Lagutskottets Utlåtande N:o 62

Utlåtande 1898:LU62

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

i

N:o 62.

Ank. till Riksd. kansli den 15 april 1898 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om förslag till skärpt lagstiftning mot
ocker.

Vid innevarande riksdag hafva uti tvenne inom Andra Kammaren väckta,
till lagutskottet hänvisade motioner, n:o 38 af herr A. W. Nilson i Lidköping
och n:o 136 af herr D. Holmgren i Värnhem, framstälts förslag
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande
af förslag till skärpta lagbestämmelser mot ocker.

Herr A. W. Nilson föreslår sålunda, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar och tillägg uti dels
handelsbalkens 9:de kapitel, dels strafflagen, samt dels äfven andra författningar,
om så befinnes nödigt, att ett starkt värn mot ocker åstadkommes.

Till stöd härför anför motionären:

»Den motion, jag nu går att väcka, är närmast föranledd af det
privata diskonteringsgeschäft, som, efter hvad rättsliga undersökningar
nyligen gifvit vid handen, synes i häpnadsväckande omfattning skamlöst
bedrifvas i hufvudstaden, och sannolikt äfven annorstädes. Ett skyndsamt
ingripande från lagstiftningens sida är högligen påkalladt, innan den
moraliska ruttenhet, som sålunda har kommit i dagen, hinner blifva obotlig.

Bih.. till Kikad. Prof,. 1898. 7 Sand. 3.5 Häft. (N:it 62—64) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

Ehuru räntans frihet väl numera måste anses vara en nödvändig
förutsättning för ett sundt näringsliv och det således icke kan vara önskvärdt
eller böra ifrågasättas att i lagen återinföra en fixerad maximalränta,
torde dock icke kunna förnekas, att genom räntans frigifvande i vissa fall
det s. k. procenteriet erhållit ett vidsträcktare och mera lättskött fält för
sin verksamhet och kunnat, såsom tyvärr visat sig, mera hejdlöst och oförsynt
hedrifvas. Om ock det nesliga yrket äfven dessförinnan utöfvades i
måhända ej så ringa utsträckning, stäfjades procentareverksamheten dock
i någon mån af på den tiden i lag stadgade ganska stränga ansvarspåföljder.
Skärpta bestämmelser, hvarigenom, utan förfång för den lofliga
sunda affärsverksamheten, samhället bättre må skyddas mot samvetslösa
ockrares och deras handtlangares skamliga rofferi, måste derför uttänkas
och i lagen införas. Det är icke nog, att dessa vampyrer någon gång
offentligen brännmärkas och deras moraliska uselhet framdrages i ljuset.
Flertalet bland dem har oftast intet medborgerligt anseende att förlora
och sätter sig derför öfver den allmänna opinionens dom. Stränga böter
och fängelsestraff torde vara det enda, de frukta för.

Stiftandet af en effektiv lag mot ocker är visserligen en mycket
vansklig uppgift, ity att en dylik lag alltid skall lätt kunna kringgås, och
full bevisning i procenterimål dessutom ofta är svår att åstadkomma. Men
svårigheterna, huru stora de än må vara, få icke utgöra en ursäkt för lagstiftarens
underlåtenhet att söka råda bot på en samhällssjukdom, som
alltmer breder ut sig och vållar obotlig skada.

Jag förmenar derför, att lagstiftaren måste med allvar och stränghet
gripa in för att göra lifvet surt för ockrarne, så att de icke längre finna
utväg att under lagens hägn kunna bedrifva sin föraktliga handtering. Må
lagstiftningen dervid också se till, att straffet kan drabba ej blott de synliga
verktygen och mellanhänderna, utan att äfven de bakomstående, lika
brottslige, men vanligen undangömde förlagsgifvarne må kunna, så vidt
möjligt, nås af lagens arm.

