Lagutskottets Utlåtande N:o 58

Utlåtande 1898:LU58

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

13

N:o 58.

Ank. till Riksd. kansli den 9 april 1898, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till § 27
värnpligtslagen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 32, har herr Byström föreslagit ett tillägg till § 27 i värnpligtslagen
i syfte, att den, som af samvetsbetänkligheter förhindras att låta sig
vapenöfvas, skulle befrias från sådan öfning i fredstid. Motionären anför:

Gång efter annan hade värnpligtige vid krigsrätt ådömts böter eller
fängelse, derför att de af samvetsbetänkligheter varit förhindrade att låta
sig öfvas i vapnens bruk. Liknande förhållanden hade inträffat äfven i
andra länder. Vid en närmare eftertanke borde det dock vara klart för
de fleste, att det vore orätt att ådöma dessa ungdomar, som ansåge sig
följa sitt samvetes röst, bestraffning, enär samvetsfriheten syntes betryggad
i grundlagens bud: »Konungen skall ingens samvete tvinga eller
tvinga låta.»

En förändring i värnpligtslagen måste derför anses vara nödvändig.
Och som motionären hoppades, skulle Riksdagen finna yrkandet derpå fullt
berättiga dt. Huru svårt än ett straff blefve för dem, som af samvetsskäl
ej kunde exercera, så kunde det i allmänhet ej ändra en personsjsamvetsöfvertygelse.
Härpå hade vi de mest tydliga'' bevis från de förföljelser,
som i religionens namn anstälts i flera länder, vårt eget land icke undantaget.
Förhållandet hade visat sig vara detsamma inom det område, som

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

denna motion afsåge. Så hade de på senare tiden mycket omtalade dukhoborserna
i Kaukasus, Indika på grund af samvetsskäl! icke ville lära sig
vapnens bruk, blifvit på det gräsligaste sätt marterade. Detta hade dock,
långt ifrån att rubba dem i deras åsigter, gjort dem ännu mera modiga
att lida och uthärda allt. Samma uthållighet för hvad de ansett vara rätt
hade äfven de s. k. mennoniterna ådagalagt.

Sedan motionären härefter anfört ett flertal exempel på fall, då värnpligtige
här i riket ådömts frihetsstraff för det de på grund af samvetsbetänkligheter
vägrat att undergå stadgade vapenöfningar, fortsätter han:

Flera liknande exempel skulle kunna anföras, då personer på grund
af sina samvetsbetänkligheter mot krigstjenst ådömts straff. År 1897
blefvo åtskilliga sådana dömda på Gotland, hvarvid äfven en kapten, ledamot
af krigsrätten, hyste betänklighet mot edens afläggande. Men här
kunde icke vara fråga om, huru stort deras antal vore, som lede, utan om
principen; ty vore det orätt att döma t. ex. ett tusen personer, för det de
hyste samvetsbetänkligheter mot krigstjensten, så vore det principielt lika
orätt att^döma en.

Hvad anginge de meddelade uppgifterna, som i flesta fall gälde personer,
tillhörande de s. k. helgeanerna, så borde det sägas, att de grundade
sig dels på bref från personerna sjelfva, dels i ett par fall på officiella
intyg och dels på andra trovärdiga meddelanden. Ehuru en och
annan detalj möjligen kunde vara felaktig, så vore dock uppgifterna i allmänhet
pålitliga.

Vidare borde erinras derom, att dessa personer icke i något som
helst afseende vore farliga för samhället. De vore fredliga medborgare,
som icke gjort sig skyldiga till laster och brott. De lefde ett fromt lif
och ville vara trogna undersåtar. De vördade Konungen och älskade
fäderneslandet, men de hölle före, att de kunde visa Konungen sin vördnad
och fosterlandet sin kärlek utan att lära sig vapnens bruk. Det gåfves
ingen anledning att antaga, det de föraktade den inspirerade uppmaningen:
»Alsken bröderna, frukten Gud, ären Konungen.»

Att nu dessa ynglingar och deras likar uppfattat kristendomens urkunds
utsagor så, att de äfven ville befrämja frid på jorden, borde äfven
de, som hyste andra uppfattningar rörande betydelsen af samma urkunds
ord, förstå och högakta.

