Lagutskottets Utlåtande N:o 58

Utlåtande 1902:LU53

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

I

Y;o 53.

Ant. till Riksd. kansli den 6 maj 1902, kl. 7 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj-.t angående påskyndande af rättsskipningen vid underdomstolarna.

Andra Kammaren har till behandling af lagutskottet hänvisat en
inom nämnda kammare af herr G. A. E. Kronlund väckt motion, n:o 114,
af följande lydelse:

»Långsamheten i vår rättsskipning, särskildt vid underdomstolarne
på landet, är ett alltjemt öfverklagadt förhållande. De väsentligaste
korrektiven torde med bibehållande af vår nuvarande rättegångsordning
vara en större koncentration af rättsförhandlingarna och lämpliga äfventyr
för tredskande uteblifna parter äfvensom genomförandet i största
möjliga omfattning af förordningen den 17 maj 1872 angående ändring
i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting, till hvilken senare
reforms fullständigare genomförande nuvarande justitieombudsmannen
synes taga ett kraftigt initiativ.

Äfven i ett annat afseende synes långsamheten i rättsskipningen
kunna i någon mån afhjelpas, och detta genom ett återgående till och
enkelt fasthållande vid andan i vår nu gällande lag.

I 24 kapitlet rättegångsbalken föreskrifves nemligen, att dom
skall offentligen afsägas, så snart den författad är, och att häradshöfBih.
till Likså. Prof. 1902. 7 Sand. 44 Eäjt. (N:is 53-55.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

ding skall gifva domen skriftligen ut, innan han från tingstad reser,
om det så tidigt äskas, att det ske kan, hvarjemte ofvan åberopade förordning
föreskrifver, att, när mål å allmänt sammanträde blifvit till slut
fördt, skall dom afkunnas, innan sammanträdet ändas, om den dessförinnan
författas kan, men eljest å nästa allmänna sammanträde under tinget.

Lagstiftarens mening torde väl sålunda hafva varit, att vid underdomstolar
å landet anliängiggjorda mål i regel skulle med dom afhjelpas
omedelbart efter det målet blifvit af parterna öfverlemnadt.

Praxis synes emellertid hafva vid våra underdomstolar å landet
utvecklat sig så, att dom eller utslag endast undantagsvis torde meddelas
under rättegångsdagarna å tinget eller allmänna sammanträdet
omedelbart efter det målet blifvit till afgörande öfverlemnadt, utan att
dermed i allmänhet får anstå till den för tingets afslutande bestämda
dag eller nästa allmänna sammanträde under tinget.

I Finland, hvars rättegångsväsen grundar sig på 1734 års svenska
lag, har praxis, såvidt för mig är känd!, tagit en alldeles motsatt rigtning.

Vid underdomstolarna å landet anhängiggjorda mål afhjelpas nemligen
der i regel med dom eller utslag omedelbart efter det målen
blifvit till afgörande öfverlemnade, eller å någon senare allmän rättegångsdag
under tinget.

Samma förfarande eger rum inom fyra af de nordligaste tingslagen
inom den åt mig anförtrodda Torneå domsaga.

Fördelarna af ett dylikt förfarande äro alldeles påtagliga. Först
och främst besparas alltid för parterna en afsevärd tid af en till sex
månader, hvarunder de eljest få vänta på målets afgörande, vidare blir
det en nödvändighet mer än eljest för domaren att, innan ett uppskofsmål
företages, noggrant genomläsa och instudera detta mål för att vid
behof kunna genast till afgörande företaga detsamma, något som endast
kan vara till den allra största fördel för ett måls handläggning. Äfven
vid eif ryinstämdt måls behandling göra sig fördelarne af ett dylikt
förfarande märkbara; med tanken på möjligheten af detta måls omedelbara
afgörande måste aktgifvandet på de å målets afgörande inverkande
omständigheter och bemödandet att uttömmande genomgå detta mål
blifva större än under vanliga förhållanden. På samma gång blir den
rättsökande allmänhetens intresse för rättsskipningen i hög grad stegradt,
och tillika vinnes den fördelen för parter att dessa eller deras
ombud besparas besvär och kostnader för särskild inställelse vid domens
eller utslagets afkunnande. I mål rörande häktade personer är
ju redan ett dylikt förfarande genomfördt utan att några oöfvervinneliga
svårigheter dervid mött.

