Vi våga tro, att ingen skall bestrida, att här föreligger en upprörande
olikhet mellan det allmänna rättsmedvetandets och strafflagens
bedömande af ett visst slags förseelser. Denna olikhet bör skyndsamt
häfvas, innan den vållat mera ondt än som redan genom här relaterade
fall inträffat. Ty om också de svenska arbetarne i regeln äro af ett
utprägladt lugnt och hofsamt sinnelag, ligger det dock i sakens natur,
att fredliga massdemonstrationer måste höra till deras liksom alla andra
länders arbetares medel att påverka opinionen. Men därifrån och till
hvad ordningsmakten betecknar som »upplopp» kan steget, om olyckan
är framme, vara kort nog, och det behöfs då, enligt nuvarande lagstadgande
och den tolkning detta af svenska domstolar erhållit, endast
att någon enstaka individ i eu folkmassa glömmer sig därhän, att han
begår våld mot person eller egendom, för att enhvar i massan, äfven
om han gått ut i de fredligaste afsikter för att deltaga i en fullt lojal
demonstration inom lagens råmärken eller till och med endast tillfälligtvis
kommit med i folkmassan, skall sväfva i fara att för den obetydligaste
förseelse ådömas flerårigt straffarbete. Att denna orimlighetsstraffbestämmelse
alldeles särskildt riktar sin udd mot en viss klass,
mot arbetarne, de enda, som i regeln behöfva tillgripa massdemonstrationens
medel för att lägga i dagen sina önskningar, gör saken ingalunda
bättre, tvärtom skärpes lagens orättvisa ytterligare af att den
faktiskt, ehuru visserligen icke till formen, blir en klasslagstiftning.

För att närmare belysa karaktären af denna orättvisa hårdhet i
lagen skola vi tillåta oss citera följande ur en af en jurist verkställd
utredning af frågans juridiska sida, som just med anledning af de
nämnda Norrköpings-utslagen framlagts inför offentligheten:

»Uppror» och »upplopp» ha det gemensamt, att de afse att omintetgöra
offentlig myndighets bud, på samma gång de förutsätta en

Laguttkottets Utlåtande N:o 69. o

agerande folkmängd med utsikt att åtminstone för tillfället behärska
situationen.

Se vi först på upprors-brottet, så delar lagen detta i tre, olika
strängt straffade grader:

Den första är, att en folkmängd samlar sig tillhopa och lägger
det uppsåt å daga att med förenadt våld sätta sig upp emot verkställighet
af offentlig myndighets bud eller att tvinga den till vidtagande
af någon ämbetsåtgärd;

den andra är, att upprorsmännen icke skingra sig, utan visa trotsighet
emot den offentliga myndighetens befallningar, oaktadt de erhållit
tillsägelse att skingra sig; ...

den tredje att folkmängden, sedan den samlat sig tillhopa i uppsåt
att med förenadt våld sätta sig upp emot verkställighet af offentlig
myndighets bud eller att tvinga den till någon ämbetsåtgärd, öfvergår
till våld emot person eller egendom, sedan befallning gifvits, att den
skulle åtskingras.

En flyktig granskning af ifrågavarande lagbestämmelser låter enhvar
förstå, att det måste vara fråga om folkdemonstration,. som afser
att förhindra verkställandet af något påbud, offentlig myndighet förut
kungjort till efterlefnad, ett motstånd, som följaktligen anses innebära
stor samhällsvåda, för att domaren skall få gentemot den tilltalade tilllämpa
upprorsparagrafen. Ett större eller mindre antal personer skall
samla sig tillhopa, uppträda i viss mån offentligt,, draga alltflera
personer med sig; de skola vidare tydligen lägga i dagen uppsåt
att gemensamt och med våldsamma medel förhindra och omintetgöra
något för dem förhatligt påbud eller i deras tanke orättvis lagbestämmelse.
Lagen förutsätter tydligen, att uppsåtet, i hvilket demonstrationen
företages, skall vara tillkännagifvet eller ådagalagdt, d. v. s. skarpa
hotelser skola af den uppretade folkmassan utslungas, vapen skola dragas,
knifvar blänka och revolvrarna höjas, och hela folkmassan intaga gentemot
den myndighet, hvars påbud det är fråga om att förhindra eller
emot hvilken den umgås med hämdetankar, en utmanande hållning.^

