Lagutskottets Utlåtande N:o 53

Utlåtande 1889:LU53

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

1

N:o 53.

Ant. till Eiksd. kansli den 7 maj 1889, kl. 5 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af 16 och 17 §§ i grujvestadgan den 16 maj 1884.

16 och 17 §§ i grufvestadgan den 16 maj 1884 hafva följande
lydelse:

16 §: »Jordegaren vare berättigad att till hälften med inmutaren
deltaga i grufarbetet och den deraf fallande vinsten.

Jordegareandel kan begagnas till fullo eller till viss del.

Aro inom ett inmntadt område eller utmål flere jordegare med laga
skilnad sig emellan, njute de jordegareandelen hvar inom sitt egovälde.»

17 §: »A kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves
eller är till boställe anslagen eller blifvit för kronans räkning till brukning
på viss tid åt annan upplåten, skall kronoåbon, boställsinnehafvaren
eller den, som eljest besittningsrätten innehar, njuta den jordegaren
enligt 16 § tillkommande rätt till godo; egande han ock, om
häri begagnar jordegareandelen, att samma andel sedermera behålla
såsom sin enskilda tillhörighet.

Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i detta
hänseende hänföras äfven grufveskog.

A annan kronojord tillkomme jordegareandelen inmutaren.»

Ändring i dessa §§ föreslås uti en inom Första Kammaren af herr
Chr. Lundeberg afgifven motion, n:o 49, som blifvit af nämnda kammare
hänvisad till lagutskottet. Motionen är af följande lydelse:

Bill. till Riksd. Prof. 1389. i Samt. 30 Raft.

I

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

»Ehuruväl den af Riksdagen senast antagna och af Kongl. Maj:t
den 16 maj 1884 utfärdade grufvestädga i hufvudsaldigaste delar visat
sig praktiskt nyttig samt medfört reda och ordning vid bedrifvandet
af grufvebrytningen, hafva dock sedan sagda tid förhållanden inträdt,
hvilka, förut mindre uppmärksammade, nu likväl mana till någon ändring
af gällande grufvestadgas bestämmelser.

I till denna riksdag aflemnade motioner har på ett kraftigt och
bevisande sätt framhållits betydelsen af de stora rikedomar vårt land
eger uti de i öfverstå Norrland befintliga malmfyndigheter, äfvensom
nödvändigheten af ett ordnande derhän, att dessa rikedomar komma
landet och dess inbyggare till gagn.

Då det för vinnande af detta mål är af yttersta vigt, att dessa
malmfyndigheters bearbetande och tillgodogörande verkställas med största
omsorg och följ dugtighet samt på ett sådant sätt, att kommande generationer
utan onödiga uppoffringar deraf få nytta, äfvensom ock att
statens intressen i öfrigt i vidsträcktaste mån — så vidt möjligt och
lämpligt är — tillgodoses, bör ock staten vara i tillfälle att med uppmärksamhet
och framgång kunna verka i denna rigtning.

Nu gällande grufvestadga lemnar dock icke möjlighet dertill, enär
staten, enligt kap. 3 § 17, sista inom., till förmån för inmutaren afsagd
sig jordegareandelen till malmfyndigheter, som inmutas å sådan kronans
mark, hvilken ej är åt annan upplåten, hvarjemte jordegareandelen i
malmfyndigheter å den kronans mark, som är till annan upplåten, tillfaller
den som besittningsrätten innehafver.

Af anförda förhållanden framgår sålunda, att staten ej kan utöfva
något inflytande eller någon kontroll vid grufvors bearbetande å kronans
mark.

Hvilka menliga följder detta kan komma att medföra vid grufdrifts
bedrifvande vid de förut omnämnda, i lappmarkerna belägna, storartade
malmfyndigheterna, ligger i öppen dag, och torde den uppfattning numera
vara temligen allmän, att något bör göras för att vinna reda och
klarhet i berörda afseende.

Om det ock måste förutsättas, att staten ej kan eller bör ingå
såsom delegare i industriella företag, komma dock —- om staten blir
innehafvare till jordegareandelen i malmfyndigheter — desammas öfverlåtande
till andra mot malmören, arrende eller annorledes att föranleda
såväl ekonomiska fördelar som framför allt möjlighet att vid upplåtelsen
och i öfrigt iakttaga statens intressen.

