Lagutskottets Utlåtande N:o 55

Utlåtande 1903:LU55

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

1

tf:o 55.

Ank. till Riksd. kansli den 7 maj 1903, kl. 9 e. m.

Utlåtande i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande skogselds släckning.

Lagutskottet tiar till behandling förehaft två inom Andra Kammaren
väckta, till utskottet hänvisade motioner, hvilka afse ändrade bestämmelser
rörande skogselds släckning.

Den ena af dessa motioner, n:o 26, har afgifvits af herr A. Wiklund
och är af följande lydelse:

»Oaktadt frågan om förändrade bestämmelser till förekommande och
hämmande af skogseldar behandlats af såväl 1868—1870 års skogskommitté
som af 1874, 1879 och 1902 års Riksdagar samt oaktadt värdet af skogarne
ökats för hvarje år som gått, hafva ännu inga åtgärder, utom hvad af ålder
funnits, vidtagits för att skydda denna värdefulla och dyrbara egendom
mot brandskada. Stora arealer af skogsmark härjas årligen af skogsbrand
såväl å de allmänna som de enskilda skogarne, och ej utan skäl har det
påståtts, att vida mer skog blifvit förstörd genom skogsbrand än som fallit
för yxan. Skadorna å de härjade områdena växla efter eldens styrka och
skogens beskaffenhet, men störst blir förödelsen af skogen i yngre skogsbestånd,
där ungskogen i regel dukar under för den allt förhärjande skogsbranden.
För den större skogsägaren kan väl skadan mången gång uppskattas
till höga belopp utan att ändock verka så tryckande, men för den
Bill. till Rilesd. Prot. 1903. 7 Sami. 47 Haft. (N:o 55.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

mindre skogsägaren måste det vara kännbart att utan eget förvållande på
några timmar se sin dyrbaraste egendom, skogen, hvilken han vårdat och
sparat, härjad och förstörd af skogsbranden. Men skadorna å de sålunda
sköflade områdena sträcka sig ej blott till skogsbeståndet, utan äfven själfva
marken lider af en stark skogsbrand, i synnerhet å mager och torr jordmån
samt å bergbunden mark. Själfva mull-lagret förstöres till större eller
mindre del, så att å stenbunden mark endast de hvita stenarne titta fram
och det härjade området företer en hemsk och ödslig anblick. Årtionden,
för att icke säga århundraden, skola förgå för att återställa hvad som på
några timmar å ett sådant område gått förloradt. Det måste därför vara
en bjudande plikt att genom en för ändamålet lämpad lagstiftning söka
förekomma skogseldar samt, då dessa uppstå, hämma deras framfart.

De enda lagbestämmelser i berörda hänseenden, som för närvarande
äro att tillgå, återfinnas i 15 kap. byggningabalken och 19 kap. strafflagen.
I förstnämnda lagrum stadgas: att vissa försiktighetsmått skola
iakttagas vid bränning af svedjeland samt förbud att å sådant tända eld i
stark blåst, stor torka eller hetta, vid påföljd, om ock skada ej sker, af
10 dalers (5 kronor) böter, att om vägfarande man, eller om någon för
annan orsak än svedjande tänder upp eld ute på marken och ej sedan väl
släcker densamma, vare böter 20 daler (10 kronor), att, om så förfares
under stark blåst eller långsam torka, eller där skog och annat kan itändas,
vare böter 40 daler (20 kronor), att, då skogseld uppkommer, grannar och
socknemän skola skynda dit och släcka vid bot af 2 daler (1 krona), att,
om faran tilltager, underrättelse skall gifvas till närmaste kronobetjänt, som
skall utsända budkafle, hvilken ej får nedläggas vid bot af 10 daler (5
kronor), att af hvart matlag en man skall komma till brandstället med
redskap vid bot af 5 daler (2 kronor 50 öre), att om någon kommer för
sent eller träder från sitt arbete och ställe förrän lof gifvits, vare bot 3
daler (1 krona 50 öre), samt att, när elden är dämpad, kronobetjäningen
skall förordna vissa män, som där hålla vakt till dess att ingen fara är.
Sistnämnda lagrum innehåller straffbestämmelser för uppsåtlig! anläggande
och för vållande af skogseld, varande straffet i senare fallet fängelse eller
böter, men i förra fallet straffarbete under längre eller kortare tid.

