Lagutskottets Utlåtande N:o 54

Utlåtande 1889:LU54

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

1

N:o 54.

Ank. till Eiksd. kansli den 7 maj 1889, kl. 5 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion med förslag
till stadgande omgående den rätt, som i afseende på
fideikommissfastighet tillkommer delegare i boet efter afliden
fideikommissarie.

Till lagutskottets handläggning har Första Kammaren hänvisat en
inom nämnda kammare af herr Fr. von Strokirch afgifven motion,
n:o 32, så lydande:

»I nådig förordning af den 3 april 1810 har Kongl. Maj:t vid öfvervägande
af lagens stadgande i 16 kap. jordabalken, om fardag för
landbonde och hyresman eller deras sterbhusdelegare, samt förordningen
den 22 oktober 1766 om lika förmån för tjenstemäns enkor och arfvingar
å deras innehafvande boställen, velat med rikets ständer stadga,
att när den, som under fideikommissvilkor innehar fast egendom, afliden,
skola alla, som efter allmän lag äro hans sterbhusdelegare, njuta
fardag å hus och gård i staden efter 10 och 13 §§ af 16 kap. jordabalken
samt å hemman å landet efter 2 § sista mom. och 5 § af
samma kapitel, jemförda med sistnämnda förordning; dock att blotta
dödsfallet anses ega lika verkan med uppsägning, samt att, när fideikommissförfattningen
uttryckligen stadgar annat förhållande med flyttning
och uppsägning, sådant efter ordalydelsen följes.

Med denna förordnings grund och mening synes mest öfverens -

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

stämma, att sterbliusdelegarne under fardagsåret icke skulle öfver egendomen
ega vidsträcktare rätt än hyresmannen eller landbo, men som
uttryckligt stadgande derom ej meddelades, bar inträffat och kommer
sannolikt att ytterligare inträffa, att fideikommissinnehafvares sterbhusdelegare
groft missbruka sin rätt öfver egendomen, så t. ex. genom
att fullkomligt afverka och rent af sköfla all skog till oberäknelig
skada för egendom och kringliggande ort.

Med anledning häraf får jag föreslå, att Riksdagen måtte för sin
del besluta följande förklaring:

Då afliden fideikommissinnehafvares sterbhusdelegare på grund af
kongl. förordningen den 3 april 1810 njuta fardag å fast egendom,
ege de ej öfver egendomen förfoga med vidsträcktare rätt än enligt
lag tillkommer i stad hyresman och på landet landbo.»

På sätt motionären antydt, har erfarenheten gifvit vid handen, att
sterbliusdelegarne efter en afliden fideikommissarie under den tid, de
på grund af det anförda stadgandet i förordningen den 3 april 1810
innehaft fideikommissfastighet, stundom förvaltat egendomen på ett
sätt, som afsett att bereda sterbhuset största möjliga inkomst, utan
hänsyn till hvad eu rigtig hushållning med egendomens tillgångar
kunnat kräfva. Motionärens förslag åsyftar att förekomma dylika
missbruk.

Huru önskvärd också en lagbestämmelse i sådant syfte må förefalla,
finner lagutskottet sig dock icke kunna tillstyrka motionärens
förslag. Fideikommissarien sjelf har ju, så vida ej fideikommissbrefvet
derom innehåller några särskilda bestämmelser, rätt att vid egendomens
skötsel förfara efter sitt godtfinnande, äfven om hans sätt att sköta
egendomen länder denna och derigenom också dess framtida innehafvare
till skada. Sådana fall torde förekomma oftare än de af motionären
anförda. Vid sådant förhållande synes det utskottet mindre
lämpligt att inskränka sterbliusdelegarnes rätt i detta afseende, då en
inskränkning i fideikommissariens befogenhet icke blifvit ifrågasatt.

Motionärens förslag afser tydligen i främsta rummet förekommande
af skogssköfling. Men förslagets antagande skulle också lägga hinder
i vägen för en med en rigtig skogshushållning förenlig utverkning
under fardagstiden. Om en fideikommissarie under en följd af år låtit
egendomens skog stå orörd, synas hans sterbhusdelegare icke böra
betagas rätten att under fardagstiden afverka så mycket deraf, som
utan fara för skogens framtida bestånd kan ske; och någon allmänt

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

9

gällande regel för hvad i detta afseende bör vara medgifvet lärer svårligen
kunna uppställas.

Då sålunda det föreslagna stadgandet, enligt utskottets uppfattning,
endast ofullkomligt skulle främja det mål, motionären velat vinna, fideikommissegendoms
skyddande mot misshushållning, och å den andra
•skulle kunna hindra ett fullt behörigt tillgodogörande af sådan egendom
under fardagstiden, föranlåtes utskottet hemställa,

att motionen icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 7 maj 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservation

af herr Bergström, som väl instämt i det slut, hvari utskottet stannat,
men ansett, att motiveringen bort annorlunda affattas.

Bih. till Likså. Prat. 1889.

7 Sami.

30 Haft.

2