Lagutskottets Utlåtande N:o 53

Utlåtande 1903:LU53

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

1

N:o 53.

Ank. till Riksd. kansli den 21 april 1903 kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 18 kap.
16 § strafflagen.

Lagutskottet liar till förberedande behandling fått mottaga en af herr
J. Ngdal i Andra Kammaren väckt motion, n:o 123, af följande lydelse:

»Vid nästlidet års riksdag föreslog jag nti en då afgifven motion
(n:o 87), att Riksdagen måtte besluta, att 18 kap. 16 § strafflagen skulle
erhålla följande förändrade lydelse:

Misshandel af djur straffas med böter. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må till fängelse dömas.

Till stöd för detta förslag anförde jag följande:

Allt kraftigare och bestämdare krafvel'' det allmänna rättsmedvetandet
skärpta straffbestämmelser i fråga om djurplågeribrott.

På intet område torde det emellertid vara svårare att åstadkomma en
fullt effektiv och på samma gång rättvis lagstiftning. Eu handling, som
i ett gifvet fäll och ntöfvad under då för handen varande förhållanden
måste betraktas såsom straffvärdt djurplågeri, kan i ett annat fall och
under andra förhållanden vara berättigad, ja, till och med en plikt.

Hvarje specialiserande i lagen om djurplågeribrott är därför farligt.
Och dess bättre har den lagstiftande makten i Sverige en sådan erfarenhet
af de lagskipande myndigheterna, att den utan tvekan kan åt de senares
afgörande öfverlämna, när i de speciella fallen straffvärdt djurplågeri föreligger
eller icke. Det lider intet tvifvel, att med den samvetsgrannhet,
Bill. till Likså. Brok 1003. 7 Samt, 45 Höft. (N:o 53). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

som utmärker den svenska domarekåren, ock med den varsamhet, med
hvilken vår allmänna åklagaremakt utöfvas, skulle såväl de speciella djurskyddsvännerna
som öfriga samhällsmedlemmar kunna känna sig tillfredsställda
med eu lagstiftning, som inrymde åt domstolarne makten att inom
väsentligt vidgade gränser karakterisera brott och belägga straff.

Vår nu gällande djurplågerilagstiftning, som återfinnes i 18 kap. 16 §
strafflagen, lyder sålunda: »Visar någon i behandling af egna eller andras

kreatur uppenbar grymhet, straffas med böter. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas».

Det är icke bland djurvännerna i vårt land mer än en mening därom,
att denna paragraf är synnerligen otillfredsställande. Vid upprepade
tillfällen ha dess restriktioner lagt hinder för domstolarne att såsom djurplågeri
bestraffa förseelser, hvilka varit synnerligen upprörande.

Jag behöfver endast erinra om det på sin tid så mycket omtalade
Wulffska cirkusdjurplågeriet, som undgick straff — emedan det icke kunnat
visas vara »uppenbar grymhet».

Och här i Andra Kammaren berättade år 1888 herr Wretlind följande,
högst betecknande episod: »En sjåare (i Göteborg) hade tagit sig för att
öfvergjuta en råtta med petroleum och sedan tända eld på densamma,
hvarefter råttan fick springa omkring, och han fröjdade sig åt hennes
plågor. Han blef anklagad för djurplågeri, hvilket ju var fullt berättigad!.
Men han skrattade inför polisdomaren, emedan han visste, att han ej kunde
dömas för djurplågeri på den grand att djuret ej var husdjur. Polisdomaren
kom då på den fyndiga idén att döma honom till straff — för
ovarsamt handhafvande af elden».

Eu rå människa, som tillfredställer sina lägsta drifter, sitt usla begär
att plåga en lefvande, kännande varelse, undgår, om denna icke är ett
husdjur, helt och hållet straff därför. Och likväl visar hon eu likaså
brottslig vilja, likaså farliga tendenser som den, hvilken på enahanda sätt
behandlar ett husdjur.

Man må icke invända, att genom utsträckning af strafflagens bestämmelser
jämväl till andra djur än husdjur omöjliggör man månget behandlingssätt
af de vilda djuren, som icke kan anses fördömligt, exempelvis
jakt och fiske.

