Lagutskottets Utlåtande N:o 59

Utlåtande 1898:LU59

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

1

N:o 59.

Ank. till Riksd. kansli den 9 april 1898, kl. 3 e. m.

%

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af
förslag till viss ändring i förordningen angående inteckning
i fast egendom.

Andra Kammaren har till lagutskottet hänvisat en af herr
P. Pehrsson i Åkarp inom nämnda kammare afgifven motion, n:o 13,
af följande lydelse:

»Med den utveckling, samfärdseln i vårt land år för år tager,
följer i spåren en ökad verksamhet i industri, handel och annan näring
på landsbygden. Sålunda uppstår vid nästan hvarje jernvägsstation
på landet något slags dylik rörelse, och vid många sådana finnas
numera rätt betydliga samhällen.

Att särskildt på sådana platser och i deras närhet ett behof af
jord till utrymme för byggnadstomter och andra ändamål gör sig
gällande, ligger i öppen dag. Industriella anläggningar och annan
näringsverksamhet drager alltid till sig ett större antal handtverkare
och arbetare, och äfven privatpersoner slå med benägenhet ned sina
bopålar vid en jernvägsstation. Så snart en arbetare å platsen vunnit
Bih. till Likså. Prof. 1898. 7 Sand. 33 Höft. (Näs 59, 60). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N;o 59.

stadigvarande sysselsättning, framträder också i allmänhet hos honom
en sträfvan att förvärfva sig ett eget hem. Lämpliga jordområden
finnas också i de flesta fall att tillgå, enär angränsande jordegare
vanligen finna fördel vid att för sådana ändamål afsöndra delar af sina
egor, och lagen af den 27 juni 1896 om jordafsöndring etc. har ju
öppnat möjlighet för en fri och för lokala förhållanden lämplig jordstyckning.

Om nu nyssnämnde lag i de delar, den innehåller nya bestämmelser,
tillkommit i akt och mening att underlätta jordförsäljning i
mindre lotter och på samma gång betrygga köparen deraf en orubbad
egande- och besittningsrätt eller med andra ord att befordra »egnahems-saken»,
så torde ännu ett steg i lagstiftningsväg böra tagas, innan
fältet i denna del kan anses röjdt.

När ett hemman eller en lägenhet, hvarifrån jord afyttras, besväras
af inteckning, föreligga i närvarande stund endera allt för stora svårigheter
för eller ock alls ingen möjlighet att få detta besvär den frånsålda
delen aflyftadt. Vanligen är enda utvägen, att säljaren uppsäger
och inbetalar hela stamegendomens intecknade skuld, men en sådan
transaktion öfverstiger i de flesta fall en jordegares förmåga. Endast
i undantagsfall kan påräknas, att en inteckningshafvare af god vilja
är benägen att lossa sin säkerhet från en viss del utaf panten. Visserligen
kan, såsom ofta praktiseras, en säljare till köparens garanti låta
någon del af köpeskillingen tills vidare stå obetald, men detta hvarken
uppväger eller skyddar för de olägenheter och den risk, som köparen
ändå har i utsigt; ty för det första ligger alltid de befintliga inteckningarne
såsom hinder, då en köpare sjelf vid behof vill erbjuda sin
fastighet såsom säkerhet för penninglån, och för det andra kan i vidrigaste
fall den inköpta jordandelen med derå sedermera uppförda byggnader
m. m. komma att exekutivt försäljas för gäldandet af stamjordens
intecknade skuld.

Tydligt är, att den förstnämnda olägenheten gör sig oftast gällande,
i synnerhet för handtverkare och arbetare med mindre medel.
En sådan person har t. ex. köpt en jordtomt i ändamål att för sin
sparade penning bygga sig ett hem. Han har till tomtens inlösen och
möjligen något derutöfver för en del af byggnadsmaterialierna, men
dristar i öfrigt på att mot sin realsäkerhet i hus och jord kunna få ett
penninglån. Stamjordens inteckningar göra emellertid denna säkerhet
alldeles värdelös, och personen i fråga är försatt i ett oberäknadt trångmål,
som ofta leder till ekonomisk ruin.