Något positivt förslag till lagbestämmelser i här angifna syfte tilltror
jag mig emellertid icke att sjelf framlägga. Sådant lärer väl icke heller
begäras af en enskild motionär utan juridisk bildning. Jag vill icke ens
ifrågasätta, att lagutskottets tid och förmåga skola tagas i anspråk för
utarbetande och framläggande för Riksdagen af lagförslag i en så kinkig
och svårlöst fråga. Men jag utbeder mig, att lagutskottet, dit jag önskar
min motion remitterad, ville egna frågan sin synnerliga uppmärksamhet
samt, med angifvande af de hufvudgrunder, på hvilka utskottet anser en
ny lagstiftning angående ocker böra byggas, föreslå Riksdagen att ingå
till Kongl. Maj;t med anhållan om förslag till sådana ändringar och

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

tillägg i handelsbalken och strafflagen jemte möjligen andra dermed i
samband stående författningar, att en kraftig hämsko varder lagd pa
procentareväsendet.»

Herr Holmgrens motion i ämnet är af följande lydelse:

»Allbekanta tilldragelser under förlidet ar och deraf föranledda afslöjanden
af den skändliga ockerhandtering, som i icke ringa omfattning
utöfvas i vårt land, särskildt i hufvudstaden, hafva rigtat den allmänna
uppmärksamheten på en lucka i vår lagstiftning, närmast i var. strafflag,
hvilken lucka det bör ligga statsmagterna om hjertat att såväl i den. allmänna
moralens som i den enskilda medborgarens intresse snarast möjligt
söka fylla.

Att här icke kan blifva fråga om något statens ingripande i regleringen
af •penningens marknadspris, synes mig sjelfkärt. Utöfver den. allmänna
räntelag, som vi redan ega i handelsbalkens 9 kap., lära inga
bestämmelser angående räntefoten vara af behofvet pakallade. Jag anser
till och med, att nu gällande allmänna bestämmelse om räntemaximum
saklöst kunde undvaras, och den frihet, som enligt kong! förordningen
af den 13 september 18G4 gäller i fråga om försträckningar på högst sex
månader utan säkerhet i fast egendom, utan fara utsträckas till alla hederliga
försträckningsaftal utan undantag, dock alltid under förutsättning, att
det allmänna rättsmedvetandets uppfattning af ett försträckningsaftals
hederlighet eller ohederlighet finge sitt uttryck i lagen.

Inom det legitima affärslifvet har utan tvifvel grundsatsen om det
fria aftalet, som tillåter, att en varas pris bestämmes uteslutande af förhållandet
mellan tillgång och efterfrågan i stort sedt sin fulla giltighet,
och detta bör, såsom ofta af den fria räntans försvarare blifvit anmärkt,
gälla penningen lika väl som hvarje annan vara eller nyttighet. I reglerandet
af penningens pris i den allmänna marknaden bör derför enligt
mitt förmenande staten icke ingripa.

Annorlunda kan deremot förhållandet understundom blifva, om det
gäller sådana transaktioner, vid hvilka ett öfverskridande af de i den allmänna
penningmarknaden vid en viss tidpunkt gängse, ur den fria konkurrensen
framgångna räntesatserna eger rum. Jag är långt ifrån att vilja
påstå, att hvarje sådant öfverskridande är obehörigt. Det torde gifvas fall,
då till och med en betydligt högre ränta än den vanliga kan i betraktande
af försträckningsgifvarens risk i förening med arten och beskaffenheten
af det ändamål, för hvilket försträckningstagaren ämnar använda
penningarne, vara fullt berättigad. Sådana fall, i hvilka försträckningen,
trots de tunga vilkoren, är till verkligt gagn för försträckningstagaren, och
der moraliskt fullt berättigade intressen främjas genom transaktionen, på -

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

kalla icke något ingripande från det allmännas sida. Som bekant förekommer
emellertid en så stor mängd fall, då transaktionens syfte icke har
något att göra med försträckningstagarens sanna välförstådda intresse, utan
der densamma mera tjenar att tillfredsställa försträckningsgifvarens hänsynslösa
vinstbegär till större eller mindre men, oftast till obotlig skada
för försträckningstagaren. I sådana fall föreligger ocker. Och att detta är,
moraliskt sedt, ett brott lika väl som t. ex. stöld eller bedrägeri, derom
lärer hvarken bland den fria räntans anhängare eller dess motståndare
råda mer än en mening.

