Lagutskottets Utlåtande N:o 53

Utlåtande 1909:LU53

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

1

Nso 53.

Ank. till Kiksd. kansli den 26 April 1909 kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående skydd för innehafvare af rätt till husbehofsvirke
från skog, som äges eller disponeras af annan.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 114, hafva herrar Carl Lindhagen och Rob. Karlsson anfört
följande:

»I annan motion af denna dag har berörts frågan att bereda bolagsarrendatorer,
torpare och andra dylika brukare af annan tillhörig jord en
tryggare besittningsrätt. Med denna sak sammanhänger på visst sätt
nedannämnda spörsmål.

Mångenstädes i vårt land och i all synnerhet i de nordligare landskapen
är jordbruket ofta enligt gällande aftal hänvisadt till att taga sitt
husbehof af virke från skog, som äges eller disponeras af annan. Sålunda
ha bönderna i Norrland och Dalarne med få undantag vid de femtioåriga
afverkningsupplåtelserna förbehållit sig dylik rätt. Och vidare ha vid de
talrika torpupplåtelserna, vare sig de ägt rum på evärdelig tid eller på
vissa år eller innehafvarens lifstid, enahanda förbehåll i en mängd fall
kommit till stånd. Aftalen innehålla i regeln, ja kanske undantagslöst,
endast ett fastslående af själfva rättigheten till husbehofsvirke och ibland
äfven sättet för dess uttagande, hvadan särskilda föreskrifter i ändamål
att trygga rättighetens bestånd gentemot en eventuell totalafverkning af
skogen saknas.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 52 Käft (N:o 53.)

1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

Fordom förelåg här ej så stor fara. Men i den mån skogssköflingen
framskrider och särskildt pappersmassetillverkningen tager hela skogsbeståndet,
uppkomma konflikter. Lägenhetshafvare får ej ut sitt husbehofsvirke
på hufvudfastigketen, och den, som sålt skog till afvikning,
får ej ut sitt husbehof på egen mark. De afverkningsupplåtelser, som ej begränsats
till skog af viss storlek, leda naturligtvis också till att vid kontraktstidens
slut endast buskar kvarlämnas. Man hör också nu ofta från vissa
trakter i Norrland och särskildt där en myckenhet torp finnes, yrkanden
framkomma på en lagstiftning till skyddande af rätten till husbehofsvirke.

För en olärd rättsuppfattning synes det emellertid vara en själfklar
sak, att en förbehållen förmån af husbehofsvirke borde innefatta rättighet
för den, som åtnjuter densamma, att kunna förhindra en skogssköfling,
hvarigenom förmånen för en lång tid framåt åsidosättes, samt kräfva
skadestånd, när genom eu afverkning husbehofsvirket ej vidare kan uttagas.
Med den formella syn på saken, som vår rättspraxis gärna anlägger
i dylika frågor, är det dock så godt som uteslutet att tänka sig
möjlighet för jordbruket att vinna något skydd för sina ifrågavarande
rättigheter hos domstolarne. Detta bestyrkes ock af domstolsutslag.

Vid 1907 års riksdag väckte herr Hörnstén motion om skydd för
dessa rättigheter. Saken föll emellertid i Riksdagen, i Andra Kammaren
dock efter votering med 115 röster mot 75.

År 1908 kom saken ånyo före, i det att Andra Kammaren biföll och
Första Kammaren afslog en reservation i lagutskottet, att i motiveringen
till Riksdagens skrifvelse med anledning af justitieombudsmannens förslag
till omarbetning af 24 kap. strafflagen äfven skulle fästas uppmärksamheten
på denna sak.

Då detta för dem, saken rörer, är en fråga för dagen, som ej borde
få uppskjutas, måste den komma igen.

Det hemställes alltså, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla
om framläggande af en lagstiftning, hvarigenom innehafvare af rätt till
husbehofsvirke från skog, som äges eller disponeras af annan, må kunna
erhålla skydd gentemot en afverkning, hvilken äfventyrar eller omintetgör
berörda förmåns uttagande ur skogen.»

Utskottets Den rätt till husbehofsvirke, som i förevarande motion afses, synes

yttrande, kunna förekomma i två väsentligen olika fall. I det ena har skogsägaren
upplåtit afverkningsrätt till sin skog till annan person och därvid förbehållit
sig husbehofsvirke. Upplåtarens rätt till detta virke är alltså full

Lagutslcottets Utlåtande N:o 53.

3

äganderätt, begränsad genom af ver kningsr ätten. I det andra fallet åter
afser rätten till husbekofsvirke befogenhet att från annans mark taga viss
mängd virke. Denna rätt kan förekomma dels som en servitutsrätt, då
dess tillgodonjutande förbundits med innehafvet af en fastighet, och
dels, där så ej är fallet, som nyttjanderätt, samt kan grunda sig antingen
på förbehåll vid öfverlåtelse af äganderätten till den mark, hvarifrån virket
skall tagas, eller ock på annat aftal. För hvarje fall är den till husbehofsskog
berättigade genom aftalet skyddad i förhållande till medkontrahenten
eller den, som med honom är lika förbunden. I förhållande
åter till öfriga rättsägande kan den till husbehofsskog berättigade, så vidt
aftalet är skriftligen uppsatt, erhålla skydd genom inteckning jämlikt bestämmelserna
i 39 och 55 §§ inteckningsförordningen. I fråga om vid
försäljning förbehållna rättigheter gälla de särskilda stadganden till säljarens
förmån, som omförmälas ill kap. 2 § jordabalken samt 48, 49 och
56 §§ inteckningsförordningen.

