Lagutskottets Utlåtande N:o 57

Utlåtande 1908:Lu57

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

1

X:» 57.

Ank. till Eiksd. kansli den 1 maj 1908, kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående expropriation af vattenfall.

Lagutskottet har till behandling förehaft en inom Andra Kammaren
af herrar Karl Staaff, Joll. Ström, Ad. Wiklund, J. Bromée, G. Lindgren
i Islingby, Jakob Pettersson, S. H. Kvarnzelius. Aug. Henricson, Victor
Moll, K. G. Karlsson, Johan Ericsson, G. Jansson, Fridtjuv Berg, Ernst
Beckman och Karl Starbäck afgifven, till utskottet hänvisad motion,
n:o 130, samt en likaledes inom Andra Kammaren af herr Carl Lindhagen
afgifven, till utskottet hänvisad motion, n:o 203, båda afseende
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående expropriation för det allmännas
räkning af vattenfall.

Herr Staaff s m. fl. motion är af följande lydelse: Serr

»Riksdagen anhöll sistlidne år i skrifvelse till Kungl. Maj:t omTO-^''
framläggande af förslag till ändamålsenliga lagbestämmelser i fråga om
grunderna och sättet för bestämmande af lösen vid jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof.

Emellertid vill det synas, som om expropriationslagstiftningen jämväl
i annat afseende än det, som i denna skrifvelse berördes, tarfvade
någon ändring.

Bih. till Eiksd. Prot. 1908. 7 Samt. 54 Häft. (N:o 57).

Staaffs

motion.

1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

Sålunda synes själfva rätten att expropriera såvidt angår staten och
måhända äfven kommunerna i visst hänseende böra utvidgas. Expropriationsrättens
omfång är i 1 § af kungl. förordningen angående jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof sålunda bestämd: »Där Konungen
pröfvar nödigt, att jord eller lägenhet, som enskild man, menighet eller
inrättning tillhörer, begagnas skall, antingen till rikets försvar, till allmän
väg, bro, hamn eller lastningsplats, till torg eller gata i stad, till uttappning
eller sänkning af sjö, till strömrensning, farled eller annan vattenledning,
till allmän byggnad eller till dylikt allmänt behof, vare ägare
pliktig att afstå hvad för ändamålet fordras; njute dock den, som härigenom
skada lider, ersättning därför.»

Denna bestämmelse är efter vår mening för snäft tilltagen. Sedan
genom senare tiders uppfinningar å elektroteknikens område vårt å vattenfall
ganska rika land erhållit möjlighet att i stor skala förse kommuner,
industri och handtverk med elektrisk kraft, spörjer man sig med stigande
bekymmer, huruvida så som det för närvarande är ställdt med vattenfallen
landets invånare och produktion verkligen skola kunna få den nytta af
ifrågavarande betydande naturrikedom, som vederborde.

Förhållandet är ju nämligen, att allenast en mindre del af vattenfallen
— enligt gjorda beräkningar cirka 12 å 14 pi’ocent af landets hela
vattenfallskraft — befinner sig i statens ägo, medan återstoden, d. v. s.
den vida öfvervägande delen, är underlagd privat äganderätt. Den frågan
framställer sig då, huruvida det är sannolikt, att denna väldiga i privat
ägo befintliga kraft också kommer att användas på det för invånarne och
produktionen mest förmånliga sätt och särskildt, huruvida man kan påräkna,
att den kommer att tillhandahållas till skäligt pris.

I detta afseende måste man tyvärr hysa stora farhågor. Om vattenfallskraften,
förmedlad genom de elektriska ledningarna, kunde sägas vara
underkastad fri konkurrens, är det gifvet, att priset skulle röna hälsosam
inverkan däraf. Men det förhåller sig tydligen icke så. Då kraften icke
lämpligen och utan stora kostnader kan öfverföras annat än till viss utsträckning,
blifver förhållandet i stort sedt, att hvarje vattenfallsägare
ensam så att säga ekonomiskt behärskar ett visst kringliggande område,
där icke konkurrensen utan det faktiska monopolet kommer att råda.

