Lagutskottets Utlåtande N:o 65

Utlåtande 1907:LU65

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

1

N:o 65.

Ank. till Ribsd. kansli den 15 maj 1907 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 21 § grufvestadgan den
16 maj 1884.

I proposition, n:o 119, af den 27 sistlidne mars, hvilken blifvit af
båda kamrarna till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t, under åberopande
af propositionen bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse af 21 § i grufvestadgan den 16 maj 1884.

Härigenom förordnas, att 21 § i grufvestadgan den 16 maj 1884
skall erhålla följande ändrade lydelse:

För inmutad fyndighet skall, då fyndigheten är blottad och prof å
malmen erhållits, ett visst utmål anvisas, innefattande det utrymme på
marken, hvarinom grufägaren sedermera har rätt att med andras uteslutande
arbetet bedrifva, såväl ofvan som under jord.

Har fyndighetens undersökning skett medelst diamantborrning eller
annat dylikt borrningsarbete, skall, ändå att fyndigheten ej blifvit blottad,

Bih. till Likså. Frat. 1907. 7 Samt. 60 ljuft. (N:o 65). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

utmål anvisas, där inmutaren företer prof å malmen, upptaget vid borrning,
som inom det inmutade området ägt rum i närvaro af bergmästaren eller
af denne utsedd sakkunnig man, samt inmutaren tillika minst fjorton dagar
innan sagda borrning företagits därom underrättat jordägaren i den ordning,
13 § stadgar för delgifvande af mutsedel, så ock, inom skälig tid
före utmålsförrättningen, på begäran af jordägaren till denne utlämnat
prof å malmen och låtit honom taga del af magnetisk karta, som kan
vara öfver fyndigheten upprättad.

Så snart det arbete å fyndigheten, som, efter hvad ofvan är sagdt,
erfordras för utmåls anvisande, blifvit utfördt, vare inmutaren pliktig anmäla
sig hos bergmästaren för utmåls erhållande. Det arbete skall vara
af inmutaren fullgjordt och ansökning om utmål till bergmästaren ino-ifven
sist inom tre år från mutsedelns utfärdande, allt vid påföljd af
mmutningsrättens förlust; ägande dock bergmästaren, på ansökning af. inmutaren,
att, där arbetet i följd af särskilda naturförhållanden lämpligen
icke kan inom sagda tid fullgöras, medgifva förlängd tid af högst två år
för arbetets utförande.

Hvad i denna paragraf är stadgadt galle äfven då sönad grufva, för
hvilken utmål förut varit lagdt, å nyo inmutas.

Angående tillkomsten af föreliggande lagförslag får utskottet erinra,
hurusom Riksdagen i skrifvelse den 7 april 1904 anhållit, att Kungl.
Maj:t täcktes taga under öfvervägande, huruvida och under hvilka villkor
utmål för inmutad malmfyndighet kunde tilldelas inmutare på grund
allenast af fyndighetens undersökning medelst diamantborrning, samt för
Riksdagen framlägga det förslag till lagändring, hvartill den verkställda
utredningen kunde föranleda, öfver denna framställning har kommerskollegium,
efter bergmästarnas i riket och fullmäktiges i järnkontoret
hörande, afgifvit infordradt utlåtande. Härefter hafva handlingarna i
ärendet för vinnande af ytterligare utredning öfverlämnats till sakkunnige,
hvilka tillkallats att inom justitiedepartementet biträda med utredning af
annan fråga inom gruflagstiftningens område. Dessa sakkunnige hafva
upprättat förslag till ändrad lydelse af 21 § grufvestadgan, öfver hvilket
förslag kommerskollegium, efter att ånyo hafva hört bergmästarne och
nämnda fullmäktige, afgifvit utlåtande.

Vid föredragning af detta ärende i statsråd den 8 februari innevarande
år yttrade chefen för justitiedepartementet efter gemensam beredning
med chefen för finansdepartementet följande:

Lagutskottets Utlåtande N:o 65. 3

»Såsom skäl för den ifrågasatta lagändringen har hufvudsakligen anförts,
att diamantborrningen, som först efter utfärdandet af 1884 års
grufvestadga i vårt land kommit till en mera allmän användning vid undersökning
af malmfyndigheter, beträffande vissheten om malmens förekomst
och beskaffenhet lämnade fullt så goda resultat som fyndighetens blottande,
hvilket arbete enligt 21 § grufvestadgan utgjorde en ovillkorlig förutsättning
för erhållande af utmål, samt att den nya metoden medförde särskilda
fördelar, då mäktiga jordlager täckte berggrunden eller malmen befunne
sig på större djup, i hvilka fall afsänkning af schakt kunde vålla betydande
svårigheter, kostnader och tidsutdräkt, äfvensom då schaktsänkning icke
erfordrades för själfva grufarbetet till följd däraf, att malmen vore tillgänglig
från äldre schakt inom angränsande utmål.