Lagutskottets Utlåtande N:o 53. 3

Eu föreskrift uti det af mig ifrågasatta hänseende skulle ju gifvetvis
medföra, att tingssammanträdena blefve i någon mån förlängda,
hvilket dock skulle mer än väl uppvägas af fördelarne deri för allmänheten.

Min egen erfarenhet från de förutnämnda fyra nordligaste tingslagen
gifver vid handen, att tingssammanträdena derstädes blott i obetydlig
grad förlängas genom ett dylikt omedelbarhetssystem.

Jag vågar derför tro, att för den händelse de i praxis eftergifna
stadgandena i detta hänseende åter upplifvades och det i vår lag än
uttryckligare än nu är fallet framhölls, att vid underrätt å landet
anhängiggjorda till afgörande öfverlemnade mål skulle omedelbart under
pågående allmänna rättegångs dagar na af sammanträdet eller tinget med
dom eller utslag afkjelpas, derest ej ett måls vidlyftiga beskaffenhet
oundgängligen kräfver längre tid för domens eller utslagets affattande,
en djdik anordning icke skulle stöta på några synnerligt stora praktiska
hinder, om ock anordningen skulle i något högre grad än nu är fallet
taga i anspråk domarens snabbhet i uppfattning och förmåga att koncentrera
rättsförhandlingen, hvilka anspråk våra häradsrätters ordförande
säkerligen skulle kunna fylla till den rättsökande allmänhetens belåtenhet.
Min säkra öfvertygelse är också, att vår rättsskipning skulle vinna i
snabbhet och precision på en dylik anordning.

Jag vågar derför vördsamt hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kong]. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder
i syfte att åt de af mig åberopade lagstadganden bereda allmän tillämpning
vid underdomstolarne å landet eller, derest sådant kan anses lämpligt,
i ändamål att skärpa dessa stadganden låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag, innefattande uttrycklig föreskrift derom, att
vid underdomstolarne å landet till slut förda mål böra med utslag eller
dom afhjelpas genast eller innan de allmänna rättegångsdagarne under
tinget eller allmänna sammanträdet ändas, derest ej målets vidlyftighet
eller andra omständigheter oundgängligen kräfva, att med domens eller
utslagets afkunnande anstår till den för tingets afslutande särskilt utsatta
dag eller nästa allmänna sammanträde.»

Bland de kraf man i allmänhet uppställer på eu god rättsskipning
är fordran på dess snabbhet. Allt som kan göras för att befordra denna

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

utan att derigenom äfventyra rättsskipningens förnämsta uppgift, beredandet
af ett rättvist och fullgodt domslut, torde vara värdt lagstiftarens
synnerliga uppmärksamhet. Ifrågavarande spörsmål sammanhänger nära
med åtskilliga vigtiga och grundläggande frågor inom processrätten,
såsom om domstolarnas organisation i allmänhet, om domstolssammanträdenas
antal och om domstolarnas arbetsordning. Rättsskipningens
snabbhet befordras äfven genom införandet af verksamma tvångsmedel
mot de personer, som inför rätta skola höras, vare sig parter, vittnen
eller sakkunnige, vidsträckt användning af tredskodom med flera dylika
åtgärder.

Att 1734 års lags bestämmelser voro föga egnade att tillfredsställa
en nyare tids fordringar på en något så när snabb rättsskipning hvad
landsbygden angår, har varit ett ofta och med all rätt framstäldt påstående.
Hvad man härvid särskildt klagade öfver var de långa mellanrummen
mellan domstolssammanträdena å landet. I allmänhet skulle
nemligen under året i hvarje tingslag hållas allenast tre domstolssammanträden
eller ting, på många ställen två och i några fall endast ett.
Förordningen den 17 maj 1872, hvarigenom såsom regel stadgats, att
i tingslag, som ensamt utgör en domsaga, häradsrätten årligen skall
hålla tio allmänna sammanträden samt att, der två tingslag äro till en
domsaga förenade, fem sammanträden skola årligen hållas i hvarje
tingslag, betecknade ett vigtigt steg i rigtning mot åstadkommande af
större snabbhet i rättsskipningen. Den i 1734 års lag föreskrifna ordning
för häradsrätts sammanträde qvarstå!'' sålunda såsom gällande allenast
inom de domsagor, som bestå af tre eller flera tingslag.

