Lagutskottets Utlåtande N:o 62

Utlåtande 1909:LU62

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

1

N:o 62.

Ank. till Riksd. kansli den 7 maj 1909, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. May.ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse af § 16 i
värnpliktslagen den 14 juni 190f dels och med föranledande
däraf väckta motioner.

Uti en den 2 april 1909 dagtecknad proposition, n:o 183, hvilken af
båda kamrarna hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande
af propositionen bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
landtförsvarsärenden, föreslagit Riksdagen att antaga en så lydande

Lag

om ändrad lydelse af § 16 i värnpliktslagen den 14 juni 1901.

Härigenom förordnas, att § 16 i värnpliktslagen den 14 juni 1901
skall hafva följande ändrade lydelse:

Ȥ 16-

1. Uppskof med inskrifning till nästföljande års inskrifningsförrättning
kan meddelas värnpliktig, som af en eller annan möjligen öfvergående
anledning, såsom tillfällig sjukdom, försenad kroppsutveckling
eller dylikt, vid inskrifningsförrättningen belinnes till tjänstgöring oförmögen
eller olämplig.

2. Sådant uppskof kan ock medgifvas ende arbetsföre sonen, sonsonen
eller dottersonen till orkeslös eller vanför fader, farfader, mor Bih.

till B:ksd. Prof. 1909. 7 Sami. 60 Häft. (N-.o 62). 1

o

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

fader eller till änka eller ogift kvinna, ende arbetsföre fostersonen till
orkeslös eller vanför fosterfader eller till fostermoder, äfvensom ende
arbetsföre brodern till ett eller flera minderåriga eller vanföra faderlösa
syskon, dock endast såvida sagda föräldrar, far- eller morföräldrar eller
fosterföräldrar eller syskon äro af hans arbete för sitt uppehälle väsentligen-
beroende.

3. Förefinnes anledning till befrielse enligt denna paragraf ännu
vid inskrifningsförrättningen det år, under hvilket den värnpliktige fyller
tjugufyra år, frikallas lian från värnpliktens fullgörande i beväringen
under fredstid.

4. Blifver inskrifven värnpliktig, till följd af sådan orsak, som
omförmäles i § 4, oförmögen till tjänst vid rikets försvar, äger han att,
på framställning hos behörig inskrifningsnämnd, varda frikallad från
värnpliktens vidare fullgörande.

5. Nu har utländsk man, som icke förut varit svensk medborgare,
blifvit genom naturalisation upptagen till medborgare här i landet;
fyller han det år, inskrifningen sker, minst tjugusex år eller kan han
med intyg styrka, att han i utlandet gjort militärtjänst under längre
tid, än hvad i § 27 mom. 1 sägs, då skall han frikallas från värnpliktens
fullgörande i beväringen under fredstid.

6. Sådan frikallelse äge ock den tillgodonjuta, som från riket afflyttat
till land inom främmande världsdel och därefter åter liit inflyttat;
dock under villkor:

att afflyttningen icke skett i strid med då gällande föreskrifter om
utvandring,

att han under det år, lian återinflyttat, fyllt minst trettio år, samt

att minst tio år förflutit från afflyttningen till återinflyttningen,
häri således icke inberäknad den tid, som vistelsen i riket varat, innan
förlorad svensk medborgarrätt återförvärfvats.

livad i mom. 5 och 6 stadgas skall träda i kraft den 1 januari
1910. Bestämmelserna i mom. 6 skola emellertid äga tillämplighet
endast till och med de inskrifningsförrättningar, som äga rum år 1914;
dock att stadgade eftergiften skall tillkomma äfven sådan i mom. 6 afsedd
person, som varit pliktig undergå inskrifning år 1914 eller tidigare,
men på grund af laga förfall varder inskrifven först år 1915 eller
senare.»

I sammanhang med ifrågavarande proposition har utskottet till behandling
förehaft tre i anledning af densamma afgifna, till utskottet

Lagutskottets Utlåtande N:o 62. 3

hänvisade motioner, nämligen dels eu inom Första Kammaren af herr
H. Wranqel väckt motion n:o 7(5 samt en med densamma lika lydande
inom Andra Kammaren af herr John Jeansson väckt motion n:o 266,
dels ock en af herr Carl Jansson i Edsbäcken inom Andra Kammaren
väckt motion n:o 271.

