Lagutskottets Utlåtande N:o 56

Utlåtande 1905:LU56

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

1

iiO Sfi»

Änk, till Riksd, kansli den 13 april 1906, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående förlag sminkning
i jordbniksinventarier.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått emottaga en inom
Andra Kammaren af herrar V. L. Moll, A. Eenricson, E. G. II. Åkerlund
och W. Andersson i Bråborg väckt motion, n:o 125, af följande
lydelse:

»Jordbrukets kreditbekof är af två till sin natur väsentligen olika
slag: fastigJietskredit och förlag skr edil.

De behof, fastighetskrediten är afsedd att fylla, kräfva lång återbetalningstid.
Då beviljandet af dylik'' kredit ej anses lämpligen kunna
och böra förenas med vanlig bankverksamhet, har man i de flesta länder
upprättat särskilda fastighetskreditanstalter, sådana som Sveriges allmänna
hypoteksbank och hypoteksföreningarne.

Jordbrukets behof af förlagskredit sammanfaller till sin natur i hufvudsak
med handelns och industriens kreditbekof, men företer dock
väsentliga olikheter, beroende på de säregna förhållanden, under hvilka
jordbruket arbetar. I stort sedt torde förlag till jordbruket, för att till
fullo motsvara ändamålet, kräfva längre återbetalningstid än exempelvis
den kredit, köpmannen behöfver. Äfven jordbrukets behof af förlagsBih,
till likså. Brok 1005. 7 Sami 46 Höft. (N:o 56). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

kredit torde därför bäst tillgodoses af särskild! för detta ändamål inrättade
kreditanstalter.

Det moderna jordbruket antager dagligen en allt intensivare karaktär.
Men häraf följer med nödvändighet behof af ökadt rörelsekapital. Frågan
om vidtagande af åtgärder för ett bättre tillgodoseende af detta behof Slaf
gammalt datum, men väntar fortfarande på sin lösning.

Särskilda kreditanstalter för tillgodoseende af det svenska jordbrukets
behof af förlagskredit finnas icke. Anledningen härtill torde i väsentlig
mån vara att söka däri, att den svenska lagstiftningen icke medgifver
förlagsinteckuing i jordbruksinventarier. I följd häraf är den kreditbehöfvande
jordbrukaren beröfvad möjligheten att under betryggande
former använda sina inventarier såsom säkerhet. Denna brist är i hög
grad kännbar ej blott för mindre bemedlade jordägare, utan äfven och i all
synnerhet för arrendatorer. I saknad af utväg att använda förlagsinteckning
i inventarier såsom säkerhet för behöflig förlagskredit har jordbrukaren
ofta ingen annan utväg än att anlita borgen. Men den, som anlitar
borgen, får också tyvärr alltför ofta gifva borgen, och följden blir ett
utgrenadt borgenssystem med däraf följande olägenheter.

I betänkande, afgifvet den 23 september 1886 af därtill förordnade
kommitterade rörande frågan, huruvida genom förändrad lagstiftning lättad
utväg må kunna beredas idkare af jordbruksnäringen att anskaffa det för
näringens bedrifvande erforderliga förlagskapital, framlades förslag till lagstiftning
i nämnda syfte. Detta förslag gick i hufvudsak ut, dels på att
fastighetsinteckning skulle kunna medgifvas i sådan form, att inteckningen
omfattade jämväl inventarierna, dels på att medgifva förlagsinteckuing
i arrendators eller innehafvare af boställe eller fideikomiss inventarier.

I fråga om förlagsinteckningens användbarhet för jordbruksindustrien
yttrade 1881 års förlagsinteckningskommitté:

»Hvad först beträffar frågan om eu särskild lagstiftning för tillgodoseende
af jordbrukets behof af förlagskapital, lärer vid denna frågas besvarande
å ena sidan de själfägande jordbrukarnes, och å den andra de
icke själfägande eller arrendatorernas ställning böra särskild! undersökas,
då de förhållanden, som måste vara bestämmande för frågans lösning med
afseende å dessa båda klasser af jordbrukare, i flera delar äro skiljaktiga.
De förra eller jordägarne hafva nämligen i sin fasta egendom ett föremål,
hvars intecknande till hela sitt värde är åtminstone i ett hänseende eu
mera användbar form för kreditens anlitande än hypotiseringen af lösegendomen
kan vara. Ty fastighetspauten erbjuder just de förmåner,