Såsom ett botemedel mot långsamheten af rättsskipningen vid
underdomstolarna på landet ifrågasätter nu motionären en bestämd
tillämpning af den regel, att dom i allmänhet bör afkunnas vid det
tingssammanträde, under hvithet målet blifvit till domstolens pröfning
öfverlemnadt. Att enligt 1734 års lags uppfattning särskildt uppskof
för meddelande af dom ej annat än undantagsvis borde förekomma,
torde nog, såsom motionären anfört, få anses rigtigt. Praxis har emellertid
i de domsagor, i hvilka den i 1734 års lag föreskrifna ordning för domstolssammanträdena
är radande, utvecklat sig derhän, att dom i de mål,
hvilka förts till slut under ett ting, i allmänhet meddelas först vid
tingets slut d. v. s. vid särskildt sammanträde inom den stadgade tingsterminen.
En liknande praxis i de domsagor, för hvilka förordningen
den 17 maj 1872 galler, har ett visst stöd i nämnda författning, ehuru
visserligen äfven ^ den såsom regel föreskrifver, att när mål å allmänt
sammanträde blifvit fördt till slut, dom skall afkunnas innan samman -

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

trädet andas. Om dom ej dessförinnan kan författas, må dock med doms
afkunnande anstå till nästa allmänna sammanträde under tinget. liar
mål, som blifvit till slut fördt å sista allmänna sammanträdet, ej kunnat
då afgöras, må med doms afkunnande och tingets afslutande anstå till
särskildt sammanträde, det s. k. slutsammanträdet. År mål af den vidlyftighet,
att det ej kan på sätt förut nämnts å nästa allmänna sammanträde
under tinget afdömas, må med domens afsågande anstå till annat
allmänt sammanträde under tinget eller till tingets slut.

Att sålunda uppskof i allmänhet förekommer för doms afkunnande,
är onekligen från synpunkten af rättsskipningens snabbhet en olägenhet.
Och denna olägenhet blir större, ju längre uppskofvet blir och ju längre
tid förflutit från det målet blef anhängigt vid domstolen. I tingslag,
der fem eller tio allmänna sammanträden årligen hållas, blir ett uppskjutande
af målet från angifna synpunkt mindre af betydelse än i de
tingslag, i hvilka allenast tre ting om året hållas; och i de domsagor,
der endast ett eller två ting hållas i hvarje tingslag och i hvilka handläggningen
af ett mål,1 så snart allenast ett eller annat uppskof för densamma
erfordras, alltid tager i anspråk en afsevärd tid, synes ännu
angelägnare att den tid, under hvilken målet är anhängigt vid underrätten,
såvidt möjligt icke ytterligare utsträckes genom uppskof efter det målet
öfverlemnats till pröfning i och för afkunnande af dom. Det torde
äfven särskildt vara rättsskipningens långsamhet i de domsagor, i hvilka
mindre än tre ting förekomma i hvarje tingslag, som gifvit anledning
till motionärens ifrågavarande framställning.

Utskottet anser sig emellertid icke såsom regel kunna förorda ett
sådant brytande mot rådande praxis i fråga om ordningen för doms afkunnande
som motionären ifrågasatt. Det dröjsmål med en rättegångs
bringande till slut, som kan föranledas deraf att doms afkunnande
uppskjutes till ett annat tillfälle än det, då målet till pröfning öfverlemnats,
är af ringa betydelse mot den långsamhet, som meddelande åt
uppskof under målets handläggning ofta vållar. Det vigtigaste krafvet
på rättsskipningen är för öfrig!, såsom ofvan nämnts, fordran på dess
säkerhet. Om vid tiden för tillkomsten af 1734 års lag flertalet förekommande
rättstvister kunna hafva varit af den enkla beskatfenhet och
antalet af dem så relativt ringa, att ett omedelbart afgörande af desamma ej
mött några svårigheter, äro förhållandena härutinnan nu väsentligen ändrade.
I enklare skuldfordringsmål och mindre betydande brottmål,
särskildt s. k. ordningsmål, torde det väl i allmänhet låta sig göra
att meddela utslag omedelbart efter det målets handläggning, som väl
i allmänhet ej sträcker sig utöfver ett enda rättegångstillfälle, afslutats,