Uti de af herrar Wrangel och Jeansson afgifna motionerna hemställes,
att Riksdagen, i händelse af bifall i öfrigt till den af Kungl. Maj:t
föreslagna förändrade lydelsen af § 16 i värnpliktslagen, ville antaga
följande tillägg till det nya momentet 6 af samma §:

Från värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid frikallas
likaledes den, som före inträdet i värnpliktsåldern lämnat riket i följd
af seglation med fartyg och därefter hit återkommit; dock under villkor:
att han under det år, han återkommit, fyllt minst trettio år, samt
att bortovaron från riket fortvarit i minst tio år och att han därunder
antingen gjort tjänst å utländska fartyg eller ock varit bosatt i
land inom främmande världsdel.

Till stöd för det i sistnämnda motioner framställda yrkande har
anförts följande.

»Af det propositionen vidfogade utdraget ur statsrådsprotokollet
öfver landtförsvarsärenden framgår, att den nya lagbestämmelsen anses
öppna en utväg, genom hvilken de skadliga följderna af den från vårt
land utgående starka emigrationen skulle i någon mån kunna minskas
på det sätt, att till mogen åldar komna, i främmande världsdel bosatta,
svenskfödde män, hvilka önskade åter bosätta sig i fäderneslandet, icke
längre behöfde afhålla sig därifrån i följd af obenägenhet att underkasta
sig nu gällande värnpliktslags fordringar på tjänstgöring i fredstid.

Oafsedt huruvida den utväg, som i propositionen blifvit föreslagen
för att motverka olägenheterna af den starka åderlåtning, som vårt land
genom emigrationen får lida, i verkligheten skulle komma att visa sig
effektiv, synes det mig i hvarje fall högeligen önskvärdt, att genom
det nu framförda lagförslaget äfven öppnades möjligheter för återvinnande
åt den svenska sjöfarten af en del i utländsk fart användt svenskt
sjöfolk. Sådan lagbestämmelsen nu blifvit i propositionen formulerad,
torde den helt och hållet utskära alla dylika möjligheter.

Af redogörelsen å sid. 37 och 38 i propositionen framgår, att chefen
för marinstaben äfven hyser en med det anförda öfverensstämmande uppfattning,
till stöd för hvilken följande blifvit af honom anfördt:

''Med afflyttning torde här afses uttagande af flyttningsbetyg och
därpå följande afresa från riket, hvilket nog vore den vanligast före -

Herrar
Wrängels och
Jeanssons
motioner.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

kommande form, under hvilken personer, som hade sin verksamhet i
land, utvandrade, hvaremot så icke torde vara fallet med sjöfarande.
Fullt ut lika stor vikt syntes böra tillmätas återbördandet åt fäderneslandet
af dess sjöfarande som af dess öfriga söner. Att ett oerhördt
stort antal svenska sjömän vid unga år öfvergåfve den svenska sjöfarten
för den utländska och att sedermera många af dem, då de önskade
återvända hem, afskräcktes därifrån på grund af väntande böter eller
straff och därpå följande tjänstgöring, vore ett allmänt kändt faktum.
Flertalet af från värnpliktens fullgörande uteblifna sjömän torde icke
uttaga flyttningsbetyg utan börja med att mönstra på'' utländskt fartyg
— i svensk eller utrikes hamn — och sedan fortsätta i utländsk fart,
hvarefter de ej vidare reflekterade öfver eller iakttoge sina medborgerliga
skyldigheter. Hade sådana värnpliktiga oafbrutet i flera år varit från
fäderneslandet frånvarande, funnes all anledning att likställa dem med
till främmande världsdel af flyttade!

Chefen för marinstaben har emellertid i sitt ofvan åberopade utlåtande
äfven angifvit några från den officiella värnpliktsstatistiken hämtade
siffror, hvilka synas mig synnerligen ägnade att belysa förhållandet
och därför här återgifvas:

Antalet vid inskrifningsförrättningarna för sjömanshusen förfallolöst
uteblifna inskrifningsskyldiga värnpliktiga utgjorde för åren 1902
—1904 i medeltal per år 40,7 % af hela antalet inskrifningsskyldiga.
Motsvarande siffra för rullföringsområdena var 30 %, hvarvid är att
märka, det i sistnämnda siffra äfven ingå sjömän, som på grund af
långvarig bortovaro affärts från sjömanshusens register och sedermera
uppförts i rullföringsområdenas inskrifningslängder. Skillnaden blifver
också mera märkbar, om jämförelsen grundas på antalet från tjänstgöring
uteblifna. I procent af inställelseskyldiga utgjorde detta antal i medeltal
per år under ofvan uppgifven tid 63,2 % (5,271 man) vid flottan
och 8,9 % (2,683 man) vid hären.