Då grufvestadgan emellertid i kap. 7 § 66 rörande sameganderätt
i grufva föreskrifver, att, vid beslut om brytningens bedrifvande, samt

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

3

då rösterna falla lika, den sidan har vitsord, som önskar den högsta
brytningen, är den i grufvestadgan bestämda proportion mellan inmutare-
och jordegareandelen i grufvor ej egnad att befordra nu ifrågasatta
ändamål.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, får jag vördsamt
föreslå

l:o) följande lydelse i grufvestadgans kap. 3 § 16 mom. 1:

Jordegaren vare, med de undantag som i § 17 sägs, berättigad
att till hälften med inmutaren deltaga i grufarbetet och den deraf
fallande vinsten; samt

2:o) att § 17, kap. 3 i samma stadga måtte erhålla följande lydelse:

A kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves,
skall den, som besittningsrätten innehafver, njuta den jordegaren,
enligt § 16, tillkommande rätt till hälften i deltagande i grufarbetet
och deraf fallande vinst till''godo; egande han ock, om han begagnar
jordegareandelen, att samma andel sedermera behålla såsom
sin enskilda tillhörighet.

Å kronojord, hvilken kronan sjelf disponerar, eller som är till
boställe anslagen eller blifvit för kronans räkning till brukning på
viss tid åt annan upplåten, vare kronan berättigad att till två
tredjedelar med inmutaren deltaga i grufarbetet och den deraf
fallande vinst, kronan obetaget att, på sätt den finner för sig lämpligast
öfver bemälda sin eganderätt förfoga.

Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall
i detta hänseende hänföras äfven grufveskog.»

Såsom bilaga till motionen har sedermera inom Riksdagen utdelats
eu historik öfver kronans och jordegares rättigheter vid inmutningar
af malmfyndigheter, af hvilken lagutskottet äfven tagit del.

Enligt de i ofvan anförda §§ meddelade stadganden, hvilka i hufvudsak
öfverensstämma med motsvarande föreskrifter i 1855 års grufvestadga,
har kronan i tre fall öfverlåtit sin jordegareandel i grufarbete
å kronojord på jordens innehafvare, nemligen då jorden innehafves
under ständig besittningsrätt, då den är till boställe anslagen och dä
den blifvit för kronans räkning till brukning på viss tid åt annan upplåten.
I alla andra fall har jordegareandelen i grufarbete å kronojord
tillagts inmutaren.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

I dessa bestämmelser föreslås nu den ändring, att kronan i alla
fall, utom då kronojord innehafves under ständig besittningsrätt, skulle
sjelf tillgodonjuta jordegareandel, hvarvid denna andel skulle bestämmas,
icke såsom för annan jordegare till hälften, utan till två tredjedelar.

Den vigtigaste bland de ifrågasatta förändringarna är utan tvifvel
den, som föreslagits beträffande sådan kronojord, som icke är åt annan
upplåten. /

Den härom nu gällande bestämmelsen, att jordegareandelen tillkommer
inmutaren, sammanhänger på det närmaste med sjelfva inmutningsrätten.
Denna rätt är i sjelfva verket den form, hvarunder
en kronans regalrätt öfver vissa mineral, såsom innefattande en inskränkning
i jordegarens rätt, kan sägas vara i vår lagstiftning erkänd;
och kan utskottet i fråga om den historiska utveckling, som ledt till
detta resultat, hänvisa till Th. Rabenius’ afhandling »Om eganderätt
till grufvor», sid. 15 och tf.

Under de förhandlingar, som • föregingo utfärdandet af nu gällande
grufvestadga, var, såsom bekant, från flere håll ifrågasatt, att
inmutningsrätten, såsom en från eganderätten till jorden skild rätt,
skulle borttagas; men öfvervägande skäl befunnos tala för densammas
bibehållande. Den ansågs under vårt lands närvarande förhållanden
erforderlig, på det att skälig uppmuntran måtte gifvas till eftersökande
af malmanledningar, på det att de kapital, som äro för bearbetande af
grufvor nödiga, lättare måtte blifva i sådan rörelse nedlagda, samt
på det att dymedelst den nationalrikedom, den svenska jorden i sina
malmer företer, ock måtte blifva behörigen tillgodogjord. Billig hänsyn
till den enskilda eganderätten har dock medfört den begränsning i
den allmänna inmutningsrätten, som förefinnes i stadgandena om jordegareandel.
I fråga om jord, som står under kronans omedelbara
disposition, har sådan hänsyn icke behöft lagas, utan hafva här, bland
andra, de ofvan ''anförda skäl, som tala för inmutningsrätten, fått utan
inskränkning göra sig gällande derhän, att kronan åt inmutaren afstått
sin jordegareandel.