Efter att härefter hafva anfört åtskilliga uttalanden såväl från en
del af våra större tidningar som särskilt af f. teologie professorn O. F.
Myrberg i -Upsala, hvilka uttalanden motionären finner vittna om befintligheten
åt en ganska allmän åstundan, att straffbestämmelser för militära förseelser,
härledande sig af samvetsbetänkligheter, måtte afskaffas, fortsätter han:

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

15

Äfven den omständigheten, att hvarje orättvis bestämmelse i en lag
minskade respekten hos folket för lagen, borde vara ett skäl för Riksdagen
att vidtaga en rättvis och behöflig lagförändring i denna fråga.
Äfven ur klokhetens synpunkt vore befrielse från krigstjenst för dem,
hvilka af samvetsskäl icke kunde vara med, i hög grad att tillstyrka. I
Moses lag förekomme den visa bestämmelsen, att vid uppbåd till krig
skulle den man, »som är rädd och hvilkens mod svigtar», få gå hem igen,
»att icke hans bröders mod måtte blifva fegt såsom hans». Bristen på mod
gälde således såsom ett skäl för befrielse från krigstjensten, emedan lagstiftaren
icke utan skäl ansett, att modlösheten lätt kunde smitta de öfriga.
Men om frånvaron af mod hos en del af de stridande äfven inverkade på
de öfriga på ett för stridens utgång ogynsamt sätt — hvad trodde man
då, att det skulle inverka, att det inom hären funnes män, som strede
under medvetande af att de handlade orätt, i att de gjorde det? Månne
den, som mot sin vilja drefves till striden, kränkande sitt samvete, månne
han kunde strida med mod och ingifva andra mod? Redan ur synpunkten
af härens krigsduglighyt vore derför afskaffandet af straffbestämmelser
för dem, som af samvetsskäl vägrade att deltaga i vapenöfningarne, eu
nyttig och välbetänkt åtgärd.

Men, sade man, antaget, att de, som af verkliga samvetsbetänkligheter
vägrade att ikläda sig uniform och exercera, erhölle befrielse derifrån,
så komme många att låtsa samma öfvertygelse som de andra om det
orätta i krigstjensten endast för att såmedelst erhålla en lätt befrielse från
militäröfningar. Mot denna förmodan ville motionären framhålla följande.
För det första torde man väl få hoppas, att de unge män, som här vore
i fråga, icke i någon nämnvärd mån skulle framträda som lögnare inför
vederbörande myndigheter. Att tänka annorlunda, syntes strida mot vårt
ansedda folks moraliska medvetande. Vidare vore åtminstone de flesta af
dem medlemmar af kyrkan och hade åtnjutit hennes fostran och lärt sig
vigten af budet: »Du skall icke bära falskt vittnesbörd.» Dertill komme,
att de uppväxt i ett land, som i allmän bildning kunde mäta sig med
hvilket annat land som helst.

För det andra vore det icke motionärens mening; att de unge män,
som på grund af samvetsskäl befriades från militär öfning, också skulle
befrias från att uträtta annat arbete för statens räkning. De skulle åläggas
lika besvärligt arbete som att exercera och, om så ansåges rätt, äfven för
en längre tid än den, vapenöfningarne upptoge. För dessa samvetsömma
borde det ock kunna gifvas lämplig sysselsättning i kronans tjenst, t. ex.
vid utdikning af mossar, odlande af jord, vägars anläggning, jernvägsbyggnader,
broarbeten, skogsskötsel, vissa ångbätsfarleders upprensning och

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

dylikt. Men de närmare bestämmelserna härom borde lemnas åt Kong],
Ma;j:t. Något liknande vore ju redan nu stadgadt rörande lapparne, om
Indika det hette i värnpligtslagens 54 §:

»Af Konungen bestämmes, om och i hvad mån samt under Indika
vilkor befrielse från de i denna lag föreskrifna skyldigheter må kunna
tills vidare medgifvas den nomadiserande lappbefolkningen.»

De ynglingar, som ej hyste samvetsbetänkligheter mot krigstjensten,
skulle säkerligen under sådana förhållanden föredraga att exercera hellre
än att kommenderas ut på arbeten, Indika dels vore kanske svårare och
dels kunde taga längre tid i anspråk.

För det tredje vore ynglingar i beväringsåldern i allmänhet så intresserade
för upptåg och äfventyr, att de icke i allt för många fall skulle
föredraga vanligt arbete i stället för att exercera. Härom sade den förut
omnämnde professor Myrberg: »1 detta fall torde man ej behöfva göra sig
några stora farhågor, ty att landets ungdom med ungdomens naturliga
lust för kroppsöfningar och militära skådespel på en gång skulle fattas af
eu sådan obenägenhet för till värnpligtens fullgörande hörande vapenöfningar,
att den till något afsevärdt antal skulle vilja undandraga sig densamma
under förebärande af dessa samvetsbetänkligheter, är dock högst otroligt.»

Då emellertid ådömda straff för samvetsbetänkligheter mot krigstjensten
ej kunde anses rättvisa, och då det ej heller kunde rimligtvis
betraktas såsom någon fara för hären att på sätt och enligt de vilkor,
motionären antydt, befria samvetsömma unge män från militäröfningar,
ville motionären hemställa, att Riksdagen behagade för sin del besluta, att
§ 27 i värnpligtslagen af den 5 juni 1885 med senare gjorda ändringar
skulle erhålla följande ändrade lydelse:

1. Värnpligtig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att för sin
utbildning tjenstgöra under fredstid i nittio dagar, hvilken tjenstgöring
skall fullgöras vid flottan samt vid rytteriet under det första året, men
vid härens öfriga vapenslag under två år med sextioåtta dagar under det
första året och tjugutvå dagar under det derpå följande.