4 ästes återigen afseende allenast vid de ä sjömanshus inskrifna
(flottan i allmän tjänst tilldelade) värnpliktigas inställelse till tjänstgöring,
stiger enligt statistiken för åren 1903—1908 antalet från tjänstgöring
uteblifna till i medeltal per år 76,6 % (4,144 man) af antalet inställelseskyldiga,
i sanning talande siffror. Med dem för ögonen torde väl icke
någon vilja bestrida, att det för sjöfartsnäringen skulle kunna vara af
stor betydelse, att svenska sjömän, som i många år varit borta från
fäderneslandet, i lagförslaget blefve likställda med våra emigranter.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, som förklarat sig icke kunna
instämma uti hvad chefen för marinstaben i saken anfört, har dock

Lagutskottets Utlåtande N:o 62. 5

enligt mitt förmenande häremot anfört mycket svaga skäl. I all synnerhet
kan jag icke biträda påståendet om att sjömannens återvändande
icke skulle hafva samma nationalekonomiska betydelse som Amerikafararens.
Att denna min uppfattning äfven delas af sjöfartsnäringens
målsmän i allmänhet, torde framgå af följande år 1908 gjorda uttalande
af Sveriges redareförening: »För att till hemlandet återförvärfva en del
af det stora antalet svenska sjömän ombord å utländska fartyg vore
synnerligen önskvärd!, att ådömda bestraffningar för försummad inskrifning
eller beväringstjänst om möjligt lindrades eller helt upphäfdes
för de sjömän, som inom viss tid önskade återvända till tjänstgöring å
svenska fartyg.» Departementschefens afvisande hållning i frågan gentemot
chefen för marinstaben synes uteslutande vara grundad därpå, att
han vid frågans lösning endast låtit sig bestämmas af att vissa juridiskt
antagliga förmildrande omständigheter borde föreligga, för att den åsyftade
befrielsen från värnpliktstjänstgöring alls skulle kunna tillstyrkas, medan
däremot hufvudsyftet, att jämka något på försvarsintresset till förmån
för landets allmänna intressen, fått träda i bakgrunden.

Därest undantagsbestämmelser för reimmigranter skola, på sätt i
den nådiga propositionen föreslås, i värnpliktslagen införas, böra enligt
min åsikt på ofvan angifna skäl dessa undantagsbestämmelser omfatta
äfven med emigranter jämförliga sjömän.»

Herr Carl Janssons i Edsbäcken motion är af följande lydelse:

»Uti en till innevarande Riksdag afbiten kungl. proposition n:o 183
rörande ändrad lydelse af § 16 i värnpliktslagen, anhåller undertecknad
få föreslå

den ändring i mom. 6 att orden »trettio år» utbytas mot tjugusex
år, samt därefter förekommande orden »tio år» utbytas till åtta år.»

Ifrågavarande proposition är föranledd af Riksdagens skrifvelse
den 3 mars 1908, däruti Riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes
snarast möjligt låta verkställa utredning, huruvida ej befrielse eller
lindring i fråga om värnpliktens fullgörande i fredstid måtte kunna
beredas från främmande land till Sverige återinflyttade svenskfödda män,
samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill en dylik utredning
kunde föranleda.

Beträffande de synpunkter, som varit bestämmande vid propositionens
utarbetande, får utskottet hänvisa till det vid densamma fogade
utdrag af statsrådsprotokollet.

Herr Janssons
i Edsbäcken
motion.

Utskottets

yttrande -

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

Emot det i propositionen innefattade lagförslaget har utskottet icke
funnit anledning till erinran. Hvad särskildt angår frågan om den tid,
hvarunder bortovaro från fäderneslandet skall enligt förslaget hafva ägt
rum för åtnjutande af den ifrågasatta befrielsen från värnplikts fullgörande
i beväringen under fredstid, finner utskottet sig böra godkänna
de skäl, som anförts för en så beräknad tid, som i propositionen föreslagits.
Vid fråga om en sådan lagstiftning som den förevarande måste
ju ihågkommas, att samtidigt som man för befrämjande af en återinvandring
hit till landet gör densamma mera effektiv, man äfven, särskildt
där värnplikten visat sig utöfva så stort inflytande på utvandringen
som i vårt land varit fallet, befordrar denna, och det genom öppnande
af möjlighet för den enskilde att allt lättare undandraga sig viktiga
medborgerliga plikter. Såsom af statsrådsprotokollet framgår, hafva flere
militära myndigheter efter förebilden af i utlandet gällande, på ett undantag
när strängare bestämmelser i ämnet än de, propositionen innehåller,
såsom villkor för den tillämnade befrielsen ifrågasatt vida längre tids
bortovaro än den nu föreslagna.