Som nu på många platser ingen gravationsfri jord finnes till

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

salu, återstår att inköpa intecknad sådan; och med den ringa kännedom,
allmänheten har om lagar och författningar, ske troligen många jordköp,
utan att så synnerlig notis tages om inteckningsförhållandena.
Sistnämnda omständighet har väl också varit anledningen till, att man
under gångna tider icke insett vigten utaf att i god tid medelst lagfart
skydda sin inköpta jordlägenhet mot inteckningar från stamhemmansegarens
sida. Säkert är, att i närvarande stund finnas ett större antal
små hemmansdelar och jordlägenheter, som äro intecknade för främmande
skuld. En lagstiftning, hvarmedelst egare af frånstyckad hemmansdel
eller afsöndrad jordlägenhet beredes möjlighet att på ett enkelt
och billigt sätt frigöra sin egendom från sådan intecknad gäld, torde således
vara af behofvet påkallad.

Att sådan frigörelse icke kan ske annorlunda än med iakttagande
af vederbörande intressenters rätt, får ju alltid förutsättas. Sålunda
får det ske i sammanhang med liqvid af någon del utaf den intecknade
gälden. Men denna afbetalning borde icke sträcka sig till större omfång,
än som ifrågavarande pantandelen kunde anses motsvara vid
jemförelse med återstående delen af samfäldt intecknade fastigheten.
Likaså torde utredningen och liqviden lämpligast böra ske inför eller
genom någon myndighet, t. ex. såsom i närvarande stund liknande
liqvid sker, då jord eller lägenhet exproprieras för allmänt behof enligt
lagen den 14 april 1866 § 24 I frågans natur ligger, att inga andra
inteckningar kunna bli föremål för slik handläggning än de, hvilka
gälla som säkerhet för penninglån.

Vidkommande sakens handläggning i öfrigt, så skulle vederbörande
jordegare efter erhållen lagfart vara berättigad att i ärendet söka samt
skyldig att å bestämd liqviddag inbetala så stor del af en på ofvannämnda
sätt befintlig intecknad skuld, som efter verkstäld utredning
kunde blifva hans fastighetsandel påförd, hvarefter han borde tillerkännas
rätt att söka vederlag hos den, hvilken såsom verklig gäldenär
för skulden svarade. Förmådde denne senare visa, att så stor del af
skulden redan vore gulden, kunde liqviden inskränka sig till fastställelse
af en qvittning mellan parterna. I ena eller andra fallet skulle emellertid
inteckningshafvaren varda ålagd att omedelbart efter erhållen utredning
och liqvid sitt fordringsbevis vid behörigt forum förete för lossning
af inteckningen i afsedda fastighetsandelen.

En svårighet ligger möjligen i att få bestämdt, huru stor del af
en i flera särskilda fastigheter samfäldt intecknad skuld mot en af
dessa fastigheter svarar. Taxeringsvärdet, som enligt nu gällande
inteckningslag vid sådan fördelning läggos till grund, torde i detta fall och

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

under vissa förhållanden icke vara det lämpliga; ty om taxeringsvärdet
å den frånsålda jordandelen jemväl omfattar derå efter köpet tillkomna
byggnader eller anläggningar, således egendom, som vid pantsättningen
icke funnits till eller åtminstone icke såsom pant beräknats, skulle
skuldafbetalningen blifva större, än den rättvisligen borde vara. Då
taxeringsvärdet å jordbruksfastighet bestämmes med hufvudsaklig hänsyn
till jordens ytvidd och beskaffenhet, och byggnadernas större eller
mindre värde alls icke inverkar, synes mig för ifrågavarande beräkning
stamegendomens ursprungliga taxeringsvärde, med nödig hänsyn till
jordens olika gradering fördeladt efter arealen, vara en rättvis grund.

Som en lagstiftning i äskadt syfte möjligen eger betydelse endast
rörande egendom på landet och i öfrigt föranleder ändringar och tillägg
i flera lagrum i inteckningslagen, anser jag frågan böra af Kongl. Maj:t
pröfvas och utredas, hvadan jag tillåter mig föreslå, att Riksdagen i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och till Riksdagen framlägga förslag om sådan ändring i och tillägg
till kongl. förordningen den 16 juni 1875 om inteckning i fast egendom,
att egare af frånstyckad hemmansdel eller afsöndrad jordlägenhet beredes
möjlighet att kunna frigöra sin fastighet från sådan intecknad
skuld, för hvilken annan såsom gäldenär svarar.»