Lagstadgandet tolkas dock till och med så rigoröst, att uppsåtet
att med våld genomdrifva sin vilja behöfver icke af folkmassan vara
fattadt före samlandet.

Upprorsbegreppet förutsätter en viss planmässighet, på förhand
hållen öfverläggning och mer eller mindre klart medvetande beträffande
ändamålet med samlandet. Om dessa förutsättningar icke finnas tillstädes,
kan man omöjligen, därest man vill rättvist tillämpa lagen, döma

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

personer för uppror, därest de med förenade krafter söka t. ex. hindra
en statens funktionär från att vidtaga en tjänsteåtgärd.

~L~ ~ 1 sådant fall föreligger ej uppror, utan ett sådant brott
emot offentlig myndighet, hvilket angifves i kap. 10 § 5 af strafflagen.

Om en folkmassa i ofvan nämnda första stadium af upprorsbrott
åtlyda* polisens skingringsbefalluing, så anses brott vara begånget endast
af »anstiftare och anförare». Dessa dömas till straffarbete från 6 månader
till 2 år, men öfriga äro straff-fria. Visar folkmängden däremot
som lagen säger, -»trotsighet mot offentlig myndighets befallning», inträder
straffbarhet för alla deltagare, dock strängare för anförare än för öfriga
som dock förutsättas genom sin närvaro visat sig gilla syftet och medlen
för resningen. Ofvergår så folkmassan till handgripligheter, så inträder
det tredje .och sista stadiet af uppror och straffet går'' från 2 till 10 års
straffarbete.

Lat oss nu se till, när »upplopp» ur lagskiparens synpunkt bör
anses vara för handen. Lagbestämmelsen återfinnes i 13 § af 10 kap.
och lyder: r’

Samlar sig folkmängd tillhopa och störer lugnet eller allmänna
ordningen, utan att dock lägga å daga sådant uppsåt, som i 7 § sägs,
(d. v. s. uppsåt att med förenad! våld sätta sig upp emot verkställighet
af offentlig myndighets bud eller att den till någon ämbeteåtgärd tvinga
eder att för sådan åtgärd hämnas) och skingrar sig ej den folkmängd
på offentlig myndighets befallning, utan visar trotsighet däremot, då
skola anstiftare och anförare af det upplopp dömas till straffarbete i
högst ett år och annan deltagare i upploppet till böter från och med
10 till och med 200 riksdaler.

Öfvergå de till våld å person eller egendom, vare lag, som i 9, 10 och
12 §§ om uppror sägs.

Enligt lagstiftarens uppfattning ligger den karakteristiska skillnaden
mellan upplopp och uppror i syftemålet. Det förra är icke riktadt
emot den offentliga myndigheten, afsikten med detsamma är icke att
bilda en särskild makt i samhället, som med våld önskar drifva sin
vilja igenom för att störande ingripa i statens verksamhetssfär. Deltaga]
e i upplopp kunna hafva hvilka syften som helst, från mera oskadliga
tiH sadana af farligare natur. De kunna till och med hafva samlats

något egentligt syftemål, fastän de, upphetsade af en och annan
anledning, plötsligt uppträda på ett sådant sätt, att s. k. upplopp måste
anses yara för handen.