. Lagutskottets Utlåtande N:o 56. 3

hvilka, på sätt i det föregående är antydt, förmånsrätten i lösegendom i
följd af föremålets rörlighet och förytterlighet är ur stånd att lämna. I
följd häraf är också antagligt, att fastighetsägaren, innan något användande
af förlagsinteckning ifrågakommer, begagnat fastighetskrediten till
dess yttersta gräns, och att bereda honom tillfälle att därutöfver genom
erbjudande af förmånsrätt i den lösa egendomen inlåta sig i en skuldsättning,
hvilken dessutom i många fall måhända komme att användas
icke till egendomens förbättrande, utan för att tillfredsställa böjelsen för
kanske icke oundgängliga konsumtionsbehof, dem den personliga krediten
icke vidare förmådde tillgodose, sådant kan icke ens för jordägaren själf
medföra någon verklig fördel. I fråga om hvarje näring torde den ekonomiska
regel i allmänhet hafva sin giltighet, att för en rörelses fördelaktiga
bedrifvande fordras, att densamma åtminstone till någon del är grundad
på näringsidkarens egna tillgångar, och att en rörelse, i synnerhet af
större omfattning, som uteslutande eller nästan uteslutande bygges på

främmande medel, för dess idkare medför stor våda och sällan erbjuder

mera lofvande utsikt till framgång. Och att för jordägaren, om han skuldsatt
sig till ett belopp, motsvarande fulla värdet af hans fastighet, gränsen
för det fördelaktiga användandet af krediten i allmänhet blifvit uppnådd,
kanske öfverskriden, därom vittnar erfarenheten — — — — —--.

Hvad åter vidkommer brukarne af annans jord, så måste väl erkännas,
att, då de endast med högst få undantag kunna hafva någon inteckning
i fast egendom att erbjuda en långifvare, det för dem skulle vara
en verklig fördel, om i stället därför ett annat sätt att lämna säkerhet

för de lån, hvaraf de kunna vara i behof, blefve dem beredt. Äfven för

denna klass af jordbrukare synes dock förlagsinteckningens nytta kunna
sättas allvarligt i fråga. Otvifvelaktigt skulle nämligen förlagsinteckningsrättens
utsträckning till dem medföra eu väsentlig förminskning, om ej
ett tillintetgörande, af deras personliga kredit, och på goda grunder är
antagligt, att detta för dem skulle utgöra en olägenhet, större än den fördel
blefve, som i vissa fall vore med användandet af förlagsinteckning
förenad.»

Kommitténs antagande, »att fastighetsägaren, innan något användande
af förlagsinteckning ifrågakommer, begagnat fastighetskrediten till dess
yttersta gräns», torde med fullt fog kunna betecknas såsom oriktigt.
Funnes tillfälle att begagna förlagsinteckning, skulle säkerligen eu god
sådan komma till användning, innan låntagaren begagnade sig af en svag
fastighetsinteckning, liggande invid yttersta gränsen af fastighetens värde.

4

Lagutskottets Uflätande N:o 56.

Gentemot ofvan citerade yttrande, »att för jordägaren, om lian skuldsatt
sig till ett belopp, motsvarande fulla värdet af hans fastighet, gränsen
för det fördelaktiga användandet af krediten i allmänhet blifvit uppnådd,
kanske öfverskriden», bör framhållas, att det för en på dylikt sätt situerad
jordägare skulle vara en afsevärd fördel, om han vore i tillfälle att såsom
säkerhet för behöflig förlagskredit utbyta eu svag fastighetsinteckning,
liggande invid randen af egendomens värde, mot en god förlagsinteckning
i inventarier. Förlagsinteckningens hufvudsaldiga betydelse skulle emellertid
icke ligga i möjligheten att ersätta eu svag fastighetsinteckning med
eu god förlagsinteckning, utan i möjligheten att ersätta borgen med förlagsinteckning.