Föreliggande motions syfte är enligt utskottets tanke förtjent af
synnerligt beaktande. Det lärer nemligen ej kunna förnekas, att de i
nu gällande lagstiftning stadgade bestämmelser om vilkoren för lossning
af inteckningar uti frånstyckad eller afsöndrad lägenhet kunna föranleda
till oskäliga och ytterst känbara förluster för lägenhetens egare,
och det kan — såsom erfarenheten alltför ofta bestyrker — inträffa, att
egaren af en dylik mindre jordlott i följd af det sammanhang i fråga
om inteckningar, som förefinnes emellan lägenheten och den fastighet,
från hvilken styckningen eller afsöndringen skett, rent af går utan
ersättning förlustig denna sin välfångna egendom.

Väl må medgifvas, att detta förhållande i åtskilliga fall kan sägas
bero på lägenhetsegarens egen försumlighet att anlita den utväg, som
redan gällande lag anvisar, att frigöra sin lägenhet från de stamhemmanet
vidlådande inteckningar, men det må å andra sidan noga bemärkas,
att afsevärda svårigheter oftast äro förenade med denna utvägs anlitan -

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

de, och att det i många fall är rent af omöjligt att förskaffa sig det
härför erforderliga samtycket af alla inteckningshafvare. För den, som
önskar köpa ett jordstycke i afsigt att derå uppföra ett eget hem, kan
det alltså mången gång ej vara annat val än att antingen helt och
hållet afstå från sin önskan eller ock att mottaga lägenheten med derå
trälande inteckningar.

Då så är förhållandet, säger det sig sjelft, att ett bibehållande af
gällande lagstiftning oförändrad är skadligt ur tvenne skilda synpunkter.
Antingen kommer nemligen detsamma att i och med skärpt uppfattning
om risken att köpa en jordlott utan att stamhemmanets inteckningar
deri lossas verka afskräckande för aftal om dylika köp — och
häri skulle ligga ett mägtigt hinder emot framgången af det numera så
allmänt omhuldade sträfvandet: egna hems bildande —, eller ock skola,
derest längtan efter det egna hemmet visar sig besitta större magt än
nu antydda risk och inköp af intecknade jordlotter allt fortfarande såsom
hittills kommer att i stor omfattning ega rum, de ofvan antydda
olägenheterna för de smärre jordlotternas egare allt oftare och skarpare
framträda.

I hvilketdera fallet som helst synes det derför utskottet vara
högeligen angeläget att söka genom underlättande af de frånstyckade
eller afsöndrade jordlotternas frigörande från stamhemmanets inteckningar
råda bot för det nuvarande otillfredsställande tillståndet.

Utskottet förbiser ingalunda, att väsentliga svårigheter äro härmed
förknippade särskildt med hänsyn till faran för rubbning af fastighetskrediten,
men denna omständighet får, enligt utskottets åsigt, ej
tillmätas sådan vigt, att man redan på förhand, innan nödig utredning
egt rum, afvisar tanken på den i och för sig önskvärda förändringen.

Äfven om utskottet sålunda ej ser sig i stånd att anvisa någon
bestämd rigtning, hvari frågan synes kunna lösas — dervid utskottet
likvisst vill uttala, att motionärens förslag att utsträcka tillämpligheten
af det vid expropriation använda förfarandet förtjenar att tagas under
öfvervägande — anser utskottet frågan vara af sådan vigt, att fullgiltiga
skäl föreligga för Riksdagen att hos Kongl. Maj:t begära ingående
utredning rörande möjligheten af förändring i antydda hänseende.

Utskottet anser sig således böra hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utreda, huruvida åt egare af frånstyckad
hemmansdel eller afsöndrad jordlägenhet må

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

kunna beredas ökad möjlighet att frigöra sin fastighet
från sådan inteckning, hvarför annan såsom gäldenär
svarar, samt, derest detta befinnes möjligt, för Riksdagen
framlägga förslag till lagbestämmelser i sådant
syfte.

Stockholm den 9 april 1898.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Reservation

af herr Rudebeck.

i''*''".’ < bust)i

Herr Fröberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.

\>j.