Detta blir ingalunda händelsen. Lika visst som jaktens och fiskets
näringsfång kunna utöfvas på ett sätt, som icke öfverensstämmer med
humanitetens lagar, lika visst kunna de idkas så, att de skäligen icke
böra karakteriseras såsom straffvärda.

Men att i detta fall i lagstiftningen uppdraga gränsen mellan straff -

Lagutskottets Utlåtande N:o ött.

3

värdt och icke straffvärdt itr alldeles omöjligt. Derför bör lagen så affattas,
att domaren, som får för sig framlagda de närmare omständigheterna,
kan skilja den straffvärde från den, hvilken handlat sedligt och oklanderligt.

Och jag upprepar än en gång: Den lagstiftande makten i vårt land
har sådan erfarenhet af de lagskipande myndigheterna, att den icke skäligen
har anledning att hysa tvekan att i dessa myndigheters händer
bigga afgörandet, när i de speciella fallen straff bör åläggas eller icke.

Slutligen vill jag påpeka ett ytterligare stöd för min uppfattning, att
straff för djurplågeri äfven bör åläggas dem, Indika utöfva sådant mot djur,
som icke äro husdjur.

Genom ett cirkulär af den 4 november 1902 till domkapitlen, direktionerna
öfver Stockholms stads undervisningsverk och Nya elementarskolan
samt öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor har Kungl.
Maj:t fast »skolföreståndares och lärares, särskild! lärarnes i kristendomskunskap
och naturkunnighet, uppmärksamhet på angelägenheten däraf,
att ungdomen erhåller en rätt insikt i människans förhållande till djurvärlden
samt i de skyldigheter, som människan i följd däraf har emot
såväl de vilda som de tama djuren, i syfte att därigenom ungdomens medkänsla
för djuren må väckas samt all onödig grymhet mot dem undanrödjas».

Härmed har Kungl. Maj:t tydligt uttalat sig anse, att människan har
plikter såväl mot de vilda som mot de tama djuren.

Att under sådana förhållanden stadga straff för plikt öfverträdelse!'' är
endast en enkel konsekvens af hvad som redan af Kungl. Maj:t uttalats
som en oemotsäglig princip.

Uti sitt öfver motionen afgifna utlåtande n:o 17 hemställde lagutskottet,
att densamma icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet fanns emellertid fogad en reservation af herr Lindhagen,
med hvilken herrar Zetterstrand och Gussing instämde. Däri
föreslogs, att Riksdagen ville för sin del antaga följande ändrade lydelse
af 18 kap. 16 § strafflagen:

Visar någon i behandling af djur uppenbar grymhet; straffes med
böter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må till fängelse i
högst sex månader dömas.

Vid ärendets behandling i Första Kammaren blef lagutskottets hemställan
bifallen, under det att vid dess behandling här i kammaren reservanternas
förslag blef efter en uttömmande debatt titan votering; antaget.

Rå jag nu anhåller att få återupprepa min motion och därvid anser

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

mig böra vidhålla mitt yrkande i alla dess delar, tillåter jag mig till stöd
därför få erinra om hvad jag vid ärendets föredragning här i kammaren
den 1 mars 1902 hade äran yttra:

»Det är sålunda i två hänseenden, som förevarande lagstadgande enligt
förslaget skulle ändras och på samma gång skärpas: Uttrycket »uppenbar
grymhet» skulle nämligen utbytas mot uttrycket »misshandel» och orden
»egna eller andras kreatur» ersättas af ordet »djur».

Det lär väl för hvar och eu vara lätt att förstå, hvarför man från
djurskyddsvänligt håll finner det ömkligt, att de ord, hvarmed i lagen
det straffbara djurplågeriet beskrifves, ha en så pass omfattande betydelse,
att hvarje sådan misshandel af djur, som inför det allmänna rättsmedvetandet
är moraliskt fördömlig, äfven blir juridiskt straffbar. Så är icke
förhållandet med den nuvarande beskrifningen å ifrågavarande brottsbegrepp.
»Uppenbar grymhet» i behandlingen af djur ådagalägger enligt
vanligt språkbruk endast den, som gör sig saker till ett påtagligt, omisskännligt
och afsiktligt djurplågeri af synnerligen svår beskaffenhet. Lagutskottet
medgifver också, att termen »uppenbar grymhet» icke är eu
adekvat beteckning för begreppet straffbart djurplågeri. Det säger: »Med
den tolkning af förevarande lagrum, hvilken i praxis utbildat sig, torde
det numera få anses gifvet, att detsamma är tillämpligt ej blott på de
gröfsta fallen af djurplågeri, då någon plågar endast för det nöje, som
beredes honom genom det plågade offrets smärta, utan äfven på hvarje
annat rått och hänsynslöst plågande af beskaffenhet att fördömas af den
sunda naturliga sedlighetskänslan». Härmed vill utskottet säga, att med
den tolkning af lagrummet, som utbildat sig vid domstolar^, lagrummet
är tillämpligt äfven på sådana fall af djurplågeri, som icke kunna karakteriseras
såsom grymma i detta ords vanliga mening. Men om'' så är, så
bevisar detta, att ordet grymhet icke längre är lämpligt, utan bör ersättas
af en term, som bättre uttrycker begreppet straffbart djurplågeri.