Gentemot 1881 års kommittés yttrande, att förlagsinteckningsrättens
utsträckning till brukare af annans jord skulle medföra en väsentlig förminskning,
om ej ett tillintetgörande, af dessas personliga kredit, invände
1886 års kommitté:

»Emot medgifvande af realsäkerhet i icke traderad lösegendom har
alltid anmärkts, att därmed den personliga krediten skulle helt och hållet
tillintetgöras. För att halten af detta påstående må kunna bedömas, torde
det behöfva närmare granskas. Gen personliga krediten i och för sig är
väl ingenting annat än det förtroende, borgenären hyser till gäldenärena
personliga egenskaper, hans redbarhet och yrkesduglighet. Att en person,
som saknar alla tillgångar, kan tillvinna sig detta förtroende, är dess
bättre ingenting sällsynt, och en stor del af handelskrediten har i själfva
verket ingen annan grund. Att denna rent personliga kredit skulle lida
något afbräck genom förändrad lagstiftning angående realsäkerhet i lösegendom,
kan väl icke vara meningen. Men personalkrediten förekommer
icke allenast i sin ofvannämnda rena form, utan äfven såsom supplement
till det på gäldenärens förmögenhetsförhållanden grundade förtroendet,
och det är svårt, om ej omöjligt, att säga, hvilketdera momentet i
denna sammansättning i hvarje särskildt fall är det principala.

Den omständigheten, att jordbrukaren mera än andra yrkesidkarc
varit hänvisad till den personliga krediten, har emellertid bidragit att
ytterligare försvaga densamma, ty häraf har fostrats det borgenssystem,
som under form af ömsesidiga växelförbindelser på senare tiden i vidsträckt
mån uppträdt bland vår landtbefolkning. Ett sådant system af ömsesidig
ansvarighet emellan likställda och närboende yrkesidkare kan vara både
berättigadt och nyttigt, där det ej missbrukas, men sådnat det nu förekommer
i åtskilliga landsorter, medför det stora vådor. Att inskränka

Lagutskottets Utlåtande N:o 56. 5

jordbrukarnes behof af den personliga kreditens anlitande är ett önskningsmål,
dit man för närvarande icke lärer kunna komma på annan väg
än genom beredande åt honom af kredit, grundad på realsäkerhet i hans
lösa egendom.»

Gentemot den framställda invändningen, att det skulle möta svårigheter
att belåna förlagsinteckningar i jordbruksinventarier, torde böra framhållas,
att om och när lagstiftningen väl en gång blifvit ändrad därhän,
att rätt att taga dylika förlagsinteckningar medgifves, då kommer det
säkerligen icke att dröja länge, förrän särskilda kreditanstalter, afsedda
till belåning af sådana inteckningar, uppstå.

Ehuru snart tjugu år förflutit, sedan 1886 års jordbruksförlagskreditkommitté
afgaf sitt betänkande, synes denna för det svenska jordbrukets
utveckling viktiga fråga fortfarande vara långt ifrån sin lösning.

Yi tillåta oss därför vördsamt hemställa, att Riksdagen ville besluta
att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t att
taga i förnyadt öfvervägande frågan om medgifvande af förlagsinteckning
i jordbruksinventarier samt att förelägga Riksdagen de förslag, hvartill
ett sådant öfvervägande kan gifva anledning.»

Till fromma för sjöfarten och industrien medgaf redan 1734 års lag
i 17 kap. 7 § handelsbalken bilbref och bodmerilån samt förlag till
bergsbruk och andra sådaua verk — rörande hvilka särskilda slag al
försträckning äldre stadganden förefunnos — förmånsrätt i förra fallet i
skepp och gods, i senare fallet uti det med förlaget tillverkade. Redan
därförut var likväl inteckning vanlig för förlag till bergsbruk och brukshandtering,
och i åtskilliga författningar stadgades sedermera om förlagsinteckning
för såväl dessa näringar som manufakturverk, fabriker m. in.
Jämte det härvid förmånsrättens tillgodonjutande gjordes beroende af inteckning,
blef ock förlagstagarens disposition öfver sin tillverkning strängt
begränsad genom omständliga och invecklade bestämmelser till förmån för
förlagsgifvaren, hvars rätt till och uti själfva egendomen utsträcktes
vida utöfver hvad med förmånsrätt i egentlig mening kan anses öfverensstämma.
Jämlikt några af de äldre författningar, medelst hvilka för-:
lagsinteckningsinstitntet sålunda utvecklades, uppkom genom förlagsinteckningen
en verklig sakrätt, ungefärligen motsvarande den, som inteckning
i fast egendom medför, uti det gods, hvari förlagsgifvaren erhöll

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

säkerhet, men denna ståndpunkt vidhölls ej i de yngre författningarna,
enligt h vil ka förlagsinteckningen icke erhöll karaktären af egentlig underpant,
om än denna benämning ofta för densamma blifvit använd.