5

LaguiskoHets IMWande N:o, 69,

Vidare skall folkmängden uppträda på ett sådant sätt, att den
»störer lugnet och allmänna ordningen», ty om en mängd personer i ett
gemensamt syfte skulle komma tillsammans t. ex. för att på ett hofsamt
fastän eftertryckligt sätt demonstrera för den allmänna rösträtten, torde
icke ens de mest nitiska polisvittnen kunna få deltagarna i demonstrationen
dömda för upplopp. Först om störande uppträden påbörja, skrän
och hvisslingar aflösa hvarandra, och folkmassan vägrar att åtlyda polismyndigheternas
tillsägelse att. skingra sig samt ådagalägger öppet trots
däremot, måste massans beteende karakteriseras såsom upplopp.

Förut innefattar icke folkmassans uppträdande i och för sig något
lagbrott, ehuru det möjligen under vissa omständigheter kan straffas
såsom en s. k. polisförbrytelse.

Enligt mitt förmenande bör man, därest man är vän af ett lagbundet
samhälle, medgifva, att äfven företeelser sådana som upplopp
måste fördömas, och att staten icke gärna kan för sin egen och samhällsmedlemmarnas
skull lämna dem ostraffade.

Under antagande således, att straff för upplopp är på sin plats,
måste man dock kraftigt protestera emot de omänskligt härda straff, som
drabba en deltagare i ett upplopp, därest under detta föröfvats våld
emot person eller egendom.

Det är synnerligen strängt och orättvist, att eu person, äfven om
han icke deltagit i våldet, utan kanske tillfälligtvis inkommit i folkmassan
och får kännedom därom att våld utöfvats, skall, då han icke
tillräckligt hastigt efterkommer polisens uppmaning att aflägsna sig, utan
någon stund stannar kvar, dömas till straffarbete från 2 till och med 6
år. Eu hederlig arbetare, som kanske aldrig förr varit i delo med
rättvisan, skall därför att han af mycket förklarliga motiv deltagit i en
demonstration, som fått upploppsartad karaktär, och därunder blifvit
medveten om att våld föröfvas, dömas till ett straff, hvars minimum
motsvarar maximum för första resans stöld; han skall få försona hvad
han till äfventyrs brutit med nästan samma stränga straff som en rånare;
lian skall få betydligt strängare straff än deri, som under de mest hårresande
omständigheter föröfvat. våldtäkt, gjort en stackars arbetande
kvinna sjuk för hela lifvet.

Detta är icke rättvist! Och man måste stämpla upploppsparagrafon
i dess senare, nu kritiserade del såsom en klasslagstiftning, enär
den riktar sin udd förnämligast emot den arbetande delen af samhällsmodborgarna
och låter den, som fälles enligt stadgandet, få lida ett
straff, som icke i någon mån svarar emot brottet.

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

I ännu ett afseende har lagstiftaren genom bestämmelsen att upplopp,
därest våld å person och egendom förekommer, skall straffas som
uppror, gjort sig skyldig till inkonsekvens. Han har nämligen själf
därigenom dragit ett bredt streck öfver den skillnad emellan uppror
och upplopp, som han förut sökt upprätthålla.

Ehuru han i fråga om uppror förklarat, att folkmassan skall
»samla sig tillhopa och lägga det uppsåt å daga att med förenadt våld
sätta sig emot verkställighet af offentlig myndighets bud» etc., och så
gradvis skärper straffet intill dödsstraff, samt sålunda själf låter förstå,
att det just är den stora samhällsvådan i upprorsbrottet, som motsvarar
straffets stränghet, kastar han i fråga om upploppet, så snart som
därunder utöfvats våld, alla dessa förutsättningar öfver bord och låter
liksom af slapphet eller bekvämlighetsskäl deltagaren i ett jämförelsevis
ofarligt upplopp, ehuru han icke själf begått våld, straffas lika strängt
som den, hvilken i samhällsvådlig tendens begått våldsamheter. Den
förbrytelse, som lagstiftaren själf angifvit vara af mera ofarlig art, straffas
till och med strängare än den, i hvilken han ser en fara för samhället!