Jag vågar dock icke tro, att utskottet har så alldeles rätt i sitt antagande,
att lagrummet, sådant det nu lyder, är tillämpligt och äfven
tillämpas på, såsom det heter i betänkandet, hvarje »rått och hänsynslöst
plågande af beskaffenhet att fördömas af den sunda naturliga sedlighetskänslan».
Det finnes nämligen flera arter af upprörande djurplågeri, Indika
skyddas af modet, fördomen och traditionen eller af mäktiga intressen,
och för Indika man gör anspråk på, att de icke skola hänföras till straff''
bart djurplågeri. Såsom exempel härpå vill jag blott nämna den misshandel
af djur, som äger rum vid kapplöpningar och distansridter eller
vid användningen af en del gamla slaktsätt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

Jag tror nog, att utskottet liar rätt i sill uppfattning angående dotnstolarnes
tolkning af ordet grymhet, om man nämligen endast fäster afseende
vid vissa slag af djurplågeri. Om ett djurplågeri anses hafva sin
grund hufvudsakligen i råhet, i vrede, i grof försumlighet och vårdslöshet
eller i någon annan dylik sinnesrörelse eller egenskap hos djurplågaren,
då torde våra domare mången gång, kanske till och med i de flesta fall,
af sin humanitetskänsla förmås att gifva lagrummet eu vidsträcktare tolkning,
än som, noga sedt, rättfärdigas af ordalydelsen. Men när misshandeln
sker eller synes ske för något visst ändamål, låt vara ett aldrig
så värdelöst och lumpet, blott det har något slags häfd i sed och bruk,
då torde äfven den svåraste misshandel icke anses juridiskt straffbar.
Felet ligger däri, att handlingens brottslighet göres beroende af den handlande
personens mer eller mindre tydliga afsikt och sinnesstämning i
stället för af det lidande, som tillfogats djuret, ehuru afseende borde
fästas vid både det ena och det andra. För min del har jag svårt att
fatta, hvarför t. ex. eu stackars åkardräng skall straffas för ett djurplågeri,
som torde vara betydligt lindrigare än det, som den förnäme
ryttaren utöfvar vid eu kapplöpning. Den förre behöfver icke misshandla
sin häst på ett sätt, som vittnar om egentlig grymhet, för att straffas
som djurplågare, men i det senare fallet lär det fordras, att misshandeln
är verkligt grym, d. v. s. har till ändamål offrets pinande; och misshandeln
skall äfven vara »uppenbar», hvarigenom brottsbegreppets begränsning
ännu snäf vare uppdrages. Eu cirkusägare kan utan att bli
straffad misshandla sina djur, snart sagdt, så mycket han behagar, endast
han påstår, att misshandeln är nödvändig för djurens dressyr. Men
hvithet högt ändamål, hvithet berättigadt ändamål bär då denna dressyr?

Den begränsning af brottsbegreppet, som ligger i ordet »uppenbar»,
anser utskottet »vara välbetänkt såsom ett uttryck därför, att strafftillämpningen
bör så mycket som möjligt frigöras från individuell uppfattning
och ställas i beroende af hvad det allmänna rättsmedvetandet krafvel1.»
Ingen lär dock på fullt allvar frukta, att, om ordet »uppenbar» utgår ur
lagtexten, detta skulle hafva till följd, att — som utskottet tyckes befara
— äfven »ett lofligt begagnande af djurens arbetskraft eller nödvändigt
agande af desamma» skulle räknas såsom djurplågeri och sålunda medföra
straffpåföljd. Det tillkommer ju icke personer med — såsom utskottet
uttrycker sig — »allt för känsliga sinnen», utan domstolarne att afgöra,
om eu misshandel i ett gifvet fall skall anses som straffbart djurplågeri
eller icke.