Beträffande den i herrar Wrangels och Jeanssons motioner gjorda framställning
har i dessa motioner erinrats, att chefen för marinstaben i afgifvet
utlåtande öfver de sakkunnigas förslag i ämnet på i motionerna anförda skäl
för sin del funnit riktigt, att, såsom motionärerna påyrkat, svenska värnpliktige
sjömän, som tjänstgjort i utländsk fart, måtte komma i åtnjutande
af enahanda förmån som de, hvilka vistats i främmande världsdel.

I anledning häraf har departementschefen till statsrådsprotokollet
anfört följande.

»I hvad chefen för marinstaben sålunda anfört kan jag emellertid
ingalunda instämma. Utvandraren, som lämnar sitt fädernesland, gör
i allmänhet detta för att söka ett nytt hem i annat land, det är en fullständig''
omkastning i hans lif och det är psykologiskt förklarligt, om
han allt svagare och svagare känner skyldigheterna till sina fäders land.
Småningom utträngas de kanske af skyldigheterna till hans nya hemland.
Helt annat är förhållandet med sjömannen, som mönstrar på ett utländskt
fartyg. Detta bildar i allmänhet icke för honom någon epok i hans lif,
han förvärfvar icke något nytt fädernesland, som lägger beslag på
honom för egen del. Hans hem är alltjämt i Sverige. Om han undandrager
sig sina skyldigheter till detta sitt hemland, synes han således
icke kunna härför tillgodoräkna sig samma förmildrande omständigheter
som t. ex. en Amerikafarare. Å andra sidan synes icke heller hans återvändande
i allmänhet hafva samma nationalekonomiska betydelse som
Amerikafararens.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

7

På grund af hvad sålunda förekommit vill utskottet till eu början
framhålla, att det redan med den lydelse förevarande lagändring skulle
erhålla enligt den kung], propositionen möjligen skulle kunna ifrågasättas,
om ej en person, som, efter att hafva lämnat Sverige, under
den i förslaget upptagna tid innehaft anställning å utländskt fartyg, tillhörande
land inom främmande världsdel, får komma i åtnjutande af
den föreslagna befrielsen. Att emellertid erhållande af anställning å
fartyg, tillhörande land inom främmande världsdel, likställes med afflyttning
till sådant land, synes utskottet fullt riktigt.

Hvad därefter angår de fall, där anställning innehafts å främmande
fartyg, tillhörande europeiskt land, finner utskottet desto mera anledning
att för dylika fall förorda den ifrågaställda förmånen, som Riksdagen i
sin ofvan omförmälda nästlidet år aflåtna skrifvelse till Konungen i det
förevarande ämnet uttalat, att densamma borde komma den återvändande
till godo, alldeles oberoende af i livilket främmande land han vistats. Så
långt har visserligen af skäl, som i propositionen närmare angifvits och
hvilka i allmänhet synts utskottet öfvertygande, den ifrågavarande lagstiftningen
icke ansetts böra gå. Beträffande särskildt sjöfolket synes dock
tyngre än de nyss afsedda skälen, hvilka onekligen äfven i fråga om
dem äga sin betydelse, böra, utom en befogad hänsyn för sjömännen
själfva, väga det af motionärerna framhållna synnerligen starka allmänna
intresset att återförvärfva dem åt den svenska sjöfarten, där de så väl
behöfvas. Sjömännens förmåga efter återkomsten att i händelse af
krig fullgöra värnplikt till sjös måste äfven anses vara vida större än
den eljest återvändandes förmåga i fråga om fullgörande af värnplikt
till lands.;

I betraktande häraf och på de skäl, som i nu ifrågavarande motioner
framhållits, har utskottet ansett sig böra förorda bifall till motionärernas
förslag.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen, med bifall till ifrågavarande proposition
och de af herrar Wrangel och Jeansson
afgifna motionerna, samt med afslag å herr Janssons
i Edsbäcken motion, måtte för sin del antaga följande

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

Lag

om Undrad lydelse af § 16 i Yärnpliktslagen den 14 juni 1901.