Redan den omständigheten, att dessa bestämmelser icke undergått
någon förändring allt sedan lagen utfärdades och således äro byggda på
äldre tiders enklare förhållanden, torde i betraktande af de förändringar,
hvilka värdet af skogarne undergått, få anses utgöra tillräckligt skäl för
den åsikten, att desamma, äro föråldrade och otillfredsställande. I all
synnerhet hafva bötesbestämmelserna, hvilka icke stå i något rimligt för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 55. 3

hållande till vare sig värdet å den egendom, som vid yppade tillfällen
af skogseld står på spel, eller till den ersättning, som numera lämnas för
frivilligt åtaget arbete, icke förmått att lämna någon den ringaste trygghet,
och är det därför oförklarligt, att de så länge kunnat orubbade få kvarstå.
Bestämmelserna i öfrigt äro också så sväfvande, att tillämpningen af desamma
säkerligen erbjuder åtskilliga svårigheter i afseende på hvilka
personer skyldigheten att vid skogseld komma tillstädes åligger, och
hvithet ansvar som bör drabba den försumlige. Att befolkningen det
oaktadt i allmänhet varit villig att bidraga till hämmande af skogseldar,
torde mera få tillskrifvas ett hos samma befolkning förefintligt rättsmedvetande
samt en allmer utbredd åsikt om det stora värde, som ligger i
skogarne, än kännedomen om de bestämmelser, hvilka i nyss åberopade
lagrum finnas.

Men äfven i andra afseenden äro bestämmelserna alltför otillfredsställande.
I först anförda lagrum stadgas skyldighet för såväl skogsägare
som för dem, hvilka äro i saknad af skog, att biträda vid släckning af
skogseld. Denna skyldighet drabbar sålunda äfven arbetare, handtverkare
och torpare, hvilka under dagar och veckor kunna få, med uppoffrande af
sin egen dagspenning, utgöra arbete för att skydda andras, vare sig statens
eller enskildes egendom. Att någon ersättning kunde beredas åt dem,
som nödgas offra tid och arbete för släckning af skogseld, vore därför
endast förenadt med billighet och rättvisa och utan tvifvel därjämte
ägnadt att genom den större beredvillighet att genast infinna sig vid
brandstället, som häraf uppstode, främja ett hastigare dämpande af uppkommen
eld. En sådan ersättning vore dess mera berättigad, som det
företrädesvis är i de egentliga skogsbygderna skogseldar i större omfattning
uppstå och det arbete, som kräfves, ofta afser att skydda statens
egna skogar.

Eldigt nu gällande bestämmelser åligger skyldigheten att infinna
sig vid brandstället förutom »hvar ryttare, soldat och båtsman» endast
»en man af hvart matlag». Ingen hänsyn tages till huruvida den ene kan
förfoga öfver flere arbetskrafter än den andre, utan skyldigheten eller tvånget
att biträda vid släckningen är lika för »hvart matlag». Redan detta kunde
vara tillräckligt skäl för eu närmare precision af skyldigheten att biträda
vid släckning af skogseld, men besinnar man vidare, hvilken oerhörd fara
som vid dylika tillfällen är för handen samt huru nödigt det är att genast
söka hämma eldens framfart i dess början, så torde detta utgöra ytterligare
ett skäl för att utsträcka skyldigheten till eu hvar, som icke kan visa laga
förfall för sitt uteblifvande.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