Mot uttrycket »misshandel», som enligt förslaget skulle siittas i stället

Lagutskottets Utlåtande N:o

t>

för uttrycket »uppenbar grymhet», gör utskottet den anmärkningen, att
detta uttryck, »såsom egentligen afseende ett positivt handlande, möjligen
skulle kunna föranleda tvekan därom, huruvida djurplågeri i annan, mer
negativ form vore straffbart.» Jag tillåter mig påpeka, att om den nu
använda termen — efter hvad utskottets egen framställning gifver vid
handen — vid lagskipningen får en vidsträcktare tillämpning, än hvad
ordens egentliga betydelse gifver anledning till, så borde man väl kunna
vänta, att domstolarne skulle tolka ordet misshandel så, att någon begränsning
utöfver hvad för närvarande i detta afseende gäller icke skulle
införas. Och en sådan tolkning läge väl så mycket närmare till hands,
som ordet, icke annat än hvad jag vet, i dagligt tal har denna vidsträcktare
betydelse.

I fråga därefter om den del af mitt förslag, som gick ut på, att
äfven andra djur än husdjur skulle göras till föremål för straffrättsligt
skydd, yttrade reservanten, herr Lindhagen, under instämmande af ett
stort antal kammarledamöter, följande:

»Utskottets skäl äro enligt min mening dunkla och motsägande.
Såvidt man kan finna, rör sig utskottet här med två synpunkter. Utskottet
säger —- om jag förstått det rätt — att eu utsträckning af djurskyddet
till djuren i allmänhet skulle enligt utskottets uppfattning dels
strida mot det allmänna rättsmedvetandet, dels stöta på synnerligen stora
praktiska svårigheter. Men förhåller det sig verkligen så, att detta skulle
strida mot det allmänna rättsmedvetandet? Om t. ex. någon skadeskjutit
eu älg och sedan tillåter sig att upprepade gånger sticka den med knif
och sakta pina den till döds — är icke detta ett djurplågeri, som inför
det allmänna rättsmedvetandet måste ogillas — och detta i lika hög grad,
som om ett liknande förfarande begås vid hemslakt? Eller — för att
använda ett exempel, likartadt med det, som i motionen åberopats —• om
någon infångat en hare och begjuter honom med fotogen och sedan tänder
eld på djuret och låter det löpa, är icke detta för det allmänna rättsmedvetandet
lika upprörande, som om samma förfarande användes på t. ex.
en huskatt? Det är sålunda alldeles tydligt, att åberopandet af det allmänna
rättsmedvetandet i detta fall icke bär någon grund i verkligheten.
Utskottet går också snart från denna sin uppfattning och söker utveckla
saken därhän, att i begreppet »egna och andras kreatur» skulle i mycket
afsevärd grad inrymmas också de vilda djuren, så att det enligt utskottets
uppfattning endast återstår några sällsynta undantagsfall, i hvilka man
icke skulle hafva beredt tillräckligt skydd åt vilda djur. Utskottets framställning
är här synnerligen dunkel och visar, att utskottet icke tagit

Lagutskottets Utlutande N:o 53.

7

kännedom om den motivering, som anförts för det nu gällande stadgandet
vid dess tillkomst. Ty af denna motivering framgår uttryckligen, att det
endast är djurplågeri mot sådana vilda djur, som användas som hemdjur,
som kan falla under strafflagens stadgande. I öfriga fall af djurplågeri
mot vilda djur är lagen ej tillämplig, och äfven om enligt utskottets mening
straffskyddet skulle erfordras endast för sällsynta undantagsfall, så
är väl detta icke något rimligt skäl till, att man skulle underlåta stifta
lagen så, att den icke blefve tillämplig äfven för sådana undantagsfall.