Giltigheten af hvad sålunda framhållits synes vara ådagalagd genom
den i ärendet åstadkomna utredning; och, då ej heller någon olägenhet
blifvit påvisad såsom följd af en lagändring i den föreslagna riktningen,
anser jag mig kunna tillstyrka, att undersökning af en fyndighet genom
diamantborrning varder i fråga om rätten att erhålla utmål likställd med
fyndighetens blottande.

Härvid böra dock, på sätt Riksdagen framhållit, för tillgodoseende
af jordägarens intresse att erhålla säker kännedom om resultatet af företagen
diamantborrning, föreskrifter meddelas i afseende å offentlighet och
kontroll vid arbetets utförande. I fråga om innehållet i de sålunda erforderliga
stadgandena hafva de sakkunniga, med instämmande af kommerskollegium,
föreslagit, att, på det jordägaren må erhålla tillfälle att närvara
vid borrningsarbetet, inmutaren skall därom underrätta jordägaren inom
tid och på sätt, som för delgifvande af mutsedel gäller, att borrning för
erhållande af malmprof, afsedt att företes vid utmålsförrättningen, skall
verkställas i närvaro af två ojäfviga män, hvilka skola afgifva intyg om
borrningen, samt att jordägaren skall vara berättigad att erhålla prof å
malmen äfvensom, därest magnetisk karta öfver fyndigheten upprättats,
att taga del af sådan karta. Mot hvad sålunda föreslagits torde i hufvudsak
icke annat vara att erinra, än att, för åstadkommande af mera betryggande
kontroll, borrningen bör ske i närvaro af bergmästaren eller
sakkunnig man, som af honom utsetts.

Lika med de sakkunniga anser jag de nya stadgandena höra erhålla
tillämpning ej blott med afseende å sådan borrning, vid hvilken diamanter
användas såsom skärande verktyg, utan äfven å annan borrning, som är
jämförlig med diamantborrning.

Därest utmål för inmutad fyndighet anvisats utan att fyndigheten
blifvit blottad, biafvel’ visserligen jordägaren skyldig att med inmutaren

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

deltaga i kostnad, som sedermera karl uppstå för fyndighetens blottande
— en kostnad, som inmutaren enligt nu gällande lag i regel får ensam
vidkännas. Att, såsom en bergmästare hemställt, i anledning häraf vidtaga
ändring jämväl i grufvestadgans bestämmelser om arbetskostnadernas
fördelning mellan inmutare och jordägare lärer emellertid ej vara nödigt,
om hänsyn tages till hvad kommerskollegium i denna fråga anfört angående
nu brukliga grufbrytningsmetoder och möjligheten för jordägaren att till
ett obetydligt belopp inskränka sitt deltagande i nämnda kostnader.»

Sedan förslaget undergått grundlagsenlig granskning i högsta domstolen,
har detsamma i anledning af därvid framställda anmärkningar ånyo
blifvit öfversedt.

Mot lagförslaget, sådant detsamma blifvit genom propositionen framlagdt,
har utskottet icke funnit anledning till anmärkning; och hemställer
utskottet alltså,

att förevarande proposition må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 7 maj 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

Reservation:

af herrar Zetterstrand, C. P. Jansson i Edsbäcken, Lindhagen, B. P.
Er sson, Nordin, Forsberg och C- Olsson i Viken, h vilka ansett, att föreliggande
proposition ej måtte af Riksdagen bifallas.

Till stöd härför har anförts

särskild! af herr Zetterstrand, med hvilken herrar B. P. Ersson, Nordin,
Forsberg och C. Olsson i Viken instämt:

»I anslutning till Riksdagens uttalande i skrifvelse af den 7 april
1904 finner jag lagändringar böra vidtagas i syfte att på sätt i proposi -

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

5

tionen föreslagits förenkla tillvägagångssättet vid utmålsläggningar. Ernellertid
böra enligt min mening dessa förenklingar icke så anordnas, att de
ställa jordägaren i en sämre ställning än nu är fallet. Sålunda håller jag
före, att i sammanhang med ändring af nu föreliggande § i grufvestadgan
andra ändringar i samma stadga böra vidtagas, gående ut därpå, att jordägaren
såsom hittills fritages från deltagande i alla kostnader för fyndighets
blottande, oafsedt att därför erforderliga arbeten efter diamantborrningens
legaliserande komma att verkställas först efter utmålsläggningen.
Ett fullständigande af förslaget i denna riktning lärer väl lämpligen kunna
ske i sammanhang med den omarbetning af grufvestadgan, som i vissa
delar lärer skola ske redan före nästa riksdag i och för meddelande af
nya bestämmelser rörande ininutningsrätten å kronojord i riket eller dess
norra delar.