Frågan om utsträckande af förlagsinteckningsinstitutet till jordbruksnäringen
har efter 1734 års lags trädande i kraft först upptagits
mot midten af 1800-talet. Då Kungl. Maj:t vid riksdagen 1847—48
framlade proposition med förslag till förordning om förlagsinteckning, däri
upptagits ytterligare vissa näringar, dock ej jordbruket, anmärktes inom
ständerna, hvilka afslogo propositionen, bland annat, att alla de undantagslagar,
som utgjorde stadgandena om förlag, snarare borde upphäfvas
än vinna ytterligare utsträckning, såvida man ej ville medgifva alla samhällsklasser
rätt att erhålla lån genom en likartad förpantning af lös
egendom, en rätt, hvars medgifvande man trodde snart skulle blifva af
förhållandena påkalladt. Med upptagande af denna tankegång föreslog
den äldre lagberedningen i sitt år 1850 afgifna förslag till handelsbalk
allmänt medgifvande af »underpant» i lös egendom. Tiden borde, enligt
beredningens mening, hunnit så långt, att denna rättighet måste äga rum
för alla eller för ingen. Bland de näringar, som dittills ej varit gynnade,
vore jordbruket; det behöfde ej heller lagstiftarens gunst för att trifvas,
men det behöfde —- lika med alla andra näringar och arbetsföretag —
rättvisa. Yore det nu rätt, att den, som drefve bergsbruk, fabrik, manufakturverk
eller annan sådan rörelse, finge bereda sig kredit genom underpant
af lös egendom, så måste det ock vara rätt, att eu jordbrukare
eller den, som delade hans yrke, fiuge på lika sätt förskaffa sig den
kredit, han tarfvade, för sin rörelse och sitt arbetsföretag. En sådan
kredit kunde visserligen missbrukas, men umbäras kunde den icke. Den
rättighet, beredningen sålunda under benämningen »underpant» ville införa
i vårt rättssystem, skulle så konstrueras, att underpanten grundades
på en skriftlig handling, upprättad under iakttagande af särskilda former.
Denna handling skulle inteeknas, och först därmed var rätten på grund
af densamma fullt vunnen. Det skulle emellertid alltid vara gäldenären
obetaget att fritt förfoga öfver det förskrifna. Fordringsägaren skulle
njuta sin rätt till godo endast för så vidt den. pantförskrifna egendomen
funnes kvar i pantgifvarens hand eller under annans besittning för hans
räkning, då fordringen i laga ordning skulle uttagas. Lagberedningens
sålunda framställda förslag upptogs vid 1859—60 års riksdag och blef
där antaget, men efter undergången granskning i högsta domstolen icke
af Kungl. Maj:t fastställdt. Högsta domstolen hade mot förslaget riktat

7

Lagutskottets Utlåtande N;o 56.