Nu menar utskottet vidare, att eu sådan lagbestämmelse som den af
motionärerna föreslagna skulle stöta på svårigheter vid tillämpningen.
Och jag tror, att hela denua fråga hitintills just stupat därpå, att man
föreställt sig, att det mötte större praktiska svårigheter vid straffskyddets
utsträckning till vilda djur än vid dess tillämpning endast på hemdjuren.
Men så förhåller det sig i allmänhet icke. Ty lagen skall enligt sakens
natur äfven beträffande de vilda djuren göra sig gällande endast, där någon
enligt den allmänna meningen i orten uppenbart öfverskridit måttet
af hvad man där i allmänhet tillåter sig mot djuren.

Utskottet har härvid särskilt fast sig vid det förhållandet, att man
icke kan taga hänsyn till den skillnad mellan högre och lägre djurslag,
hvilken bör äga ruin vid tillämpningen af en dylik lag. Men det är
klart, att, då den allmänna rättsuppfattningen är bestämmande för omfånget
af lagens tillämpning, denna rättsuppfattning skulle lika fullt komma
till inflytande äfven beträffande skillnaden mellan liögi’e och lägre djurslag,
eu skillnad, som redan nu måste iakttagas, då man skall tillämpa lagen
på djurplågeri mot hemdjuren, som ju äfven kunna vara af olika, högre
och lägre slag. Utskottet frånträder också sedermera denna sin ståndpunkt,
då det säger, att i den mån »eu utvidgning af det nuvarande
området för begreppet straffbart djurplågeri kommer att uppbäras af det
allmänna rättsmedvetandet, torde eu förändring af gällande bestämmelser
i detta ämne vara behöflig och lämplig samt utan svårighet kunna
åvägabringas.»

Reservanterna hafva trott denna sak vara mogen för afgörande nu.
Det är ingen, som ens skulle kunna åberopa någon liten fördel af att
straffskyddet icke utsträcktes äfven till de vilda djuren. Det är icke
lätt att inse, hvarför det, som här gäller hemdjuren, icke äfven skulle
få gälla de vilda djuren. Hvarför då icke utsträcka straffskyddet äfven
fill dessa senare?

Det skall dock icke lyckas kammaren alt afföra denna fråga från
kammarens bord, och det skall icke lyckas Riksdagen eller lagutskottet

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

att komma från densamma. Behjärtade personer med intresse för saken
skola åter ock åter upptaga den; ock äfven om käremot upprepas alla
dessa dunkla ock motsägande skäl, skall man icke förtröttas förr, än frågan
vunnit sin lösning.

Att den allmänna opinionen i vårt land allt kraftigare klöfver denna
lagstiftnings genomförande, detta bevisas af mångakanda omständigheter
och icke minst häraf, att sistlidet år på mindre än 14 dagars tid från
allt Sveriges land af personer ur alla samhällsklasser å utlagda listor för
anslutning till min motion antecknat sig icke mindre än 11,000 personer
och att sedermera under årets lopp ytterligare omkring 9,000 personer
tecknat sig.

Denna storartade opinionsyttring, som i sin tid kommer att föreläggas
kamrarnes herrar ledamöter, synes vara väl värd att beakta.

Hvad jag nu käft äran anföra, anser jag innebära fullgiltiga skäl för
genomförandet af den lagändring jag påyrkat, och jag anhåller därför att
få föreslå,

att Riksdagen måtte besluta, att 18 kap. 16 § strafflagen skall
erhålla följande förändrade lydelse:

Misshandel af djur straffas med böter. Åro omständigheterna synnerligen
försvårande, må till fängelse dömas.

Det genom förevarande motion framlagda förslaget till ändrad lydelse
af 18 kap. 16 § strafflagen skiljer sig i trenne hänseenden från den
nuvarande affattningen af samma lagrum. Dels föreslås nämligen, att ej
blott egna eller andras kreatur utan djur i allmänhet skola göras till
föremål för straffrättsligt skydd, dels ifrågasattes, att såsom beteckning
för straffbart handlingssätt mot djuren skall användas uttrycket »misshandel»
i stället för orden »uppenbar grymhet», dels väckes slutligen
förslag om borttagande af den i paragrafen stadgade tidsbegränsningen för
det fängelsestraff, som vid synnerligen försvårande omständigheter kan
ådömas för djurplågeri.