För den ifrågavarande husbehofsrättens formella bestånd synes alltså
vara väl sörj dt i vår lagstiftning. Återstår då frågan om utvägen för
husbehofsrättsägaren att med tillhjälp af bestående lag göra sin rätt i
materiellt afseende gällande.

Härutinnan framhålla motionärerna, att det skulle vara så godt som
uteslutet för en rättsägare såväl att förhindra en skogssköfling, hvarigenom
förmånen af husbehofsskog en lång tid framåt åsidosattes, som att
kräfva skadestånd, när genom en afverkning husbehofsvirket ej vidare
kunde uttagas. Utskottet kan dock icke dela denna uppfattning. Med afseende
å möjligheten att förhindra en husbehofsrättens bestånd verkligen
äfventyrande afverkning står det rättsinnehafvaren alltid öppet att efter
stämning till domstol få afverkningsförbud i erforderlig omfattning meddeladt.
Där så anses påkalladt, bör interimistiskt afverkningsförbud
kunna hos öfverexekutor utverkas enligt 147 § utsökningslagen. Har i
strid mot aftalet afverkning ägt rum i den omfattning eller eljest på sådant
sätt, att den förbehållna eller medgifna husbehofsrätten blifvit trädd
för nära, kan någon tvekan ej råda därom, att innehafvaren af denna
rätt enligt allmänna skadeståndsregler är berättigad till skadeersättning.

Då under den förevarande frågans tidigare behandling inom Riksdagen
till stöd för den af motionärerna förfäktade mening, att i praxis
rätten till husbehofsskog svårligen skulle kunna göras gällande, åberopats
en af högsta domstolen den 21 mars 1905 meddelad dom (nytt juridiskt
arkiv, afd. 1, sid. 114), synes utskottet detta berott på en missuppfattning.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 april 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer

af herrar Lindhagen och Karlsson i Fjät, hvilka yttrat:

»Utskottet har till en början lämnat en framställning af, hur aftal om nyttjanderätt
och således äfven om husbehofsvirke kan enligt gällande lag
formellt skyddas. Däremot har utskottet föga sysselsatt sig med den i motionen
väckta sakfrågan, huruvida aftalad rätt till husbehofsvirke från en
skog också innefattar rätt att förhindra en totalafverkning af skogen eller
att erhålla skadestånd, när genom dylik afverkning förmånens uttagande
ur skogen omintetgjorts.

Ett missförhållande är obestridligen, att det ej finnes någon lag härom.
Afgörandet beror af de olika domarnes subjektiva uppfattning, om hvad
härutinnan bör anses vara det juridiskt rätta. Det i en reservation till
lagutskottets år 1907 afgifna betänkande i ämnet omnämnda hofrättsutslaget
frånkänner uttryckligen innehafvaren af husbehofsfång en dylik rätt.
Den af utskottet åberopade domen af högsta domstolen pekar i viss mån
indirekt i samma riktning. Därtill kommer, att enligt hvad från olika
håll uppgifvits den allmänna meningen i skogstrakterna synes i allmänhet
vara på det klara med, att en sådan rätt icke finnes.

Då denna sak i vissa trakter af vårt land har stor betydelse för en
mängd små jordbrukare och torpare, synes det vara önskligt att till skyddande
af deras verkliga rätt tydlig lagstiftning därom kommer till stånd.
En ytterligare anledning därtill ligger i svårigheten för att ej säga omöjligheten
för alla dessa småbrukare att kunna bekosta och i öfrigt komma

Lagutskottets Utlåtande N:o 53, 5

i land med de invecklade och kostsamma rättsåtgärder, som med oviss utgång
måste tillitas i hvarje föreliggande fall. En utredning af frågan är
i alla händelser önsklig.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställes,

att Eiksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
taga i öfvervägande, huruvida och i hvad mån innehafvare
af rätt till husbehofsvirke från skog, som äges
eller disponeras af annan, må kunna genom lagstiftning
erhålla skydd gentemot en utverkning, som äfventyrar
eller omintetgör berörda förmåns uttagande ur skogen.»

af herrar Zetterstrand, Widén, Pettersson från Södertälje, Jansson i
Edsbäcken, Ersson och Åkerlund, hvilka instämt i herrar Lindhagens och
Karlssons ofvanstående yrkande.

Herr grefve Hamilton har anhållit få här antecknadt, att han icke
deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Bih. till Biksd. Prof. 1909.

7 Sami.

52 Höft.

2