Vidare är stadgandet om upplopp äfven därutinnan orättvist, att
det låter en person med synnerligen strängt straff umgälla det brott,
som en annan begått. Ty den omständigheten, att en person genom
sina yttre sinnen blir medveten om att ett våld under upploppet föröfvas,
är icke enligt vanligt sundt förnuft att likställa därmed, att han gillar
våldet; tvärtom kan han på det högsta ogilla detsamma och allenast
hafva önskat genom sitt deltagande i en kraftig demonstration gifva
uttryck för sin åsikt i eu viss fråga. Men glömsk af det sunda förnuftets
bud, har lagstiftaren vid straffets bestämmande förklarat, att
medvetande är lika med gillande.

Som af ofvanstående utredning tydligt torde framgå, har lagstiftaren
gjort en skarp skillnad mellan hvad han betecknar som »uppror»
och som »upplopp». Samtliga straff äro, synnerligast beträffande »uppror»,
tilltagna efter en äldre tids mycket drakoniska anda, och alla hithörande
lagstadganden kunde efter vår öfvertygelse väl böra underkastas
en revision. Men då man ju bör hoppas, att för framtiden, liksom
nu i snart ett sekel, utvecklingen i vårt land skall gå enbart fredligt
fram, och att det sålunda icke skall gifvas någon anledning att direkt
tillämpa upprorsparagraferna, äfven om de någon gång blifva af alltför
nitiska åklagare framdragna, skola vi dock icke nu sätta en sådan revision
i fråga. Fastmer skola vi stanna vid att påyrka, att den, som
ofvan visats, alldeles inkonsekventa och logiskt ohållbara sista punkten
i kap. 10 § 13 strafflagen måtte erhålla en förändrad lydelse, så att

Lagutskottets Utlåtande N;o 69. 7

våra domare icke vidare må af lagen åläggas att i strid med det allmänna
rättsmedvetandet fälla kanske helt inoffensiva »upploppsmän»
såsom ytterst samhällsvådliga upprorsmakare.

Vi få därför hemställa, att Riksdagen för sin del måtte besluta,
att i 10 kap. 13 § af strafflagen, sista punkten, måtte vidtagas den
ändring, att straffet för upplopp, därest under detta föröfvats våld å
person eller egendom, må kunna för i upploppet deltagande, men ej
våldet föröfvande person sänkas från nu 2 till 6 års straffarbete till
fängelse eller böter.

Den närmare lagformuleringen hemställa vi vördsamt, att lagutskottet
måtte själf företaga.»

Upplopp föreligger, enligt 10 kap. 13 § strafflagen, så snart folkmängd,
som samlat sig tillhopa och störer lugnet eller allmänna ordningen,
icke skingrar sig på offentlig myndighets befallning. utan visar
trotsighet däremot. I sådan händelse skola, såsom jämväl i motionen
förmäles, anstiftare och anförare af upploppet dömas till straffarbete, i
högst ett år och annan deltagare i upploppet till böter från och med tio
till och med tvåhundra kronor. Om eu folkmängd samlats i ådagalagdt
uppsåt att med förenad! våld sätta sig upp emot verkställighet af
offentlig myndighets bud eller att den till. någon ämbetsåtgärd tvinga
eller att för sådan åtgärd hämnas, är, enligt hvad 7 § af samma kapitel
utvisar, uppror för handen. I 9 § af samma kapitel föreskrifves, att,
om upprorsmän göra våld å person eller bryta eller förstöra hus eller
plundra eller fördärfva annan egendom, de skola dömas, anstiftare och
anförare till straffarbete från och med sex till och med tio år och
annan deltagare i upproret till sådant arbete från och med två till och
med sex år. Sistberörda stadgande är enligt sista punkten i 13 § af
10 kap. strafflagen äfven tillämpligt, då man vid upplopp öfvergår
till våld å person eller egendom.