Angående betydelsen af uttrycket »egna eller andras kreatur» hafva
olika meningar framträdt. Äfven om man, såsom i rättstillämpningen
förekommit, åt detta begrepp gifver en i viss män vidsträcktare tolkning,
än ordalydelsen utvisar och, att döma efter förhandlingarna vid bestämmelsens
tillkomst, varit med densamma åsyftadt, innebär emellertid be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

9

rörda uttryck en strängare begränsning af straffskyddet, än som torde
stå i öfverensstämmelse med rättsmedvetandets nuvarande ståndpunkt.
Den allmänna uppfattningen har alltmera utvecklat sig i djurskydds vänlig
riktning och betecknar nu enligt utskottets öfvertygelse såsom osedligt
och fördömligt hvarje förfarande, genom hvithet utan ett tillfyllestgörande,
förnuftigt ändamål lidande afsiktligt tillfogas något djur af viss högre
utveckling, oafsedt huruvida djuret är af sådan art, att det kan benämnas
»kreatur», eller icke, samt huruvida detsamma är i någons besittning
eller befinner sig i fritt tillstånd. Tiden synes därför utskottet vara
inne att, i enlighet med hvad redan är genomfördt i åtminstone de flesta
modernare strafflagar, utsträcka straffskyddet till djur i allmänhet. Någon
anledning att befara missbruk af ett sådant stadgande förefinnes säkerligen
icke. En rätt uppfattning af stadgandets innebörd ställer nämligen detsammas
tillämpning i beroende af hvad rättsmedvetandet krafvel1, och
i den mån detta medvetande erkänner en skillnad mellan den högre
djurvärlden och den lägre, med hänsyn till fysisk utbildning och känslolif
särskildt svagt utrustade, kan och bör sålunda detta förhållande beaktas,
huru allmänt stadgandet än må vara affattadt. Gränsen i berörda afseende
är allt för obestämd och växlande att lämpligen kunna fastställas i lag,
och det torde utan våda kunna öfverlämuas åt domstolarna att för
hvarje fall pröfva, om och i hvilken utsträckning ådömande af straff för
grymhet jämväl mot de lägre slagen af djur påkallas och gillas af det
allmänna föreställningssättet.

Däremot anser sig utskottet icke böra tillstyrka förslaget att utbyta
orden »uppenbar grymhet» mot uttrycket »misshandel». Äfven med den
nuvarande beskrifningen af brottsbegreppet är nämligen ifrågavarande lagrum
tillämpligt ej blott på de gröfsta fallen af djurplågeri, då någon
plågar endast för det nöje, som beredes honom genom det plågade djurets
smärta, utan jämväl på hvarje annat rått och hänsynslöst plågande
af beskaffenhet att fördömas af den sunda, naturliga sedlighetskänslan.
Lagens lydelse medgifver sålunda ådömande af straff i de fall, då enligt
gällande uppfattning och föreliggande förhållanden sådant bör förekomma.
Mot uttrycket »misshandel» kan för öfrigt göras den invändning, att detsamma,
såsom egentligen afseende ett positivt handlande, möjligen skulle
kunna föranleda tvekan om, att djurplågeri i annan, mera negativ form
vore straffbart.

Beträffande slutligen det i paragrafen föreskrifna straffmåttet, vill
utskottet erinra om, att den nuvarande bestämmelsen, enligt hvilken fängelse
i högst sex månader må ådömas, när djurplågeri begåtts under synBih.
till Jliksd. Prof. 1003. 7 Sami. 43 Höft. 2

10

Lagutskottet# Utlåtande N:o 53.

nerligen försvårande omständigheter, tillkom genom lag den 29 juni 1900.
Under den korta tid, som därefter förflutit, har, såvidt utskottet känner,
icke visat sig något behof af att utvidga den straffskala, som då ansågs
lämplig.

På sålunda anförda skäl hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
måtte för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af 18 kap. 16 § strafflayen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 16 § strafflagen
skall erhålla följande lydelse:

Yisar någon i behandling af djur uppenbar grymhet;
straffes med böter. Aro omständigheterna synnerligen
försvårande; må till fängelse i högst sex
månader dömas.

Stockholm den 21 april 1903.

På lagutskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

Reservation af herrar Hedenstierna och Bandqvist, hvilka ansett, att
utskottet bort afstyrka motionen.

Herrar Hasselrot, G. Andersson, F. Andersson och A. Olsson hafva
begärt få antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, 1903. O. L. Svanbäcks Boktryckeri.