Lagutskottets Utlåtande No 63

Utlåtande 1905:LU63

Lagutskottets Utlåtande No 63,

1

N:o 63.

Ank, till Riksd. kansli den 29 april 1905, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående utarbetande af
förslag till lag om försäkringsaftal.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra Kammaren
af herr M. /''. Nyström väckt motion, n:o 93, af följande lydelse:

»Vid 1903 års riksdag hemställde jag i motionen n:o 174, att i den
då under behandling varande försäkringslagen måtte inrymmas en bestämmelse
om att lifförsäkringstagaren, som af en eller annan orsak uraktlåter
att fortsätta med sina premieinbetalningar, måtte tillerkännas rätt att återfå
den del af de erlagda premierna, som nu i form af annullationsvinster
tillfalla lifförsäkringsanstalterna. Denna motion afslogs af Riksdagen på
den grund, att en dylik bestämmelse ansågs ej hafva sin plats i det då
föreliggande lagförslaget, som närmast afsåg den allmänrättsliga sidan af
försäkringsväsendet, under det att de förhållanden, som uppstå mellan försäkringsgifvare
och försäkringstagare, resp. ömsesidiga rättigheter och skyldigheter,
borde regleras genom en särskild lag. Jag nämnde äfven i
motionen, att en dylik lag om försäkringsaftal var under utarbetande i
Tyskland.

Detta (i Reichs-Justizamt utarbetade) lagförslag föreligger nu färdigt
jämte motiven för detsamma, och redan i inledningen betonas, att en
sådan lag utgör ett nödvändigt komplement till deri nya tyska försäkringslagen
af den 12 maj 1901, dels därför att det till en genomarbetad enhet
sammanfört de privaträttsliga bestämmelser, som hittills finnas spridda i de
Bill. till Riksd. Prot. 1905. 7 Samt. 52 Höft. (N:o 63).

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

olika tyska staternas författningar, dels ock framför allt därför att det
reglerar rättsförhållanden, hvilka framvuxit ur eu långvarig praxis, men
som tillämpats olika och i många fall godtyckligt.

Att en lag om försäkringsaftal är nödvändig äfven för Sverige, framhölls
med styrka under debatten om försäkringslagen år 1903 i Andra
Kammaren, och det ligger för öfrig! i sakens natur, att saken ej kan
alltför länge uppskjutas, i synnerhet med den utveckling, som särskild!
lilförsäkringsrörelsen i vårt land tagit, och i hvilken försäkringsgren kontrakten
äro afsedda att gälla under ett stort antal år, ofta för ett helt lif.
»Vid afslutandet af en försäkring är», säges det i motionen till det tyska
förslaget, »den försäkrade i allmänhet den svagare parten; särskild! står
lian i regel efter försäkragsgifvaren i affärserfarenhet, och han är därför
ofta oförmögen att i rätt tid vidtaga åtgärder för att skydda sina intressen
gentemot orättfärdiga öfvergrepp från den andres sida.» Dessa ord äga
sin tillämpning äfven hos oss, och lagstiftningen, som har till uppgift att
skydda den svagare partens rätt, får ej lämna dem obeaktade. Det tyska
förslaget, som i regel utgår därifrån, att försäkringsförhållandet i första
rummet bestämmes af den mellan parterna träffade öfverenskommelsen
och att de lagliga föreskrifterna komma till användning endast i det fall,
att sådan öfverenskommelse i något afseende ej träffats, har därför, där
det synts nödvändigt för att skydda den försäkrades viktigare intressen,
utrustat sina föreskrifter med tvingande kraft. Belysande härutinnan äro
bestämmelserna rörande försummade premieinbetalningar. Jag visade i
den förut nämnda motionen, att lifförsäkringsanstalterna vore i tillfälle att
göra betydande vinster på försäkringar, som upphört på den grund, att
de försäkrade ej mäktat fullfölja premieinbetalningarna, och att antalet af
sådana förfallna försäkringar under åren 1900 och 1901 utgjorde 21,236
stycken, representerande eu försäkringssumma af 48,698,677 kronor, samt
omnämnde sannolikheten af att en god del af de för dessa försäkringar
erlagda premier ingått i bolagens kassor såsom annullationsvinster, hvarom
dock ingenting nämnes i de officiella rapporterna.