Trots detta skulle det icke vara alldeles uteslutet, att konsumenterna
kunde erhålla kraft för skäligt pris, om man finge förutsätta, att vattenfallen
fått stanna i de ursprungliga ägarnes händer. Men en monopolartad
förvärfskälla drager med magnetisk styrka till sig spekulationen, och
det är väl bekant, att spekulationen i vattenfall i vissa trakter af vårt land

Lagutskottets Utlåtande N:o 57. 3

tagit stark fart. Får detta fortgå i afsevärd tid, torde all förhoppning
vara ute, att vattenkraften, när den utnyttjas, skall betinga rimliga pris.
Och hvad detta betyder i fråga om vår befolknings trefnad samt hela vår
produktion och därmed våra möjligheter såsom industriidkande folk, behöfver
ej sägas.

Under sådana förhållanden se vi ingen annan utväg än att expropriationslagstiftningen
undergår en sådan ändring, att vattenfall kunna, där
det för den allmänna hushållningen finnes nyttigt, exproprieras. Huruvida
några alldeles särskilda villkor för denna form af expropriation böra
uppställas, tilltro vi oss icke att afgöra, utan torde den frågan lämpligen
upptagas vid den utredning, hvarom vi ärna anhålla.

Man kan spörja, huruvida ej en liknande nödvändighet visat sig i
de många länder i Europa, där vattenfall förekomma. Det är då att
märka, att i dessa länder i allmänhet helt andra rättsregler i förevarande
afseende råda än hos oss. Vattenfallen äro där till stor del lagda under det
allmänna. Visserligen anses det allmänna ej alltid hafva på lämpligt och
allmännyttigt sätt begagnat sig af denna fördel utan alltför släpphändt
upplåtit vattenfall till den enskilda spekulationen. En liflig rörelse pågår
därför i åtskilliga länder för rättelse härutinnan. Men hufvudsaken är
likväl, att det allmänna har hand öfver en stor del af landets vattenkraft.
I ett land åter, där vattenfallen i allmänhet utgöra enskild egendom, synes
det första som måste göras vara att bereda möjlighet för det allmänna
att till större utsträckning och för rimligt pris förvärfva vattenfall.

I denna framställning hafva vi visserligen i främsta rummet haft
vår tanke riktad på staten. Dock torde det af lättbegripliga skäl jämväl
böra komma under öfvervägande, huruvida och under hvilka villkor kommuner
böra erhålla möjlighet till expropriation af vattenfall.

På grund af hvad vi sålunda anfört, hemställa vi, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t efter
nödig utredning framlägga förslag för Riksdagen till sådan ändring i
gällande expropriationslagstiftning, att staten och, därest utredningen därtill
gifver anledning, jämväl kommuner må under de villkor, som kunna
finnas erforderliga, erhålla rätt till expropriation af vattenfall.»

Herr Lindhagen har i förevarande motion, n:o 203, under åberopande
af motiveringen i en af honom vid innevarande års riksdag afgifven
motion, n:o 202, afseende skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning
och beskrifning öfver enskilde och kommuner tillhöriga mera betydande
vattenfall i landet, hemställt, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära

Herr Lindhagens

motion.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.
förslås: till lagstiftning i ändamål att enskilde tillhöriga vattenfall må

ö o o O

kunna genom expropriation förvärfvas för det allmänna.

I förenämnda motion, n:o 202, åberopas i sin ordning en vid 1907
års riksdag af herr Lindhagen afgifven motion, n:o 146, som i hithörande
delar är af följande lydelse:

»Till jorden hör äfven vattnet. Det senare bidrager till landets
hushållning med de omfattande realiteterna drifkraft, bevattning, fiske samt
farled och flottled. Från Vattnet vinnes ock jord genom vattenafledning,
utdikning eller invallning.

