Lagutskottets Utlåtande N:o 5

Utlåtande 1901:LU5

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

iV:o å.

Ank. till Eiksd. kansli den 4 februari 1901, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts ''proposition med förslag
till lag om rätt till jagt, till lag om ändrad lydelse af
24 kap. 13 § strafflagen och till lag om ändrad lydelse
af 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaf''tåls
bestånd den 25 april 1889.

Genom en den 21 december sistlidet år aflåten proposition, n:o 6,
hvilken af båda kamrarne blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kongl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag
till

l:o) Lag
om rätt till jagt.

Med upphäfvande af 1—11 §§, 18, 19 och 21 §§ i förnyade nådiga
jagtstadgan den 21 oktober 1864 äfvensom af hvad nämnda stadga
innehåller med afseende å öfverträdelse af sålunda upphäfda föreskrifter
förordnas som följer:

1 §•

Å kronojord tillkomme jagträtten kronan, der ej i denna lag
annorlunda stadgas.

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

Kronan ege ock jagträtt å häradsallmänning, ehvad den står under
allmän vård eller delegarne sjelfva öfvertagit dess förvaltning.

2 §•

Kronans jagträtt å dess hägnade jagtparker och djurgårdar, å jord
hörande till de kungliga lustslotten och andra till Konungens disposition
stälda lägenheter, å kungsgårdar, kronoparker och all annan kronan
tillhörig odisponerad jord, äfvensom å häradsallmänningar utöfvas af
Konungen sjelf och chefen för hans hofjägeristat jemte dem, som vid
sådana tillfällen äro följaktiga. Å nämnda områden, med undantag af
dem, som äro stälda till Konungens disposition, må jagt idkas jemväl
af medlem af Kongl. huset, af chefen för domänstyrelsen samt af landshöfdingarne,
hvar och eu inom sitt län, jemte dem, som dessa personer
åtfölja, äfvensom af de vid skogsstaten och skogsläroverken anstälda
tjensteman, hvar inom sitt tjenstgöringsområde. Betjente vid skogsstaten
och skogsläroverken ege att å de områden, som i denna paragraf
afses och stå under deras bevakning, idka jagt efter skadliga rofdjur
samt, med domänstyrelsens för viss tid eller tills vidare lemnade
tillåtelse, äfven efter annat villebråd eller visst slag deraf.

Utan Konungens särskilda tillåtelse må dock ej i något af om förmälda
fall jagt idkas efter elg, hjort, rådjur, vildren eller svan.

3 §•

Å oafvittrad jord, som ej blifvit till lapparnes uteslutande begagnande
anvisad, äfvensom i skärgård på klippor och skär, som ej höra
till visst hemman, samt på öppna hafvc-t vare jagteu fri för hvarje
svensk undersåte.

4 §•

Enskild jordegaro kåfve jagträtt å sin jord. Jagträtt tillkomme
ock boställshafvare och kronohemmansåbo å boställets eller kronohemmanets
egor, delegare i sockenallmänning, byaskog eller dylik samfäld
jord å densamma^ allmän inrättning å jord, som derunder lyder, samt
stad å dess jord. Afgärda by kåfve jagträtt allenast å sina egor inom
hank och stör.

Å samfäld jord må ej en delegare utan de öfriges samtycke upplåta
jagträtt åt någon, som ej är delegare.

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

5 §•

Varder jord åt någon till bruk upplåten, nyttje brukaren, der ej
annorledes aftalas, den jagt, som till jorden hörer.

Angående tiden för beståndet af aftal, hvarigenom någon till annan
upplåter sin jagträtt, är särskildt stadgadt.

6 §.

År genom urminnes häfd eller genom särskildt stadgande, aftal,
dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes än ofvan
sägs bestämdt om någons rätt till jagt, vare det gällande.

7 §.

Om lapparnes rätt till jagt i vissa delar af riket gälle hvad särskildt
är stadgadt.

8 §.

Å jord, hvilken såsom tvistig blifvit stäld under förbud, må icke
någon af de tvistande utan öfverenskommelse jaga annat än skadliga
rofdjur.