Såsom i förevarande motion anföres, fordras, för att sist omförmälta
straffpåföljd — minst straffarbete i två år — skall blifva tillämplig,
icke något som hälst uppsåt hos vedex-börande med afseende å den
begångna våldshandlingen. Detta kan, särskilde vid första påseendet,
förefalla i hög grad oegentligt och för rättsmedvetandet stötande. Men
det är till en" början att märka, att det ej är ett enastående förhållande
i vår rätt, att en yttre effekt medför en förhöjning i straffbarheten,

Utskottett
yttrande.

8

Lagutskottets Utlåtande N;o 69.

till och med oafsedt att den brottslige icke eris är medveten om effektens
förefintlighet eller möjlighet. Motsvarighet till hvad som stadgas med
afseende å uppror och upplopp finnes i åtskilliga andra delar af strafflagen.
Eu närmare granskning lärer äfven visa, att eu inre berättigad grund
finnes till nu ifrågavarande stadgande i 10 kap. 13 § strafflagen, liksom
till motsvarande föreskrift med afseende å uppror. Folkmängden betraktas
vid dessa brott i viss mån såsom ett helt. Det farliga vid desamma
ligger i den större kraft och makt eu folkmassa besitter än eu enskild
person och i svårigheten att hålla eu folkmängds uppförande och verksamhet
inom behöriga gränser. Den enskildes individualitet försvinner
i viss grad vid ifrågavarande brott, och desamma möjliggöras just genom
det stöd den ene i folkmängden gifver den andre och allas samverkan.
I följd häraf lärer det ej ligga någon obillighet däri, att under sådana
förhållanden eu person göres ansvarig för en annan persons handling.
Hvarje deltagare i ett upplopp kan dock i viss mening sägas hafva deltagit
i en därunder begången våldshandling, äfven om han icke själf
verkställt densamma.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört kan utskottet icke dela
den i motionen uttryckta uppfattningen, att nu ifrågavarande stadgande
är obefogadt och orättvist. Väl erkänner utskottet, att fall kunna tänkas,
i hvilka stadgandet kan komma att innebära en väl stor stränghet,
men det bör i utskottets tanke icke heller förbises, att det vid brott
af den allmänfarliga karaktär, som utmärker de nu förevarande, i allmänhet
är af vikt från samhällets synpunkt, att ett tämligen strängt
sttaffhot med afseende därå förefinnes. Straffets verkan såsom afskräckningsmedel
torde härvid om någonsin vara af betydelse. För de sällsynta
undantagsfall, då den af motionärerna klandrade lagbestämmelsen verkligen
skulle kunna få en för den allmänna rättskänslan stötande tillämpning,
torde Konungens benådningsrätt, hvars utöfning hittills i sådana
händelser icke fåfängt påkallats, innebära ett tillräckligt och lämpligt
skydd mot inträffande af ett från berörda synpunkt otillfredsställande
resultat.

Ett ytterligare skäl mot företagande af eu lagstiftningsåtgärd i
motionens syfte synes utskottet ligga i motionens begränsning till förevarande
bestämmelse i hvad den gäller upplopp. Stadgandena om upplopp
och uppror stå dock såväl i allmänhet som i fråga om straff för
våld, som därunder begås, i det nära samband med hvarandra, att eu
ändring i afsedd riktning, om en sådan ändring anses befogad, icke
torde höra vidtagas allenast beträffande deltagare i upplopp.

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

9

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 maj 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer:

af herrar Zetterstrand, Lindhagen, Segerdahl och Jansson, hvilka
hemställt,

att Riksdagen, med anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till ändring i sista punkten af 10 kap.
13 § strafflagen i syfte att straffet för i upploppet
deltagande, men ej i våldet delaktig person må kunna
bestämmas väsentligen lägre än enligt berörda lagrums
nuvarande lydelse kan äga rum.