Det är klart att jämväl i fråga om vattnets tillgodogörande kan
uppstå monopol till skada för det allmännas intressen. Lättast inträffar
detta med vattenfallen och det är därutinnan, som spörsmålet hos oss
äger aktualitet. Vårt land är nämligen rikt på vattenfall och det timras
upp stora hus af förhoppningar för framtiden på dessa kraftkällor. Men
medan man sysselsätter sig med dylika förhoppningar, arbetar jobberiet
oförtrutet för att söka grusa dem. Felet ligger här hos samhällsförhållandena
och något måste väl göras för att mota spekulationen. Det
gäller se till, att ej staten och hela orter blifva för sina oafvisligaste
behof alldeles beroende af enskildes godtycke. Ett allmänt intresse är
det ock, att den oerhörda värdeförhöjning af vattenfallen, som med
visshet kan under tidernas lopp emotses, till afsevärd del blifver en
samhällets egendom. Äfven industrien är här en synnerligen intresserad
part. Ofta sammanblandar man två skilda saker, nämligen industrien
såsom sådan samt enskildes spekulationer i industrivärlden och deras
källflöden, landets naturrikedomar. Dessa sträfvanden blifva allt mer en
öfverhängande fara icke minst för industrien själf. Sedan aktievärdena
uppdrifvits, drager man sig vid gynnsamt tillfälle tillbaka med sin vinst,
kvarlämnande den verkliga industrien att nedtryckas under alltför stora
kapitalutlägg, hvaraf sedan i sin ordning äfven konsumenterna blifva
lidande. Men vattenkraftens ökade värde i framtiden får ej bli företrädesvis
en tillfällig konjunkturvinst för några få, utan skall varaktigt
fördela sig i ökad nytta för konsumenterna och minskade bekymmer
för produktionen. Detta kan i längden ej vara annat än till gagn för
den idoga industrien, om det än framstår såsom en olägenhet för de
omförmälda mellanhänderna.

Under sådana förhållanden vore det väl tryggast, att staten och
kommunerna ägde vattenfallen samt själf va utnyttjade dem eller för
möjligast billiga afgifter upplät kraften för industriella behof och belysningsändamål.

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

5

Lyckligtvis äger också staten redan nu många vattenfall. Vattenfallskommittén
har förtecknat såsom staten tillhöriga 271 »mera betydande»
och 105 »mindre betydande». Detta är minimisiffror. Denna
äganderätt grundar sig i en mängd fall därpå, att staten har äganderätt
till själfva stranden. Vidare äger staten vissa själfständiga vattenpossessioner
bestående af vattenrätt med eller utan utmål å stränder
eller holmar. Detta senare innehaf är i södra och mellersta Sverige
merendels kvarlefvor af kronans särskildt under 1500-talet framställda
anspråk på regalrätt till de större vattendragen, hvilka därför ock
i författningarna kallades kronans strömmar. I flera fall är denna rätt
tvistig, och en särdeles stor framgång vann kronan då genom Kungl.
Maj:ts domar den 30 december 1899 samt den 19 augusti och den 27
september 1901 fastslogs, att kronan vore ägare af allt vatten i Trollhätte
strömmar. I norra delen af riket har kronan i de gamla tiderna
förbehållit sig regalrätt till vattnet likaväl som till skogarna. Vid afvittringarna,
hvarigenom kronan afhände sig större delen af sina marker
därstädes, skulle enligt afvittringsförfattningarna kronan förbehållas större
strömfall, som kunde användas till farleders öppnande, sjöars urtappning,
ofvanför belägna ägors befrielse från öfversvämningar m. m. dylikt,
iltskilliga mera betydande vattenfall, ehuru på långt när ej alla, ha på
detta sätt blifvit staten förbehållna, nämligen inom Norrbottens och
Västerbottens län 9 vattenfall utan utmål och 16 vattenfall jämte utmål
samt inom Jämtlands, Gäfleborgs och Kopparbergs län 3 fall med
utmål.

Ett mycket stort antal vattenfall inom landet är emellertid i
enskildes ägo. Men af skäl, som ofvan framhållits, får detta ej föranleda,
att staten lämnar dem utan uppmärksamhet. Det kräfves, att
statsmakten har i sin hand att här ingripa reglerande för ofvan angifna
ändamål. I detta afseende kunna åtskilliga åtgärder ifrågasättas. I detta
afseende ha hitintills nedannämnda åtgärder kommit på tal:

1) Statsinköp af enskilda vattenfall.