Denna anordning, hvilken framgått såsom resultat af hela den
historiska utvecklingen af de ämnet rörande rättsgrundsatser och
hvars upphäfvande skulle innefatta en återgång till en sedan lång tid
tillbaka öfvergifven uppfattning, synes utskottet, äfven ur andra synpunkter
än den nu framstälda, vara den rigtiga. Jordegareandelen
innefattar i verkligheten en rätt för jordegaren att på vinst och förlust
ingå såsom delegare i ett gruiföretag med inmutaren; men det torde
vara allmänt erkändt, att eu sådan verksamhet icke är lämplig för

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

5

staten. Af motionärens motivering framgår visserligen, att lian icke
egentligen tänkt sig, att kronan skulle omedelbart komma att deltaga
i grufdriften, utan endast skulle genom sin jordegareandel kunna bereda
sig vissa särskilda fördelar samt möjlighet att vid upplåtelsen och
i öfrigt iakttaga statens intressen. Detta skulle, enligt motionärens
förmenande, kunna ske genom jordegareandelens öfverlåtande åt andra;
men någon närmare utredning angående tillvägagåendet härvid har
motionären icke lemnat. Utskottet föreställer sig ock att mot sådana
öfverlåtelser skulle möta nästan olösliga svårigheter. I detta afseende
må särskildt erinras, att*pnligt 18 § grufvestadgan, hvari motionären
icke föreslagit någon ändring, anmälan om begagnande af jordegareandel
skall göras sist vid utmålsläggningen, och att det i allmänhet
torde vara för den, som härutinnan skulle bevaka kronans rätt, ytterst
svårt och oftast omöjligt att bedöma, om jordegareandelens begagnande
kunde vara till fördel för kronan. I fall kronan genom sitt ombud
förklarade sig vilja begagna sin jordegareandel, skulle, äfven om det
antages vara för kronan möjligt att genom arrende eller annorledes på
annan öfverlåta sin rätt, förlust för kronan kunna uppstå, ty inmutaren
skulle väl i alla händelser ega att vända sig omedelbart mot kronan
för erhållande af bidrag till grufdriften, hvilka bidrag kronan sedan
möjligen icke skulle kunna få ersatta af den, på hvilken hon öfverlåtit
sin rätt. Motionären har icke heller i någon mån antydt, hvilken
praktisk verkan det af honom föreslagna stadgandet skulle få med
hänsyn till betydenheten af de redan uppdagade fyndigheter, i afseende
på hvilka det skulle kunna göras gällande.

Slutligen vill utskottet framhålla, att genom den undantagsbestämmelse
i fråga om jordegareandelens storlek, som motionären föreslagit
och som synes utgöra en vigtig förutsättning för uppnående af det ändamål,
han åsyftat, inmutaren beträffande fyndigheter på kronojord skulle komma
i en vida sämre ställning än vid dylika å annan jord. Kronan eller
innehafvaren af hennes rätt skulle nemligen genom denna bestämmelse
i alla frågor rörande grufdriften erhålla en öfvervigt, som kunde antingen
omöjliggöra all brytning eller framtvinga en verksamhet, som
inmutaren icke funne med sin fördel förenlig. Utskottet är öfvertygadt,
att denna omständighet skulle, till betydande nationalekonomisk förlust,
i de flesta fall afskräcka den enskilda företagsamheten från inmutningar
å dylik mark.

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 7 maj 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer

af herrar Smedberg och P. Pelirson i Törneryd, hvilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka Riksdagen att, med anledning'' af förevarande
motion, aflåta skrifvelse till Konungen med begäran, att Kongl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, huruvida det kunde lända till fördel för
kronan att å kronojord, som icke under ständig besittningsrätt innehades
eller vore till boställe anslagen eller blifvit för kronans räkning till
brukning på viss tid åt annan upplåten, kronan tillerkändes rätt att till
hälften med inmutaren deltaga i grufarbetet och den deraf fallande
vinsten.

Herrar C. Persson i Stallerhult och Wendt hafva begärt få här
antecknadt, att de, på grund af ledighet från riksdagsgöromålen, icke
deltagit i ärendets behandling inom utskottet.