Hvarför hafva då icke våra lagstiftare upptagit detta brott bland
dem, hvilka staten belägger med straff? Skulle detta måhända bero på
svårigheten att bestämma, i hvilka fall ett straffvärdt förfarande föreligger?
I Tyskland, der man sedan nära aderton år eger en ockerlag med
stränga straffbestämmelser, har dock denna svårighet ej befunnits oöfvervinnelig.
Till straffbart ocker räknar den tyska strafflagens § 302 a det,
att någon begagnar sig af en annans nödstälda belägenhet, lättsinne eller
oerfarenhet för att vid försträckning af penningar eller vid prolongation
af en skuld betinga sig eller tredje man en ekonomisk förmån, som i sådan
grad öfverstiger den gängse räntefoten, att den betingade förmånen i betraktande
af omständigheterna står i uppenbart missförhållande till prestationen.
Ett straff af ända till sex månaders fängelse jemte 3,000 mark i
böter och förlust af medborgerligt förtroende kan följa härpå; och dubbelt
så strängt straff stadgas i § 302 b, i fall ocker bedrifves under förklädd
form eller vissa andra dermed likstälda förhållanden; och i begge fallen
straffas enligt § 302 c äfven den, som med vetskap om tillkomsten af en
ockerfordran öfvertager och afyttrar den eller söker göra den gällande.
För den, som yrkesmessigt drifver ocker, stadgar § 302 d särskild! strängt
straff, och en sådan ådömes ovilkorligen vanfrejd. Nämnas må ock, att
försträckningsaftal, som falla under ockerlagen, äro ogiltiga, och ockraren
förklaras skyldig att återbära hvad han på grund af slika aftal kan hafva
bekommit.

Det säger sig sjelft, att fall kunna förekomma, då det blir svårt för
lagens tillämpare att afgöra, om de af lagen för förfarandets brottslighet uppstäda
förutsättningar föreligga eller ej; sådant ligger i sakens natur, och
i dylika fall får domaren tillämpa den gamla kända regeln att hellre fria
än fälla. Men i allmänhet torde icke heller en dylik svårighet möta. En
invändning, som motståndarne till all lagstiftning mot ocker aldrig underlåtit
att anföra, är den, att en dylik lag skulle så lätt kunna kringgås
eller gäckas, att den brottslige sällan eller aldrig skulle åtkommas. Om
nu ock detta vore sant, så tror jag, att lagen ändock icke vore utan bety -

Lagutskottets Utlåtande N:o 62. 5

delse. Ensamt det, att procentarehandteringen blefve genom statens lagar
brännmärkt såsom brottslig, vore i min tanke ett godt. Det skulle för
visso icke blifva utan verkan hvarken på den icke ringa del af allmänheten,
hvars rättsmedvetande i många fall behöfver stödet af yttre auktoritetet
för att komma till en bestämd uppfattning, ej heller på en och
annan bland dem, som för egen del icke skulle hafva något emot att
egna sig åt den lukrativa ockrarehandteringen, men skulle känna det
mindre behagligt att veta, det lagens hotande svärd ständigt sväfvade
öfver deras hufvuden. Då dertill kommer, att väl svårligen någon skada
skulle kunna förorsakas genom eu ockerlag af samma karakter som den
för tyska riket gällande, så synes mig, att försök med eu dylik lag, hur
ringa verkan man än väntar sig deraf, dock böra göras. Jag är emellertid
för min egen del lifligt öfvertygad derom, att den ifrågasatta lagen
ingalunda skulle kunna kringgås och gäckas så lätt, som mången förmenar.
Att den liksom alla lagar skulle i enstaka fall visa sig vanmägtig gent
emot det onda, är ingenting märkvärdigt. Det finnes mer än en bestämmelse
i vår strafflag, som oaktadt brott deremot dagligdags förekomma,
sällan tillämpas, så t. ex. bestämmelserna om hazardspel i strafflagens 18
kap. 14 §. Dock har ingen på allvar ifrågasatt att upphäfva dessa bestämmelser.