9 §•

Ilar någon ringat björn i ide, kåfve ensam rätt att jagten fullfölja,
och må ej annan, med vetskap att björnen är ringad, djuret ur idet
uppskrämma.

Vill man å annans jagtområde eljest jaga björn eller jaga varg, lo
eller järf, tillsäge hvarje gång förut den, som jagträtt å området eger.
Har något af nämnda djur bevisligen uppehållit sig i trakten, må jagträttsinnehafvaren
ej jagten hindra, utan läge del deri; vill han ej deltaga,
ege den, som tillsade, rätt att ändock jaga och att behålla de
djur af nämnda slag han dervid må fälla.

10 §.

Hvar, som under idkande af loflig jagt sårar villebråd så, att det
faller å annans jagtområde inom ett hundra meter från gränsen, må

9

Lagutskottets ■ Utlåtande N:o 5.

tillvarataga och behålla villebrådet. År det elg, hjort, rådjur eller vildren,
må den jagande dock ej från stället bortföra djuret utan i närvaro
af två ojäfviga vittnen, och vare han dessutom pligtig att, sist å andra
dagen sedan djuret fäldes, om förhållandet underrätta jagträttsinnehafvaren
eller den, som innehar jorden, eller någon af deras folk. Försummar
den jagande något af hvad sålunda föreskrifvits eller öfverskrider
han eljest sin rätt att å annans jagtområde tillvarataga villebråd,
varde ansedd såsom den der olofligen jagat å annans jagtområde.

Har någon å eget jagtområde eller eljest lofligen drifvit upp björn
varg, lo eller järf, ege han rätt att jagten in på annans jagtområde
fullfölja.

11 §•

Träffar någon tillfälligtvis, ehvar det vara må, skadligt rofdjur, då
må han det fälla och behålla.

12 §.

Till skadliga rofdjur hänföras enligt denna lag bjöi-n, varg, lo,
järf, räf, mård, utter, säl, örn, berguf, hök och falk.

13 §.

Utan särskild!, tillstånd af den, som jorden innehar, må jagträttsinnehafvare
ej idka jagt i gård eller trädgård, icke heller, under tiden
från och med den 1 maj till dess grödan är afmejad, å åker, som är
med säd eller gräs besådd.

Vid jagt å jord, som af annan innehafves, vare jagträttsinnehafvaren
skyldig ersätta all skada, som å mark, hägnad eller annan egendom
förorsakas vare sig af honom sjelf eller af annan, hvilken han gifvit
lof att jaga, eller af de vid jagten använda biträden eller hundar.

14 §.

Ej må någon utan lof skrämma eller drifva villebråd från annans
jagtområde; dock vare den, som innehar jord utan att ega jagträtt derå,
oförhindrad att derifrån bortskrämma eller bortdrifva villebråd i den
mån sådant erfordras för afvärjande af skada eller olägenhet.

Bill. till Rilesd. Prof. 1901. 7 Sami. 4 Höft. -

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

15 §.

Med skjutgevär må icke någon utan tillstånd af jagträttsinnehafvaren
färdas öfver jagtmark, med mindre det efter omständigheterna
uppenbarligen sker i lofliga ärenden och hund, om sådan medföres,
hålles kopplad.

16 §.

Okopplad hund må ej någon utan lof medföra eller insläppa i
annans hägnade jagtpark eller djurgård; sker det, vare hunden förverkad.

Löper hund eljest olofligen lös å annans än hundens egares jagtmark,
hafve jagträttsinnehafvaren rätt att låta upptaga hunden; dock
åligge honom att om upptagandet ofördröjligen tillsäga hundens egare
eller, derest denne ej är känd eller icke kan träffas, låta kungöra i
kyrkan för den församling, der hunden blifvit upptagen, och i tidning
inom orten. Vill egaren återfå hunden, löse den med fem kronor eller,
der hunden förut blifvit hos samme jagträttsinnehafvare löst, tio kronor
jemte ersättning hvarje gång för hundens föda och öfriga kostnader.
Har ej egaren utlöst hunden inom åtta dagar efter erhållen tillsägelse
om upptagandet eller inom sextio dagar från det kungörelsen varit
uppläst och i tidning införd, vare hunden förverkad. Vill jagträttsinnehafvaren
hellre taga lösen, vare hundens egare skyldig att sådan
enligt förut angifna grunder utgifva, så framt talan derom instämmes
inom trettio dagar efter det hunden varit att anse som förverkad.