skarpa anmärkningar. Då genom den ifrågasatta underpanten icke förvärfvades
någon rätt till godset, i kvilkens hand detta än inånde finnas,
hade den sålunda uppkomna rätten icke den väsentliga karaktären af eu
sakrätt. Den blefve således ett konventionellt hypotek utan sakrätt, ett
begrepp, som vore stridande mot såväl rättsvetenskapens grundsatser som
flertalet lagstiftningar. Underpantsinstitutet syntes för öfrigt otvifvelaktigt
komma att framkalla lättsinniga och bedrägliga transaktioner och försvaga
gäldenärens kredit, utan att den realkredit, som därmed bjödes, kunde
antagas blifva af synnerlig betydelse, då det stode gäldenären öppet att
när som helst till annan afyttra godset, hvarmed pantsäkerheten upphörde.
Vid 1865—66 års riksdag beslöto ständerna en författning, i öfrigt närmast
liknande den af Kung!. Maj:t vid 1847—48 års riksdag föreslagna,
men enligt hvilken lagstiftningen angående förlagsinteekning skulle utsträckas
att gälla äfven jordbruket. Inom högsta domstolen anmärktes
emellertid mot förslaget bland annat, hurusom godkännandet af jordbrukarens
likställighet uti ifrågavarande afseende med industriidkaren ingalunda
skulle lända den kreditbehöfvande jordbrukaren, med undantag af
ett fåtal, till gagn, men väl genom den lätthet, hvarmed lagen kunde af
gäldenären missbrukas till svek emot sina fordringsägare, lända den personliga
krediten i allmänhet och således äfven jordbrukaren till stor
och länge kännbar skada. Ständernas förslag vann icke heller Kungl.
Maj:ts sanktion. Sedan frågan ånyo vid 1868 års riksdag varit föremål
för behandling, men då framställdt förslag i väsentliga delar af samma
innehåll som vid 1859—60 års riksdag fallit, kom densamma ånyo upp
1879, då ^Riksdagen i underdånig skrifvelse anhöll om revision af samtliga
gällande föreskrifter om förlag, därvid jämväl borde tagas i öfvervägande,
huruvida ej rätt till underpant i lös egendom kunde medgifvas alla näringar.
Den med anledning häraf af Kungl. Maj:t tillsatta kommitté afgaf den
6 augusti 1881 betänkande, däri kommittéen i fråga om förlagsinteckningens
användbarhet för jordbruksindustrien yttrade hvad motionärerna
därom i motionen återgifvit. Kommittéen framhöll emellertid härutöfver,
hurusom införandet af underpantssystemet inom jordbruksnäringen skulle
verka såsom ett starkt återhållande band på jordägarens personliga kredit,
och att det inom kort skulle blifva vanligt att vid låns beviljande åt
jordägare fordra förlagsinteekning såsom säkerhet, men att, då det väl
kunde väntas inträffa, att eu låntagare tillintetgjorde verkan af den säkerhet,
förlägsinteckningen antagits medföra, förtroendet till ifrågavarande
kreditsystem hos långifvarne skulle minskas, och detta menligt inverka

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 56,

äfven på de mera välbergade jordägarnes kredit, som stundom kunde be
höfva ett tillfälligt lån. Ett steg i den Tätta riktningen till underlättande
af arrendatorernas ställning både tagits, då man 1867 medgifvit jordägaren
den förmånsrätt, kandelsbalken i 17 kap. G § medförde för de
inventarier ro. m., ban åt arrendator^ för egendomens bruk lämnat, så
ock för ersättning därför. — Då vid 1882 års riksdag proposition i ämnet
framlades, anmärktes inom Riksdagen, att ej jordbruksnäringens kreditbehof
däri blifvit tillgodosedda. Sedan vederbörande departementschef
förklarat denna fråga höra särskild! utredas, blef nu gällande förordning
om förlagsinteckning vid 1883 års riksdag antagen. Frågan om förlagsinteckningsinstitutcts
utsträckande äfven till jordbruket stod således öppen,
och vid 1886 års riksdag väcktes motion med förslag till lagbestämmelser,
åsyftande jordbrukskreditens böjande. Då emellertid redan Kungl. Maj:t
uppdragit åt en kommitté att utreda, huruvida genom förändrad lagstiftning
lättad utväg kunde beredas idkarne af jordbruksnäringen att anskaffa
det för näringens bedrifvande erforderliga förlagskapital, äfvensom afgifva
de förslag till sådan lagstiftning, som kunde finnas af omständigheterna
påkallade, fann Riksdagen någon framställning i föreslaget syfte ej erfordras.
Berörda kommitté afgaf yttrande den 23 september 1886 med
förslag bland annat om att på visst sätt utsträcka förlagsinteckningsinstitutet
att gälla äfven jordbruksnäringen. Detta förslag blef inom högsta
domstolen föremål för en synnerligen skarp kritik. Och denna gällde
icke blott de närmare detaljformer, under kvilka man sålunda i lagstiftningsväg
önskade tillgodose jordbruksnäringens kreditbehof, utan äfven den
principiella grundstommen angående förlagsinteckningsinstitutets användbarhet
inom denna näring. Redan af det skälet, att det skulle blifva
långifvaren omöjligt att vaka öfver att det förskrifna gödsel icke förstördes,
vore den föreslagna säkerheten icke af efterstötfvansvärd betydelse. Härtill
komme, att låntagaren vore oförhindrad att genom försäljning eller eljest afyttra
det hypotiserade godset och såmedelst göra säkerheten däri för långifvaren
om intet. Den förmånsrätt i förlagstagarens inventarier m. in., ferlagsgifvaren
skulle äga, skulle alltid stå efter den i 17 kap. 6 § kandelsbalken stadgado,
och som de fordringar, hvilka med sistnämnda rätt utginge, ofta uppginge
till betydande belopp, vore jämväl på grund häraf förlagsgifvarens säkerhet
ringa. Då dessutom jordbruket icke i samma män som industrien
ägde förmåga att göra däri nedlagdt kapital räntebärande, vore det för
här förevarande fråga ingalunda afgörande, i hvilken mån kapitalet sökt
och vunnit insteg inom industrien på grund af de utvägar, förlagsinteck -

