Lagutskottets Utlåtande N:o 54

Utlåtande 1902:LU54

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

V;« 64.

Ank. till Riksd. kansli den 6 maj 1902, kl. 7 e. ni.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t angående lagstiftning i fråga om deposition af
värdepapper.

Lagutskottet har till behandling förehaft en inom Andra Kammaren
af herr V. L. Moll väckt och till utskottet hänvisad motion, n:o 38,
af denna lydelse:

»Det svenska bankväsendet har under det senaste årtiondet tagit
en synnerligen kraftig utveckling icke endast utåt genom grundandet af
nya banker samt ökning af bankernas grundfonder och omsättningssummor;
äfven inåt har utvecklingen varit mycket stark: nya verksamhetsområden
hafva skapats, bankaffärerna hafva blifvit allt mångsidigare,
banktekniken allt fullkomligare. Bankerna hafva blifvit allt mera skickade
att tillgodose den allmänna rörelsens växande kraf.

På det att denna utveckling ej må urarta, måste emellertid lagstiftningen
steg för steg följa med för att ingripa hindrande, der utvecklingen
hotar att inslå på farliga vägar, eller reglerande, der till
allmänhetens tryggande lagbestämmelser visa sig erforderliga.

Bland nya verksamhetsgrenar, bankerna skapat sig, är den rörelse,
som af deras så kallade notariatafdelningar utöfvas. Helt och hållet
ny kan denna verksamhetsgren visserligen icke kallas, ty äfven före

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

notariatafdelningarnes inrättande bedrefvo nog åtskilliga banker en del
af den rörelse, hvarmed dessa afdelningar syssla. Men genom notariatafdelningarnes
inrättande har denna verksamhet satts i system.

En bland notariatafdelningarnes vigtigaste funktioner är att till
förvar och skötsel mottaga värdepapper. Denna verksamhet är lika
naturlig för bankerna som gagnelig för allmänheten. Densamma är
egjiad att tillföra bankerna nya kunder och nya affärer. För allmänheten
och i all synnerhet för småkapiialister utan affärsvana medför
den stora fördelar: mot en ringa afgift erbjudes försäkring mot förluster
i följd af stöld, brand, försummad iakttagelse af inteckningsförnyelser
eller obligationsutlottningar m. m.

Då denna verksamhet följaktligen är förtjent af uppmuntran från
allmänhetens sida, är det af största vigt, att densamma genom i tid
vidtagna lagstiftningsåtgärder regleras och tryggas.

Ett hufvudvilkor för en fruktbringande utveckling af notariatafdelningarnes
verksamhet är, att denna strängt skiljes från bankernas öfriga
verksamhet. Genom notariatafdelningarnes upprättande hafva visserligen
bankerna sjelfva sörjt för att denna rörelsegren blifvit från den
öfriga bankverksamheten skild. Men denna skilsmessa, som borde
vara reel och lagstadgad, är för närvarande uteslutande formel och
frivillig.

Det är en grundväsentlig skilnad emellan att hos en bank insätta
kontanta penningar, som banken eger att använda i sin rörelse, och
att hos en bank deponera värdepapper, öfver hvilka banken icke eger
att förfoga. En penningdeposition hos en bank innebär en viss risk;
banken kan råka på obestånd och deponeuten förlora större eller mindre
del af sina insatta penningar. Men en deposition af värdepapper borde
icke innebära en dylik risk. Så vidt görligt är, borde den möjligheten
vara utesluten, att en person, som hos en bank till förvar och vård
deponerat till exempel svenska statens obligationer, skulle, derest banken
råkade på obestånd, kunna komma i den ställningen, att han, i
stället för att vid anfordran återfå sina obligationer, nödgades hos bankens
konkursmassa bevaka värdet af desamma såsom fordran utan förmånsrätt.