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

och så lärer äfven ofta förfaras. Så snart ett mål en eller flere gånger
uppskjutits, medför emellertid detta större svårigheter härutinnan. Med
afseende å de tvister, som icke kunna föras till slut vid ett enda rättegångstillfälle,
är det att befara, att ett afdömande af målet omedelbart
efter den sista handläggningen skulle medföra, att afgörandet blefve
mindre tillfredsställande. Skall en dom författas vid afslutandet af en
domstolssession eller ett sammanträde omedelbart efter det målet öfverlemnats
till pröfning torde också ofta nog saknas tillfälle till den lugna
och samvetsgranna granskning af alla de omständigheter, som vid ett
afgörande af målet, särdeles om detta är af svårare eller vidlyftigare
beskaffenhet., böra tagas i betraktande. Genom den föreslagna anordningen
skulle äfven tingssammanträdena otvifvelaktigt högst betydligt
förlängas, hvaraf åter blefve en följd, att nämndemansbefattningen skulle
bereda sin innehafvare en ökad tunga. Med den praxis, som i förevarande
hänseende för närvarande förekommer, genom hvilken domaren
beredes tillfälle att noggrant taga kännedom om och pröfva de mål, i
hvilka domar skola vid nästkommande sammanträde meddelas, samt
uppsätta förslag till sådana, vinnes äfven den fördel, att domen, då den
afkunnas, ofta är utskrifven och omedelbart kan erhållas af parterna.

Enligt utskottets mening skulle sålunda en åtgärd i syfte att påbjuda,
att dom i allmänhet skall meddelas omedelbart efter det målet
blifvit fördt till slut, befordra rättsskipningens snabbhet endast i jemförelsevis
ringa grad och med äfventyrande af ett vigtigare med densamma
förenadt intresse. Det ifrågavarande syftet torde utan någon
sådan olägenhet och i större utsträckning vinnas genom eu ökning af
domstolssammanträdena. I främsta rummet ifrågakommer härvid möjligheten
af en utsträckt tillämpning af 1872 års förordning. I de orter,
hvarest den i berörda författning stadgade ordning för domstolssammanträdena
icke gäller, är det i flere fall domsagornas omfång, som
hindrat författningens tillämpning. Men domsagor med flere än två
tingslag finnas, belägna i landets centralare delar, i hvilka giltiga
hinder ej synas möta för en sammanslagning af tingslag, hvarigenom
ett ökadt antal domstolssammanträden skulle vinnas. Det ankommer
närmast på häradenas eller tingslagens egna invånare att söka bereda
sig denna förmån af en snabbare rättsskipning. Riksdagens justitieombudsman
har emellertid äfven, såsom motionären anfört, härutinnan tagit ett
kraftigt intiativ. Under framhållande af det allmänna intresset af en
snabb och tillfredsställande ordning för rättsskipningen särskilt i brottmål
har han gjort framställningar till Kongl. Maj:t dels om förening i
domsagor, som bestå af flera än två tingslag, af två eller flera sådana

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 53,

till ett, dels ock beträffande domsagor, som bestå af allenast två tingslag,
om dessas förening till ett. I ju vidsträcktare mån 1872 års författning
sålunda kommer i tillämpning och ju oftare domstolssammanträdena
äfven i domsagor, hvarest berörda författning gäller, genom
tvenne tingslags förening till ett, komma att följa på hvarandra, desto
mera skola olägenheterna i fråga om den nuvarande praxis med afseende
å doms afkunnande försvinna.

För de domsagor, i synnerhet i de nordligare delarna af vårt
land, beträffande hvilka en tillämpning af förordningen den 17 maj
1872 icke gerna, åtminstone under den närmaste tiden, kan ifrågakomma
och det derför kan vara särskild! önskvärdt att, i den mån
sig lämpligen göra låter, söka åvägabringa en lagtillämpning i den af
motionären angifna rigtning, torde det böra öfverlemnas åt vederbörande
hofrätt att vidtaga de åtgärder, som härutinnan kunna vara
erforderliga.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 maj 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.