2. Från all öfning i fredstid befrias:

a) de i § 25 mom. 1 b) omförmälde värnpligtige,

b) värnpligtig, som styrker, att han vid ingången af det år, då han
fyller tjuguett år, antingen varit vid sjömanshus inskrifven minst fyra år
och deraf under minst tolf månader haft anställning i utrikes sjöfart eller
ock, efter inskrifning å sjömanshus såsom eldare eller maskinist, under
minst ett år varit i dylik befattning använd, med skyldighet likväl att för
åtnjutande af sådan befrielse tillhöra beväringens första uppbåd och flottans
reserv under hela sin värnpligtstid,

Lagutskottets Utlåtande N:o 08. 17

c) värnpligtig, som af samvetsskäl ej kan förmås att låta sig vapenöfvas;
dock är sådan värnpligtig skyldig att i den ordning, Konungen eger
närmare bestämma, under tid, motsvarande minst den stadgade öfningstiden,
men ej utöfver ett hundra dagar, för kronans räkning uträtta annat
arbete, som är för den värnpligtige lämpligt och ej afser krigsändamål.

Utskottet vill ingalunda förneka, att sådana fall som de af motionären
anförda äro i hög grad ömmande, och att de, som af samvetsbetänkligheter
utsätta sig för mången gång ganska svåra straffpåföljder, äro
värda deltagande och medkänsla. Att lagstiftningen skulle för de fall, som
i motionen afses, göra undantag från de bestämmelser, som eljest ansetts
behöfliga, kan utskottet dock ej tillstyrka. Utskottet skall härvid icke inlåta
sig på den svåra frågan, hvilken betydelse rätteligen bör tilläggas den
i 16 § regeringsformen förekommande, af motionären åberopade bestämmelsen,
eller under hvilka förhållanden lagstiftningen kan tänkas göra sig
skyldig till ett oberättigadt samvetstvång. I afseende härå vill utskottet
allenast framhålla, att det lagstiftningsområde, som i motionen afses, långt
ifrån är det enda, der kollision kan tänkas uppstå mellan lagens bud och
den enskildes af samvetsskäl bestämda rättsuppfattning. Den tanke, motionären
vill se genomförd i det särskilda slag af fall, som hans framställning
berör, har för den skull en mera omfattande räckvidd än hvad den,
begränsad inom den förevarande motionens ram, i och för sig synes ega
och skulle, genomförd på nu ifrågavarande område, snart nog kräfva tilllämpning
äfven å andra samt ställa i utsigt undantagsföreskrifter, om hvilkas
art och omfattning det är svårt att nu bilda sig eu föreställning.
Frånsedt allt detta och utan att ingå på ett närmare bedömande af frågan
om rättmätigheten af en medborgares anspråk att på grund af egna religiösa
hänsyn befrias från skyldigheten att bereda sig till fosterlandets försvar,
finner sig emellertid utskottet af rent praktiska skäl förhindradt att tillstyrka
en lagändring sådan som den af motionären föreslagna. Om man än
vore med motionären ense om det rigtiga deruti, att den värnpligtige, som
af verkliga samvetsbetänkligheter funne sig förhindrad att låta sig öfvas i
vapnens bruk, befriades från sådan öfning i fredstid, och om man också
kan hålla för visst, att ett stadgande i den af motionären angifna rigtning,
att för dylika fall vapenöfningen utbyttes mot annat arbete för kronans
räkning, icke skulle lända till någon afsevärd minskning af landets försvarskraft,
om detsamma kunde så tillämpas, att det komine till användBih.
till Riksd. Prof. 1898. 7 Sami. 32 Häft. 3

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

mng endast i de fall, för hvilka det vore afsedt, så anser dock utskottet,
att svårigheten att i i de särskilda fallen afgöra, huruvida fast grundade
samvetsbetänkligheter föreläge, skulle, äfven om det arbete, som sattes i
stället för vapenöfningen,i utmättes tillräckligt tungt, göra det omöjligt
att förekomma, det i allt för många fall, i hvilka religiösa betänkligheter
mot vapnens bruk endast förebures, värnpliktige, som af andra anledningar
ville undandraga sig vapenöfning, komme i tillfälle att utbyta densamma
mot arbete af annan art. Då utskottet härtill tager i betraktande svårigheten
att för alla dem, som sålunda skulle komma att utföra arbete för
kronans ! räkning, anskaffa lämpligt sådant, så föranledes utskottet redan
af ide praktiska svårigheterna för en rätt tillämpning af en lagbestämmelse
sådan som den af motionären föreslagna, hvilka svårigheter utskottet icke
ser någon utväg att i undanrödja, att afstyrka bifall till det föreliggande
förslaget.

Utskottet hemställer alltså,

att herr Byströms ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 april 1898.

På lagutskottets vägnar:
K. & HUSBERG.

Stockholm 1898, Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.