Detta är naturligtvis det verksammaste medlet. Med tillfredsställelse
är här särskildt att anteckna 1906 års Riksdags beslut att på
Kungl. Maj:ts begäran anslå 5,000,000 kronor för inköp af sådana helt
eller delvis i enskild ägo befintliga vattenfall, som komma att erfordras
för drift af statens järnvägar och hvilkas inköp anses icke kunna uppskjutas
utan men för staten. Glädjande var också, att Riksdagen
härvid gjorde en början med att gå ifrån de riksdagsbyråkratiska
traditioner, som alltid omöjliggjort för staten att i sina uppgörelser

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

med enskilde handla affärsmässigt och med omtanke. Riksdagen underkände
nämligen statsutskottets uppfattning, att hvarje särskildt inköp
borde underställas Riksdagens pröfning.

Expropriation af vattenkraft för allmänt ändamål är också en fråga,
som nog förr eller senare kommer på dagordningen.»

I ofvannämnda, vid innevarande riksdag afgifna motion, n:o 202,
fortsätter därefter motionären:

»Bland de åtgärder, som ofvan framhöllos vara förut antydda,
förekom som sagdt äfven statsinköp af vattenfall vare sig frivilliga eller
medels expropriation, hvarom dock i motionen ej framställdes något bestämdt
yrkande.

Däremot föreslogs bland annat dels en allmän utredning och beskritning
öfver enskilde och kommuner tillhöriga mera betydande vattenfall,
dels ock förslag till åtgärder, bidragande till att dessa kraftkällor,
särskildt enskilde tillhöriga vattenfall, må i möjligaste mån komma landet
och industrien och ej spekulationen till godo.

Denna framställning afslogs i sin helhet af Första Kammaren,
Andra Kammaren åter biföll den i dess första del.

Ett visst sammanhang med denna utredning äger ock frågan om
expropriationsrätt för enskilda vattenfall. De enskilda vattenfallen i
landet äro bäst belägna och utredningen kommer sannolikt att visa, att
en mängd sådana trots efterfrågan för ortens behof få ligga obegagnade.
Under norrlandskommitténs utredningsarbete kom i dagen, att detta
icke minst är händelsen med vattenfall belägna på stora industriidkande
bolags marker. I hvarje händelse är det ett statsintresse att dylika
kraftkällor kunna komma till användning i händelse af behof och på
sådant sätt, att ej spekulationen fördyrar vattenfallen.

Det må härvid erinras, att mot upplåtelserna af rätt att för all
framtid öfverbygga kungsådra hade 1907 års Riksdag ej något att
erinra. Det enskilda intressets inflytande visade sig så starkt, att det
nog ej lönar sig att nu åter uppta den saken. Så mycket har dock
frågans upptagande vid nämnda riksdag åstadkommit, att vattenrättskommittén
omsider låtit förmå sig att hos Kungl. Maj:t åtminstone
begära, att i blifvande koncessioner måtte ingå förbehåll om att koncessionshafvaren
skall underkasta sig en eventuell ny lagstiftning. Detta
är till att börja med så dags med hänsyn till förut beviljade koncessioner.
Ån värre är, att det allmänna på detta sätt i alla fall skänker
bort en tredjedel af vattenkraften i en mängd stora vattendrag. Det

Lagutskottets Utlåtande N:o 57. 7

blir den nya expropriationsrättens uppgift att låta det allmänna få i
många fall betala dryg lösen för dessa gåfvor.»

Det torde vara uppenbart, att det för staten och kommunen af
olika skäl ofta kan vara af synnerlig vikt att besitta erforderlig vattenkraft.
Så hafva t. ex. för att tillgodose statens järnvägars behof i detta
afseende af Riksdagen anvisats betydande medel. Och att städer och
andra samhällen förvärfva vattenkraft, som de för sina ändamål behöfva,
är ju i vår tid en synnerligen vanlig företeelse.