Insikten om det stora fördärf, som skogseldarna åstadkomma, angelägenheten
af skogarnas bevarande samt den fullständiga saknaden af betryggande
lagbestämmelser till förekommande och hämmande af skogseldar,
ha under senare tider föranledt eu del kommuner inom de norrländska
länen att själfva vidtaga åtgärder för hämmande af faran. I sådant syfte
hafva brandfogdar eller tillsyningsman blifvit tillsatta för att, där eld
yppade sig inom deras distrikt, skyndsamt tillkalla närboende befolkning
och genom ett kraftigt ingripande redan i början förebygga eldens vidare
spridning samt att genast underrätta närmaste kronobetjänt om eldens
yppande. Äfven domänstyrelsen lärer hafva vidtagit en sådan åtgärd beträffande
kronoskogarna i de norrländska länen, hvarjämte liknande anordningar
lära finnas inom grannlanden Norge och Finland. Eu sådan åtgärd
torde säkerligen få anses välbetänkt, i synnerhet inom de egentliga, glest
befolkade skogsbygderna, men föreskrifter saknas, huru dessa på sådant sätt
utsedde personer skola komma i åtnjutande af samma hägn och vitsord
som t. ex. de af vederbörande länsstyrelser tillsatta tillsynings- eller polismän.

På grund af livad sålunda blifvit anfördt, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kung! Maj: t hemställa, det täcktes
Kung! Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändring
af nu gällande föråldrade föreskrifter till förekommande och hämmande af
skogseld, i syfte dels att skyldigheten till inställelse vid släckning af skogseld
måtte utsträckas, dels att tydligare bestämmelser om Indika denna
skyldighet åligger må meddelas, dels att föreskrifter må meddelas angående
anställande af brandfogdar eller tillsyningsmän, hvilka böra åtnjuta samma
vitsord som af Konungens befallningshafvande förordnade polismän, dels
att ersättning må beredas dem, hvilka på kallelse inställa sig vid brandstället
och dels till skärpta bestämmelser om straffpåföljd för dem, som
underlåta att inställa sig vid och biträda med släckning af skogseld.»

I motion n:o 100 har herr A. Olsson i Mårdäng till en början delvis
återgifvit 1902 års lagutskotts yttrande öfver en då väckt motion om
skärpt straffpåföljd för underlåtenhet att biträda med släckning af skogseld
samt vidare anfört följande:

»Att ifrågavarande lagbestämmelser äro föråldrade och otillfredsställande
har erfarenheten också till fullo ådagalagt, hvarför alla skäl
synas tala för nödvändigheten af en fullständig omarbetning af desamma.

I likhet med lagutskottet anser jag det vara af synnerlig vikt, att
gränserna för skyldigheten att deltaga uti skogselds släckning noggrant
fastställas. Därvid borde dock enligt min mening tagas under ompröfning,

Lagutskottets Utlåtande N:o 55. 5

huruvida icke någon skillnad bör stadgas mellan skyldighet att deltaga
uti det egentliga hämmandet af utbruten skogseld och i det därefter följande
eftersläckningsarbetet, hvilket stundom kan kräfva lång tid.

Då missnöjet med nu gällande bestämmelser grundar sig därpå, att
skyldigheten i fråga är för alla lika utan afseende på om man äger tusentals
hektar skogsmark, som hotas af utbruten skogseld, eller om man icke
äger en enda kv.-meter, synes icke ringa vikt ligga därpå, att mera rättvisa
grunder för berörda skyldigheter fastställas, eller, om detta i särskilda
fall skulle möta oöfverstigliga svårigheter, att rätt till någon ersättning i
dylika fall må tillerkännas dem, som icke äga skogsmark.

T fråga om kallelse till att taga del uti hämmandet af uppkommen
skogseld torde kunna ifrågasättas, om ej befogenhet att utfärda sådan bör
tillerkännas den eller dem inom socken på landet, som vederbörande å
kommunalstämma därtill utse. Uti vidsträckta kommuner (socknar) och
i all synnerhet om länsmansdistriktet utgöres af två sådana, kan, i brist
på erforderligt manskap, elden få ganska lång tid att ohejdad rasa. I
detta afseende synes den norska lagstiftningen gå i den af mig antydda
riktningen.