Härigenom förordnas, att § 10 i värnpliktslagen den 14 juni 1901
skall hafva följande ändrade lydelse:

§ 16.

1. Uppskof med inskrifning till nästföljande års inskrifningsförrättning
kan meddelas värnpliktig, som af en eller annan möjligen öfvergående
anledning, såsom tillfällig sjukdom, försenad kroppsutveckling
eller dylikt, vid inskrifningsförrättningen befinnes till tjänstgöring oförmögen
eller olämplig.

2. Sådant uppskof kan ock medgifvas ende arbetsföre sonen, sonsonen
eller dottersonen till orkeslös eller vanför fader, farfader, morfader
eller till änka eller ogift kvinna, ende arbetsföre fostersonen till
orkeslös eller vanför fosterfader eller till fostermoder, äfvensom ende
arbetsföre brodern till ett eller flera minderåriga eller vanföra faderlösa
syskon, dock endast såvida sagda föräldrar, far- eller morföräldrar eller
fosterföräldrar eller syskon äro af hans arbete för sitt uppehälle väsentligen
beroende.

3. Förefinnes anledning till befrielse enligt denna paragraf ännu
vid inskrifningsförrättningen det år, under hvilket den värnpliktige fyller
tjugu fyra år, frikallas han från värnpliktens fullgörande i beväringen
under fredstid.

4. Blifver inskrifven värnpliktig, till följd af sådan orsak, som omförmäles
i § 4, oförmögen till tjänst vid rikets försvar, äger han att, på
framställning hos behörig inskrifningsnämnd, varda frikallad från värnpliktens
fullgörande.

5. Nu har utländsk man, som icke förut varit svensk medborgare,
blifvit genom naturalisation upptagen till medborgare här i landet; fyller
han det år, inskrifningen sker, minst tjugosex år eller kan han med
intyg styrka, att han i utlandet gjort militärtjänst under längre tid, än
hvad i § 27 mom. 1 sägs, då skall han frikallas från värnpliktens fullgörande
i beväringen under fredstid.

6. Sådan frikallelse äge ock den tillgodonjuta, som från riket afflyttat
till land inom främmande världsdel och därefter åter hit inflyttat;
dock under villkor:

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

ii

att afflyttningen icke skett i strid med då gällande föreskrifter om
utvandring,

att han under det år, lian återinflyttat, fyllt minst trettio år, samt
att minst tio år förflutit från afflyttningen till återinlivttningen, häri
således icke inberäknad den tid, som vistelsen i riket varat, innan förlorad
svensk medborgarrätt återförvärfvats.

Från värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid frikallas
likaledes den, som före inträdet i värnpliktsåldern lämnat riket i följd
af seglation med fartyg och därefter bit återkommit; dock under villkor:
att han under det år, han återkommit, fyllt minst trettio år, samt
att bortovaron från riket fortvara i minst tio år och att han därunder
antingen gjort tjänst å utländska fartyg eller ock varit bosatt i
land inom främmande världsdel.

Hvad i mom. 5 och 6 stadgas skall träda i kraft den 1 januari
1910. Bestämmelserna i mom. 6 skola emellertid äga tillämplighet
endast till och med de inskrifningsförrättningar, som äga rum år 1914;
dock att stadgade eftergiften skall tillkomma äfven sådan i mom. 6 afsedd
person, som varit pliktig undergå inskrifning'' år 1914 eller tidigare,
men på grund af laga förfall varder inskrifven först år 1915 eller
senare.

Stockholm den 7 maj 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer:

Herrar Trygger, liudebeck, Skytte, Häkanson och Widén hafva ansett,
att utskottet bort afstyrka bifall till herrar Wrangels och Jeanssons
motioner.

Herr Jansson i Edsbäcken, med hvilken herrar Pettersson från Södertälje,
Lindhagen, grefve Hamilton och Ersson instämt, har ansett, att
Bill. till Riksd. Prof. 1909. 7 Samt. 60 Höft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

utskottet bort i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1908 års Riksdags
uttalande i ämnet, med bifall till herr Janssons i Edsbäcken i ämnet
väckta motion, hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att i
det föreslagna 6 mom. af 6 § värnpliktslagen orden
»trettio år» måtte utbytas mot »tjugusex år» samt
orden »tio år» mot »åtta år.»

Herrar Fahlén och Gustaf Andersson hafva begärt få antecknadt, att
de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1909.