17 §•

Katt, som anträffas på längre afstånd från bebodt hus än tre
hundra meter eller i skog eller hage, må saklöst dödas.

18 §.

Jagar någon olofligen å annans jagtområde, straffes efter allmänna
strafflagen.

Har han vid jagten fångat eller dödat villebråd, vare villebrådet
eller, om det ej kan tillrättaskaffas, dess värde förverkadt till jagträtts -

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

innehafvare!! eller, om villebrådet fångats eller dödats å jord, der jagträtten
tillkommer kronan, eller å område, som i 3 § omförmäles, till
åklagaren.

19 §.

Anträffas å bar gerning någon, som olofligen jagar å annans jagtområde,
må den, som der eger jagträtt, och jordens innehafvare äfvensom
deras folk af den jagande taga bössa, jagtredskap och hundar till
vedermäle och pant samt behålla det, till dess han rätt för sig bjuder.
Å jord, der jagträtten tillkommer kronan, så ock å område, som i 3 §
omförmäles, hafve tjenstemän och betjente vid skogsstaten och skogsläroverken
samt allmän åklagare enahanda rätt.

20 §.

Öfverträder någon förbud, som i 9 § 1 mom., 14 §, 15 § eller 16
§ 1 mom. är meddeladt, och är ej förseelsen att hänföra till oloflig jagt
å annans jagtområde, straffes med böter från och med fem till och med
ett hundra kronor. Bryter någon emot hvad i 13 § 1 mom. är föreskrifvet,
böte från och med fem till och med femtio kronor.

21 §.

Förbrytelser emot denna lag, hvilka blott förnärma enskild persons
rätt, må icke åtalas af annan än målsegaren. Sker intrång i kronans,
menighets eller allmän inrättnings rätt, ege tjenstemän och betjente vid
skogsstaten och skogsläroverken jemte allmän åklagare att derå tala,
och njute de enahanda vitsord, som tillkommer dem, hvilka rättens eller
Konungens befallningshafvandes bud och ärenden gå.

22 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1902; dock att hvad
i 5 § 1 mom. är stadgadt icke gäller om brukare, till hvilken jord är
upplåten före utfärdandet af jagtstadgan den 21 oktober 1864.

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 5
2:6) Sjagoni
ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 24 kap. 13 § strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:

För. oloflig jagt å annans jagtområde, som ej till jagtpark eller
djurgård inhägnad!; är, bötes högst tvåhundra riksdaler.

År djur, som i 12 § 2 mom. sägs, dervid fäldt, såradt eller fångadt;
vare straffet böter, ej under tjugu riksdaler.

och 3:o) Lagom
ändrad lydelse af 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals

bestånd den 25 april 1889.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals
bestånd den 25 april 1889 skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet på viss
tid upplåtes, må ej gälla öfver femtio år. Afser aftalet allenast eller
hufvudsakligen upplåtelse af jagträtt eller af rätt till afverkning af skog
annorledes än till husbehof, vare det ej gällande öfver tjugu år.

Föreliggande proposition är i all hufvudsak af samma innehåll
som Kong], Maj:ts till sistlidet års Riksdag i ämnet afgifna framställning*
hvilken i anseende till kamrarnes skiljaktiga beslut ej blef af
Riksdagen bifallen. Förslaget till ändring i lagen angående tiden för
nyttjanderättsaftals bestånd är sålunda alldeles lika lydande med det vid
förra Riksdagen framlagda, och förslagen till lag om rätt till jagt och
till lag om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen hafva endast
underkastats smärre jemkningar, af hvilka flertalet föranledts af de modifikationer
i lagförslagen, som lagutskottet vid sistlidet års riksdag förordade
och hvilka blefvo af båda kamrarne godkända. Sålunda har straffmaximum
för de uti 2 mom. af 24 kap. 13 § strafflagen omnämnda brott
satts till böter i stället för, såsom uti det förra förslaget, till fängelse.