Till stöd härför har anförts

af herr Zetterstrand, med hvilken herrar Segerdahl och Jansson
instämt:

»Det är i förevarande motion endast fråga om sådana i upplopp
deltagande personer, hvilka väl haft kännedom om att våld å person
eller egendom under upploppet föröfvats, men hvilka dock ej på något
sätt själfva deltagit i dylikt våld. Att äfven med afseende å sådana
personer ett högt straffmaximum i lagen bibehålies, må väl kunna försvaras
med anledning af såväl brottets allmänfarliga karaktär som ock
de mycket skiftande former, hvari delaktigheten kan framträda. Men
Bill. till Likså. Prat. 1905. 7 Sami. 58 Haft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

att åter för det ifrågavarande delaktighetsbrottet bibehålla det i lagen
faststälda straffminimum kan medföra de mest upprörande konsekvenser.
Äfven en person med fridsam karaktär och samhällsvänlig åskådning
kan nämligen under intryck af ungdomsyra eller en för tillfället
upprörd sinnesstämning komma att motsätta sig polismyndighetens
föreskrifter utan att på något sätt sympatisera med en under upploppet
af annan person föröfvad våldshandling och skall då nödvändigt fällas
till ett straff, ej understigande två års straffarbete. För enhvar, som närmare
öfverväger ett dylikt förhållande, och än mer för dem, som nödgas
tillämpa en dylik drakonisk lagbestämmelse, måste detta straffminimum
te sig onaturligt högt och vida Överskjutande rättvisans k^af.
Det har också i praktiken visat sig, att vid lagskipningen man i öfvervägande
antal fall tillämpat den lägsta straffsatsen, och detta ehuru
brottsligheten kan ha framträdt ganska olika. Och oaktadt detta har
det allmänna rättsmedvetandet känt sig kränkt af domarnes stränghet
och enstämmigt påyrkat, att straffen i nådeväg måtte nedsättas, hvilken
nedsättning också allmänt ifrågakommit. Det lärer emellertid icke
kunna bestridas att, då beträffande öfriga brott lagen öfverlämnar åt
domaren att inom eu ganska vidsträckt straffskala afpassa straffet med
hänsyn till såväl den brottsliga viljan som alla med brottets föröfvande
sammanhängande omständigheter, äfven i nu föreliggande fall domaren
må beredas möjlighet att efter enahanda grunder bestämma ett straffmått,
som efter hans bästa förstånd och samvete kan finnas vara med
rättvisa och billighet öfverensstämmande. För ernående af detta mål
skulle ju en sänkning af straffminimum i den af motionärerna angifna
riktning vara att förorda. Då emellertid vid denna frågas bedömmande
hänsyn torde böra tagas ej allenast till främmande länders lagstiftning
i ämnet, utan äfven till en måhända erforderlig rubbning af straffmåtten
med afseende å de närbeslägtade brotten i strafflagens 10 kap., håller jagföre,
att ärendet bör öfverlämnas till Kungl. Maj:ts närmare utredning.»

samt af herr Lindhagen:

»Att det i sista punkten af 10 kap. 13 § strafflagen stadgade
straffminimum af två års straffarbete i många fall måste framstå såsom
en synnerligen obillig straffbestämmelse, torde ej kunna förnekas. Det
har ock inom lagutskottet meddelats, att den tillämpning af detta lagrum,
som enligt hvad motionärerna upplyst nyligen egt rum, verkat
synnerligen upprörande på både domarne och den allmänna meningen
i orten.