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

ningsinstitutet därtill beredt. Slutligen skulle städse ifrågavarande kreditsystem
såsom innebärande ett obehörigt gynnande af en borgenär på de
andres bekostnad menligt inverka på jordbrukarens personliga kredit,
hvarjämte omyndigas och vissa allmänna kassors hos honom innestående
fordringar, hvilka utginge med sämre förmånsrätt än här ifrågavarande,
skulle till sin säkerhet betydligt försvagas vid ett allmänt anlitande af
jordbruksförlaget. Någon proposition i ämnet blef därför icke af Kungl.
Maj:t till Riksdagen aflåten. Vid 1S96 års riksdag väcktes emellertid
motion i ämnet med yrkande om sådan ändring i lagen om förlagsinteckning
och rätt till underpant i lösegendom, att äfven jordbruket därunder måtte inbegripas.
Efter lagutskottets med återgifvande af 1881 års kommittés
betänkligheter afstyrkande hemställan blef motionen af Riksdagen afslagen.

Ånyo har ifrågavarande ämne dragits under Riksdagens pröfning, f
det motionärerna ifrågasatt förlagsinteckningsinstitutets utsträckande till
jordbruksnäringen. Att utskottet icke skulle tveka att skänka ett förslag
sådant som det förevarande sitt understöd, därest med detsammas genomförande
någon verklig nytta för jordbruksnäringen vore att förvänta, vill
utskottet redan från början hafva uttalat. Men det är utskottets öfvertygelse,
att en lagstiftning i den riktning motionärerna anvisat skulle långt
ifrån att bereda jordbruket nytta snarare leda till dess skada.

Eörlagsinteckningens värde såsom säkerhet är icke särdeles stort och
ingalunda jämförligt med fastighetsinteckningens eller handpantens. I
olikhet med dessa båda sistnämnda upphör den därmed förenade säkerheten
vid det intecknades öfverlåtelse på ny ägare, och redan häraf är det
uppenbart, att, då gäldenären har den fria förfoganderätten öfver det hypotiserade,
borgenärens rätt lätt kan bringas om intet. Då innehafvare af
förlagsinteckning därjämte icke äger att utan vidare ur köpeskillingen för
det för annans fordran exekutivt försålda hypotiserade godset utfå sin fordran,
utan blott möjlighet att, då egendom, hvari han på grund af förlagsinteckningen
äger förmånsrätt, blifvit för annans fordran utmätt och
skälig anledning är att befara, att den öfriga egendom, hvari han äger
förmånsrätt, till gäldande af hans fordran otillräcklig är, få gäldenären
försatt i konkurs, inses, att den här beredda säkerheten icke är tillfredsställande.
Af dessa skäl har det ock blifvit vanligt att vid låns beviljande
emot förlagsinteckning såsom säkerhet fordra jämväl borgen.

Om sålunda i allmänhet förlagsinteckningen såsom säkerhet måste
anses skäligen svag, torde detta i alldeles särskild grad blifva händelsen
Bill. till Likså. Prof. 5905. 7 Sami. 46 Haft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N;o 56.

i de fall, då densamma, såsom nu föreslagits, skulle förekomma inom jordbruksnäringen.
Såsom högsta domstolen i sitt öfver 1886 års kommittéförslag
afgifna yttrande framhöll, är jordbruket i här förevarande afseende
icke att jämställa med iodustrien, hvilken i högre grad än jordbruket
äger förmågan att göra däri nedlagdt kapital räntebärande. Då, såsom
ofvan nämnts, otta såsom säkerhet vid lån mot förlagsinteckning fordras
äfven borgen, torde följaktligen detta i äu högre grad blifva fallet
vid lån mot säkerhet af förlagsinteckning i jordbruksinventarier och dylikt.
Motionärernas förhoppning, att rätten att taga förlagsinteckning i
jordbruksinventarier skulle bidraga till att det inom jordbruket för närvarande
så allmänt förekommande borgenssystemet skulle inskränkas, torde
därför icke vara välgrundad.