Behofvet af särskilda lagbestämmelser angående hithörande förhållanden
— utöfver tillämpliga bestämmelser i allmänna strafflagen —
har man insett i Tyskland, hvarest finnes en särskild lag om de skyldigheter,
som åligga mottagare af andras värdepapper till förvar, den
så kallade depotlagen af den 5 juli 1896. Denna lag ålägger mottagaren
att hålla särskild bokföring öfver till förvar mottagna värdeBih
till Likså. Prof. 1902. 7 Samt, 44 Raft. 2

10

Lagutskottets Utfilande N:o 54.

papper, att hålla dessa papper skilda från mottagarnes egna papper,
samt stadgar stränga straff för öfverträdelse häraf.

Då denna gren af bankernas verksamhet redan antagit betydande
utsträckning — här i Stockholm finnas minst fem banker, som inrättat
särskilda notariatafdelningar, hvarförutom banker, som icke hafva dylika
afdelningar, pläga af kunder mottaga värdepapper till förvar —; då
vidare är att hoppas, att denna rörelsegren kommer att till allmänhetens
och bankernas fromma ytterligare utvecklas, så torde ur synpunkten åt
båda parternas intresse lagstiftningsåtgärder böra vidtagas till tryggande,
så långt görligt är, af deponentens rätt att under alla förhållanden
vid anfordran återbekomma sina värdepapper.

Såsom mönster för dylika lagbestämmelser torde den tyska depotlagen
i åtskilliga afseenden kunna tjena.

Med anledning af hvad jag sålunda haft äran anföra, tillåter jag
mig vördsamt hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lag om de förpligtelser, som åligga mottagare af
värdepapper till förvar.»

Såsom af den förevarande motionen framgår, har i densamma
gifvits uttryck åt önskvärdheten af, att i en särskild lag måtte närmare
bestämmas de skyldigheter, som åligga den, hvilken till förvar
och skötsel emottager annans värdepapper. I motsats till motionären
anser emellertid lagutskottet, att något större behof af en dylik lag ej
kan anses föreligga. Redan i nu gällande lag, uti 12 kap. handelsbalken,
finnas föreskrifter i detta ämne, hvilka väl ej kunna anses uttömmande,
men hvilka dock,! efter utskottets förmenande, äro byggda
på en rigtig grund och i hufvudsak ganska tillfredsställande. Eu omarbetning
af den omfattning och i det syfte, motionären föreslagit, synes
derför icke vara så nödig, att någon särskild lagstiftningsåtgärd derför
bör vidtagas, utan torde med den af motionären väckta frågan kunna
anstå, till dess vid en blifvande revision af handelsbalken i dess helhet
äfven förberörda kapitel af densamma blir föremål för omarbetning.
Såsom motionären framhållit, är det en väsentlig skilnad mellan, å ena
sidan, att i en bank insätta kontanta penningar, t. ex. å s. k. depositionsräkning,
hvilka penningar banken får i sin rörelse använda, hvaremot
insättaren får en fordran hos banken, samt, å andra sidan, att i

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

förvar hus eu bank lemna vissa värdepapper, öfver bvilka banken icke
eger förfoga; i senare fallet får icke banken eganderätt till dessa papper,
utan de förblifva deponentens egendom. Nödgas banken gorå konkurs,
eger samma förhållande rum, som då en. enskild person, hvilken i sm
vård mottagit annans gods, måste afstå, sin egendom till borgenärernas
förnöjande; deponenten behöfver nemligen ej bevaka den deponeiade
egendomens värde i konkursen, utan han har rätt att ur konkursboet
uttaga samma sin egendom. Skulle åter vid anfordran hos den, i hvars
vård annans gods blifvit anförtrodt, godset ej finnas i behåll, föreligger
ett brottsligt förfarande, som ju ej kan genom någon lag förekommas,
men hvarför straffbestämmelser finnas i strafflagen stadgade.

Utskottet får alltså hemställa,

att herr Molls förevarande motion icke må af
Riksdagen bifallas.

Stockholm den 6 maj 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.