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

i högst sex månader, och likaledes hafva 2 och 10 §§ af förslaget till
lag om rätt till jagt omredigerats i öfverensstämmelse med kamrarnes
vid förra Riksdagen fattade beslut.

Till 13 § af sistberörda lagförslag har gjorts ett tillägg om jagträttsinnehafvares
skadeståndspligt gent emot jordinnehafvaren i enlighet
med det beslut, som Första Kammaren vid förra Riksdagen fattade och
hvilket af Andra Kammaren i sammanjemkningsändamål biträddes. I
14 § har, med föranledande af anmärkning i högsta domstolen, vidtagits
ändring i syfte att sådan innehafvare af jord, som ej tillika är
innehafvare af jagträtten derå, ej må inskränkas i sin rätt att emot
villebråd freda eg or och hemdjur.

Beträffande 16 § har, på sätt lagutskottet vid förra Riksdagen föreslog
och kamrarne biföllo, kungörandet om lös hunds upptagande begränsats
till kyrkan för den församling, der hunden blifvit upptagen,
och derjemte har den redan i gällande jagtstadga förekommande bestämmelsen
om förhöjd lösen för hund, som förut varit upptagen, förtydligats
till undanrödjande af de emot densamma yttrade betänkligheter.

17 § har omredigerats till öfverensstämmelse, hvad innehållet angår,
med lagutskottets vid förra Riksdagen i sammanjemkningsändamål gjorda
hemställan.

Slutligen hafva några rent formella ändringar vidtagits i en del
paragrafer, såsom utbyte af ordet »område» emot »jagtområde» och dylikt.

Utskottet har, vid granskning af de i propositionen innefattade
lagförslagen, ej funnit anledning till någon erinran. Hvad särskild!
beträffar 22 § af förslaget till lag om rätt till jagt, hvilken paragrafs lydelse
är densamma som uti propositionen till 1900 års Riksdag, har
utskottet visserligen ej lemnat utan beaktande, att denna paragraf, på
grund af Första Kammarens motstånd, kan antagas hafva utgjort det
väsentligaste hindret för lagförslagets antagande vid förra Riksdagen,
men utskottet har, detta oaktadt, ansett sig böra tilltstyrka, att paragrafen
i oförändradt skick godkännes.

Genom ett antagande af den utaf Första Kammaren förordade bestämmelsen
om böternas fördelning mellan åklagaren eller målsegaren
och vederbörande kommun skulle införas en mot gällande strafflagstiftning
stridande princip, deri nemligen att målsegaren skulle erhålla
andel i ådömda böter, och dessutom komme ifrågavarande bestämmelse
i alla händelser att gälla endast böter för en del ringare, mindre ofta
förekommande förseelser och ej de ojemförligt vigtigare fall, då böter
för oloflig jagt å annans mark ådömdes. Vid sådant förhållande och

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

då, enligt hvad departementschefen vid ärendets föredragning anfört,
det ej lärer möta något hinder att i den administrativa författning,
hvari de ekonomiska bestämmelserna om jagt skola sammanfattas, föreskrifva
sådan bötesfördelning, som befinnes önskvärd för åstadkommande
af verksam tillsyn å författningens efterlefnad, torde åt 22 § kunna utan
olägenhet gifvas den affattning, som uti propositionen föreslagits.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen måtte bifalla de uti föreliggande
proposition framlagda förslag till

l:o) Lag om rätt till jagt;

2:o) Lag om ändrad lydelse af 24 kap. 13 strafflagen,
samt

3:o) Lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående
tiden för nyttjanderättsaftals bestånd den 25
april 1889.

Stockholm den 4 februari 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation,

mot utskottets beslut att tillstyrka bifall till 13 och 22 §§ af förslaget
till lag om rätt till jagt, af herr Hedenstierna-,
samt af herr Bremberg.

Herr Trygg er har begärt få anteeknadt, att lian icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.