Om den ifrågasatta lagen, liksom den tyska, stadgade straff äfven för
ocker i förklädd form, så blefve den icke så lätt att kringgå, och hvad
beträffar möjligheten af bevisnings förebringande, så borde det icke möta
större binder att i detta fall gifva särskilda föreskrifter, som underlätta
densamma, än det varit i fråga om oloflig bränvinsutskänkning (se § 55
af kong! förordningen den 24 maj 1895 angående vilkoren för försäljning
af bränvin).

Då enligt min uppfattning en lag i här antydda syfte vore af gagn,
och saknaden af sådan innebär en brist i vår lagstiftning, får jag härmed
hemställa, att Riksdagen måtte besluta uti skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla,
det Kongl. Magt ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till lagbestämmelser mot ocker i ungefärlig öfverensstämmelse med de bestämmelser,
som innehållas i den tyska lagen angående ocker af den 31
maj 1880.»

Utskottet är ense med motionärerna om behofvet af skärpta lagbestämmelser
emot ocker, då erfarenheten nogsamt visat, att den nuvarande lagstiftningen
— endast innefattande förbud mot betingande af allt för hög ränta

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

— ej förmår att på ett närmelsevis tillfredsställande sätt förebygga drifvande
af procentarnes skamliga handtering.

Visserligen står det klart för utskottet, att högst väsentliga svårigheter
äro förenade med uppgiften att utfinna en verkligt effektiv strafflagstiftning
mot ocker, och att det näppeligen kan ens tänkas, att man på denna
väg skall kunna träffa alla fall, då ocker i verkligheten föreligger, men
utskottet håller ändock före, att afsevärda fördelar skulle af en förändrad
lagstiftning uti ifrågavarande hänseende kunna vinnas. Såsom motionären
herr Holmgren erinrat, har en bestämmelse om straff mot ocker betydelse
redan så till vida, att sjelfva förfarandet derigenom än kraftigare än nu
är fallet brännmärkes i den allmänna opinionen; och dessutom lärer det
ej möta oöfverstigliga hinder att i åtskilliga fall kunna befordra den brottslige
ockraren till straff. För sådant ändamål erfordras dock att bringa
lagstiftningens bestämmelser om hvad som rätteligen är att räkna såsom
ocker i större öfverensstämmelse med hvad allmänna meningen anser såsom
sådant, att sålunda ej binda sagda begrepp vid vissa formella förutsättningar,
som med större eller mindre lätthet kunna kringgås, utan fastmera
göra det möjligt för den lagskipande myndigheten att till ocker
hänföra allt, som rätteligen dit hörer. Den af herr Holmgren åberopade
tyska lagens bestämmelser i ämnet synas härutinnan lämpligen kunna
tjena till ledning; just uti den omständigheten, att vid försträckningsaftal
försträckningsgifvaren begagnar sig af annans nödstälda belägenhet, lättsinne
eller oerfarenhet på sådant sätt, att försträckningsgifvarens prestation jemte
den risk han löper ej står i rimligt förhållande till de fördelar, han sig
betingar, ligger, enligt utskottets förmenande, det för ocker karakteristiska.

Nu torde invändas, att införande af än så stränga straffbestämmelser
och ett utvidgande af ockerbegreppet sällan skall komma att visa sin nyttiga
inverkan, så länge den legala bevispröfningen ej ersatts af den fria,
enär bevisning svårligen skall kunna, med tillämpning af våra legala bevisregler,
åstadkommas.

Emot detta vill utskottet uttala, att nämnda svårigheter i fråga om
bevisning föreligga i samma grad vid en hel del andra brott, men att den
praktiska lagskipningen likvisst ådagalagt möjligheten att åtkomma de
brottslige; hvarför det torde kunna förväntas, att så äfven skall blifva
fallet beträffande ocker.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

Kongl. Maj:t låta utreda, huruledes genom förändrad
lagstiftning ocker lämpligast må förhindras, samt för
Riksdagen framlägga de förslag, hvartill den verkstälda
utredningen kan gifva anledning.

Stockholm den 15 april 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservatio n
af herrar Ras$elrot, Öländer och Leman.

Herr Fröberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.