Att dessa vinster äro oberättigade i fråga om den del häraf, som ej
bör tilläggas försäkringsfonden, ligger i sakens natur, och det erkännes
äfven öppet af en del lifförsäkringsanstalter, som utlämna fripoliser, sedan
försäkringen varit gällande i vissa år, i regel minst tre eller fem. Alla
lära dock icke göra det.

Såsom en märklig ojämnhet i den nu rådande praxis må antecknas,
att af de lifförsäkringsbolag, som vid annullationer af en lifförsäkring till -

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

3

goclose försäkringstagarens intressen, några tillställa honom återköps- eller
fribrefsvärde utan någon åtgärd från hans sida, under det att andra fordra
ansökan om utfående af värdet. Bestämmelsen härom undgår — efter
hvad jag från försäkringshåll hört — ofta försäkringstagaren, och han går
sålunda förlustig en rätt, som är honom tillförsäkrad, men som i följd af
bristande lagbestämmelser nu opåtaldt kan undanhållas honom. I det
tyska lagförslaget är skyldigheten ovillkorlig. I § 164 heter det: »Aro

premier betalda för en tidrymd af minst tre år, så gälla föreskrifterna i
§§ 165—168», och enligt dessa paragrafer kan den försäkrade när som
helst i utbyte mot sin försäkring fordra eu premiefri försäkring, gällande
från slutet af den löpande försäkringsperioden (ett år), hvarjämte äfven
stadgas, att vid utbytet samma tariff skall följas, som legat till grund för
det ursprungliga aftalet. Jämväl i fall af uraktlåten premieinbetalning
eller då försäkringsgifvaren uppsäger försäkringen, är han enligt dessa §§
skyldig att lämna fripolis.

Enbart nu omnämnda otillbörliga annullationsvinster, som i de flesta
fall uttagas af medellösa försäkrade, synas mig till fullo motivera en framställning
från Biksdsgens sida om utarbetande af en lag om försäkringsaftal,
men det finns dessutom många andra skäl, som kraftigt tala för en
sådan.

I §§ 49 och 100 i lagen om försäkringsrörelse af den 24 juli 1903
talas om försäkringsbref och hvad det skall innehålla, men där stål'' ingenstädes
föreskrifvet, att försäkringsbolagen äro ovillkorligen skyldiga att
utfärda sådana. Ehuruväl i detta fall eu tillfredsställande praxis utbildat
sig, torde dock det riktiga vara, att denna praxis lagfästes. Ännu viktigare
torde vara, att trygghet finnes för att den försäkrade medgifves en
viss tid, inom hvilken han har rätt att framställa anmärkningar mot bestämmelserna
i försäkringsbrefvet, något som skulle i lika hög grad gagna
försäkringsgifvaren, i det att efter denna tids förlopp inga tvister rörande
aftalets bestämmelser skulle kunna uppstå. Af betydelse äro äfven frågorna,
huruvida försäkringsbref skall utfärdas till viss man eller till innehafvaren;
huru förfaras skall, om försäkringsbref förkommit; rättigheten
för den försäkrade att erhålla afskrift af ett förloradt försäkringsbref;
samt den synnerligen viktiga frågan, hvem det rätteligen tillkommer att
lyfta försäkringssumman, en fråga, som föranledt många rättstvister. Särskildt
kan och har detta inträffat i sådana fall, då ett på innehafvaren
utställdt lifförsäkringsbref lämnats såsom hypotek till en borgenär och
sterbhuset vid dennes frånfälle gör anspråk på hela värdet af försäkrings -

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

brefvet. En lag om försäkringsaftal bör kunna i hög grad inskränka af
dylika anledningar förda rättegångar.