Med föranledande häraf linner jag mig manad att, ehuru jag delar
hufvudsyftet med propositionen, hemställa, att föreliggande proposition ej
måtte af Riksdagen bifallas.»

och särskildt af herr Lindhagen, med hvilken herr C. P. Jansson i Edsbäcken
instämt:

»Det är visserligen sant, att Riksdagen år 1904 begärde ett öfvervägande,
huruvida och under hvilka villkor utmål för inmutad malmayndighet
kunde tilldelas inmutare på grund allenast af fyndighetens
undersökning medelst diamantborrning. Detta skedde i anledning af motion,
väckt af borgmästaren Lundberg i Sala och föranledd af högsta domstolens
dom den 28 september 1903, hvarigenom förklarats, att förutsättningen
för utmals läggande eller fyndighets blottande icke vore för handen, då
fyndigheten endast blifvit nådd genom diamantborrhål.

Klart är också, att det icke ligger något särskildt intresse i att föranleda
onödiga kostnader för malmens undersökning. Kan detta ske enklare
och billigare genom diamantborrning är sådant förfarande gifvetvis
att föredraga. Denna hänsyn var det, som föranledde Riksdagen att begära
eu undersökning af motionens syfte.

Men saken har äfven en annan sida, som man ej tänkte på vid
förenämnda riksdagsbesluts fattande och hvilken på grund af de gångna
årens erfarenheter framträder allt bjärtare. Genom utmålsläggning förvärfvas
enligt gällande gruflagstiIlning äganderätt till malmfyndigheter.
Ett sådant förvärf särskildt till fyndigheter på större djup underlättas
utan tvifvel i hög grad, genom att utmål kan få erhållas medelst malmens
blottning genom diamantborrning.

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

Denna ovillkorliga rätt, som staten genom sin lagstiftning förläna
hvem som helst att vinna äganderätt för all framtid till malmfyndigheter,
var nog på sin plats i äldre tider. De dåliga kommunikationerna och de
ofullkomliga tekniska hjälpmedlen utgjorde ett naturligt värn mot rofbrytning.
Annorlunda te sig sakerna nu för tiden. Man finner också
därför, huru angelägenheten att bevara malmtillgångarna åt hela landet
och det allmänna allt mer gör sig gällande. Hand i hand med eu dylik
uppfattning gå äfven famlande ansatser till motsvarande ändringar i gruflagstiftningen.
Dylika symptom äro 1889 års författning, hvarigenom
kronan förbehöll sig jordäganderätt till malmfyndigheter å kronojord, samt
ännu mer de senare årens förbud tills vidare mot all inmutning å kronojord
inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Den stora vikt,
som fästs vid, att staten kom i besittning af de stora malmfälten i Kiruna
och Gellivare, pekar i samma riktning. Och ett ytterligare vittnesbörd
äro de vid årets riksdag väckta motionerna om en inventering af landets
samtliga malmtillgångar.

Att under sådana förhållanden slå in på åtgärder i motsatt riktning
i ändamål att gifva den gammalmodiga gruflagstiftningen ökad förmåga
att med äfventyrare af det allmännas förenämnda intresse ytterligare
tillgodose den enskilda spekulationen, kan knappast anses välbetänkt.
Något hinder att undersöka malmfyndighet med diamantborrning hvarken
kan eller bör uppställas. Men att staten på det föreslagna sättet skall bereda
enskilda nya möjligheter att lägga sig till med äganderätt till ännu
ej exploaterade malmfyndigheter inom landet, synes vara föga tidsenligt.

Målet måste som sagdt snarare blifva, att staten här, liksom mångenstädes
i utlandet, söker blifva ägare till grufvorna eller åtminstone inslår
på den vägen att medgifva ett begränsad t tillstånd till grufvors bearbetande
genom koncession. I hvarje fall synes en lagstiftning af ifrågavarande slag
ej böra få komma till stånd förrän äfven de synpunkter, som ofvan utvecklats,
kommit under öfvervägande, hvilket hitintills icke skett.

Uti sitt utlåtande i det nu förevarande ärendet slutar ock kommerskollegium
med, att ’en revision af grufvestadgan är af omständigheterna
påkallad’. Under arbetet därmed är det väl af vikt, att äfven ofvan angifna
synpunkter i fråga om den riktning, i hvilken en revision bör gå,
komma till tals, något som nog ej heller lärer kunna undvikas. Det synes
då ligga reson i den af eu bergmästare till skillnad från kollegium i
ärendet häfdade uppfattningen, att den nu ifrågasatta lagändringen ’väl ej
vore af så brådskande natur, att den behöfver föregå en nödig allmän revision
af grufvestadgan’. Är det sedan dessutom så, som en annan bergmästare
upplyser, nämligen att ''enligt erfarenheter från de sista åren är

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

inmutaren ofta representant för kapitalstarka utländska bolag, hvilka själfva
bilda bolag med svenskt namn och under svensk styrelse’, så bör ett
sådant förhållande ej heller kunna gifva ökad styrka åt någon benägenhet
att förhasta sig med en lagändring i det angifna afseende!.»

Herrar Hedenstierna och Widén hafva begärt få antecknadt, att de
icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet, och herr Åkerlund,
att han icke deltagit i den slutliga handläggningen däraf.