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

11

Enligt den nya norska strafflagen är för ett fall som det i motionen
afsedda minsta straffet enligt 137 § »fängsel» (straffarbete) i 21
dagar eller enligt 329 §, som också kan ifrågasattas vara i viss händelse
tillämplig, böter. Denna lag är som bekant utarbetad al den
berömde kriminalisten riksadvokat Getz, och man kan då vara ölvertygad
om, att därvid alla synpunkter för frågans bedömande blitvit
noga öfvervägda. Vid sidan af denna lagstiftning framstår den svenska
lagens straffbestämmelse i förevarande fall såsom ett uttryck åt en föråldrad
uppfattning. .,

Utskottet understryker ock detta genom att till stod tor bibehållandet
af den nuvarande straffbestämmelsen åberopa den s k. atskräckningsteorien.
Det var i forna tider som man pa strafflagstiftningens
område sökte genom särdeles drakomska straff afhålla människor
från att begå brott. Denna metod har alltmer uppgifvits såsom
omänsklig och, enligt hvad erfarenheten visar, ej heller mera verksam
än ett straff, som är afmätt efter gärningens beskaffenhet och den felandes
brottsliga vilja. I nu afhandlade fall lärer det ock ej vara antagligt
att personer, hvilka sälla sig till en folkhop, som sedan begår upplopp
äga någon kännedom om innehållet i förevarande lagrum, och det
lärer således ej heller vara att förvänta, att de skola af insigt om lagens
obillighet uti rätt tid aflägsna sig från platsen.

Den omständigheten att, såsom utskottet antyder, strafflagen till
äfventyra på andra ställen innehåller enahanda obilligheter i afseende a
straffmåttet, torde ej utgöra giltigt skäl för bibehållandet af en dylik

obillighet i det fall, hvarom nu är fråga.

Det är visserligen sant, att Konungens benådningsrätt ibland tar
tagas i anspråk för att kringgå straffbud, som ännu bibehållits, oaktadt
de i och för sig äro föråldrade och orimliga. Men att på detta sätt låta
nåd gå för rätt är blott eu nödfallsutväg, som, oriktig i princip, måste i
tillämpningen ofta leda till godtycke. Det kan också ej undvikas, att
vid utökandet af all benådningsrätt den gällande sträff bestämmelsen
vanligen hlir normerande för det straffrätt, som i nådeväg fastställa.
Detta visar sig jemväl af Kungl. Maj:ts utslag den 7 april 1905, hvarigenom
Kungl. Maj :t, bland annat, af nåd medgifvit, att de i motionen
omnämnde två personerna finge umgälla sina ifrågavarande brott enhvar
med straffarbete i 6 månader. Äfven ett så högt straffmått skulle inför
en tidsenlig lagstiftning såsom den norska strafflagen utan tvifvel ej
kunnat ifrågakomma, och" ännu mindre kan detta straffmått sägas vara
ett sant uttryck för den särskilda miskundsamhet, som i nådevag bort
göra sig gällande.

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

•

Då det inom utskottet anmärkts, att ett bifall till motionen sannolikt
kräfver ett öfvervägande af en motsvarande ändring jämväl i straffbestämmelserna
för uppror, torde frågans närmare öfvervägande böra
öfverlämnas till Kungl. Maj:t, som i hvarje fall är bäst i tillfälle att
kunna föreslå den erforderliga formuleringen.»

af herr Trana, med hvilken herr Persson instämt:

»Anslutande mig i hufvudsakliga delar till hvad herr Lindhagen
i sin reservation anfört, anser jag utskottet hafva bort hemställa,

•

att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motion,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utreda, i hvad mån strafflatituden
för sådan i upplopp deltagande, å hvilken stadgandet
i 10 . kap. 13 § sista stycket strafflagen nu är tilllämpligt,
må kunna vid förekomna synnerligen mildrande
omständigheter nedsättas, samt till Riksdagen
inkomma med förslag till den lagändring, hvartill
utredningen kan föranleda.»

Herr Hedenstierna har begärt få antecknadt, att han icke deltagiti
ärendets slutliga behandling inom utskottet.

Herrar. F. Andersson, A. Olsson och Wiklund hafva velat^få antecknadt,
att de icke deltagit i utskottets behandling af förevarande ärende.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTID TRYCKERI. 1905.