Det torde vara öfverflödigt att ingå på alla de fall, då en lag om
försäkringsaftal skulle kunna på förhand ordna rättsförhållandena i afsikt
att förebygga konflikter eller, där sådana uppstå, verka till skydd för den
förorättade eller svagare parten. Det bör vara nog att erinra om de konflikter,
som kunna uppstå i följd af uraktlåtenhet att vid en försäkrings
afslutande uppgifva alla de omständigheter, som kunna inverka på riskens
storlek eller eventuella ökning under försäkringstiden; om skyldigheten
för den försäkrade eller hans rättsinnehafvare att vid inträffande försäkringsfall
genast underrätta försäkringsgifvaren; om försäkringsagenter och
deras skyldigheter och befogenheter, hvarom ingenting säges i lagen om
försäkringsrörelse af den 24 juli 1903, men h vilket kapitel synes vara af
synnerligt stor allmän betydelse. Eörande nödvändigheten att i lagen om
försäkringsaftal inrymma bestämmelser i sist nämnda hänseende yttras i
motiveringen till det tyska lagförslaget, att försäkringsgifvarens och allmänhetens
åskådningar och intressen i fråga om försäkringsagenternas
ställning vidt skilja sig från hvarandra. Under det att allmänheten i de
flesta fall hyser den uppfattningen, att agenterna i vidsträcktaste mening
representera försäkringsgifvaren, och att denne alltså har att ansvara för
deras åtgärder och försummelser, söker försäkringsgifvaren å sin sida att,
såvidt möjligt är, välta allt ansvaret öfver på sina agenter, i det att
han häfdar den ståndpunkten, att agenten står såsom själfständig förmedlare
mellan de båda parterna, och att han blott ur denna synpunkt tillgodogör
sig agentens tjänster. Agentens förklaringar och rättshandlingar äro
följaktligen ej för honom bindande. Utan att obetingadt ställa sig på
allmänhetens ståndpunkt bar det tyska lagförslaget likväl intagit vissa
allmänna bestämmelser, afsedda att bereda allmänheten det skydd, som
med nuvarande uppfattning af ansvarsfrågan ansetts möjligt. En sådan,
om ock något allmän, lagstiftning skulle göra allmänheten mera kritisk
gentemot agenternas mången gång prunkande löften, och den solida försäkringsverksamheten
skulle därpå vinna, i det att dess ombud vunne
större förtroende.

En fråga, som angår tredje mans rätt, är den om ett lifförsäkringsaftals
oantastlighet. Med afseende å t. ex. själfmord äro bestämmelserna
i våra försäkringsbolag mycket olika och delvis sväfvande. Då lifförsäkringsbref
ofta lämnas som hypotek för skuld, skulle det för vederbörande

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

långifvare vara af stort värde, om den nu förefintliga osäkerheten häfdes
genom klara och oförtydbara lagbestämmelser.

Den invändning man kan göra och gjort mot en lag om försäkringsaftal
är, att den skulle påtrycka försäkringsväsendet en likformighet, som
skulle kunna skada dess framtida utveckling och tillväxt. Invändningen
skulle vara befogad, om man fordrade, att alla försäkringskontrakt skulle
vara stöpta i samma form, eller om det förmenades bolagen att anpassa
sig efter förändrade tidsförhållanden och allmänhetens nya behof. Detta
vore en oriktig tolkning af motionens mening. Försäkringsbolagen böra
lämnas samma frihet som nu att utveckla sig, men de böra på samma
gång lagligen tillhållas att tillgodose allmänhetens berättigade intressen;
och lagens uppgift bör vara att undanröja den ovisshet, som nu i många
fall råder, och framför allt att bereda allmänheten skydd i de afseenden,
rörande hvilka i försäkringsaftalen ingenting säges.

Att lagen om försäkringsaftal äro af försäkringsväsendets utveckling
och tidsförhållandena betingade framgår bland annat däraf, att icke blott
i Tyskland, utan äfven i Frankrike, Österrike och Schweiz lagförslag om
försäkringsaftal föreligga utarbetade. För mig har emellertid endast det
tyska förslaget varit tillgängligt.

