Lagutskottets Utlåtande N:o 5

Utlåtande 1907:LU5

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 11 febr. 1907, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungi.

Maj:t angående lättnader i värnpliktsöfningen för värnpliktig,
som är medlem i skytteförening.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 128, anför herr Hörnsten:

»Under eu följd af år har den frivilliga skvtterörelsen tagit allt
större fart inom vårt land, tack vare det stöd den erhållit från statens
sida och det intresse, som däraf uppväckts. Emellertid torde det med
skäl kunna befaras, att detta intresse kan komma att slappas oaktadt de
statsbidrag, som erhållas, om ej andra mera direkta fördelar beredas skytteföreningsmedlemmarna.
Den på 1860-talet så lofvande skarpskytterörelsen,
som sedermera nästan helt och hållet dött ut, innan den nuvarande
skytterörelsen uppstod, är ju ett varnande »gif akt» om att i tid gifva
skytterörelsen ett så kraftigt stöd för sin fortsatta tillvaro, att en dylik
tillbakagång, som skarpskytterörelsen visade, måtte omöjliggöras, så länge
ett försvarsväsende måste finnas.

Det är ej nog med att skytterörelsen uppbäres af intresserade »landstormsmän»
ur de ekonomiskt välsituerade klasserna, utan denna rörelse
bör om möjligt utgöra ett led i den allmänna värnpliktsutbildningen och
sålunda kunna omfattas af alla klassers värnpliktsdugligc män med samma

Lagutskottets Utlåtande N:o 5. 7

intresse. Därigenom finge den ock karaktären af ett verkligt fosterlandsförsvar.

Men för att nå detta mål, nämligen att intresset för deltagandet i
en skytteförening må blifva ännu större och uthålligt, bör det medföra
någon fördel vid värnpliktsutbildningen. Det är nog ganska antagligt,
att endast utdelning af skyttepris och medaljer icke i längden kan vara
tillräckligt för intressets vidmakthållande. För det stora flertalet af folkets
söner spelar en vinstpokal t. o. m. mindre roll än ett skyttemärke,
ty pokalen kan han endast visa en trängre vänkrets, men märket får han
tillfälle Ansa alla han möter såsom ett bevis på den skicklighet han förväxt
sig som säker skytt. Om därför i stället för dylika belöningar
vissa lättnader i värnpliktsöfningarna medgåfves de värnpliktige, som vid
inskrifningen kunde uppvisa af skytteföreningen utfärdadt point-bevis öfver
uppnådd skjutskicklighet, skulle detta i hög grad befästa skvtterörelsens
framtid.

Vidare torde vara att tänka på, om det icke utan alltför stora svårigheter
också skulle kunna uti skytteföreningarna förekomma vissa öfningar
i strategiska rörelser, hvilket också kunde tillgodoräknas vid värnpliktens
fullgörande, så att densamma t. ex. kunde förkortas med åtskilliga
dagar.

Det är ju högst vanskligt för en icke fackman att i detta hänseende
gifva de lämpligaste anvisningarna. Men med kännedom om allmogemannens
syn på saken, huru han känner bördan af den allmänna värnplikten
och huru han som ifrig medlem i eu skytteförening ofta uttalar önskan
om att skytterörelsen borde så understödjas, att det för de värnpliktige
blefve en gifven fördel att redan några år före värnpliktsinskrifningen tillhöra
en skytteförening, så har jag, trots afslag å liknande motioner 1904,
likväl dristat å nyo föra denna tanke fram till Riksdagens bepröfvande!

På grund af dessa förhållanden tror jag ock, att ett steg i här angifna
riktning skulle verka åtskilligt till hämmande af den ovilja mot värnplikten,
som nu så ofta uppenbarar sig, äfven om denna ovilja i många
fall måste anses härleda sig af andra orsaker, Indika icke häraf upphäfvas.

Under alla förhållanden borde en utredning genom Kungl. Maj ds
försorg vara värd sin kostnad. Kanske att just därigenom blefve upptäckt
eu utväg att omlägga hela vårt försvarsväsende på eu mera folklig och
frivillig basis med mindre kostnad och större effektivitet.