För att underlätta möjligheten för det allmänna att, där så befinnes
behöfligt, åtkomma vattenfall, påyrka nu motionärerna, att expropriationsrätt
af dylika må kunna medgifvas staten och eventuellt äfven kommunerna.

Enligt 1 § af Kungl. förordningen angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof den 14 april 1866 är, där Konungen pröfvar
nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild man, menighet eller
inrättning, skall begagnas antingen till rikets försvar, till allmän väg, bro,
hamn eller lastningsplats, till torg eller gata i stad, till uttappning eller
sänkning af sjö, till strömrensning, farled eller annan vattenledning, till
allmän byggnad eller dylikt allmänt behof, ägaren pliktig att mot ersättning
afstå hvad för ändamålet fordras. Lagen, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar den 27 juni 1902, medgifver expropriation
för framdragande af elektrisk ledning, förutom för någon orts
förseende med belysning eller drifkraft, äfven för beredande af drifkraft
åt industriell anläggning, om densamma blott pröfvas vara af större betydelse
för det allmänna; och i skrifvelse den 19 april 1907 har Riksdagen
hos Kungl. Maj:t anhållit om framläggande för Riksdagen af förslag
till sådan ändring af sist berörda lag, att expropriation af jord må
medgifvas, utom för ledningarnas framdragande, jämväl för kraftstation,
dammfästen, vattenledningar och dylikt.

Enligt gällande rätt torde alltså expropriationsinstitutet öfverhufvud
icke kunna anses användbart såsom medel att enbart förvärfva vattenkraft.
Det råder emellertid enligt utskottets uppfattning icke något tvifvel därom,
att den omständigheten, att en naturlig kraftkälla, som kanske eljest skulle
ligga oanvänd, tvingas in i det allmännas tjänst, kan vara af lika stor
betydelse för det allmänna, som månget sådant allmänt behof, för hvilket
expropriationsrätt nu är medgifven. Härtill komma äfven i betraktande
de af motionärerna framhållna särskilda skäl, som med olika styrka i
olika fall kunna tillkomma och tala för statens eller kommunens förvärf

Utskottets

yttrande.

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

af vattenfall. I detta hänseende vill utskottet åberopa ett uttalande af
den s. k. vattenfallskommittén i dess betänkande af den 17 mars 1903,
där den erinrar om den fara, som kunde ligga däruti, att de enskilda
ägarna af vattenfall åsatte den producerade vattenkraften ett sådant pris,
att landets fördel af att äga rik tillgång på dylik kraft komme att väsentligen
förringas. Kommittén framhåller, att denna fara skulle i många
fall kunna motverkas, om staten själf ägde vattenkraft, som den kunde
upplåta åt enskilda under nyttjanderätt för måttligt pris.

Utskottet anser sig äga så mycket mera skäl att nu förorda en
utvidgning af expropriationsrätten, på sätt motionärerna ifrågasatt, som
Kungl. Maj:t den 13 mars 1908 uppdragit åt en kommitté att verkställa
en revision af expropriationslagstiftningen samt därvid särskildt till behandling
upptaga frågan om utsträckt tillämpning af expropriationsinstitutet,
äfvensom att i öfrigt efter verkställd utredning afgifva de förslag,
hvartill särskilda hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar rörande expropriation
kunde föranleda. Bland dessa framställningar, hvaraf fyra utgått
från Riksdagen, är äfven nästlidet års Riksdags skrifvelse angående revision
af gällande bestämmelser om ersättningsbeloppen vid expropriation,
hvilken revision alltså blir af praktisk betydelse äfven för den nu ifrågasatta
expropriationsrätten.

På grund af hvad sålunda förekommit, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med anledning af förevarande
motioner, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvad mån och
under hvilka villkor staten och eventuellt äfven kommuner
må erhålla rätt till expropriation af vattenfall.

Stockholm den 1 maj 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

Reservation:

9

af herrar Trygger, Ridderbjelke, Gustaf Andersson, Lilliesköld, af
Ekenstam, Carl Nyström, Fahlén och Herden, hvilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att förevarande motioner icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

o

Herrar JRudebeck och Åkerlund hafva begärt få här antecknadt, att
de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.