På grund af det ofvan anförda får jag vördsamt hemställa, att Biksdagen
ville i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, att Kung!. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Biksdagen framlägga ett förslag till lag om försäkringsaftal.
»

Såsom motionären omnämner, väckte han vid 1903 års riksdag i
anledning af det då af Kung!. Maj:t för Biksdagen framlagda förslag till,
bland annat, lag om försäkringsbolag en motion, däri han — under förmälan,
hurusom berörda lagförslag icke innekölle någon bestämmelse, som
ålade lifförsäkringsbolagen att på något sätt godtgöra försäkringstagare, som
i följd af oförmåga att fortsätta med premieinbetalningarna läte sina lifförsäkringar
förfalla — hemställde om vidtagande af den förändring i
lagförslaget, som vore påkallad till afhjälpande af berörda brist. Det
utskott, som i sammanhang med propositionen behandlade omförmälda motion,
afstyrkte den sistnämnda på den grund, att de af motionären berörda förhållandena
afsåge det genom försäkringsaftalet uppkomna rättsförhållandet
mellan försäkringsanstalten och försäkringstagaren, hvadan de af motionären

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

önskade lagstadgandena hade sin Tätta plats i en blifvande lag om försäkring,
saftal ; och motionen föranledde icke heller någon Riksdagens åtgärd.

Den lagstiftning angående försäkringsväsendet, som i vårt land kommit
till stånd hufvudsakligen i och med lagarna angående försäkringsrörelse och
om utländsk försäkringsanstalts rätt att drifva försäkringsrörelse här i
riket den 24 juli 1903, hvilar på principen af koncession och tillsyn af
offentlig myndighet såsom villkor för bedrifvande af försäkringsrörelse, dä
den icke utöfvas af staten genom någon dess inrättning. Denna lagstiftning afser
dock, såsom af det ofvan anförda framgår, endast att trygga och öfvervaka
de enskilda försäkringsanstalternas ekonomiska ställning eller att fixera
deras ansvarighet för åtagna förbindelser och innefattar icke eu i alla
afseenden fullständig reglering af försäkringsverksamheten både ur offentligrättslig
och ur privaträttslig synpunkt.

Motionären har nu emellertid ifrågasatt, huruvida icke det offentliga
intresse, som har föranledt utfärdandet af gällande kontrollföreskrifter i
förevarande hänseende, berättigar ett ytterligare fortskridande på den
sålunda inslagna vägen. Till grund härför ligger den tanke att — liksom
det med hänsyn till betydelsen för det allmänna däraf, att försäkring af
olika slag alltmera kommer till användning, för samhället är af stor vikt,
att de anstalter, som meddela försäkringar, erbjuda fullgod säkerhet för
åtagna förbindelsers fullgörande — det för försäkringsrörelsens utveckling är
af vidtgående betydelse, att densamma äfven eljest bedrifves under former,
Indika för den enskilde äro så tillfredsställande som möjligt. Motionären
har framhållit, hurusom åtskilliga missförhållanden i nu förevarande afseende
äro rådande, och utskottet har icke kunnat undgå att finna, att hvad sålunda
i motionen anförts till stöd för det väckta förslaget om vidtagande af
åtgärder för åstadkommande af en log om försäkringsaftal i allmänhet har
full giltighet.

Utskottet förbiser dock ingalunda, att det är förenadt med afsevärda
svårigheter att inlåta sig på en lagstiftning af den i motionen ifrågasatta
art. Dessa svårigheter bero företrädesvis på skiljaktigheterna mellan de
olika försäkringsgrenarna äfvensom på den omständigheten, att försäkringsväsendet
fortfarande är stadt i eu liflig utveckling och i följd häraf de
former och regler, som gälla för detsamma, delvis ännu icke kunna anses
hafva vunnit sådan häfd och stadga, som erfordras för att därpå bygga
en lagstiftning. Det torde vara med hänsyn till dessa svårigheter som
man hittills i de större kulturländerna icke allmänt inlåtit sig på att mera
uttömmande normera de privata rättsförhållanden, som härflyta ur försök -

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

ringsaftal. Men, såsom af motionen framgår, är sådan lagstiftning dock
ingalunda oförsökt. Förutom beträffande sjöförsäkringsaftalet, hvarom stadgas
i de flesta länders sjölagar eller k andelslagar, påträffas i en mängd rättssystem
dylika privaträttsliga bestämmelser af större eller mindre vidlyftighet,
och speciella lagar om försäkringsaftalet finnas äfven flerstädes utarbetade
och antagna.