Beträffande utkommendering af militärmanskap, angående hvilken en
motionär vid 1902 års riksdag hemställde, skall jag icke uttala någon
mening i allmänhet, men det synes dock kunna ifrågasättas om icke i de
fall, där skogseld uppkommit å kronans skogsmark eller hotar sådan, utkommendering
af militärmanskap att biträda vid eldens släckning borde
vara icke blott tillåten, utan jämväl föreskrifven.

Att på förevarande område åstadkomma en nöjaktig lagstiftning
torde emellertid utgöra en så svårlöst fråga, att den i sitt nuvarande läge
bör till förberedande behandling öfverlämnas till Kungl. Maj:t.

På grund af hvad här ofvan är anfördt, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag,
innefattande föreskrifter rörande skogselds släckning.»

I herr Olssons motion har herr O. Emthén instämt.

Såsom äfven nästlidet års lagutskott i sitt ofvan omförmälda utlåtande
framhöll, äro de nuvarande lagbestämmelserna angående släckning

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

af skogseld i flere hänseenden föråldrade och otillfredsställande. Sålunda
äro stadgandena om skyldigheten att deltaga i sådan släckning byggda på
äldre tiders förhållanden, och det låter sig numera knappast göra att med
ledning af dessa stadganden komma till någon bestämd uppfattning om
hvilka personer det i ett visst fall åligger att inställa sig för berörda
ändamål, och livilka ansvaret skall drabba i händelse af underlåtenhet
härutinnan. Tillämpningen af nämnda stadganden är därför förenad med
synnerliga svårigheter. Huru man än må tolka bestämmelserna i ämnet,
äro de dessutom i allmänhet ej tillräckliga, för att man med stöd af dem
skulle kunna åstadkomma erforderligt släckningsmanskap, och detta med
den skyndsamhet, som i dylika händelser är af så stor vikt. På grund af
bestämmelsernas otydlighet torde ansvar sällan kunna åläggas för underlåtenhet
att efterkomma desamma, och de böter, som finnas stadgade, äro för öfrigt
begränsade till sådana belopp, att någon kraftigare verkan af det straff,
hvartill den tredskande kan blifva fälld, icke lärer vara att emotse. På
samma gång den nuvarande lagstiftningen alltså lämnar mycket öfrigt att
önska i fråga om tydlighet och effektivitet, kan man hysa berättigad tvekan
om rättvisan af de grunder, hvarpå densamma hvilar. Äfven om man
anser släckning af skogseld utgöra en angelägenhet af den beskaffenhet, att
det fortfarande bör vara en allmän medborgerlig förpliktelse att däri deltaga,
bör det nämligen erkännas, att fullgörandet af denna förpliktelse
mången gång kan vara mycket betungande. Billighetsskäl synas därför
tala för att personer, hvilkas medverkan kräfves för släckning af skogseld,
utan att de däraf själfva hafva intresse, skulle, när förhållandena sådant påkallade,
äga rätt till någon ersättning för sitt arbete och sin tidspillan.
Gällande lagstiftning innehåller emellertid icke några föreskrifter i sådant
syfte.

De bristfälligheter, som sålunda vidlåda förevarande bestämmelser,
synas utskottet så mycket mera förtjäna uppmärksamhet, som erfarenheten
nogsamt visat, hvilken skada skogseldarna, särskildt i de norra delarna af
vårt land, kunna förorsaka. Frågan om åvägabringande af lämpliga föreskrifter
till hämmande af sådana eldar är därför af stor nationalekonomisk
betydelse, och äfven i sin egenskap af skogsägare har staten härvid viktiga
intressen att bevaka. Enahanda behof har i vårt grannland Norge redan
föranleda att dessa förhållanden ordnats genom en särskild lag af den
27 juli 1896.

Utskottet finner alltså en revision af bestämmelserna i ämnet vara
behöflig och önskvärd.

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.
På sålunda anförda skäl hemställer utskottet,

7

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga, förslag till lag, innefattande ändrade bestämmelser
rörande förekommande och släckning af skogseld.

Stockholm den 7 maj 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr Leman har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i detta
ärendes behandling inom utskottet.