Det har ock med rätta framhållits, hurusom en lagstiftning, hvilken
till jordbruksnäringen utsträckte förlagsinteckningsinstitutet, skulle kunna
leda till onödiga utgifter inom denna näring och därigenom undergräfva
dess bestånd. Med det sätt, hvarpå detta institut i vårt land är anordnadt,
torde ock blifva eu följd, att åtminstone i vissa fall detsamma af
låntagaren missbrukades till långifvarens skada, hvarför dess tillvaro skulle
menligt inverka på den personliga krediten.

Hvad särskild! beträffar ägarne af jordbruksfastigheter, torde det icke
vara lämpligt att genom skapande af ett kreditmedel sådant som det föreslagna
bereda desse tillfälle att skuldsätta sig utöfver den gräns, som fastighetskrediten
uppdrager. Här en jordägare nödgats anlita denna till
den yttersta gränsen, torde det icke vara med grunderna för en sund
ekonomi öfverensstämmande att gifva honom medel i handom att utöfver
siu personliga kredit än ytterligare skuldsätta sig. Dylikt skulle enligt
utskottets mening icke vara till verklig båtnad för jordbruket, utan snarare
bidraga till dess undergräfvande.

Angående arrendatorer af jord, skulle i utskottets tanke ifrågavarande
kreditmedel visserligen understundom vara fördelaktigt, men å andra
sidan kunde detsamma locka till företag, som icke vore sunda, därigenom
att en person i förlitande på den vinst, han af ett till synes godt arrende
kunde räkna att erhålla, utan några tillgångar endast med hjälp af detta
medel anskaffade för jordbrukets drift nödiga redskap och kreatur.

Det må ock här ytterligare framhållas, hurusom den förmånsrätt,
ifrågavarande förlagsinteckning skulle medföra, alltid skulle stå efter den
i 17 kap. 6 § kandelsbalken omförmälda. Då det vid arrendatorers inträffade
konkurser ofta visat sig omöjligt att utfå de med sistnämnda rätt

Lagutskottets Utlåtande N:o 56. 11

försedda fordringar, framgår det, hvilken ringa säkerhet förlagsinteckningen
ofta skulle medföra. När det vidare kan vara svårt, ibland omöjligt
att beräkna det belopp, hvarmed en husröteersättning vid upphörande af
ett arrende efter många år kan komma att utgå, kan det ock lätt inträffa,
att den förlagsinteckning, som vid meddelandet syntes erbjuda god säkerhet,
visar sig vara af intet värde, när därmed förenade fordran efter flera

år skall uttagas. .

Det synes utskottet, som om den naturliga vägen till beredande åt
hjälp åt kapitalfattiga arrendatorer af jord vore den, hvarpå lagstiftningen
redan i viss mån inslagit med förordningen af den 22 oktober 1867. Den
säkerhet, jordägaren efter denna författning erhållit, kan dock icke anses
fullt tillfredsställande, hvarför en utveckling af berörda stadganden icke
skulle vara utan nytta. Eu sådan har ock af lagberedningen i dess nyligen
afgifna förslag till lag om nyttjanderätt till fast egendom vidtagits,
i det beredningen föreslagit ett stadgande af följande lydelse: »Har jord ägaren

lämnat kreatur eller redskap till fastighetens bruk, och är visst
värde satt å hvad sålunda lämnats, vare arrendator^ pliktig att underarrendetiden
städse å fastigheten hålla sådana lösören, motsvarande för
hvartdera slaget i värde hvad han mottagit. De lösören skola utan särskilt
förbehåll tillhöra jordägaren, ändå att andra sättas i stället för dem,
som blifvit lämnade.»

Med stöd af det sålunda anförda hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion icke må till någon Eiksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 april 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Reservationer:

af lieir Zettevst'') and mot vissa delar af utskottets motivering j
af herr A. Olsson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka motionen
af herr Lindhagen mot utskottets motivering.

Herr Segerdahl har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
ärendets slutliga behandling inom utskottet.

Stockho]m; tryckt hos P. Palmqnists Aktiebolag, 1905.