I en lag om försäkringsaftal, som ju afser att normera berörda aftal
från olika synpunkter, torde böra — om en sådan lagstiftning, såsom
utskottet håller före, anses önskvärd och lämplig äfven i vårt land —
upptagas till behandling, bland andra, de spörsmål, som i förevarande
motion omförmälas, nämligen försäkringsvillkoren i allmänhet, försäkringsgifvares
och försäkringstagares inbördes rättigheter och skyldigheter samt
försäkringsagenternas rättsliga ställning. I öfverensstämmelse med hvad i
allmänhet vid lagstiftning af förevarande art skett, torde det böra i princip
lämnas vederbörande fritt att efter sitt skön vid aftalets ingående träffa
närmare bestämmelser angående hvad därmed står i samband, så att lagens
föreskrifter träda i tillämpning allenast då annat icke öfverenskommits.
Äfven om sålunda bestämmelserna i en lag om försäkringsaftal icke i
hvarje fall komma till användning, är dock betydelsen af lagens förefintlighet
alltid den, att fullständigande och bestämda regler finnas för den
händelse, att i ett eller annat hänseende sammanstämmande viljeförklaring
af kontrahenterna icke föreligger. Härigenom torde i många fall osäkerhet
och tvister förekommas.

Het kan dock enligt utskottets mening ifrågasättas, huruvida icke
beträffande vissa med försäkringsaftalet förenade rättsverkningar föreligger
ett allmänt intresse af den styrka, att det berättigar ett förbud från samhällets
sida mot aftal af däremot stridande innehåll. För det allmänna
torde det stundom kunna anses vara en förpliktelse att söka motverka de
skadliga följderna däraf, att af två kontrahenter vid ett aftals ingående
den ene sitter inne med öfvervägande maktmedel att göra aftalet för sig
fördelaktigt. I nu förevarande hänseende torde ofta den enskilde försäkringssökanden
gentemot försäkringsanstalten vara att anse såsom den
svagare parten, hvilken, om han vill erhålla eu försäkring, är nödsakad
att underkasta sig do villkor, som af anstalten härför uppställas, om de
än kunna för honom innebära afsevärd obillighet. I utskottets tanke böra
olägenheter i angifna afseende om möjligt förekommas, och ett dylikt syfte
skulle t. ex. en lagbestämmelse tjäna, hvilken föreskrefve, att eu försäkringsanstalt
alltid vore skyldig att, när en försäkring till följd af under -

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

låtenhet att betala premie eller eljest upphörde, till vederbörande utgifva
någon ersättning för redan inbetalda premier.

Angående det närmare innehållet i öfrigt af eu lag om försäkringsaftal
har utskottet helt naturligt, i saknad af fullständig utredning i
ämnet, icke kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning. Bland de i
motionen med afseende härå behandlade spörsmål har utskottet, hvilket
— liksom fallet synes vara med motionären — vid afgifvande af ofvananförda
uttalanden företrädesvis haft i sikte den gren af försäkringsrörelsen,
som afser lifförsäkring, emellertid särskildt uppmärksammat frågan om
försäkringsagenternas ställning och hvad därmed äger samband. Härom
innehålla försäkringsanstalternas reglementen och försäkringsvillkor i allmänhet
inga eller endast knapphändiga uttalanden, och de allmänna reglerna
om fullmäktigskap och närstående rättsinstitut lära särskildt härutinnan
vara otillräckliga. Till följd af saknaden af närmare och kontrollerande
bestämmelser om t. ex. förhållandet mellan agenterna och försäkringsanstalterna
samt om behörigheten att utöfva förevarande agentverksamhet
har det möjliggjorts, att särskildt inom vissa områden af försäkringsrörelsen
personer vid bedrifvande af agentverksamhet gått till väga på ett
sätt, som hos allmänheten äfventyrat eller kunnat äfventyra det förtroende
till försäkringsverksamheten, hvars bibehållande är af största vikt för denna
rörelses tillfredsställande utveckling.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, det täcktes
Kung!. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lag om försäkringsaftal.

Stockholm den 28 april 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Stockholm, Victor Pettersons A.-B. Boktr. 1905.