-Tåg vågar därför vördsamt föreslå, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Majd anhålla, det Kungl. Majd täcktes låta utreda möjlig -

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

heten af lättnader i värnpliktsöfningen för värnpliktig, som är skytteföreningsmedlem,
samt för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill utredningen
kan föranleda.»

Såsom motionären omnämner, väcktes vid 1904 års riksdag inom
Andra Kammaren liknande motioner som den nu föreliggande, hvilka
dock, på hemställan af tillfälligt utskott, af kammaren afslogos. I hithörande
delar yttrade därvid det tillfälliga utskottet:

»Slutligen har utskottet att taga i skärskådande frågan, om en del
af militäröfningarna, och i så fall huru stor, skulle kunna efterskänkas
värnpliktige, hvilka förete vederbörliga intyg om skjutskicklighet, inhämtad
i skytteföreningarna.

Det råder intet tvifvel om, att det skulle vara ett starkt stöd för
dessa föreningar, om en dylik förmån kunde beviljas, särskildt om befrielsen
från militäröfningarna kunde utsträckas till någon afsevärd tid.
För de värnpliktige vore en sådan befrielse säkerligen också mycket välkommen.

Utskottet kan dock icke inse, huru den åtminstone för närvarande
skulle låta sig lämpligen genomföra. För det första måste den begränsas
till fotfolket, då för de öfriga hufvudvapnen färdighet att handtera geväret
icke äger samma betydelse. Vidare ingå i elementen för fotfolkets
utbildning icke blott skjutfärdighet, utan också utom åtskilligt annat
marschfärdighet. För att inrätta sådana öfningar för de medlemmar,
hvilka ännu icke gjort militärtjänst, äro skytteföreningarna icke ordnade.
Och man har icke förnummit, att de skulle vara benägna att därutinnan
träda i spåren af de gamla skarpskytteföreningarna, hvilka på sådant sätt
förvärfvade åt sina medlemmar frihet från första årets på den tiden blott
fjorton dagar långa vapenöfningar.

Rekrytutbildningen vid fotfolket börjar med marsch- och riktöfningar,
utom instruktion och gymnastik under kortare eller längre tid, allteftersom
truppens utbildning det fordrar. Denna utbildning påskyndas gifvetvis
däraf, att truppen är uppblandad med rekryter, hvilka kunna skjuta och
marschera. Efter rätt kort tid vidtaga redan de första små utmarscherna
med öfningar i terräng, och härutöfver skulle i allt fall någon befrielse
icke kunna äga rum, liksom den icke heller utan rubbning af öfningarnas
regelbundna gång kan inträda under deras fortgång.

Lagutskottets Utlåtande N:o 5. 9

I hvad mån de fältskjutningar, hvilka alltmera utbreda sig bland
skytteföreningarna och bvilka äro ägnade att åstadkomma eu värdefull förmåga
att röra sig i terräng, en gång kunna utveckla skyttarnes krigsduglighet
därhän, att någon del af öfningstiden kan efterskänkas, torde
ännu vara för tidigt att yttra sig om.

Under sådana förhållanden och då vidare för truppens utbildning
till en militär organisation är af vikt fullständig samöfning af dess beståndsdelar,
där icke öfningstiden är ganska lång, äfvensom då från skytteföreningarna
själfva icke gjort sig gällande någon önskan i den här omhandlade
riktningen, synes den af båda motionärerna ifrågasatta befrielsen
af skjutskickliga värnpliktige från en del af rekrytutbildningen icke vara
att förorda.»

Lagutskottet delar det tillfälliga utskottets ofvannämnda uppfattning
och då motionären icke ens antydt, att numera äro för handen sådana
förändrade förhållanden, som rubba giltigheten af hvad det tillfälliga utskottet
sålunda anfört, hemställer lagutskottet,

att förevarande motion ej må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 februari 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Ilerr Cederberft har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
detta ärendes behandling inom utskottet.

Bill. till Likså. Prof. 1907. 7 Sami. 4 fläjt.

2